NÅGOT OMERFARENHETERNA AV PARTSFÖRHÖR UNDER SANNINGSFÖRSÄKRAN.

 

AV

 

ASSESSORN NILS RAPPE.

 

När nya RB den 1 januari 1948 trädde i kraft, voro många av de nyheter, som innefattas i denna balk, redan i tilllämpning i praktiken. Den fria bevisprövningen hade undan för undan trängt ut den legala bevisteorin enligt RB i 1734 års lag och under den s. k. cirkulärprocessen hade rättegången även i övrigt, i vart fall i första instans, kommit att gestalta sig mycket efter den nya ordningen. Genom nya RB infördes emellertid en del helt nya institut, såsom strafföreläggande i brottmål och partsförhör under sanningsförsäkran i tvistemål. Dessa nyheter kunde givetvis icke tillämpas i förväg. Intresset bland landets i domstolarna verksamma jurister kom därför mycket att inriktas på dessa nya institut. Detta gällde icke minst det nya bevismedlet partsförhör under sanningsförsäkran. Uppfattningarna om vad denna nyhet skulle föra med sig voro av helt naturliga skäl mycket skiftande. Hur olika uppfattningarna på denna punkt voro, tror jag bäst åskådliggöres genom att återgiva ett par uttalanden, som gjordes vid en av processnämndens kurser av en äldre erfaren häradshövding och en ung optimistisk advokat. Häradshövdingen, som särskilt hade faderskapsmålen i tankarna, skildrade i målande ordalag en dyster framtid, då skaror av oskyldiga barn skulle gå omkring utan fäder, därför att deras mödrar icke fått svära i faderskapsmålen. Advokaten däremot hälsade det nya bevismedlet med stor tillförsikt och berättade, att han dröjt med att anhängiggöra talan i ett stort civilmål, där utgången berodde på innehållet av ett muntligen ingånget avtal, i förhoppningen att vad advokatens huvudman uppgav vid förhör under sanningsförsäkran skulle innefatta tillfyl-

 

PARTSFÖRHÖR UNDER SANNINGSFÖRSÄKRAN. 729lestgörande bevisning att avtalet hade det av advokaten påstådda innehållet. Vem har nu erfarenheten givit rätt, häradshövdingen med sin pessimism eller advokaten med sin optimism? Att söka besvara denna fråga och att därvid samtidigt lämna ett ringa bidrag till den pågående diskussionen om de vunna erfarenheterna vid tillämpningen av nya RB är avsikten med dessa rader.
    Mina erfarenheter av partsförhöret under sanningsförsäkran hänföra sig huvudsakligen till rådhusrätten i Hälsingborg. Under ett par månaders tjänstgöring i hovrätten över Skåne och Blekinge har jag även deltagit i avgörandet i andra instans av ett antal mål, i vilka det nya bevismedlet åberopats. Jag har tilllika sökt att genom samtal med såväl domarkolleger som advokater utröna deras erfarenheter. För att erhålla en uppfattning om i vad slags mål partsförhöret företrädesvis användes har jag gjort nedanstående sammanställning över vid rådhusrätten i Hälsingborg under 1948 och 1949 avgjorda mål1 med partsförhör under sanningsförsäkran.

 

Målet angått 1948 1949 Antal mål Därav endast en part hörd Antal mål Därav endast en part hörd Innebörden av avtal mellan parterna 6 0 6 3 Övriga dispositiva mål 5 5 3 3 Faderskap till barn utom äktenskap 2 1 4 2Äkta börd 0 0 10 1Äktenskapsmål 3 2 4 4 Summa 16 8 27 13

 

    Till ovanstående sammanställning torde böra lämnas ett par kompletterande upplysningar. En nästan genomgående regel har varit att initiativet till förhöret kommit från partens egen sida. Endast i ett par fall har förhöret påkallats av motparten eller har rätten självmant förordnat om förhöret. Icke något fall har inträffat, då parten vägrat att låta underkasta sig förhör under sanningsförsäkran. Vid rådhusrätten har hittills förekommit ett mål om ansvar för osann partsutsaga. Det gällde en svarande i ett faderskapsmål (tidigare ostraffad), som mot sitt bestridan-

 

