OM DOMARS AVFATTNING.

 

AV

 

HOVRÄTTSASSESSORN ANDERS LINDSTEDT.

 

Innan nya RB trädde i kraft hade åtskilligt skrivits om huru domar borde avfattas enligt den nya lagen. Se exempelvis uppsatser av prof. EKELÖF i SvJT 1947, s. 241, och av presidenten LINDHAGEN i SvJT 1947, s. 321. Jag skall försöka att, med utgångspunkt från den erfarenhet som numera vunnits, giva frågan en praktisk belysning.¹
    När medborgaren i rättsstaten inleder en rättegång, är det för att få en exigibel dom. Ur den synpunkten kan domens avfattning icke bereda domstolen några svårigheter. Mera erfordras nämligen icke än namnen på parterna och en kort beskrivning på vad den ene kan ha att fullgöra mot den andre (domslut). I och för sig torde det vara parterna likgiltigt, hur eller varför domstolen kommit till sitt slut. En redogörelse i domen för tvistens föremål (sakframställning) och skälen för domslutet har sin stora och egentliga betydelse för fullföljd av saken till högre instans. Parten har ett berättigat intresse av att i lägre rätt denna redogörelse lämnar en så klar och fullständig bild av huru domstolen kommit till domslutet, att han vet på vad sätt domen skall angripas och rättegången föras i den högre rätten. Det kan visserligen icke bestridas, att det för domaren själv är av stort värde att tvingas redogöra för hur han fattat den föreliggande tvisten och varför han ansett den eller den lösningen vara den riktiga, men troligen skulle utgången av tvisten icke blivit en annan, om domaren underlåtit att i domen lämna denna redogörelse. Den bakom domslutet liggande tankegången torde blivit densamma vare sig den fästs på papper eller icke. En utförligare dom har sin betydelse även ur den synpunkten, att den högre instansen beredes tillfälle att genom den lägre rättens dom bedöma,

 

    ¹ Uppsatsen återger ett inledningsföredrag vid föreningen Sveriges häradshövdingars årsmöte d. 8 okt. 1949. 

huru det föreliggande bevismaterialet eller rättsfrågan prövats. I åtskilliga fall kan det ur prejudikatsynpunkt vara nödvändigt att i domen medtaga sakframställning och domskäl. Slutligen har en sakframställning betydelse för domens rättskraft.
    I nya RB 17: 7 och 30:5 lämnas föreskrifter om huru dom skall avfattas. De för avfattningen viktigaste bestämmelserna återfinnas under punkt 3 (sakframställningen) och punkt 4 (domskälen).
    Till en början bör kraftigt understrykas att lagen angiver allenast minimikrav på innehållet i sakframställningen eller med andra ord vad domaren är skyldig att redovisa. Hinder föreligger sålunda icke för en fylligare sakframställning än som förutsättes i lagen. Processlagberedningen föreslog också, att domen i fråga om sakframställningen skulle innehålla ytterligare uppgifter om parternas ståndpunkter, detta uppenbarligen för att läsaren så tidigt som möjligt skulle få en klar bild av riktlinjerna för rättegången. Lagrådet anförde, att sakframställningen icke borde omfatta mera än som erfordrades för att angiva vad genom domen vunnit laga kraft. Lagrådet uttalade vidare, att detta skulle medföra en ej oväsentlig lättnad vid domens avfattande särskilt för underrätterna. I sin slutliga utformning fick lagtexten närmast den lydelse lagrådet förordat. Enligt min erfarenhet är det emellertid så, att en utförligare sakframställning än lagen föreskriver icke tynger arbetet med domens avfattning.Visserligen måste större möda nedläggas å utformningen av sakframställningen, men vanligen kunna domskälen i motsvarande utsträckning förkortas. Vinsten av en fyllig sakframställning är, att domaren kan skarpt avgränsa det område, inom vilket han har att i fortsättningen röra sig. Han kan fastslå grunden för rättegången och läsaren får från början klart för sig tvistens föremål. Han får en överskådlig bild över målet. Såsom Ekelöf påpekar i sin uppsats (s. 243 nederst) behöver i det av honom anförda exemplet av köparens svaromål enligt lagtexten icke medtagas annat än invändningen om fel i varan. Ingen domare kan finna en sådan avfattning tillfredsställande utan säkerligen medtagas köparens samtliga bemötanden mot kravet i sakframställningen. Bemötandena måste i varje fall, i den mån de icke influtit i sakframställningen, redovisas i domskälen och då är det väl lika bra att sammanföra dem i sakframställningen. — Om det för domens överskådlighet skulle vara lämpligt att i sak-

