FACKFÖRENINGARNAS FRIHET.

 

AV

REVISIONSSEKRETERAREN CARL SVENNEGÅRD.

II.

 

Grunddragen i den rättsordning domstolarna ämna genomföra på de fackliga organisationernas område kunna skönjas i de avgöranden som redan föreligga. Domstolarna ha gått in för att hävda principen att fackföreningarna skola vara öppna för alla som ansluta sig till fackföreningsrörelsens bärande idé och som äro beredda att samarbeta med sina yrkeskollegor. Då fackföreningsrörelsen redan självmant hade uppställt denna princip böra några allvarliga konflikter inte vållas därav att domstolarna anslutit sig till den. Emellertid är det tydligt att domstolarna ämna uppehålla de öppna fackföreningarnas politik oberoende av vad stadgarna innehålla. Detta kan försvaras med hänsyn till vad samhällets bästa kräver, och fackföreningarna få nog foga sig i den allmänna rättsgrundsats som domstolarna här funnit sig böra tillämpa. En viss motsättning har yppat sig mellan domstolarna samt fackföreningarna i frågan om bevisskyldigheten då tvist råder huruvida en medlem eller en inträdessökande fyller solidaritetskravet. Man kan utgå från att den verkliga motsättningen gäller spörsmålet hur de tveksamma fallen skola bedömas. På denna punkt ha domstolarna beskurit fackföreningarnas frihet hårdare än som är motiverat. Det synes vara nödvändigt att domstolarna jämka sin ståndpunkt. Liksom domstolarna avse att ingripa mot ett av arbetsgivareförening utkrävt skadestånd av osolidarisk medlem endast om skadeståndet är uppenbart obilligt, så böra domstolarna ingripa mot en fackförening, som vägrat en inträdessökande medlemskap på grund av misstanke om bristande solidaritet, endast om misstanken uppenbarligen är utan fog. Detsamma bör gälla vid uteslutning. I tveksamma fall böra fackföreningarna ha rätt att handla så som de anse sina intressen kräva. Domstolarna skola ingripa endast mot konstaterade övergrepp mot den enskilde.

 

    Den specialregel som domstolarna utformat rörande bevisskyldigheten i uteslutningstvister står också i dålig samklang med en annan rättsgrundsats, nämligen den att medlem som blivit utesluten ur fackföreningen måste behandlas såsom icke tillhörande fackföreningen ända tills uteslutningsbeslutet blivit av domstol upphävt (jämför Arbetsdomstolens dom nr 6/1943).
    I fråga om uteslutning ur fackförening ha domstolarna fastslagit den grundsatsen, att uteslutning är giltig endast om det finns en bärande motivering för den. Huruvida uteslutning är berättigad eller icke skall i första hand bedömas med ledning av fackföreningens stadgar. Domstolarna ha dock förbehållit sig rätt att underkänna en i stadgarna angiven uteslutningsgrund. Å andra sidan torde giltig anledning till uteslutning kunna föreligga även om någon uttrycklig föreskrift i stadgarna ej kan åberopas. Här har man att främst tänka på det grundläggande solidaritetskravet samt kravet på anslutning till fackföreningsrörelsens grundåskådning i fackliga frågor. Rätt tillämpad behöver denna domstolsuppfattning icke komma i strid med fackföreningarnas eget sätt att handha dessa angelägenheter.
    Domstolarna ha konsekvent uppehållit en tredje huvudregel, nämligen att det slutliga avgörandet av tvister rörande inträde och uteslutning icke kan förbehållas fackföreningarnas egna organ. Den part som anser ett beslut vara rättsstridigt måste ha möjlighet att få sin sak prövad av en opartisk instans.¹ Om bindande skiljeavtal icke föreligger blir det alltså i sista hand domstolarna som ha avgörandet. Man måste utgå från att i föreningsstadgarna införda bestämmelser om tvisters hänskjutande till skiljedom äro bindande. Fackföreningarna ha visat misstro mot domstolarna och obenägenhet att anförtro sina inre strider åt domstolarnas prövning. Några rättsliga möjligheter att åt fackorganisationernas egna beslutande myndigheter förbehålla avgörandet av de interna tvisterna synas dock icke finnas. Däremot borde hinder icke möta att en förhandlingsordning skapas för biläggande av fackföreningstvister samt att anlitande av denna utväg göres till villkor för att tvist upptages av domstol.
    Flera frågor som äga samband med de nu berörda grundsatserna ha ännu icke kommit upp inför Högsta domstolen. En sådan fråga är, om fackförening skall äga rätt att vägra inträde i

 

    ¹ Jfr arbetsdomstolens dom nr 64/1931.

