OM VILANDEFÖRKLARING AV LAGFARTSANSÖKAN.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET HERVED AF TROLLE LEDAMOT I LAGBEREDNINGEN.

 

Enligt lagfartsförordningen skall ansökan om lagfart genast avslås, om sökanden ej företer fångeshandling som upprättats i föreskriven ordning eller det eljest finnes uppenbart, att fånget icke är lagligt. I övriga fall av lagfartshinder skall ansökningen förklaras vilande i avbidan på hindrets undanröjande. Vilandeförklaring av lagfartsansökan sker för obestämd tid; inskrivningsdomaren skall ej utsätta någon frist för ansökningens fullföljande, utan sökanden äger själv bestämma när ansökningen skall upptagas till slutlig prövning. Vid sökandens passivitet kan i regel vilandeförklaringen undanröjas eller verkan av ansökningen hävas endast genom rättegång, som leder till ett underkännande av sökandens anspråk på fastigheten.

 

    Att en lagfartsansökan skall få vila under obestämd tid avviker från förut gällande rätt. I förordningen den 19 maj 1845 angående vissa förändrade föreskrifter i avseende på lagfart¹ funnos bestämmelser om uppskov med den slutliga prövningen av lagfartsansökan för det fall att sökanden ej genast kunde styrka förre ägarens åtkomst. Dessa bestämmelser, som nära överensstämde med lagkommitténs förslag, anknöto till den genom förordningen införda regeln om lagfartsansökans prioritetsverkan vid konkurrerande fång från samme ägare. I förordningen stadgades att i det anmärkta fallet ansökningen likväl skulle upptagas och sökandens fångeshandling införas i lagfartsprotokollet. Sökanden skulle därefter inom viss i förordningen angiven tid fullgöra vad till lagfarts vinnande vore nödigt eller, om hans rätt funnes tvistig, inom denna tid instäm-

 

    ¹ Backmans lagsamling III s. 22.

 

ma sin talan. Om han iakttoge detta, finge ej lagfart, som annan sökte, lända honom till förfång. Vid försummelse skulle ansökningen vara förfallen. Detsamma gällde om sökanden, efter att inom föreskriven tid ha instämt sin talan, i rättegången ej kunde åstadkomma den bevisning, som erfordrades för lagfartens beviljande, eller ansökningen icke fullföljdes inom lika tid från det lagakraftägande beslut meddelats.
    I de förslag till bestämmelser om lagfart som före gingo antagandet av den nu gällande förordningen blev frågan om vilandeförklaring av lagfartsansökan ingående diskuterad, företrädesvis med utgångspunkt från lagfartens allmänna syfte och med hänsyn till regeln om ansökningens prioritetsverkan vid dubbelöverlåtelse.
    Lagberedningen förordade i sitt år 1847 avgivna förslag till jordabalk i stort samma bestämmelser om vilandeförklaring av lagfartsansökan som sedermera upptogos i den nuvarande förordningen. I motiven till sitt förslag anförde beredningen, att lagfartens egentliga ändamål vore att offentliggöra förändring i äganderätten till fast egendom. När lagfart vore sökt, hade detta ändamål fyllts. Lagfarten fordrades icke för att i egendomen skapa någon ny sakrätt; denna vore redan vunnen genom äganderättens övergång i och med själva fånget. Man syntes således ej ha giltigt skäl att bestämma en viss preskriptionstid för lagfartens fullföljd, om hinder mötte för omedelbart bifall till ansökningen. Genom en dylik bestämmelse förvandlades lagfarten, utöver vad ändamålet och sakens natur krävde, från ett medel att göra den nya äganderätten känd till ett villkor för dess bibehållande. Äganderätten, en gång åtkommen och offentliggjord, borde ej kunna, utan förvärvarens frivilliga samtycke, gå förlorad annorlunda än genom laga dom. Om en sökt lagfart förfölle genom blotta underlåtenheten att fullfölja ansökningen inom bestämd tid, skulle emellertid kunna hända att egendomens förre ägare gjorde en överlåtelse, på grund varav ny lagfart söktes av annan än den som förut varit sökande, och att den sistnämnde därigenom ginge miste om sin lagligen fångna äganderätt.¹
    Det av beredningen framlagda förslaget var icke enhälligt. SCHLYTER anförde i en reservation att i de fall, då lagfartsansökan ej genast kunde beviljas eller avslås, det borde åligga sökanden att inom viss

 

    ¹ LB:s förslag till GB, ÄB, JB och BB motiven s. 77.