 

framställningen medtaga parternas argumentering, finnes intet hinder därför. — Det förefaller som om domstolarna icke vilja börja sakframställningen med att kortfattat och med egna ord återgiva ostridiga fakta om rättsförhållandet. Jag vet ej vad anledningen till detta är, men det torde bero på en för snäv tolkning av lagens ord. Punkt 3 talar endast om parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats, eller alltså om parts anföranden. Såsom förut framhållits uppställer lagen endast minimikrav och det kan icke vara förbjudet för domstolen att börja med en sammanställning av de för utgången avgörande fakta.

    Ex.: I tvist rörande köp av fast egendom förefaller det naturligt att börja sakframställningen med att återgiva köpekontraktets innehåll i de avseenden, som ha betydelse för tvisten och därefter anknyta parternas yrkanden och bemötanden till vad sålunda återgivits. Även ett muntligt avtal kan återgivas före yrkandena. I bilmål är ett liknande skrivsätt att förorda. Sakframställningen kan följaktligen börja ungefär så här: »Den 20 sept. 1949 sammanstötte å Södertäljevägen i Tumbasocken en av X söderut förd personbil med en av Y i motsatt riktning körd motorcykel. Vid sammanstötningen skadades Y. Åklagaren har yrkat ansvar å X för det han vid tillfället färdades för långt till höger och å Y för det han körde med för hög hastighet i förhållande till det sliriga väglaget. Y har yrkat skadestånd av X med följande belopp etc....»

    Genom en inledning av antytt slag vinnes att det genast blir klart, att såväl parterna som domstolen äro ense om att vissa för bedömandet avgörande förhållanden äro ostridiga. Naturligtvis är det av största vikt att tillse, att det som angives såsom ostridigt också är det.
    I handboken »Underrättsförfarandet» återfinnes å s. 351 ett exempel på huru en dom i tvistemål bör avfattas. Beträffande sakframställningen ger enligt min mening följande uppställning större överskådlighet:

    »I. Köp av bensollokomotiv. Enligt muntligt avtal den 9 april 1948 å Anderssons kontor i Stockholm köpte Sundberg av Andersson ett begagnat bensollokomotiv för 7,000 kronor att levereras å Berga bruksbana i Tunsta och betalas 30 dagar efter leveransen. Loket avlämnade så överenskommen plats den 12 april 1948.» (Det blir klart, att tvisten ej rör något av nu angivna fakta. Handbokens uttryck »har i målet gjort gällande» ger läsaren den föreställningen, att fråga är om påståenden, som i ett eller annat avseende äro bestridda av motparten.)
    »Andersson har efter stämning, som den 23 maj 1948 delgivits Sundberg, yrkat åläggande för denne att till Andersson utgiva köpeskillingen

 