    1 Partsförhör under sanningsförsäkran har även förekommit i ärenden, men dessa behandlas icke i denna uppsats. 

730 NILS RAPPE.de dömdes till straffarbete ett år, ovillkorlig dom. Domen överklagades icke.
    I dispositiva mål har partsförhöret förekommit i många olika situationer. Sålunda har part begärt förhör under sanningsförsäkran till styrkande av sin goda tro eller för att styrka på vad sätten viss skada uppkommit. Det vanligaste fallet har dock varit att parterna påkallat förhör med sig själva angående innehållet av ett avtal, varom parterna tvista; en beställning har ostridigt skett men parterna ha olika uppfattning i frågan huruvida visst pris avtalats eller ett köp har kommit till stånd och parterna tvista om huruvida säljaren vid köpets ingående har lämnat viss garanti angående varans beskaffenhet. Som regel ha parternas uppgifter i dylika fall gått helt isär på den springande punkten. Trots detta har man ej sällan haft den känslan att parterna icke lämnade medvetet oriktiga uppgifter. Uttalandena vid avtalensingående ha icke varit tillräckligt tydliga. Var och en av parterna har då fäst sig vid de ur hans synpunkt mest förmånliga uttalandena. När sedan tvist uppkommer — kanske lång tid efter avtalet — minns parten, när han i minnet rekonstruerar vad som förekommit, endast sådana omständigheter och uttalanden, som passa ihop med den för honom bästa tolkningen av avtalet. Och så kunna parterna i rättegången med gott samvete under sanningsförsäkran lämna helt oförenliga uppgifter angående fakta, som man tycker att de bort kunna korrekt återge. Någon gång har man på grund av parternas uppgifter kunnat få en något så när tillförlitlig bild av hur parternas olika uppfattningar kunnat uppkomma och man har då kanske kunnat komma till klarhet om vad som verkligen förekommit vid avtalets ingående. Men mestadels stannar man i ovisshet härom. Omtillfyllestgörande bevisning i annan form saknats, har det då icke varit annat att göra än att tillämpa bevisbördereglerna.
    Bland de indispositiva målen tilldraga sig de som angå faderskap till barn utom äktenskap särskild uppmärksamhet.1 Antalet sådana mål, i vilka den påstådde fadern bestritt samlag under konceptionstiden, ha dock visat en påtaglig tendens att nedgå. Denna tendens, vilken gjort sig gällande redan före nya RB, har jag fått bekräftad från andra domstolar. Anledningen till denna utveckling är kanske icke så lätt att angiva, men säkerligen har

 

    1 Se härom häradshövdingen EINAR HOLM: »Några synpunkter på barnuppfostringsmålen», SvJT 1949 s. 567 ff. 

PARTSFÖRHÖR UNDER SANNINGSFÖRSÄKRAN. 731den förbättrade barnavården med utbildade barnavårdsmän sin stora betydelse. Huruvida de nya reglerna i föräldrabalken komma att medföra en uppgång av antalet faderskapsmål torde ännu vara för tidigt att göra några uttalanden om.
    Även om sålunda antalet faderskapsmål, i vilka partsförhör under sanningsförsäkran kommer i fråga, är ganska ringa, äro dock dessa mål av den vikt att omdömet om det nya bevismedlet mycket kommer att bero på hur det visar sig möjligt att med dess hjälp komma till rätta med de särskilda bevissvårigheter, som av naturliga skäl förefinnas i dessa mål. Under den gamla rättegångsordningen hade edsinstitutet kommit mer och mer ur bruk utom i fråga om faderskapsmålen, där eden alltjämt levde kvar med full livskraft. Avgörandet om eden skulle anförtros åt mannen eller kvinnan blev som regel det verkliga avgörandet i målet. Trots att det material som stod till domstolarnas förfogande oftast var bristfälligt förorsakade detta avgörande dock icke alltför stora svårigheter på grund av att den praxis utvecklat sig att eden skulle anförtros åt kvinnan, för såvitt icke något särskilt förekommit i målet som diskvalificerade henne för eden. Edens avskaffande och ersättande med partsförhör under sanningsförsäkran har av helt naturliga skäl icke kunnat ske utan att en viss osäkerhet har präglat tillämpningen av de nya reglerna. Domaren har på ett helt annat sätt än tidigare ställts inför vanskligheten i avgörandet. Han har icke längre kunnat så att säga skjuta detta ifrån sig och genom edgången överlämna det till den ena parten. Hur har nu detta slagit uti praktiken?
    Såvitt jag har kunnat finna har tillämpningen gestaltat sig ganska olika i olika domstolar. På en del håll har det resonerats ungefär så, att om det enligt den gamla ordningen för ett bifall av käromålet fordrades någon bevisning (i regel ganska ringa) plus edgång av modern, så skulle det enligt den nya ordningen fordras ungefär samma mått av bevisning plus moderns berättelse under sanningsförsäkran, även om sistnämnda berättelse stod i strid med vad den påstådde fadern uppgav under sanningsförsäkran. Man skulle med andra ord i huvudsak vidbliva den tidigare tillämpningen. Från andra håll åter har jag hört ungefär följande åsikter framföras. Om modern och den påstådde fadern under sanningsförsäkran lämna mot varandra stridande uppgifter på den avgörande punkten, så få parternas berättel-