 

föreningen på andra grunder än sådana som av domstolarna erkännas såsom giltiga uteslutningsgrunder. Å ena sidan kan man göra gällande att följdriktigheten kräver att den som icke kan uteslutas ur föreningen inte heller skall kunna vägras inträde. Å andra sidan kan man icke förneka att den som redan tillhör föreningen har en annan och starkare ställning än den som står utanför. Generellt sett kunna fackföreningarna med skäl kräva större utrymme för allmänna lämplighetssynpunkter när det gäller inträde än när det gäller uteslutning.
    Den vanligaste anledningen till uteslutning ur fackförening är bristande avgiftsbetalning. Det föreligger intet ledande rättsfall huruvida denna uteslutningsgrund får av fackföreningarna fritt handhas enligt stadgarnas föreskrifter eller om domstolarna även här vilja ha ett ord med i laget. Det kan visserligen förefalla självklart att den som inte fullgör den mest elementära skyldigheten mot fackföreningen, nämligen att lämna sitt bidrag till kostnaderna, inte heller skall få åtnjuta frukterna av det fackliga arbetet. Man kan dock icke vara helt säker på att domstolarna dela denna åsikt. Domstolarna kunna lätt nog stanna för tanken att uteslutning är en så allvarlig påföljd att det skulle vara uppenbart obilligt att låta den inträda då betalningsförsummelsen gäller ett ringa belopp, eller då betalningen dröjt allenast kort tid utöver vad föreningen enligt sina stadgar behöver tolerera.
    Fackföreningarnas stadgar kunna innehålla särskilda regler om rätt till återinträde för den som förut varit medlem. Det kan exempelvis fordras att han avger en speciell lojalitetsförklaring eller att han betalar en återinträdesavgift som är så hög att den har karaktär av straff eller vite. Hur domstolarna skola ställa sig till dessa bestämmelser kan man icke läsa ut ur de rättsfall som finnas. Att fackföreningarna skola vara öppna behöver ju inte nödvändigtvis betyda att en medlem skall ha rätt att gå ut och in hur som helst och när det behagar honom. Till en början kan man fastslå att fackföreningarna för återinträde icke få uppställa villkor som äro uppenbart obilliga. Om så sker komma domstolarna säkerligen att ingripa. Någon säkerhet för att domstolarna icke intaga en strängare hållning finns ej. Det är möjligt att domstolarna stanna för principen att fackföreningarna skola vara öppna för alla, beträffande vilka uteslutningsanledning ej föreligger i det ögonblick då inträdesansökan gö-

 

res. Detta skulle innebära att en medlem, som i enlighet med stadgarna blivit utesluten, skulle åter kunna inträda i fackförföreningen så snart han undanröjt anledningen till uteslutningen. En strejkbrytare skulle alltså, omedelbart efter det han slutat med sitt osolidariska förfarande, kunna tvinga sig in i fackföreningen igen. Därest domstolarna på denna punkt alltför ensidigt hävda den enskildes intressen, komma fackföreningarnas möjligheter att upprätthålla disciplin och organisationsmoral att undergrävas. Enligt facklig uppfattning torde uteslutning kunna ske även efter det att strejkbryteriet upphört. Man får därför hoppas att domstolarna inse betydelsen av att fackföreningarna äga rätt att för återinträdande medlemmar uppställa de särskilda villkor, som äro nödvändiga för bevarandet av organisationernas funktionsduglighet. Detta gäller ej endast dem som vilja återinträda efter uteslutning, utan även dem som efter att frivilligt ha lämnat fackföreningen åter finna det fördelaktigt att ansluta sig till den.
    Särskilda problem uppstå om uteslutning av en hel fackförening skulle dragas under domstols prövning. Liksom en enskild arbetare så kan även en sammanslutning av arbetare för sin existens vara beroende av att tillhöra en organisation. Samma motivering, som återfinnes i domstolsbesluten rörande enskildas medlemskap i fackförening, kan därför anföras i fråga om fackförenings anspråk på att få tillhöra fackförbundet. Huru domstolarna komma att ställa sig är dock tveksamt. Hittills ha domstolarna icke slagit vakt om fackföreningarnas rätt att existera. Man kan ju också bortse från denna rätt och i stället se till de enskilda medlemmarna; uteslutning av fackförening ur fackförbundet kan vålla de enskilda medlemmarna olägenheter. Då en hel grupp av arbetare på detta sätt kommer i konflikt med sin överorganisation torde deras möjligheter att, trots konflikten, erhålla arbete inom sitt yrke vara bättre än då en arbetare står ensam mot organisationen. Man måste antaga att en tvist kan upptagas och avgöras av domstol, om den gäller huruvida ett beslut om uteslutning av fackförening står i överenstämmelse med fackförbundets stadgar. Motsvarande gäller om vägran att erkänna fackförening såsom lokalavdelning av fackförbund. På detta område, förhållandet mellan topporganisation och dess underavdelningar, är det nog klokast om domstolarna grunda sina avgöranden på förbundsstadgarna samt avstå från att till-