för loket, eller sålunda 7,000 kr. jämte ränta.» (Stämningsdagen medtages för att visa att de 30 dagarna efter leveransen förflutit.)
    »Sundberg har bestritt yrkandet och därvid genmält, att enär loket efter leveransen visat sig sakna den dragförmåga Andersson vid köpet utfäst, Sundberg hävt köpet i brev till Andersson den 29 april 1948.» (Onödigt att här närmare redogöra för utfästelsens innehåll, eftersom detta såsom tvistigt ändock måste behandlas i domskälen.)
    »Andersson har häremot invänt, att han icke gjort någon utfästelseangående lokets dragförmåga.»
    (För läsaren har nu blivit klart att målets utgång beror på, hur det förhåller sig med den påstådda utfästelsen. Andersson kunde kanske invänt, att reklamationen i brevet den 29 april 1948 kom för sent eller att loket hade den dragförmåga Andersson utfäst. Den första av nu nämnda båda invändningar skulle redovisats i sakframställningen. Därigenom hade upplysts, att målets utgång berott uteslutande på huruvida det befinnes att reklamationen var rättidig eller ej. Frågan om Anderssons utfästelse eller lokets egenskaper hade icke behövt ens beröras i domskälen. Beträffande övriga bemötanden, som Andersson kan tänkas göra mot Sundbergs invändning, är det kanske överflödigt att redovisa dem i sakframställningen, eftersom frågan om lokets egenskaper då under alla förhållanden måste prövas under domskälen.)
    »II. Köp av smörjolja. Andersson etc. — — — förfallodagen.
    Sundberg har bestritt käromålet under påstående, att han icke beställt olja av Andersson.»
    (Av sakframställningen framgår att tvist råder om huruvida köp av olja skett eller ej, men att Sundberg eljest icke har något att invända mot Anderssons uppgifter.)

    Ändamålet med sakframställningen blir alltså att avgränsa det område, inom vilket domskälen komma att röra sig. Domskälen skola icke behandla andra frågor än sådana, beträffande vilka det av sakframställningen framgår, att de äro tvistiga. Domskälen utgöra en logisk fortsättning på sakframställningen.
    Processlagberedningen uttalar i sina motiv, att domen icke bör anknyta till protokollet utan till sitt innehåll vara fristående från detta och avfattas på sådant sätt att den självständigt upptager tvistens föremål och domslutet. Jag anser det vara olyckligt att icke klart utsagts att även motiveringen (domskälen) bör vara fristående från protokollet. Därigenom skulle mycken tvekan och ovisshet angående domskälens utförlighet och omfattning ha undanröjts. Beredningen har egentligen intet annat att säga än att det är beroende av omständigheterna, huru utförlig motiveringen bör göras, varefter det påpekas att nuvarande domskäl äro för knapphändiga och att det för fullföljden är av storbetydelse, att den lägre rättens uppfattning om bevis- och rätts-

 

frågorna komma till klart uttryck i domen. Lagtexten ger ännu mindre ledning. Denna brist på direktiv framträder särskilt ifråga om de domskäl som grunda sig på parters, sakkunnigas och vittnens uppgifter samt på vad domstolen iakttagit vid syn. Icke allt för sällan nöjer sig domstolen med ungefär följande avfattning: På grund av vad parterna samt vittnena X och Y berättat finner domstolen styrkt etc. Enligt lagen är denna avfattning tillräcklig, eftersom i domen angivits vad som prövats och vilket resultat prövningen givit. En sådan avfattning är dock icke tillfredsställande. Visserligen framgår att domstolen ansett eventuellt andra åberopade bevis sakna betydelse för utgången, men i övrigt är motiveringen icke mer upplysande än de motiveringar som användas enligt den gamla processordningen. Jag har fullt klart för mig att de auktoriteter, som uttalat sig om hithörande spörsmål, sammanstämmande förklarat att ett återgivande i domen av vad antecknats i protokollet icke bör förekomma. Enligt min mening har emellertid erfarenheten visat, att det är mest följdriktigt att låta domen jämväl ifråga om domskälen ha ett i huvudsak självständigt innehåll. Därigenom vinnes till en början att domaren icke blir bunden av protokollet. Han kan i domen återgiva utsagor såsom han uppfattat dem och behöver icke stödja sig på protokollet, för vilket han ej svarar. — Ofta är partsutsagan det avgörande domskälet. I de flesta fallen kommer en sådan utsaga icke att inflyta i protokollet. Det blir därför nödvändigt att under domskälen återgiva utsagans innehåll, eftersom domstolens analys eljest helt hänger i luften. Sålunda torde vara självklart att följande avfattning icke får förekomma: »Med hänsyn till vad käranden inför domstolen uppgivit finner domstolen att hans talan saknar fog». Har utsagan lämnats under sanningsförsäkran, blir den däremot upptecknad i protokollet. I detta fall kan den domare, som strängt följer lagens ordalydelse, underlåta att i domen återgiva utsagans innehåll och sålunda nöja sig med ovan antydda skrivsätt. För de flesta förefaller naturligt att domens innehåll blir detsamma oberoende av huruvida parten uttalat sig under sanningsförsäkran eller icke. Det viktigaste skälet för en dom helt utan anknytning till protokollet synes mig vara att läsaren (parten och den högre instansen) får veta, icke endast huru den lägre rätten prövat bevisningen utan även exakt vilka delar av bevisningen som prövats. Eljest händer lätt att domen blir obegrip-

