OM INSTANSORDNINGEN I VATTENMÅL.

 

AV

 

VATTENRÄTTSDOMAREN NILS VIKLUND.

 

Rättsskipningen på vattenrättens område handhas som bekant i första instans av särskilt sammansatta specialdomstolar, vattendomstolarna. Införandet av dessa specialdomstolarskedde genom vattenlagen av år 1918 och motiverades med att domstolarnas uppgifter i vattenmål torde bli av den mest maktpåliggande och invecklade beskaffenhet. Ett riktigt fullgörande av arbetsuppgifterna måste — som det uttrycktes i förarbetena till vattenlagen1 — komma att kräva ej blott ingående kännedomom lagens olika bestämmelser och deras inbördes sammanhang utan därjämte förmågan att bedöma ett företags tekniska verkningar och framför allt dess ekonomiska och samhälleliga betydelse. Man framhöll i förarbetena dessutom, att det hos dessa domstolar krävdes en rik erfarenhet på det område de hade att syssla med samt att detta syftemål icke kunde uppnås på annat sätt än att till domstolarna bleve fast knutna ledamöter med teknisk utbildning på olika områden. Med ledning av dessa synpunkter blevo vattendomstolarna sammansatta så att i dem skulle bli permanent representerad — utöver lagfarenheten —såväl teknisk utbildning som praktisk lokalkännedom. En vattendomstol består av en lagfaren ordförande, vattenrättsdomaren, två vattenrättsingenjörer, den ene med särskild sakkunskap beträffande byggande i vatten och den andre med särskild sakkunskap i torrläggningsfrågor, samt två vattenrättsnämndemän. Trots att det alltså i vattenrättsprocessen visat sig önskvärt och erforderligt att förstärka underrätterna med teknisk ut-

 

    1 Betänkande med förslag till vattenlag m. m., avgivet av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för överarbetning av vissa delar i det av vattenrätts- och dikningslagkommittéerna den 17 december 1910 avgivna förslaget till vattenlag (1917), s. 359. 

830 NILS VIKLUND.bildning och praktisk erfarenhet har någon motsvarande förstärkning ej ansetts behöva äga rum i överinstanserna. De båda överinstanserna — vattenöverdomstolen (en avdelning i Sveahovrätt) och Högsta domstolen — utöva sin rättsskipande verksamhet i fråga om vattenmål i samma sammansättning somi andra mål d. v. s. med endast jurister såsom domare. Härvidbortses från det i detta sammanhang betydelselösa faktum, att till vattenöverdomstolen hör en ledamot av kammarkollegiet, avsedd att representera den administrativa erfarenheten.
    Den år 1918 tillskapade instansordningen fungerade under 1920- och 1930-talen utan något nämnvärt gnissel, även om avsaknaden av tekniska bisittare i överinstanserna stundom för de där tjänstgörande juristerna kändes som en mycket storbrist. Överinstanserna hunno utan större tidsutdräkt behandlade dit fullföljda målen och någon besvärande balans uppstod icke. Från början av 1940-talet har emellertid situationen blivit annorlunda genom den markanta ökning som vattenmålens antal, storlek och svårighetsgrad undergått. Orsakerna till denna ökning äro flera. Genom ändrad lagstiftning ha två nya betydande grupper av mål lagts under vattendomstolarna nämligen mål om rätt att tillgodogöra grundvattentillgångar år 1939 och mål om vattenförorening år 1941. Särskilt grundvattenmålen ha medfört en betydande ökning av arbetet för de sydliga vattendomstolarna. Den kraftigast verkande orsaken till ökningen är emellertid den för närvarande pågående exploateringen av vattenkraften i Norrland. Denna verksamhet bedrivs sedan några år tillbaka i ett mycket forcerat tempo och har tillfört de norrländska vattendomstolarna en väsentligt utökad arbetsbörda såväl i fråga om målens antal och storlek som beträffande svårighetsgraden i de problem, som underställas domstolarnas prövning.
    Den ökning av arbetsbelastningen, som sålunda ägt rum, har medfört, att statsmakterna sett sig föranlåtna att vidtaga betydande förstärkningar av arbetskrafterna i underinstansen. Medan under 1920- och 1930-talen den normala uppsättningen jurister vid varje domstol utgjordes av en vattenrättsdomare ochen vattenrättssekreterare tjänstgöra numera så gott som permanent vid varje domstol dessutom en biträdande domare och en biträdande sekreterare samt vid en av domstolarna ytterligare en extra domare. Dessutom har antalet vattendomstolar ut-