 

lämpa rättsgrundsatser vilka icke äro erkända inom fackföreningsrörelsen. (Ang. förhållandena på detta område inom landsorganisationen se SÖLVÉN: Landsorganisationens nya stadgar, 2 uppl., s. 29—30).
    För att domstolarna skola kunna fullgöra den uppgift som de påtagit sig, nämligen att skapa en god rättsordning för fackföreningarnas inre angelägenheter, är det nödvändigt att domstolarna skaffa sig kännedom om fackföreningarna och förståelse för den funktion de fylla i samhället. Domstolarna böra visa respekt för de grundläggande kraven på fackföreningarnas självständighet, styrka och känsla för ansvar. Ensidighet i bedömandena böra undvikas. Tvistefrågorna få icke ses enbart ur den enskildes synpunkt utan även organisationernas intressen och rättigheter måste beaktas.
    De rättsregler Högsta domstolen utformat äro uppenbarligen i första hand avsedda för fackföreningarna. Avsikten är att för fackföreningarnas del beskära den frihet som andra föreningar åtnjuta. Den verkliga motiveringen till att fackföreningarna ställts under speciella rättsregler antydes av Högsta domstolen med orden »arten och omfattningen av fackförbundens verksamhet». Här skall till en början uppmärksamheten fästas vid att även omfattningen av verksamheten blivit nämnd. Häri ligger en viss begränsning. Meningen är troligen att endast de fackförbund som ha en dominerande ställning inom sitt fack skola lyda under de strängare reglerna. En facklig sammanslutning som har en svag ställning inom yrket skall medges större frihet att själv handha ärenden rörande inträde och uteslutning. Det avgörande skall vara huruvida arbetarna för sitt uppehälle äro väsentligen beroende av att tillhöra fackföreningen eller icke. Den sålunda angivna gränsen är i princip försvarlig. Att i praktiken draga upp den kan emellertid vålla domstolarna bekymmer. Det går ju inte att en gång för alla ange exempelvis det procenttal som anslutningen till fackförbundet skall ha uppnått för att förbundet skall anses dominera sitt fack. Egentligen skulle det krävas utredning i varje mål i vad mån en oorganiserad arbetare har svårighet att erhålla arbete på orten. Då olika fackliga organisationer konkurrera borde domstolen i sin dom fastslå vilken av dem skall anses ha övertaget. Man kan förutse att domstolarna snart nog tvingas att överge tanken på att gradera fackförbunden efter omfattningen av deras verksamhet.

 