 

732 NILS RAPPE.ser, för såvitt ej särskilda omständigheter föranleda till annat, anses ha ungefär samma bevisvärde och därför uppväga varandra. Man får då undersöka om den övriga bevisningen i målet är tillräcklig för ett bifall av käromålet. Är detta ej fallet, skall käromålet ogillas.
    Gentemot det förra resonemanget kan man göra den invändningen, att det icke kan vara riktigt att vid bevisvärderingen utan vidare bortse från mannens under sanningsförsäkran lämnade uppgifter. Icke heller var väl den gamla ordningen i faderskapsmålen så helt förebildlig. Nog tycker jag, att man ibland hade en känsla av att den bevisning som erfordrades för att en man mot sitt bestridande skulle förklaras vara fader till ett barn var i lättaste laget. Det senare av de här ovan angivna betraktelsesätten synes mig ha en viss släktskap med den numera övergivna legala bevisteorin, enligt vilken varje bevis hade sitt i lag bestämda bevisvärde. Fall kunna givetvis inträffa då mannens och kvinnans uppgifter förefalla lika trovärdiga. Men man får akta sig för att helt schablonmässigt jämställa deras berättelser. Den gamla ordningen, enligt vilken kvinnan i allmänhet fick eden, byggde på ett par årtiondens erfarenhet, vilken vi icke böra försumma att tillgodogöra oss. Nämnda praxis synes grunda sig på den uppfattningen att kvinnan i regel utpekar den man, som hon tror vara barnets fader. Kännedomen om blodprovets betydelse torde nu ha blivit så allmän, att kvinnan på grund av insikten om risken att utpeka fel man i sitt eget intresse i allmänhet håller sig till sanningen. Jag anser sålunda att man vid värderingen av trovärdigheten av parternas berättelser bör beakta alla omständigheterna i målet, men att man därvid ej bör förbise nämnda gamla erfarenhetssats.
    Med ovanstående reflexioner avser jag ingalunda att förringade svårigheter, som blivit en följd av edgångens avskaffande. Jag har blott velat hävda den uppfattningen, att man icke i dessa mål får låsa fast sig vid några schablonmässiga regler för bevisuppskattningen.
    En genomgång av det fåtal tvistiga faderskapsmål, som under 1948 och 1949 förekommit vid rådhusrätten i Hälsingborg, har bibragt mig den uppfattningen att målens utgång med all sannolikhet skulle ha blivit densamma enligt den gamla ordningen. De av mina kolleger i rådhusrätten, som deltagit i målens avgörande, ha haft samma uppfattning. Vid samtal med kolleger

 

PARTSFÖRHÖR UNDER SANNINGSFÖRSÄKRAN. 733från andra domstolar ha däremot olika uppfattningar i denna fråga framkommit. Några ha haft samma erfarenheter som vunnits vid rådhusrätten i Hälsingborg, under det att andra uttalat den meningen, att faderskapsmål numera ogillas i större utsträckning än tidigare. Det torde väl dock vara att förvänta att en mera enhetlig praxis så småningom utvecklar sig.
    Ett annat slags mål, där partsförhöret under sanningsförsäkran kommit att spela en stor roll, är sådana, i vilka föres talan att ett äktenskapligt barn skall förklaras sakna äktenskaplig börd. Enligt huvudregeln i 7 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, vilken regel gällt till den 1 januari 1950, kunde en dylik talan ej bifallas med mindre det visades att barnet icke kunde vara avlat av den äkta mannen. (Här och i det följande bortses från de i lag särskilt angivna fallen, då lättnader föreligga vid äktabördspresumtionens hävande.) I motiven till ovannämnda lagbestämmelse uttalade lagberedningen,1 att domaren finge antaga utomäktenskaplig börd allenast då varje möjlighet att barnet blivit avlat av mannen vore utesluten och att tillfyllestgörande utredning att makarna ej haft samlag med varandra sällan syntes kunna anses föreligga, såvida det ej blivit styrkt att de vistats å särskilda orter eller att mannen varit vanför av naturen. Även om rättstillämpningen nog icke blivit fullt så sträng som lagberedningen tänkt sig, förelågo dock med de bevismedel, som stodo till buds enligt äldre RB, ofta mycket stora svårigheter att åvägabringa sådan bevisning att talan kunde bifallas. Detta föreföll särskilt stötande i sådana fall, då såväl makarna som den påstådde fadern i målet uttalade den övertygelsen att barnet icke var avlat av den äkta mannen. Genom införandet av bevismedlet partsförhör under sanningsförsäkran har saken kommit i ett annat läge. Därest makarna under sanningsförsäkran uppgiva att de under den aktuella tiden icke haft samlag med varandra samt denna uppgift vinner stöd av andra omständigheter, t. ex. vittnesmål av den man med vilken hustrun under tiden uppehållit förbindelse, torde bevisningen i regel ha ansetts tillräcklig för ett bifall av käromålet och barnet förklarats sakna äkta börd. Det kan sålunda nämnas att i tio vid rådhusrätten i Hälsingborg under 1949 avgjorda mål, i vilka huvudregeln i 7 § lagen om äktenskaplig börd var tillämplig, ta-