 

lig och oöverskådlig för läsaren, som tvingas att i protokollet försöka få fram något av vikt ur de från stenogram eller fonogram stundom rörigt återgivna utsagorna. Domen bör vara avfattad på sådant sätt, att den såsom fristående handling ger läsaren samma möjlighet som domaren att bedöma den föreliggande tvisten. I Norge och Danmark är det självklart att domen skall avfattas på detta sätt och jag kan icke förstå, varför icke Sverige skulle kunna slå in på en liknande väg. Enda hindret synes vara den svenska lagens föreskrifter om protokollet och dess innehåll. Lagreglerna om doms avfattning lägga nämligen intet hinder i vägen. Självfallet bör återgivandet av utsagor ske i form av ett så kort sammandrag som möjligt och med utelämnande av allt, som saknar betydelse för målets avgörande. I tvistemål bör i utsagor icke medtagas något som är mellan parterna ostridigt. Är det med hänsyn till bevisprövningens överskådlighet lämpligt att uppdela utsagor i olika avsnitt, bör detta göras.
    Såsom förut antytts är ofta partsutsagan ett avgörande domskäl. Det förefaller som om domstolarna i allmänhet icke tillräckligt beakta detta. Sålunda förekommer i dispositiva tvistemål att annan bevisning åberopas, ehuru redan av parternas —stundom under sanningsförsäkran — lämnade uppgifter klart framgår att en för tvistens utgång avgörande omständighet föreligger eller saknas.

    Ex. I ett mål om betalning för en försåld begagnad bil invände svaranden-köparen, att käranden-säljaren utfäst en motor av visst slag och att han därför yrkade nedsättning i köpeskillingen. Säljaren påstod, att bilen var såld i befintligt skick. Parterna hördes under sanningsförsäkran, varjämte åtskilliga vittnen åberopades. Underrätten underkände köparens invändning och anförde såsom domskäl allenast vittnenas uppgifter. Vid förhöret med parterna i hovrätten framgick redan av säljarens berättelse, att han gjort den av köparen påstådda utfästelsen, varför denna berättelse räckte såsom domskäl och hovrätten kunde lämna vittnesmålen å sido.

    I brottmål har visserligen den tilltalades berättelse icke samma betydelse som partsutsagan i ett tvistemål, men detta innebär icke att den tilltalades berättelse kan undvaras bland domskälen, detta helst som berättelsen icke skall inflyta i protokollet. Erkänner den tilltalade gärningen, återgives berättelsen bäst i den formen, att han vitsordar åklagarens i sakframställningen lämnade uppgifter, varefter tillägges att anledning att ifrågasätta erkännandets riktighet icke föreligger. I svårare brottmål bör

 