Det skulle exempelvis bli svårt att förklara varför de till landsorganisationen anslutna fackförbunden skulle lyda under strängare rättsregler än de syndikalistiska fackliga organisationerna. Det enda hållbara blir säkerligen att alla fackliga organisationer föras in under de strängare reglerna.
    Den verkligt bärande tanken bakom Högsta domstolens avgöranden är att fackföreningarna till sin art skilja sig från de flesta andra föreningar; närmare bestämt att medlemskap av en fackförening är av större ekonomiskt värde för den enskilde än medlemskap i föreningar i allmänhet. En religiös sammanslutning eller en politisk förening kan tillerkännas full frihet att enligt sina stadgar utesluta icke önskvärda medlemmar och utestänga icke önskvärda åsiktsriktningar, ty även om uteslutning eller vägrat inträde innebär en katastrof för vederbörande så ligger skadan dock icke i första hand på det ekonomiska planet. En periodsupare är för sin ekonomi icke i behov av en juridisk rätt att efter behag gå ut och in i nykterhetsföreningarna, men en osolidarisk arbetare är — liksom sina solidariska kollegor — ekonomiskt starkt beroende av de fackliga organisationernas verksamhet. Domstolarnas grundtanke att en arbetare måste ha rätt att genom arbete inom sitt yrke försörja sig är obestridligen riktig. Därav ha domstolarna dragit den slutsatsen att om arbetaren icke kan erhålla arbete utan att tillhöra fackföreningen, så har han en obetingad rätt att tillhöra fackföreningen. Här ställes man omedelbart inför ett par allvarliga svårigheter. Om varje arbetare har en absolut rätt att tillhöra fackföreningen så kan ju ingen ställas utanför, vare sig genom vägrat inträde eller genom uteslutning. Fackföreningen upphör då att vara en fri sammanslutning, grundad på frivillig uppslutning kring vissa gemensamma bärande idéer. Föreningen berövas möjlighet att från sig skilja grovt osolidariska element, den skulle till och med tvingas att hysa sådana element som medvetet arbetade på organisationens upplösning. Att ge upplösningstendenserna fritt spelrum inom fackföreningarna behöver inte betyda att dessa gå under, ty det kan mycket väl hända att deras inre kraft är tillräcklig för att tåla denna belastning. Men det är orimligt att upplösningstendenserna skola åtnjuta särskilt domstolsskydd.
    En lösning som såvitt möjligt tillgodoser alla berättigade intressen är följande. Domstolarna begränsa sig till att inskrida

 

i de fall då ett övergrepp mot den enskilde visats föreligga. I de tveksamma gränsfallen lämnas organisationernas beslutande organ frihet att handla efter stadgarnas regler och med beaktande av vad som bäst tjänar organisationens ändamål. Den enskildes intresse att genom arbete försörja sig skall icke tillgodoses genom en obetingad rätt att tillhöra fackföreningen utan genom rättsregler som tillförsäkra honom vissa utkomstmöjligheter oberoende av medlemskap i fackföreningen. Om någon definitivt eller tillfälligt uteslutes ur fackföreningen så måste denna medge en viss uppmjukning av det monopol på arbetstillfällena som den eljest kan inneha.
    En laglig rätt för osolidariska att som det passar dem gå ut och in i fackföreningarna skapar en annan svårighet därigenom att den genombryter principen om balans mellan rättigheter och skyldigheter. Då den osolidariske arbetaren går in i fackföreningen räddar han inte bara sin ursprungliga rätt att arbeta utan jämväl något därutöver, nämligen rätten till hela det arbetsvederlag som fackföreningen genom sin verksamhet lyckats tillförsäkra sina medlemmar. Det stora ekonomiska värde som medlemskapet i en fackförening innebär, motsvaras av stora ekonomiska uppoffringar från medlemmarnas sida. För allt fackligt tänkande har det alltid framstått såsom stötande att en osolidarisk kollega när som helst skall kunna rycka in för att skörda frukterna av andras ansträngningar. Detta är ett starkt argument för att fackföreningarna skola äga stor frihet att bestämma villkoren för återinträde. Domstolarna synas i viss mån ha fallit för tanken att allt vad fackföreningarna hittills uppnått skall behandlas som gemensam egendom för alla arbetare. I själva verket borde domstolarna icke förklara särskilda villkor för återinträde såsom uppenbart obilliga så länge den börda som lägges på den återinträdande icke är större än de uppoffringar medlemmarna redan fått göra. Samma betraktelsesätt kan för övrigt tillämpas även på nytillträdande medlemmar. Domstolarna anse att ingen får uteslutas eller utestängas utan giltiga skäl. Fackföreningarna kunna vända på denna regel och säga att ingen får ställa sig utanför utan giltiga skäl. Om en nytillträdande medlem krävdes på avgifter för hela tiden från det han skäligen bort bli medlem av fackföreningen så ligger däri intet uppenbart obilligt. Domstolarna