 

OM INSTANSORDNINGEN I VATTENMÅL. 831ökats från fyra till fem genom att Norrbygdens vattendomstol delats. Även ingenjörstjänsterna vid domstolarna ha varit föremål för beslut om avsevärd förstärkning.1
    Utökningen av den dömande personalen vid vattendomstolarna har givetvis medfört en kraftig ökning av antalet i underrätterna avgjorda mål. Detta har i sin tur haft till följd, att antalet i överinstanserna fullföljda mål väsentligt stegrats. Och eftersom någon mera genomgripande förstärkning eller omorganisation av hovrätten ej ägt rum i dess verksamhet på vattenrättens område har följden blivit, att i vattenöverdomstolen uppkommit en betydande balans. En undersökning av antalet balanserade mål i vattenöverdomstolen vid årsskiftena från mitten av 1930-talet visar, att balansen — från att under 1930-talets senare hälft normalt ha uppgått till omkring 25 mål —mot slutet av 1940-talet tre- å fyrdubblats. Balansen utgjorde vid årsskiftet 1946/47 92 mål, 1947/48 109 mål, 1948/49 85 mål och 1949/50 67 mål. Det sammanlagda antalet sidor i sistnämnda 67 mål uppgick till det imponerande talet 79,311 och de äldsta målen voro från år 1945, vilket alltså innebär, att parterna i dessa mål fått vänta på behandling av målen i överdomstolen under mer än fyra år.
    Den kraftiga ökningen av antalet mål i vattenöverdomstolen återspeglar sig icke i Högsta domstolen. Där har antalet vattenmål, ehuru fluktuerande, varit tämligen konstant sedan mitten på 1930-talet. Ej heller har antalet oavgjorda mål, räknade vid årsskiftena, visat någon tendens till ökning — snarare kan motsatsen spåras.
    Anhopningen av mål i vattenöverdomstolen har, såsom redan ovan antytts, fått till följd en betydande eftersläpning, som ur flera synpunkter måste betecknas såsom betänklig. I första hand är det naturligtvis ett berättigat önskemål ur parternas synpunkt, att behandlingen av deras mål icke drar ut på tiden, och detta gäller icke blott de enskilda sakägarna utan även sökande parterna. Men även ur andra synpunkter är det, då det gäller vattenrättsprocessen, synnerligen angeläget, att målens behandling i överinstanserna icke orimligt fördröjes. En av orsakerna härtill är, att det i denna process, i vida större utsträck-

 

    1 Denna förstärkning har hittills endast delvis kunnat genomföras, enär ingenjörstjänsterna på grund av missnöje med lönesättningen förklarats i blockad av Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund (S. V. R.). 