dock erkännandet styrkas av andra omständigheter, som redovisas i domen. Förnekar den tilltalade gärningen, kan återgivandet av berättelsen alltjämt ske i form av en anknytning till åklagarens sakframställning men med den jämkningen, att vitsordandet angives ske med den eller den ändringen eller tillägget. Framförallt då den tilltalade förnekar gärningen är det av vikt att upptaga hans berättelse, eftersom den ensam avgör, i vilken utsträckning det är erforderligt att redovisa åberopad bevisning. Hur ofta händer icke att en bilförare, som åtalats för ovarsamhet och bestrider åklagarens talan, kan fällas till ansvar på sina egna uppgifter utan att ett enda av kanske flera vittnesmål behöver åberopas. En annan gång räcker det med att efter en utförlig berättelse av den tilltalade säga ungefär följande: N. N:s uppgifter ha icke till någon del vederlagts av den utav åklagaren förebragta bevisningen i målet.»
    Jag har ovan vågat hävda, att ett protokollerat vittnesmål bör återgivas i domen. För en domare, som verkligen gör sig besvär att i domen sammanställa bevismaterialet och redogöra för hur detta prövats, innebär återgivandet av vittnesmålet knappast en ökad arbetsbörda. Ofta räcker det med att återgiva ett vittnesmål och låta de övriga anknyta till detta med de ändringar, förtydliganden eller tillägg som kunna förekomma. En annan gång kan vittnesmålet anknytas till någon av parternas berättelser. Endast då vittnesmålen äro fristående från varandra samt från parternas utsagor kan det bli erforderligt att återgiva flera vittnesmål. I sådant fall hänger emellertid utgången på prövningen av de olika vittnesmålens bevisvärde och för läsaren blir det lättare att bedöma huru prövningen gjorts. Ofta förekommer att i domen skrives ungefär på följande sätt: »Av vittnenas uppgifter framgår, att då X steg på bussen, denna var fullsatt». I självklara fall finnes kanske intet att anmärka mot ett sådant skrivsätt, men eljest anser jag det icke vara tillfredsställande. Domaren har nämligen — utan att angiva vad i vittnesmålet han stöder sig på — ur detta dragit den slutsatsen att bussen var fullsatt och därmed även sagt att han tagit vittnesmålen för goda. Läsaren bör ha möjlighet att taga del av de delar av vittnesmålen, som legat till grund för domarens slutsats. En fullföljande part skall icke sväva i tvivelsmål om huru domskälen skola angripas. Exemplet med bussen är taget från ett till hovrätten fullföljt mål, där det för tvistens utgång var avgörande, huruvida en buss var fullsatt eller icke, då en passagerare ställ-

 

de sig på fotsteget för att medfölja bussen. Flera vittnen hördes. Ledamöternas uppfattning om innehållet i vittnesutsagorna var sammanstämmande, men prövningen av utsagornas bevisvärde gav ej enhällighet. Ett strängt följande av lagtexten hade lett till att i domen kommit att stå: »Av vittnesmålen framgår att bussen icke var fullsatt», under det att minoriteten sagt: »Av vittnesmålen framgår att bussen var fullsatt». En fullföljande part och Högsta domstolen hade säkerligen ställt sig frågande inför sådana domskäl.
    För en domare, som låter domen vara i huvudsak fristående från protokollet, är det frestande att sedan en del bevisfakta uppräknats avsluta det hela med att säga ungefär följande: »På grund av vad sålunda anförts finner jag i målet styrkt etc.»En sådan avfattning kan godtagas, om alla fakta otvetydigt pekaåt samma håll, men eljest är den förkastlig. Det viktigaste är nämligen själva prövningen av åberopade bevis. Domaren måste anses vara skyldig angiva, huru prövningen skett. Han bör sålunda icke underlåta att omtala, varför han sätter större eller mindre tilltro till den eller den partsutsagan eller det eller det vittnesmålet. Han bör icke ens undandraga sig att i försiktiga ordalag säga, att den eller den talar osanning. Vidare bör domaren uttryckligen angiva, att han anser det eller det åberopade beviset sakna betydelse för målets avgörande. Särskilt när parten svävar i den villfarelsen att beviset har stor betydelse, är det av vikt att taga honom ur den villfarelsen. Finnes möjlighet att avsluta bevisprövningen med ett uttalande, att det eller det är styrkt, bör detta föredragas framför ett uttalande, att det ellerdet icke är styrkt. Redan lagtexten synes giva detta vid handen.Det heter nämligen »med uppgift på vad i målet är bevisat» och ej »icke bevisat». Sedan principen om den fria bevisprövningen införts i vår processordning, har parts möjlighet att styrka riktigheten av sin talan avsevärt ökats. Innan nya RB trädde ikraft, var utgången i målet ofta beroende av huruvida den part, som hade bevisbördan, kunde förebringa visst i lagen angivet mått av bevisning eller ej.