   50—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

efter omständigheterna lämpad tid styrka sin rätt vid påföljd att ansökningen eljest förfölle. Fasta egendomar borde ej besväras av obefogade lagfartsansökningar, vilka förbleve vilande så länge sökanden behagade eller till dess fastighetsägaren eller annan lagfartssökande genom provokatorisk rättegång kunde få slut på saken, då samma upptåg kunde i nästa ögonblick förnyas av samma eller annan sökande. Att den som försummat att fullfölja en lagfartsansökan kunde förlora en rätteligen förvärvad äganderätt vore ej annat än vad som kunde hända, när den som sökte lagfart bleve förekommen av annan sökande; den som förlorade sin rätt därför, att han ej genast efter köpets avslutande skyndat sig att söka lagfart, då han ej kunnat förmoda att annan köpare skulle komma honom i förväg, syntes vara mera att beklaga än den som ej fullföljde en redan ingiven lagfartsansökan inom uttryckligen förelagd tid.¹
    Med anledning av Schlyters reservation yttrade RICHERT, att man visserligen kunde föreställa sig åtskilliga olägenheter, som möjligen— ehuru enligt hans mening sällan nog — skulle uppkomma därigenom att en lagfartsansökan, som ej genast kunde bifallas, finge vila på obestämd tid. Dessa olägenheter kunde emellertid alls icke jämföras med den våda för en genom lagfartsansökningen redan offentliggjord äganderätt som en sådan ansöknings avskärande genom preskription skulle medföra. Att äganderätten kunde förloras, om man underläte att i tid söka lagfart och därigenom förekommes av någon annan, vore en ovillkorlig följd av den antagna grundsatsen, att fånget endast genom offentliggörandet finge sin verkan mot tredje man. Detta låge alltså i själva naturen av det system för äganderättssäkerheten som ansetts nödigt att införa, men att man skulle, sedan lagfart en gång sökts och systemets ändamål (fångets offentliggörande) sålunda uppfyllts, kunna ånyo blott ställas för äganderättens förlust genom misstag med avseende på ansökningens fullföljd vore ett ytterligare äventyr, som icke borde äga rum. Det vore egentligen för enfaldigt folk, d. v. s. för den stora menigheten, som detta skulle bliva farligt. För den åter, som förstode konsten att, genom överklagande av domstolens beslut och ny lagfartsansökan i samma stund den tidigare förfölle, hålla sin rätt öppen, vore äventyret visserligen litet eller intet, men detta bevisade ock, att de förespeglade olägenheterna minst kunde avvärjas där de mest vore att befara.²

 

    Av den kommitté, som år 1867 framlade ett förslag till lagom inskrivning i fastighetsbok, förordades i princip den ståndpunkt som intagits i 1845 års förordning. I likhet med Schlyter föreslog emellertid kommittén, att det i görligaste mån skulle överlämnas åt domstolen att i varje särskilt fall med hänsyntill omständigheterna bestämma tiden för ansökningens fullföl-

 

    ¹ Förslaget, prot. s. 135.² Prot. s. 136 f.