 

böra se till att deras avgöranden inte konstituera en rätt för de osolidariska att åtnjuta bättre villkor än de solidariska.
    Domstolarna ha åberopat arten av fackförbundens verksamhet utan att ange vad som är karakteristiskt för denna verksamhet. Det för arbetsmarknadens intresseorganisationer utmärkande är att de åsyfta att främja medlemmarnas ekonomiska intressen utan att själva driva någon ekonomisk verksamhet. Till alldeles samma grupp av föreningar höra åtskilliga andra sammanslutningar, såsom yrkesorganisationer, branschsammanslutningar och karteller i föreningsform, då dessa ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att stödja dem vid utövningen av visst yrke eller viss förvärvsverksamhet. Likheten med en fackförening kan bli särskilt markerad då fråga är om en förening som någon faktiskt måste tillhöra för att kunna utöva viss ekonomisk verksamhet eller utöva verksamheten på visst sätt. Även om domstolarna haft för avsikt att skriva rättsregler endast för fackföreningarna kommer det säkerligen att visa sig nödvändigt att alla fack-, bransch- och yrkesorganisationer ställas lika inför lagen. De intressen domstolarna ha att skydda äro alldeles desamma i alla de fall då någon för utövningen av sin förvärvsverksamhet och därmed för sitt uppehälle är väsentligen beroende av att tillhöra en organisation. Bland annat skulle domstolarna kunna se till att mot varje tendens att monopolisera en viss verksamhet för dem som tillhöra en viss organisation, borde svara en skyldighet att hålla organisationen öppen för alla inom yrket. Vidare borde domstolarnas hjälp kunna påräknas för att få underkända eller undanröjda alla stadgebestämmelser om inträdesvillkor eller uteslutningsgrunder, vilka äro uppenbart obilliga eller samhällsskadliga. I den mån en sådan sammanslutning som här avses blir registrerad på samma sätt som en ekonomisk förening, kan man genom lagbestämmelser åstadkomma den önskade rättsordningen (jämför SOU 1949: 17 s. 103). I övrigt ankommer det på domstolarna att även här utforma erforderliga rättsgrundsatser.
    I själva verket äro skälen till domstolskontroll av industrins, hantverkets och handelns intresseorganisationer i vissa fall starkare än beträffande fackföreningarna, eftersom dessa intresseorganisationer icke alltid äro öppna utan emellanåt direkt tjäna syftet att begränsa konkurrensen (jämför Just.-dep:s pro-

 

memorior 1938: 1 s. 39). Rätten till inträde i dessa organisationer kan vara beroende inte endast av att den inträdessökande fyller fordringarna på yrkeskompetens utan även av att vederbörande organisation anser behov föreligga av nya företag. Denna behovsprövning influeras lätt av vinstsynpunkter och lämnar rum för godtycke till förmån för dem som redan äro verksamma inom branschen. Nyetableringskontroll i förening med organisationstvång samt samarbete med fabrikanters och leverantörers sammanslutningar kan för den enskilde yrkesutövaren, liksom för konsumenterna, vara betydligt farligare än fackföreningarnas prövning av rätten till medlemskap. Även inom dessa branschorganisationer förekommer det att rätten till inträde är beroende av en uttrycklig lojalitetsförklaring i fråga om fastställda priser och dylikt. Det skulle därför ligga helt i linje med de redan förefintliga domstolsavgörandena om domstolarna ingrepe mot industrins, hantverkets och handelns intresseorganisationer, därest dessa för inträde uppställa fordringar vilka äro helt godtyckliga eller som äro uppenbart obilliga för den enskilde näringsidkaren (jämför SOU 1945: 42 s. 52—53). Dessa spörsmål ha berörts här endast för att erinra om vikten av att likartade samhällsföreteelser behandlas lika av lagstiftare och domare. Om frågan rörande fackföreningarnas frihet passas in i sitt sammanhang med andra samhällsproblem, undgår man faran att särskilda rättsregler skapas vilka icke motsvaras av några för fackföreningarna specifika förhållanden.
    Rörande den öppna fackföreningspolitiken inom landsorganisationen kan ytterligare anföras följande. Enligt landsorganisationens år 1941 antagna stadgar finns icke någon verklig rätt för fackförbund eller fackförening att vinna anslutning till landsorganisationen utan landssekretariatet har fri prövningsrätt. Ett faktiskt anslutningsvillkor av central betydelse är att den anslutningssökande organisationen erkänner landsorganisationens ändamål. I fråga om anslutning till fackförbunden råder den motsatta principen: för att ett fackförbund över huvud skall kunna vinna och bibehålla medlemskap i landsorganisationen måste förbundet i sina stadgar upptaga bestämmelser om fri inträdesrätt. Rätt till inträde i fackförbund kan vägras endast den, mot vilken någon omständighet kan åberopas som utgör stadgeenlig uteslutningsgrund. Illojalitet är uteslutningsgrund och denna inrymmer uppenbarligen även den som ansluter sig