    Ex.: En säljare stämmer en köpare på betalning för lös egendom. Köparen invänder, att han redan erlagt köpeskillingen. Annan bevisning än parternas egna uppgifter finnes icke. Före år 1948 hade köparen utan vidare tappat på grund av reglerna om bevisbördans fördelning, dvs. han hade icke förmått styrka riktigheten av sin invändning. Numera höras parterna under sanningsförsäkran och det blir domarens sak att fritt pröva värdet av de båda utsagorna. Det förefaller emel-

 

lertid som om domaren fortfarande — utan att analysera utsagorna —låter köparen förlora målet, därför att han icke styrkt sin talan. Det måste medgivas att det många gånger är omöjligt att i ett fall som detta finna annan lösning, även om en verklig prövning av utsagornas bevisvärde göres. Ofta framkommer emellertid vid prövningen någon omständighet, som gör den enes eller den andres berättelse trovärdig och som kan utgöra tillräckligt skäl för slutsatsen, att köparen styrkt antingen att han erlagt köpeskillingen eller att han icke gjort detta.
    I detta sammanhang ligger nära till hands att komma in på spörsmålet, huruvida det kan anses tillåtet att använda sådana uttryck som »omständigheterna utvisa», »det framgår av utredningen» och »i målet är upplyst». Enligt min mening är det domarens plikt att omtala, vilka omständigheterna äro, vilken utredning det är fråga om och huru det blivit upplyst. Endast i yttersta nödfall kan detta underlåtas. Processlagberedningen säger också i sina motiv: »Den fria bevisprövningen innebär nämligen icke någon rätt för domaren att grunda sitt avgörande på en rent subjektiv uppfattning om de olika bevisens värde. Hans övertygelse måste vara objektivt grundad och sålunda stödjas på skäl, som kunna godtagas av andra förståndiga personer. Domaren är skyldig att för sig själv och även i domskälen klarlägga de olika grunder, på vilka han stöder sin övertygelse». Mången hävdar emellertid, att det ej så sällan är ogörligt att närmare angiva, varför tillräckligt bevis anses föreligga, utan att det är »atmosfären i målet» eller domarens intuition som säger att saken ligger till på det ena eller andra sättet. Det kan dock ifrågasättas om »atmosfären» eller »intuitionen» verkligen är ett bärande domskäl.
    Hänvisning till omständigheterna eller till vad i målet upplysts sker ofta i äktenskapsmål, då prövningen av underhållsplikten skall göras. Ett stöd härför är förebilden i »Underrättsförfarandet», s. 365 ff. Åtminstone i de fall, då det är sannolikt att underhållsfrågan skall komma under högre rätts prövning, bör i domen inflyta en kortare redogörelse för de omständigheter som jämlikt GB 11:25 eller 11:26 prövats ha betydelse för underhållet. Det är icke en tillfredsställande avfattning, att lägre rätt »med hänsyn till omständigheterna» från känner make rätt till underhåll medan den högre rätten »med hänsyn till omständigheterna» utdömer underhållsbidrag. Förkastlig är den någon gång förekommande skrivningen: »Med hänsyn till vad domstolen har sig bekant finner etc.». Varken parterna eller den högre rätten

 