 

jande. Kommittén åberopade i sina motiv de skäl som Schlyter anfört mot att medge vilandeförklaring på obestämd tid. Härutöver yttrade kommittén att den våda, som skulle uppstå för en köpare genom att hans lagfartsansökan förfölle, om han ej vore i stånd att anskaffa för ansökningens beviljande erforderliga handlingar, kunde undvikas ifall han iakttoge tillbörlig försiktighet och icke utbetalade köpeskillingen förrän han fått lagfart.¹ Åtminstone syntes denna våda vida mindre än den som skulle uppstå därav, att en redan vunnen och befästad äganderätt kunde störas genom anteckning i fastighetsboken av även det mest obefogade anspråk, från vilket det vore den verklige ägaren snart sagt omöjligt att befria sin egendom. Kommittén framhöll vidare, att det icke hade försports några menliga följder av de i 1845 års förordning meddelade bestämmelserna om fullföljd av lagfartsansökan, vilka då varit i tillämpning under tjugo år och hunnit slå rot i folkets rättsmedvetande.²
    I det av lagbyrån år 1872 avgivna förslaget till lagfartsförordning återgick man emellertid till lagberedningens ståndpunkt. Lagbyrån åberopade i sina motiv de av beredningen anförda skälen mot att vid vilandeförklaring ålägga sökanden att inom viss tid fullfölja ansökningen. Sålunda framhölls att, enligt den uppfattning om lagfartens ändamål som låge till grund för lagbyråns förslag, lagfarten ägde sin huvudsakliga betydelse såsom ett offentliggörande av fång till fast egendom. Att utöver de föreskrifter, varigenom ny ägare fått sig ålagt att publicera sitt fång, söka genom tvångsåtgärder tillhålla honom att inom viss tid fullgöra de bestämmelser, vilkas iakttagande erfordrades innan bevis om lagfart finge meddelas av domstolen, syntes icke erforderligt från vare sig samhällets eller den enskilda rättssäkerhetens synpunkt. Än mindre vore det med nämnda uppfattning av lagfartens betydelse förenligt att, såsom enligt 1845 års förordning kunde inträffa, en i laga ordning vunnen och genom ansökan om lagfart offentliggjord äganderätt kunde gå förlorad genom misstag eller försummelse i fråga om den för ansökningens fullföljd bestämda tiden. Då mot beredningens förslag invänts, att obefogade lagfartsansökningar kunde komma att under obestämd tid besvära fast egendom,

 

    ¹ Jfr LK:s förslag till allmän civillag, 2 uppl., motiven s. 105.
    ² Förslag till förändrade stadganden för betryggande av ägande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet (1867), motiven s. 37 f. 

kunde erinras därom att, såsom redan inom beredningen framhållits, någon olägenhet i detta hänseende ytterst sällan vore att befara i verkligheten samt att möjligheten av en dylik olägenhet bleve ytterligare minskad genom en i lagbyråns förslag intagen föreskrift om omedelbart avslag å lagfartsansökningen, ifall fånget uppenbart vore olagligt.¹
    Vid förslagets granskning i Högsta domstolen uttalade sig justr.Huss, med vilken justr:n Wretman och Carleson instämde, för bibehållande av grundsatsen i 1845 års förordning. Huss anmärkte därvid, att med lagbyråns förslag en i själva verket fullkomligt oberättigad lagfartsansökan (om den ej vore av beskaffenhet att genast kunna avslås) komme att under obestämd tid kvarstå i protokollet och fastighetsboken såsom besvärande egendomen samt att fastighetsägaren eller annan lagfartssökande, för vilken det vore angeläget att få verkan av den vilande ansökningen undanröjd, bleve för vinnande av detta mål nödsakad att anställa rättegång. En sådan förändring av gällande rätt syntes varken vara förenlig med den reda i äganderättsförhållanden rörande fast egendom, vartill lagstiftningen om lagfart borde huvudsakligen medverka, eller vara av rättvisansfordringar påkallad. Det vore sant att en lagligen vunnen rätt borde av lagen skyddas, men det vore icke mindre sant att ingen bordegenom obefogade anspråk kunna hindra eller uppehålla annan i åtnjutande av hans rätt, och då anvisning i lagen lämnades om vaden lagfartssökande hade att iakttaga för bevarande av den rätt som tillkomme honom, syntes hans fordran på skydd vara nöjaktigt tillgodosedd.²