832 NILS VIKLUND.ning än i den allmänna processen, är vanligt, att samma principfrågor återkomma från ett mål till ett annat samt att i ettoch samma mål lösningen av en principfråga kan påverka ersättningsbeloppens storlek för ett betydande antal sakägare. Antag exempelvis att en vattendomstol meddelat dom i ett stort sjöregleringsmål och därvid bestämt ersättningarna för dämningsskada eller annat med ledning av en utav domstolen såsom riktig antagen princip. Därefter överklagas vattendomstolens dom i samma principfråga och målet blir liggande i vattenöverdomstolen kanske fyra år och avgöres därefter i den riktningen, att den av vattendomstolen tillämpade principen underkännes och högre ersättningar utdömas. Men under de fyra år, som målet väntat på avgörande i överinstansen, har vattendomstolen hunnit avdöma flera andra liknande mål efter samma princip, som vattendomstolen tidigare tillämpat, och i dessa sistnämnda mål ha kanske parterna ej fullföljt talan mot domen utan — med det förtroende som befolkningen mångenstädes i vårt land hyser för domstolarna — förlitat sig på att de av vattendomstolen tillämpade principerna varit riktiga. För sakägarna i dessa mål måste givetvis anledning till missnöje uppstå, när de sedermera få reda på att vattendomstolens skadevärderingsgrunder blivit underkända. En sådan utveckling är ej heller nyttig för domstolarnas auktoritet och skulle så småningom kunna leda till att parterna fullföljde talan i så gott som alla mål för att vara på den säkra sidan. Och hur skall vattendomstolen ställa sig i motsvarande frågor i andra mål för den händelse vattendomstolen ej vill acceptera vattenöverdomstolens avgörande utan vill avvakta avgörandet i Högsta domstolen, vilket kanske dröjer ytterligare ett par år? Det kan nämligen ofta — exempelvis i brådskande kraftverks- och sjöregleringsmål — vara ogörligt för vattendomstolen att uppskjuta avgörandet av ersättningsfrågorna i avbidan på högsta instansens dom i något liknande mål.
    En annan olägenhet med den nuvarande prövningen i överinstanserna beror på avsaknaden i överrätterna av teknisk sakkunskap. Utan sådan sakkunskap har en överrätt ofta svårt att i tekniskt betonade frågor göra ändring i domen från en underrätt, där denna sakkunskap är representerad i domstolen. Visserligen ha överrätterna möjlighet att i varje särskilt fall tillkalla sakkunnig såsom biträde, och erfarenheten visar också, att

 

OM INSTANSORDNINGEN I VATTENMÅL. 833i varje fall vattenöverdomstolen ofta anlitar tekniskt sakkunnig person såsom rådgivare samt att större ändringar i underrätternas domar i tekniska frågor och ersättningsfrågor knappast göras utan hörande av sådan sakkunnig. Denne sakkunnige deltager emellertid icke i målets behandling såsom meddomare under ämbetsmannaansvar utan avger endast ett utlåtande, vilket parterna f. ö. i regel få tillfälle att kritisera först sedan dom fallit. Det har även visat sig, att vattenöverdomstolen ej — i varje fall icke hittills — lyckats erhålla några mer »permanenta» sakkunniga, utan de sakkunniga ha växlat. Härav följer, att dessa ej kunna besitta den samlade erfarenhet och förtrogenhet med hithörande problem, som är tillfinnandes hos vattenrättsingenjörskåren. Men en överrätt har givetvis ganska svårt att i ett mål, där överrätten i en tekniskt betonad fråga förordnat sakkunnig, göra annat än ansluta sig till den sakkunniges uppfattning. Man måste då fråga sig, om det är så givet, att — i de fall där meningarna gå isär — den samlade erfarenheten och sakkunskapen från underrätten alltid har orätt och den mer tillfälligt på målet inkopplade experten har rätt?1
    Ökningen av vattenmålens antal och storlek under det senaste decenniet är med största säkerhet icke en tillfällig företeelse. Det torde fastmer vara att förutse, att belastningen än ytterligare kommer att öka under de kommande åren — beroende bland annat på att det i de stora kraftverks- och sjöregleringsmålen visat sig nödvändigt att uppskjuta den slutliga lösningen av åtskilliga svårbedömda frågor såsom flottning, fiske, virkesutdrivning m. m. i avbidan på erfarenheterna under rundligt tilltagna försökstider.
    I betraktande av det anförda är det naturligt, att frågan omen bättre och effektivare prövning av vattenmålen i överinstanserna upptages till förnyat övervägande. Att den nuvarande ordningen är mindre tillfredsställande torde de flesta vara ense om och frågan blir då närmast på vilka vägar man bör söka sig fram för att ernå en bättre tingens ordning. Man kan då i första hand undersöka möjligheten att begränsa fullföljden från vattendomstolarna till att avse endast rättsfrågor eller m. a. o. förbjuda fullföljd av talan i de rena ersättningsfrågorna. Det kan

 

    1 Vad här och i övrigt anföres utgör givetvis icke på något som helst sätt en kritik av det sätt, på vilket vattenöverdomstolen fullgör sina arbetsuppgifter, utan avser uteslutande att bringa under diskussion frågan om den lämpligaste organisationsformen för vattenrättsprocessen i överinstanserna.