har en aning om vad som är domstolen bekant och domskälet blir ett slag i luften.
    Enligt 14 kap. 9 § strafflagen må, när omständigheterna äro mildrande, dömas till böter. Många domstolar döma utan vidare till böter, andra använda lagens ord, medan några redogöra för de omständigheter som äro mildrande. Sistnämnda skrivsätt torde vara det riktiga. Under år 1948 meddelade en häradsrätt, där jag var ordförande, en dom i mål om trafikolycka med dödlig utgång. Häradsrätten, som ej fann omständigheterna mildrande, dömde — utan att beröra denna då ej påtalade fråga den tilltalade till fängelse. Hovrätten sänkte till böter och redogjorde därvid tydligt och klart för de omständigheter, som enligt hovrättens mening voro mildrande. Varken åklagaren eller häradsrätten skulle varit tillfreds, om hovrätten nöjt sig med att använda lagens ord. Enahanda var förhållandet i ett mål angående otukt enligt strafflagen 18: 7, där hovrätten återgav de synnerligen mildrande omständigheter, som föranledde hovrättenatt sänka straffet under minimum.
    Har underrätten i ett brottmål ej funnit skäl att meddela villkorlig dom, men hovrätten funnit att sådan bör förekomma, måste det anses vara hovrättens skyldighet att närmare angiva anledningen därtill. I hovrätten förekom ett mål där en rattfyllerist, som begått jämväl andra brott, fick villkorlig dom. Det är icke uteslutet, att det var hovrättens utförliga domskäl som avhöll riksåklagaren från att fullfölja målet. Troligen är det svenskens medfödda ovilja mot att säga eller skriva något, han tror kan väcka löje, som avhåller domaren från att lämna utförliga skäl i sådana frågor, där människors personliga förhållanden äro till bedömande.
    I sådana fall där målets utgång är beroende på prövningen av en rättsfråga har det visat sig att domstolarna undvika att närmare angiva, varför prövningen utfaller på ena eller andra sättet. Domstolen lämnar med andra ord inga motiv för motiveringen. I de flesta andra länder är denna underlåtenhet otänkbar. Frasen »rätten finner uppenbart» användes ej så sällan, då rättsfrågan eller med andra ord det vanligen svåraste skall lösas. Denna fras bör användas endast då saken är så klar, att det skulle förefalla löjligt att närmare gå in på motiveringar. Det är intet som hindrar, att domaren åberopar lagmotiv, rättsfall eller allmänna rättsgrundsatser eller egen lagtolkning. Särskilt då målet har betydelse ur prejudikatsynpunkt är det viktigt att

 

noggrant redogöra för de tankegångar, som lett till domslutet. Obenägenheten att lämna en sådan redogörelse bottnar måhända i svenskens ovilja mot att förefalla docerande och mästrande; det får icke se ut som om han ville lysa.
    För att återgå till bensollokomotivet anser jag att domskälen böra avfattas i huvudsak på följande sätt:

    »Domskäl. Sundberg, hörd under sanningsförsäkran, har berättat: Vid de förhandlingar, som föregingo köpet av loket, hade Sundberg uttryckligen framhållit för Andersson att loket skulle på brukets bana draga 5 till 6 vagnar med en last av 2 ton skrot och tackjärn. Sundberg hade påpekat, att brukets bana vore oerhört brant. Andersson hade svarat, att loket hade 37 hästkrafter och att det vore klart att loket kunde draga den lasten på banan. Sundberg hade varit med om att prova loket på Saxbo bruks bana, där det gått bra. Därefter hade köpet kommit till stånd. Loket hade emellertid icke orkat draga mer än en vagn å den övre delen av Berga bruks bana. Vid mätningar i början av juli 1948 hade det visat sig att stigningen i banans övre del vore 5 meter på 100, och det funnes säkerligen ingen bana som vore så brant.
    Andersson, likaledes hörd under sanningsförsäkran, har berättat: Under köpeförhandlingarna hade Sundberg frågat, om loket kunde draga 5 till 6 vagnar med skrot och tackjärn i de branta backarna på Berga. Andersson hade svarat, att loket använts på Saxbo bruks bana under många år och där visat sig ändamålsenligt samt att det därför naturligtvis kunde draga 5 till 6 vagnar skrot. Vidare hade Andersson upplyst, att loket hade 37 hästkrafter.
    Av parternas berättelser framgår visserligen att Andersson före köpet fått reda på att Berga bruks bana vore brant, men att Sundberg icke gjort klart för Andersson att banan vore avsevärt mycket brantare än banan på Saxbo bruk, där loket använts under många år och på vilken Sundberg före köpet provkört loket. Andersson har följaktligen, då han uttalade sig om lokets användbarhet på Berga bruks bana, icke haft anledning räkna med att ett lok med osedvanlig dragförmåga erfordrades, och han kan därför icke göras ansvarig för att loket icke kunnat användas på sätt Sundberg åsyftat.
    På grund härav finner häradsrätten att Sundberg icke varit berättigad att häva köpet och att han förty icke kan undgå att utgiva köpeskillningen för loket.»
    (De fem första raderna i »Underrättsförfarandet» kunna utgå. Sakframställningen har lämnat samma besked. — Parternas sakuppgifter sammanföras i deras under sanningsförsäkran avgivna berättelser. Det är dock dessa berättelser, som bli avgörande för prövningen, och icke argumenteringen i anslutning till yrkandena. Berättelserna lämna — såsom så ofta är fallet — en ganska klar bild av vad som förekommit vid köpeförhandlingarna. Strängt taget är det endast ordet »oerhört», vilket av Sundberg satts framför de »branta backarna» på Berga, som skiljer de båda berättelserna åt. Vådan av att ur en partsutsaga lösrycka en mening och återgiva denna i domen visar sig tydligt i »Un-