 

    Lagbyråns förslag framlades — i denna del utan saklig ändring — i proposition till 1873 års riksdag men vann då icke riksdagens bifall. Det framlades ånyo för 1875 års riksdag, därvid i hithörande bestämmelser endast vidtagits en av riksdagsbehandlingen föranledd redaktionell jämkning. Vid förslagets förnyade granskning i Högsta domstolen hade flertalet ledamöter (Huss med instämmande av Strandberg, Almqvist, Naumann och Wretman) anmärkt att grundsatsen i 1845 års förordning borde följas,³ men Kungl. Maj:t avvisade anmärkningen under åberopande av de skäl som lagberedningen anfört i frågan.⁴ Sedan propositionen på lagutskottets tillstyrkan antagits av riksdagen, utfärdades den nu gällande lagfartsförordningen.

 

    ¹ Prop. 34/1873 s. 26. Jfr häradshövdingen CARLÉNS reservation mot 1867 års förslag, betänkandet, särskilda meningar s. 14 och 23.
    ² Prop. s. 42.
    ³ Prop. 27/1875 bil. 1 s. 93 f.
    ⁴ Prop. bil. 2 s. 11.

 

    Ett förslag till reviderade bestämmelser om lagfart har sedermera framlagts i den av lagberedningen år 1907 avgivna andra delen av förslag till jordabalk och återfinnes i huvudsak oförändrat i den år 1909 avlämnade tredje delen. I motiven till reglerna om lagfartshinder uttalade beredningen, att avgörande vikt borde fästas vid den särskilt av åtskilliga lantdomare framhållna angelägenheten att såvitt möjligt förebygga att ansökningar om lagfart kvarstode oavgjorda under obestämd tid. Det kunde nämligen i olika hänseenden uppstå olägenhet av att fastighetsböckerna sålunda innehölle anteckningar angående svävande lagfartsfrågor. Även när ansökningen vore grundad på ett fullgiltigt fång och alltså i och för sig befogad, kunde olägenhet uppkomma av en vilande lagfartsansökan, enär det med dåvarande, otillräckligt specialiserade fastighetsböcker ofta vore svårt att utröna vilken andel i ett hemman eller annan fastighet som avsåges med ansökningen. Om en vilande lagfartsansökan i realiteten vore obefogad, gjorde sig de menliga verkningarna gällande med än större styrka. Fastighetens ägare bleve i detta fall försatt i stora svårigheter och vidlyftigheter, därest det skulle ligga i sökandens fria skön, om och när ärendet komme till vidare behandling. Anteckningen i fastighetsboken medförde ett faktiskt hinder för ägaren i utövandet av hans förfoganderätt över egendomen. För att få boken fri från anteckningen kunde han bli nödsakad att föra talan därom vid domstol. Om istället sökanden hade att — vid påföljd att ansökningen eljest avsloges — inom viss förelagd tid visa att hindret för lagfarten undanröjts, komme icke att från ägarens sida erfordras någon åtgärd för att få boken fri från anteckningen. Någon fara för att det skydd, som sålunda bereddes ägaren mot hinder i utövandet av hans rätt genom obehöriga lagfartsansökningar, skulle medföra äventyr för sökande, som verkligen hade att åberopa giltig grund för sin ansökan, torde icke behöva uppstå, om tiden i varje fall lämpligt avpassades efter föreliggande omständigheter; skedde detta men lämnade sökanden tiden obegagnad, hade han endast sig själv att skylla för det men som han kunde komma att lida av att ansökningen därefter avsloges.¹
    Av beredningen förordades en sådan omläggning av förfarandet att det skulle höra till undantagen att lagfartsansökningar

 

    ¹ LB II s. 296 f.