 

    1 NJA II 1917 s. 469.

 

734 NILS RAPPE.lan i samtliga fall kunnat bifallas. Enligt vad jag erfarit av advokater, verksamma å rättshjälpsanstalter, har praxis gestaltat sig på ungefär motsvarande sätt i andra domstolar.
    Genom FB:s ikraftträdande den 1 januari 1950 ha de materiella reglerna på nu ifrågavarande område undergått vissa ändringar. Sålunda stadgas i FB 2 kap. 4 § första punkten, vilken lagregel närmast motsvarar huvudregeln i 7 § lagen om äktenskaplig börd, att talan att barn skall förklaras sakna äktenskaplig börd ej må bifallas med mindre det är utrett, att modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller ock på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet det eljest kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader. Genom denna lagändring har en uppmjukning skett av den tidigare mycket stränga bördspresumtionen. Såsom av det föregående torde framgå hade emellertid redan nya RB:s bestämmelser om partsförhör under sanningsförsäkran medfört en icke oväsentlig uppmjukning av nämnda presumtion. Man skulle nästan kunna säga att ändringarna i den materiella rätten i förväg ha genomförts med processuella hjälpmedel. Uppenbart är dock att partsförhör under sanningsförsäkran får stor betydelse på nu ifrågavarande område även efter FB:s ikraftträdande.
    I fråga om användningen av partsförhör under sanningsförsäkran torde nu endast återstå att säga något om äktenskapsmålen. Av de inledningsvis lämnade siffrorna angående mål vid rådhusrätten i Hälsingborg med partsförhör under sanningsförsäkran framgår att användningen i äktenskapsmål varit tämligen sparsam. En genomgång av målen ger vid handen att förhör med part har åberopats huvudsakligast till styrkande av söndring eller särlevnad i sådana fall, då påståendet härom icke varit bestritt men det stött på särskilda svårigheter att åvägabringa erforderlig bevisning på annat sätt. I intet fall synes dock enbart förhör med parterna under sanningsförsäkran ha godtagits som tillfyllestgörande bevisning.
    I detta sammanhang torde kanske något böra beröras den ofta diskuterade frågan om förhör med makar under sanningsförsäkran skall få åberopas till utredning om förhållandena i äktenskapet i mål, där omständigheterna som skola bevisas äro tvistiga. Den uppfattningen synes vara allmän att det är ett missbruk av bevismedlet att låta makar utösa sin förbittring mot

 