   53—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

834 NILS VIKLUND.icke råda något tvivel om att ej en dylik åtgärd skulle högst väsentligt nedbringa antalet till överinstanserna fullföljda mål och skapa en rimligare arbetsbalans i dessa instanser. Genom en sådan åtgärd skulle även behovet för överrätterna att anlita teknisk sakkunskap bortfalla. I andra hand böra undersökas möjligheterna att, med bibehållen fullföljdsrätt i alla frågor, effektivisera prövningen i högre instans genom att införa ett två instanssystem med tillgång för överrätten till permanent och kvalificerad teknisk sakkunskap. Det är dessa två möjligheter, som i det följande skola göras till föremål för närmare diskussion.
    En begränsning av fullföljdsrätten till överinstanserna på så sätt, att talan ej finge fullföljas i ersättningsfrågor, har en förebild i expropriationsförfarandet enligt den äldre ordningen före tillkomsten av 1949 års nya lagstiftning i ämnet. Som bekant fick ändring i expropriationsnämndens uppskattning av expropriationsersättningen icke göras annat än på vissa formella grunder. Det gamla expropriationsförfarandet torde emellertid knappast böra åberopas i denna del annat än möjligen som ett stöd för det önskvärda i att även ersättningsfrågorna böra få prövas i överrätt. Måhända skulle man med ett visst fog kunna göra gällande, att vattendomstolarnas sammansättning med representanter för teknisk sakkunskap och praktisk lokalkännedom är ägnad att skapa ganska stora garantier för att några större rättsförluster ej skola uppstå. Frågan är ändock om en på detta sätt begränsad fullföljdsrätt är att tillråda. Rättsmedelsinstitutet är enligt KALLENBERG1 ett nödvändigt led i de anordningar, som avse att åvägabringa nödiga garantier för rättsskipningens säkerhet, och med ett tillerkännande av slutgiltighet och orubblighet åt varje domstolsbeslut skulle man illa tillgodose det förnämsta av de krav, som ställas på rättsskipningen: upprätthållandet av den materiella rätten. Och det skulle väl f. ö. knappast vara lyckligt att först, såsom nu skett genom den nya expropriationslagstiftningen, införa kvalificerade expropriationsdomstolar med fullföljdsrätt i ersättningsfrågor till högre instans för att sedan i vattenmål — som ju i många fall är av expropriationsmåls natur — avskära fullföljdsrätten i motsvarande frågor.
    Avvisar man således tanken att uppställa förbud mot full-

 

    1 De ordinära devolutiva rättsmedlen (2 uppl.), s. 9.

 

OM INSTANSORDNINGEN I VATTENMÅL. 835följd av talan mot vattendomstols beslut i ersättningsfrågor återstår att undersöka den andra här ovan framkastade möjligheten nämligen införandet av ett tvåinstanssystem med tillgång för överrätten till särskild teknisk sakkunskap. Med en utformning av överdomstolen på detta sätt skulle man kunna ernå dels möjlighet för överinstansen att verkställa en verkligt materiell prövning av de fullföljda frågorna dels ett förkortande av väntetiden för det slutliga avgörandet.
    Tanken att införa ett tvåinstanssystem i vattenmål upptogs första gången av vattenrätts- och dikningslagkommittéerna i deras år 1910 avgivna betänkande med förslag till vattenlag1och fullföljdes av de sakkunniga, som år 1917 avgåvo det överarbetade förslaget till vattenlag.2 I detta sammanhang diskuterades också möjligheten och lämpligheten av att förse överinstansen med teknisk sakkunskap. I de nyssnämnda förslagen av 1910 och 1917 stannade man för tanken, att vattenmålen skulle fullföljas från vattendomstolarna direkt till Högsta domstolen. Detta förslag vann emellertid icke statsmakternas bifall, huvudsakligen på den grund att det ur den blivande processreformens synpunkt ansågs ogenomförbart att taga Högsta domstolens tidi anspråk på ett för den övriga rättsskipningen menligt sätt. Istället infördes det nuvarande treinstanssystemet med möjlighet för överinstanserna att vid behov anlita tekniskt biträde såsom särskild sakkunnig. Man tryckte i motiveringen mycket kraftigt på att fullföljdsrätten i de tekniska frågorna, med den allsidiga och uttömmande behandling som komme att äga rum vid vattendomstolen och med den fackkunskap som stode vattendomstolen till buds, genom förhållandenas egen natur huvudsakligen torde bli av formell beskaffenhet. Frågan om inrättandet av en särskild överdomstol såsom andra och sista instans i vattenmål hade emellertid under förarbetena på många håll omfattats med sympati. Så anförde exempelvis vattenrätts- och dikningslagkommittéerna år 1910, att de en tid varit betänkta på att föreslå en speciell överdomstol för vattenmål och skiftesmål.3 Och i 1917 års betänkande uttalade de sakkunniga, att starka skäl talade för inrättandet av en särskild överdomstol