 

förklarades vilande på obestämd tid. Att alldeles utesluta användandet av så beskaffade beslut var nämligen enligt beredningens mening icke möjligt, men denna ordning kunde inskränkas till några få uttryckligen angivna fall. Lagfartsansökan skulle vilandeförklaras på obestämd tid, om tvist vore anhängig angående sökandens rätt till fastigheten, om hans rättvore beroende av att testamente, dom eller annan handling vunne laga kraft och om överlåtelsen berodde av villkor, som ickevisats vara uppfyllt. I dessa fall kunde på grund av svårigheten att på förhand beräkna tidpunkten för hindrets undanröjande icke undvikas att hänföra ärendets fullföljd till en oviss tidpunkt. Vilandeförklaring på obestämd tid skulle vidare förekomma, då kungörelse utfärdats angående ansökningen.
    Med de sålunda angivna undantagen skulle enligt förslaget uppskov meddelas i lagfartsärendet och viss tid utsättas, inom vilken sökanden hade att visa att hindret undanröjts och fullfölja ansökningen. Om inskrivningsdomaren fann sökandens rätt tvistig, ehuru talan ännu icke vore anhängiggjord, måste dock de båda systemen kombineras: sökanden skulle föreläggas att inom viss tid visa att han väckt talan; om han iakttog detta— vilket innebar ett fullföljande av ansökningen — skulle enligt det förut anförda ansökningen förklaras vilande för obestämd tid.¹

 

    Allmänt sett har lagfartsinstitutet till uppgift att åstadkomma ordning och trygghet i rättsförhållanden rörande fastighet. Lagfartsförordningen bygger på den s. k. legalitetsprincipen. I ett lagfartsärende har inskrivningsdomaren att pröva fångets laglighet, låt vara att denna prövning måste bli mycket summarisk. Vid lagfartshinder, som ej uppenbart ådagalägga att fånget är olagligt, skall ansökningen icke omedelbart avslås. Till undvikande av rättsförlust för sökanden skall rådrum lämnas honom att avhjälpa bristen; ansökningen skall därför förklaras vilande i avbidan på lagfartshindrets undanröjande. Det ter sig emellertid med utgångspunkt från legalitetsprincipen knappast följdriktigt att en lagfartsansökan, som icke kunnat godtagas vid den såsom nödvändig ansedda prövningen, skall förklaras vilande för obestämd tid och att det helt skall bero på sökandens gottfinnande, om och när ansökningen kommer

 

    ¹ LB II s. 297 f; III 15: 14.

 

att fullföljas. Vilandeförklaringen innebär en särskild förmån för sökanden och bör naturligen vara en provisorisk åtgärd i avvaktan på lagfartens beviljande. Enär ansökningen förklaras vilande på obestämd tid, förlorar emellertid åtgärden lätt sin tillfälliga karaktär.¹
    Systemet med vilandeförklaring på obestämd tid har också i tillämpningen visat sig vara förenat med betydande olägenheter. I den förda diskussionen har företrädesvis uppmärksammats sådana fall, då en lagfartsansökan i realiteten är obefogad. Hit kunna hänföras de fall, då sökandens fångesman icke var rätt ägare till fastigheten eller själva överlåtelsen var behäftad med fel. En vilandeförklarad lagfartsansökan inkräktar på rätte ägarens möjligheter att förfoga över fastigheten. Ägaren är sålunda — oaktat han erhållit lagfart — icke längre legitimerad att medge inteckning i fastigheten. Hans möjlighet att avyttra fastigheten blir väsentligt kringskuren, enär en spekulant ofta får svårt att bilda sig en säker uppfattning om äganderätten till fastigheten och i alla händelser icke kan räkna med att erhålla lagfart, så länge fastigheten besväras av vilandeförklaringen. Härigenom motverkas det allmänna intresset av att inskrivningsväsendet skall skapa en lämplig grundval för fastighetskrediten och fastighetsomsättningen.
    Det är emellertid icke blott i dessa fall som den nuvarande ordningen är behäftad med olägenheter. Erfarenheten har givit vid handen, att olägenheter av en på obestämd tid vilandeförklarad lagfartsansökan kunna uppkomma även då ansökningen är i och för sig befogad. Detta gäller också i sådana fall, då ett lagfartshinder är av beskaffenhet att kunna undanröjas. Att efter en längre tids förlopp avlägsna ett lagfartshinder eller visa att detta blivit undanröjt kan nämligen stundom möta stora svårigheter. För sökanden ligger det alltså en viss fara i ett dröjsmål, men det oaktat förekommer ej sällan att han försummar att i tid ordna lagfartsfrågan. För en ny ägare av fastigheten kunna svårigheterna bli än större att få ansökningen beviljad och därmed möjlighet att i full utsträckning disponera över fastigheten.
    I vissa fall kan en på obestämd tid vilandeförklarad lagfartsansökan även komma i konflikt med viktiga jordpolitiska intressen. Detta är händelsen, då en överlåtelse avser ett om-