PARTSFÖRHÖR UNDER SANNINGSFÖRSÄKRAN. 735varandra under sanningsförsäkran.1 Den sinnesstämning, vari makarna vid dylika tillfällen merendels befinna sig, torde göra att de ofta ej besinna det ansvar, under vilket de uttala sig. Bevisvärdet av deras utsagor är därför som regel ringa. Frågan är emellertid om rätten på denna grund äger vägra att höra makarna under sanningsförsäkran. Ordalagen i RB 35: 7 synes mig icke giva stöd härför, utom möjligen i flagranta fall. Däremot tror jag att en vädjan till vår advokatkår att i dylika fall icke påkalla förhör under sanningsförsäkran utan låta höra makarna fritt icke skall förklinga ohörd. Min optimism härvidlag grundar sig på erfarenheterna från rådhusrätten i Hälsingborg, där något förhör under sanningsförsäkran i nu angiven situation ännu icke förekommit.
    Efter denna redogörelse för erfarenheterna av partsförhör under sanningsförsäkran i olika slags mål vill jag söka sammanfatta min uppfattning av värdet av det nya bevismedlet. Jag vill då först erinra om att åtskillig kritik framkommit mot detsamma. Sålunda har på sina håll försports oro över att den flitiga användningen av förhör under sanningsförsäkran skulle menligt inverka på respekten för den med förhöret förbundna sanningsplikten. Särskilt från domarhåll har jag ofta hört uttalandet att förhör med part under sanningsförsäkran skulle vara skäligen värdelöst. Från samma håll har även ofta den åsikten uttalats att anledningen härtill är partens nära nog oinskränkta rätt att bliva hörd under sanningsförsäkran; man har menat, att bevismedlets användning borde ha gjorts beroende av domstolens diskretionära prövningsrätt. Krav ha till och med höjts att institutet partsförhör under sanningsförsäkran helt borde avskaffas.2
    Ovannämnda kritik tror jag såtillvida är berättigad som man nog har en ganska bestämd känsla av att partsberättelser avgivna under sanningsförsäkran äro tämligen grumliga sanningsbrunnar för domstolarna att ösa ur. Men därför anser jag ingalunda att erfarenheterna givit vid handen att partsförhöret skulle vara värdelöst som bevismedel. Att den flitiga användningen av

 

    1 I denna riktning uttala sig hovrättspresidenten JOÉL LAURIN i Tidskrift Sveriges Advokatsamfund årg. 1949 s. 77 och JUSTITIEOMBUDSMANNEN i 1950 års ämbetsberättelse s. 222.
    2 Detta krav har, närmast med utgångspunkt från partsförhörets användning i faderskapsmål, framförts vid hovrättsdomarföreningens årsmöte d. 23 april 1949 av lagmannen GUNNAR NILSSON och häradshövdingen GÖSTA SILJESTRÖM, se SvJT 1949 s. 556 f. 

736 NILS RAPPE.partsförhöret under sanningsförsäkran skulle ha menlig inverkan på den hördes vilja att tala sanning tror jag knappast är riktigt. Man får ej förglömma att det väl sällan inträffar att samme person hörs som part under sanningsförsäkran mer än en gång i sitt liv. Man kan vidare göra jämförelser med vittnesbeviset, som i vårt land användes i mycket stor utsträckning utan att därför anses ha förlorat i värde. Jag tror den misstro, som på sina håll försports mot partsförhöret under sanningsförsäkran, främst beror på överdrivna förhoppningar angående detta bevismedels värde. Härtill kommer att otillförlitligheten hos parternas berättelser framträder särskilt markant, när parterna vid omedelbart efter varandra hållna förhör lämna olika uppgifter om samma faktiska förhållanden, som man tycker att de borde haft lika goda möjligheter att iakttaga. Jag vill emellertid här åter hänvisa till vittnesbeviset. Den åsikten börjar väl numera bliva allmän att även vittnesberättelser äro tämligen opålitliga sanningskällor.1 Erfarenheten visar att vittnen som regel ha en benägenhet att uttala sig till förmån för viss part, ofta av skäligen obetydliga orsaker, såsom att vittnet vid ett olyckstillfälle färdats i samma bil som parten eller blott därför att vittnet åberopats av parten. Om sålunda vittnen, som ej äro inblandade i saken, ha svårt att hålla sig till den objektiva sanningen, hur skall man då kunna begära mera härutinnan av parter, som äro inbegripna i en för deras ekonomi eller personliga förhållanden kanske avgörande civil tvist? Även om man sålunda reducerar partsberättelsen under sanningsförsäkran till dess rättavärde — en i hög grad subjektivt färgad skildring sedd med ena partens ögon — så kan dock denna berättelse ha sin stora betydelse vid sanningens utletande. Jämförelser mellan partsberättelserna inbördes och mellan dessa och den övriga bevisningen i målet kunna ofta giva värdefulla resultat. Man frågar sig då om icke samma resultat hade kunnat ernås om parterna hörts fritt utan sanningsförsäkran. Det skall villigt medgivas att så nog mången gång är fallet. Men betydelsen av det tryck att hålla sig till sanningen som det mera formbundna förhöret under sanningsförsäkran utövar bör enligt min mening ej förringas. De mera högtidliga former, var under förhör under sanningsförsäkran sker i förhållande till det fria förhöret, ha säkerligen sin