 

    1 Betänkande med förslag till vattenlag m. m., avgivet av vattenrätts- och dikningslagkommittéerna (1910), s. 479.
    2 1917 års betänkande (se ovan), s. 411.
    3 1910 års betänkande (se ovan), s. 478.

 

836 NILS VIKLUND.för vattenmålen.1 Det synes också som om de sakkunnigas tanke varit, att hela denna fråga skulle tagas upp till omprövning så snart någon tids erfarenhet förelåge angående åtgärdens nödvändighet. Även Svea hovrätt uttalade sig i sitt remissyttrande för inrättandet av en särskild överdomstol för vattenmålen och framhöll därvid, att de skäl, som ansetts avgörande för inrättandet av en särskild underdomstol för vattenmålen, med samma styrka talade jämväl för anordnande av en särskild överdomstol för dessa mål. Förslaget att överinstans skulle såsom biträde i tekniska frågor äga för råd och upplysningar anlita särskild sakkunnig avstyrktes av hovrätten såsom föga lämpligt, då därigenom åt en person utom domstolen skulle lämnas en på grund av rättegångsförfarandets anordning fullständigt okontrollerad ställning. I lagrådet, vars ordinarie ledamöter voro ense om att treinstanssystemet skulle gälla även i vattenmål, bröto sig meningarna om den tekniska sakkunskapen.2 Två av lagrådets ledamöter ansågo, att inrättandet av en särskild sakkunnig specialdomstol i första instans ej i och för sig krävde en liknande sammansättning av överrätterna. De framhöllo, att den tekniska sakkunskapen i vattendomstolen utgjorde tillräckliggaranti för att målet skulle bli tillfredsställande utrett i tekniskthänseende. Två andra ledamöter uttalade sig emellertid bestämt för att hovrätten skulle beredas en sådan sammansättning, att den tekniska sakkunskapen bleve lika starkt företrädd där som i vattendomstolen. Det framhölls av dessa ledamöter, bland annat, att det eljest vore fara för att hovrättens prövning komme att tendera till att inskränkas till huvudsakligen en granskning från formella synpunkter och att dess beslut, i den mån de berörde de tekniska frågorna, i allmänhetens ögon komme att sakna den auktoritet, som vore önskvärd. För införandet av ett tvåinstanssystem med teknisk sakkunskap företrädd i överinstansen uttalade sig vid lagrådsgranskningen den för behandlingen av vattenlagsförslaget särskilt förordnade tekniskt sakkunnige ledamoten av lagrådet, vilken påpekade behovet av att dels vinna ett snabbare avgörande av vattenmålen dels erhålla större garantier för dessa ärendens tekniskt sakkunniga avgörande i domstolsväg än vad handläggningen enligt dittills givna former kunde tillförsäkra.

 

    1 1917 års betänkande (se ovan), s. 411.
    2 NJA avd. II årg. 1919, s. 356 ff.