 

    ¹ Jfr NORDLING, Lagfarts- och inteckningslagarne, 2 uppl. (1888) s. 79.

 

råde av fastighet och området icke kan genom laga delning skiljas från fastigheten. Om överlåtelsen det oaktat äger bestånd, har en fastighet tillskapats i strid med reglerna för fastighetsbildning. Detta förhållande är tämligen vanligt och har föranlett stor oreda i fastighetsväsendet. Det förekommer för övrigt ej sällan, att kontrahenterna från början åsyftat att privat uppdela fastigheten och att därför laga delning underlåtes. I den år 1947 avlämnade första delen av förslag till jordabalk har lagberedningen, för att förebygga uppkomsten av dylika irreguljära fastigheter, föreslagit att överlåtelse av ett icke utbrutet område till sin giltighet skall vara beroende av att laga delning kommer till stånd.¹ Av särskild vikt blir då att syftet med denna bestämmelse icke motverkas genom att ansökan om lagfart på ett icke utbrutet område får vila under obegränsad tid. Motsvarande problem möter vid överlåtelse av ideell andel i fastighet, enär i åtskilliga fall en sådan överlåtelse i realiteten gäller en sämjedelningslott eller syftar till en privat delning av fastigheten. I fråga om andelsöverlåtelse föreslår ock beredningen, att överlåtelsen skall vara beroende av att andelen utbrytes genom laga delning, såframt ej fastigheten skall innehas odelad under samäganderätt eller i enkelt bolag.² Även här påkallar alltså ett allmänt intresse att lagfartsansökan icke skall få vila under obegränsad tid.
    Såsom ett skäl att medge vilandeförklaring på obestämd tid har under förarbetena till lagfartsförordningen anförts, att misstag eller försummelse i fråga om ansökningens fullföljande skulle kunna medföra att sökanden förlorade sin äganderätt till fastigheten. Detta bleve fallet, om fångesmannen överlåtit egendomen jämväl till annan, som sökte lagfart sedan den tidigare ansökningen förfallit på grund av underlåten fullföljd. Det har visserligen invänts att en köpare kunde vänta med att utbetala köpeskillingen, till dess han fått lagfart. Säljaren lärer emellertid knappast vara villig att utfärda köpebrev och därmed låta köparen erhålla lagfart på sitt fång, innan någon köpeskilling erlagts; härigenom skulle säljaren beröva sig möjligheten att på ett effektivt sätt tillvarataga sitt anspråk på köpeskillingens utbekommande.
    Att en lagfartssökande, vars vilandeförklarade ansökan för-

 

    ¹ LB I 1947 s. 178.
    ² LB I 1947 s. 182 ff.

 