 

    1 En intressant analys härav lämnas av advokaten A. HEMMING-SJÖBERGFestskrift tillägnad Karl Schlyter s. 184 ff. 

PARTSFÖRHÖR UNDER SANNINGSFÖRSÄKRAN. 737betydelse för partens vilja att hålla sig till sanningen. Särskilt tror jag härvid spelar in det förhållandet att parten under berättelsens avgivande får stå för sig själv i vittnesbåset och icke vid sin sida har sitt rättegångsombud, som — även om han icke direkt hjälper parten vid svaren — dock genom sin omedelbara närhet påverkar parten att vidhålla sin tidigare inför ombudet lämnade berättelse. Jag vill nämna att jag erinrar mig tillfälle då parten vid förhör under sanningsförsäkran lämnat för honom oförmånliga uppgifter, som stodo i direkt strid med den av ombudet omedelbart innan gjorda sakframställningen. För att nu nämnda psykologiska verkan av att parten vid förhör under sanningsförsäkran måste svara helt på egen hand icke skall förflyktigas är det emellertid enligt min uppfattning av vikt, att parten icke tidigare vid fritt förhör (med ombudet vid sin sida) fått yttra sig om de omständigheter, varöver han skall höras under sanningsförsäkran. Det bör sålunda enligt mitt förmenande icke få gå till på det sättet, som på en del håll lär praktiseras, att parterna först höras fritt om allt de ha sig bekant i målet samt att de först därefter, kanske till och med efter vittnesbevisningen, underkastas förhör under sanningsförsäkran på de punkter i deras tidigare avgivna berättelse, som äro av relevans i målet.
    Ett ytterligare tryck på part, som höres under sanningsförsäkran, att hålla sig till sanningen, är att han enligt SL 13: 2 är underkastad straff för osann partsutsaga. Att göra några uttalanden om betydelsen av detta straffhot torde vara mycket svårt. Frågan sammanhänger med det vittgående spörsmålet om betydelsen överhuvud av straffhot för uppehållande av laglydnaden i samhället. Det torde väl dock kunna antagas att det sätt varpå domstolarna i förekommande fall utmäta straffet för osann partsutsaga icke är utan betydelse. Frågan huruvida villkorlig dom därvid skall tillämpas synes mig böra ägnas särskild uppmärksamhet. Vid diskussion av straffhotets betydelse har hos mig ibland uppstått en undran om det var så lyckligt, att det infördes en särskild försäkran för part, under det att vittne i allmänhet avlägger ed. Försäkrans formulering »på heder och samvete» påminner osökt om den försäkran på självdeklarationen, som svenska folket varje år, tydligen ofta utan någon större samvetsnöd, skriver under. Ordet »ed» har däremot en viss närmast hednisk klang, som medför en förnimmelse av hot. Och benäm-

    47—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

738 NILS RAPPE.ningen »mened» synes mig ägnad att ingiva respekt på ett helt annat sätt än dess nyskapade motsvarighet »osann partsutsaga». Måhända hade det varit lyckligare om part hade hörts på ed liksom vittne. De särskilda kriminalpolitiska synpunkter, som göra sig gällande i fråga om osann berättelse av part, borde ha kunnat beaktas inom den för mened gällande straffskalan.
    Härmed skulle jag vara framme vid besvarandet av den inledningsvis väckta frågan huruvida erfarenheterna av partsförhöret under sanningsförsäkran givit rätt åt den mera pessimistiskt lagde häradshövdingen eller den unge optimistiske advokaten. Att det icke går att lämna något obetingat svar härpå torde framgå av det föregående. Men såtillvida tror jag att det icke behöver vara någon tvekan om svaret som att advokatens möjligheter att vinna sin rättegång med enbart partens berättelse under sanningsförsäkran som bevis nog torde vara tämligen små. Häradshövdingen åter har säkerligen i sin misstro mot det nya bevismedlet satt fingret på den ömma punkten. Såsom jag ovan uttalat torde dock de på sina håll yppade svårigheterna i fråga om faderskapsmålen så småningom komma att övervinnas. Detta förhållande jämte de goda erfarenheter, som vunnits vid partsförhörets användning som bevismedel i andra slags mål, gör att jag bibringats den övertygelsen att det nya bevismedlet säkerligen kommer att väl hävda sin plats bland bevismedlen i vår moderna processordning.