 

OM INSTANSORDNINGEN I VATTENMÅL. 837    Såsom framgår av det sagda var för 1917 års sakkunniga den tanken ej främmande, att frågan om vattenmålens behandling i de högre domstolsinstanserna skulle upptagas till omprövning, då någon tids erfarenhet vunnits från tillämpningen av den nyskapade vattendomstolsorganisationen. Sådan erfarenhet torde numera föreligga och den måste, såsom följer av vad ovananförts, anses ge vid handen, att det nuvarande systemet, bland annat på grund av utvecklingen beträffande vattenmålens antal, storlek och svårighetsgrad, icke fungerar tillfredsställande vare sig ur parternas eller ur vattendomstolarnas synpunkt. Alltför långa väntetider på avgörandet i högsta instans ha kommit att uppstå, och det är icke sörjt för att överrätterna kunna beredas tillgång till teknisk sakkunskap på ett sådant sätt, att en auktoritativ rättsbildning kan uppstå på det tekniska området. Den under förarbetena till vattenlagen uttalade förmodan, att fullföljdsrätten i tekniska frågor på grund av förhållandenas egen natur huvudsakligen skulle bli av formell beskaffenhet, har icke visat sig hålla streck. Tvärtom fullföljes ofta talan i tekniska frågor av synnerligen invecklad beskaffenhet, där underrättens premisser bli utsatta för ingående kritisk granskning, ock icke sällan införes nytt tekniskt utredningsmaterial i processen i överrätterna. Att en förstärkning av överrätterna i vattenmål med kvalificerad teknisk sakkunskap skulle bli till ovärderlig nytta för auktoriteten hos överrätterna, därom torde knappast något tvivel kunna råda.
    Om man alltså anser sig ha konstaterat, att en reform på detta område bör ta sikte på själva organisationen av överinstanserna, uppstår frågan, hur reformen närmare bör genomföras. Härvid träder väl närmast i förgrunden den redan år 1910 framförda tanken på att inrätta en särskild överdomstol i vattenmål såsom andra och sista instans. Denna överdomstol skulle bestå av kvalificerade och erfarna jurister och givetvis ha till sitt förfogande teknisk sakkunskap av yppersta beskaffenhet med erfarenhet från olika grenar av verksamhetsområdet. Det är önskvärt, att det ordnas så att teknikerna i överdomstolen bli permanenta så att samlad erfarenhet och kontinuitet i rättstillämpningen kommer att känneteckna deras verksamhet. Huruvida de skola vara bisittare i domstolen eller möjligen utgöra ett slags rådgivande organ vid sidan av domstolen bör göras till föremål för närmare utredning och övervägande. För det förstnämnda

 

838 NILS VIKLUND.alternativet talar, att detta skulle ge överdomstolen en organisation uppbyggd i princip på samma sätt som organisationen av underrätterna. Frågan till vilken instans i det ordinära domstolsförfarandet överdomstolen skall anknytas synes lämpligen kunna lösas på det sättet, att den nuvarande vattenöverdomstolen omorganiseras enligt de angivna riktlinjerna. Att — såsom föreslogs i 1910 och 1917 års betänkanden — låta vattenmålen fullföljas direkt till Högsta domstolen torde av flera orsaker ej vara lämpligt.
    Vid uppgörandet av ett omorganisationsförslag uppställer sig ju alltid frågan, hur mycket den ifrågasatta omorganisationen kommer att kosta. Detta torde falla utom ramen för denna uppsats — det må dock påpekas, att den merkostnad, som skulle uppstå genom tillkomsten av en uppsättning tekniker hos den blivande överdomstolen, delvis komme att kompenseras genom den inbesparing av två eller tre revisionssekreterarlöner, som skulle bli följden genom att vattenmålen försvinna från Högsta domstolen. Vidare skulle även alla arvoden till tillfälliga sakkunniga i överdomstolarna bortfalla. Att en kostnadsökning ändock torde komma att uppstå om organisationen skall göras effektiv torde emellertid vara ofrånkomligt. En befarad kostnadsökning bör dock icke få stå hindrande i vägen. Om man betänker, vilka värden processföremålet regelmässigt har i vattenmål, torde man lugnt våga påstå, att kostnaderna för hela domstolsorganisationen äro förhållandevis små. Och är ej till sist statens intresse av att rättsskipningen blir av fullödig halt så betydande, att detta intresse alltid måste gå i första hand?