faller, kan få träda tillbaka för annan lagfartssökande talar onekligen för bibehållande av den nuvarande ordningen. Det må dock erinras om att ansökningens prioritetsverkan är beroende av god tro hos förvärvaren och att följaktligen en tidigare förvärvare ej undantränges av en senare, om denne vid sitt förvärv ägde eller bort äga kännedom om den tidigare överlåtelsen. I händelse en senare förvärvare vid sitt fång haft vetskap om den vilandeförklarade ansökningen, lärer för övrigt god tro i regel vara utesluten. Genom att lagfartsansökningen förfaller går alltså äganderätten långt ifrån alltid förlorad; men sökanden mister den förmån som ligger i att kunna åberopa lagfartens prioritetsverkan. — Det må slutligen nämnas, att lagfartsansökningen medför prioritetsverkan även vid konkurrens mellan äganderättsförvärv och förvärv av begränsade sakrätter samt mot förre ägarens borgenärer.¹
    Vid det nu pågående arbetet med revision av jordabalken torde man finna, att övervägande skäl tala för att övergå till ett system med tidsbegränsad vilandeförklaring. De olägenheter som äro förenade med den nu tillämpade ordningen ha visat sig vara av så allvarlig beskaffenhet att de väga tyngre än nackdelarna för sökanden av att hans ansökan förfaller vid underlåten fullföljd. Till sökanden lärer behörig hänsyn tagas, därest fullföljdstiden — såsom förordats senast i lagberedningens år 1909 avgivna förslag — bestämmes med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och inskrivningsdomarens beslutinnehåller tydligt besked om vad sökanden har att iakttaga för bevarande av sin rätt.
    En möjlighet torde finnas att även i sådana fall, som i 1909 års förslag undantogos från fullföljdsregeln, hindra att lagfartsfrågan hålles svävande under obegränsad tid. Här må i korthet anges, hur ett sådant resultat skulle kunna uppnås. Om sökandens rätt är beroende av tvist, skall det åligga domstol att underrätta inskrivningsdomaren om utgången i målet. Sedan dom i tvisten vunit laga kraft, skall inskrivningsdomaren självmant upptaga ansökningen till slutlig prövning. Om målet avskrivits,skall inskrivningsdomaren likaledes erhålla meddelande härom av domstolen och sålunda sättas i tillfälle att upptaga ansökningen till fortsatt behandling. Sökes lagfart på grund av testamente, som ej tagit åt sig laga kraft, skall sökanden föreläggas

 

    ¹ Se 14, 46, 54 och 56 §§ IntF och 82 § UL.

 

att inom viss tid visa, huruvida handlingen blivit ståndande eller klander väckts, vid påföljd att ansökningen eljest förfaller. I händelse klander väckts, skall — sedan domstolen skilt sig från målet och härom underrättat inskrivningsdomaren —ansökningen ex officio återupptagas. Även när lagfart sökes på grund av annan handling, som ej visats ha vunnit laga kraft,¹ kan möjlighet föreligga att låta ansökningen ånyo upptagas på inskrivningsdomarens initiativ.
    Under det nu pågående revisionsarbetet avses att i fråga om tillåtligheten av villkorsbestämmelser i avhandlingar om köp och byte införa regler, som väsentligt avvika från gällande rätt. I första delen av förslaget till jordabalk förordar lagberedningen, att fånget ej skall få göras beroende av villkor under längre tid än två år från avhandlingens dag. Om tid för villkoret ej blivit utsatt, skall den anses utgöra två år. Förbehåll, varigenom vid köp fånget göres beroende av köpeskillingens erläggande, skall dock icke vara underkastat någon tidsbegränsning. I gåvobrev skall väl kunna upptagas villkor av längre varaktighet än två år, men ett sådant villkor skall icke utöver två årstiden utgöra hinder mot lagfart för gåvotagaren.² För vilandeförklaring av lagfartsansökan kunna följande regler tänkas. I de fall, då endast tidsbegränsat villkor är tillåtet, skall sökanden föreläggas att fullfölja ansökningen inom viss tid, räknad från utgången av tvåårsperioden eller av den kortare tid som i avhandlingen kan vara angiven för villkoret, vid påföljd att ansökningen eljest förfaller. På den för fullföljd utsatta dagen skall inskrivningsdomaren av eget initiativ upptaga ansökningen till slutlig prövning. I de fall då villkor är tillåtet utan tidsbegränsning, lärer— vad angår köp — fullföljdstiden regelmässigt kunna bestämmas med utgångspunkt från en i avhandlingen angiven dag för köpeskillingens erläggande. Mycket sällan torde tidpunkten för köpeskillingens gäldande vara så obestämd, att föreläggandet endast kan innehålla att ansökningen skall fullföljas inom viss tid från det köpeskillingen blivit erlagd. Beträffande vilandeförklaring av lagfartsansökan vid gåva kommer att gälla sammaförfarande som tillämpas, då villkor skall vara tidsbegränsat.