    43-507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

derrättsförfarandet». Där framkommer nämligen icke att Anderssons uppgift, att han hänvisat till att loket med fördel använts på annan bruksbana, utgjorde ett svar på Sundsbergs fråga, om loket i de branta backarna på Berga kunde draga 5—6 vagnar. Vid en sammanställning av fråga och svar befinnes att Andersson trots allt gjort viss utfästelse angående lokets användbarhet på Berga. — Såsom Sundbergs genmäle återgivits under sakframställningen i »Underrättsförfarandet» får läsaren den föreställningen att Sundberg redan vid köpeförhandlingarna nämnt siffrorna å stigningen i backen. Det blir därför en överraskning för läsaren, när det vid återgivandet av domskälen framkommer, att siffrorna lämnats först efter stämningens delgivning. » Genom den sammanfattning av parternas berättelser som jag föreslagit kan läsaren lätt följa den prövning domstolen gjort på grundval av berättelserna. Det visar sig genast att för prövningen icke är avgörande vad i målet blivit styrkt eller ej, utan vilken innebörd, som skall givas åt Anderssons utfästelse om lokets dragförmåga. I »Underrättsförfarandet» har någon prövning av utsagorna för övrigt icke redovisats i domen. Det skulle möjligen vara tillägget, att under samtalet icke nämnts några siffror å stigningen. Den omständigheten kan väl dock icke vara ett bärande domskäl, eftersom Andersson vitsordat att Sundberg under förhandlingarna talat om de branta backarna. Därom innehåller emellertid domen intet.)
    »Vad härefter angår smörjoljan har Södergren, som på Sundbergs begäran hörts såsom vittne i målet, berättat att han den 17 april 1948 visserligen varit i telefonförbindelse med föreståndaren å oljeavdelningen på Anderssons kontor, men att han därvid endast efterhört priset på smörjolja och således icke beställt någon olja.
    Anledning att ifrågasätta riktigheten av Södergrens vittnesmål finnes icke.
    Häradsrätten finner det därför styrkt, att Sundberg icke beställt olja av Andersson.
    Anderssons talan i denna del av målet kan förty icke bifallas.»
    (Icke ens i detta fall har häradsrätten i »Underrättsförfarandet» velat uttrycka sig positivt. Enligt min mening lämnar prövningen det klara beskedet, att Sundberg styrkt att han icke beställt oljan, och då bör detta — i allt fall av hänsyn till Sundberg — utsägas i domen.)
    Den nya rättegångsordningen ställer i fråga om domars avfattning stora krav på domaren. Huru svår denna hans uppgiftär kommer bäst till synes inom en kollegial domstol. Långa diskussioner samt ömsesidiga eftergifter i fråga om domens innehåll och utformning föregå vanligen den avfattning, varom ledamöterna slutligen kunna enas. Det är därför icke att förvåna sig över att lägre och högre rätt stundom komma till olika slut, men för min del vill jag till fullo instämma i Ekelöfs uttalande, att det vore något fel i systemet om de olika instanserna i regel stannade för samma uppfattning.