 

    ¹ Ang. sådana fall se UNDÉN, Kommentar till lagfartsförordningen, 3 uppl.(1940) s. 47.
    ² LB I 1947 s. 168 ff, 237 och 240 f.

 

    Såsom angivits i det föregående skall enligt första delen av förslaget till jordabalk överlåtelse av fastighetsdel vara beroende av det legala villkoret att laga delning kommer till stånd. I sitt betänkande har lagberedningen för det fall att delningen skall ske genom avstyckning ifrågasatt, huruvida icke förrättningen skulle kunna igångsättas ex officio. När inskrivningsdomaren mottagit ansökan om lagfart på förvärv av viss ägovidd, skulle han omedelbart översända överlåtelsehandlingen till den myndighet som hade att upptaga ansökan om avstyckning av området. Härigenom anhängiggjordes avstyckningsärendet. Sedan avstyckningen blivit fastställd eller vägrad, skulle inskrivningsdomaren — efter underrättelse härom — upptagaden vilandeförklarade lagfartsansökningen till slutlig prövning.¹Om man icke vill beträda denna väg, kan man i stället som generell regel tänka sig, att sökanden skall föreläggas att inom viss tid visa att laga delning blivit sökt, vid påföljd att ansökningen eljest förfaller. Härefter skall lagfartsärendet behandlas på sätt lagberedningen angivit.
    Vid kungörelselagfart torde den bestämmelsen vara möjlig, att sökanden skall vid nämnda påföljd föreläggas att, i händelse klander ej väckts, fullfölja ansökningen inom viss tid, som anges med hänsyn till klandertiden. För det fall att klander väckts lärer ett föreläggande att fullfölja ansökningen ej vara erforderligt i samband med kungörelsebeslutet, enär inskrivningsdomaren skall erhålla meddelande om denna talan för anteckning i fastighetsboken. Sedan domstolen skilt sig frånmålet, skall inskrivningsdomaren efter underrättelse härom upptaga ansökningen till fortsatt behandling.

 

    Det här skisserade förslaget torde kunna sammanfattas sålunda. Enligt huvudregeln skall, där så kan ske med hänsyn till lagfartshindrets beskaffenhet, sökanden föreläggas viss tid, inom vilken han har att fullfölja ansökningen och visa att hindret undanröjts, vid påföljd att ansökningen eljest förfaller. I andra fall skall föreläggandet, som förbindes med samma påföljd, gälla huruvida viss åtgärd vidtagits i syfte att avlägsna lagfartshindret eller annan omständighet inträffat av beskaffenhet att inverka på lagfartsärendets prövning. Finnes sökandens rätt tvistig ändå att talan ej är väckt, skall sålunda utsät-

 

    ¹ LB I 1947 s. 178 f.

 

tas viss tid, inom vilken sökanden har att väcka talan och tillinskrivningsdomaren inkomma med bevis därom. Är laga delning villkor för lagfarts beviljande, skall sökanden föreläggas att inom utsatt tid visa att han sökt laga delning (därest icke delningsförfarandet, såsom ifrågasatts av lagberedningen, skall igångsättas ex officio i anslutning till ansökningen om lagfart). Sökes lagfart på grund av testamente, som ej vunnit laga kraft, skall sökanden föreläggas att inom angiven tid visa, huruvida testamentet blivit ståndande eller klander väckts. I de fall, där sökandens rätt är beroende av domstols eller annan myndighetsprövning, skall inskrivningsdomaren erhålla besked från myndigheten om resultatet av dess handläggning och därefter av eget initiativ upptaga lagfartsärendet till förnyad behandling.