 

till eller understödjer verksamhet som är oförenlig med fackförbundets allmänna, stadgemässigt fastställda ändamål. Såsom särskild uteslutningsgrund godkännes emellertid också att medlem bedriver eller stöder antidemokratisk verksamhet. Det har ansetts att en uteslutningsgrund av denna art är föreningsrättsligt oantastlig samt för fullföljande av fackförbundets syftemål praktiskt nödvändig. Fackföreningsrörelsen har funnit att den måste äga möjlighet att förhindra att dess organisationer och resurser utnyttjas till förmån för antidemokratisk verksamhet. Huruvida det i enskilda fall finnes förutsättningar för inträdesvägran eller uteslutning anses vara underkastat förbundsstyrelsens diskretionära prövningsrätt. (Jämför SÖLVÉN: a. a. s. 25—27, 52—54.)
    Såsom en sammanfattning av den här förda diskussionen kan följande antecknas. Då giltig uteslutningsgrund är konstaterad ha fackföreningarna rätt att utestänga en enskild arbetare oberoende av utestängningens ekonomiska konsekvenser för honom. Den enskilde får då skylla sig själv om hans uppträdande slutligen försätter honom i den situationen att han har svårt att få arbete. Å den motsatta kanten har man de fall då ett övergrepp från fackföreningens sida är konstaterat. Om fackföreningarna icke själva handlägga sina angelägenheter med tillbörlig hänsyn till den enskildes välfärd, blir det en uppgift för domstolarna att se till att hävdandet av den fackliga solidariteten icke leder till uppenbart obilliga påföljder för den enskilde. I gränsområdet mellan dessa klara fall böra fackföreningarna ha nödig frihet, de skola alltså äga rätt att från sig skilja den som med skäl misstänkes för illojalitet. Denna frihet skall motsvaras av en rätt för den enskilde att även såsom oorganiserad försörja sig genom arbete. Några anspråk på att ha lika goda utkomstmöjligheter som om han vore organiserad har han dock icke, eftersom de nu rådande lönevillkoren och arbetsförhållandena i stor utsträckning äro ett resultat av fackföreningarnas verksamhet. En oorganiserad lider icke någon orätt om han får nöja sig med sämre utkomstmöjligheter än de organiserade arbetarna förmått skapa åt sig.
    Arbetsdomstolen har i några domar anvisat en lösning av kollisionen mellan en arbetares rätt att försörja sig genom arbete samt en fackförenings rätt att sovra de inträdessökande. Då en fackförening, under åberopande av att den inträdessökande

 

    7—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

brustit i solidaritet, vägrat inträde på skäl som icke hade stöd i stadgarna eller praxis, har arbetsdomstolen ansett kollektivavtalets föreskrift om organisationstvång icke utgöra hinder för att vederbörande arbetare innehade anställning hos en organiserad arbetsgivare (jämför Arbetsdomstolens domar nr 19/1931 och 107/1934). Arbetsdomstolen torde ha kommit till denna sin ståndpunkt med hjälp av en grundsats som domstolen i annat sammanhang fastslagit, nämligen den att ett avtal och en lagregel icke gälla i sådana fall där de skulle leda till resultat som stå i bestämd strid med rättsprinciper av tvingande natur. Ett resultat enligt vilket en arbetsgivare eller en arbetare icke skulle kunna livnära sig inom sitt yrke har ansetts strida mot en dylik rättsprincip (jämför Arbetsdomstolens domar nr 32/1933, 31/1935 och 144/1937).
    De resultat som man kommer till vid en behandling av frågan om fackföreningarnas frihet stämma inte helt med äldre uttalanden i saken. I synnerhet synes Högsta domstolen ha avlägsnat sig från de grundsatser som tidigare ansetts gälla. Ehuru äldre uttalanden således inte ha någon egentlig betydelse kan det likväl vara av intresse att ta del av dem.¹
    Tidigare synes man ha utgått från att en utomstående icke hade någon verklig rätt att vinna inträde i en ideell förening. Föreningens egna organ ägde frihet bestämma huruvida en inträdessökande skulle mottagas eller ej. Å andra sidan kunde en sådan rätt konstitueras genom stadgarnas innehåll. Föreningen kunde alltså själv bestämma att den skulle vara öppen för alla som uppfyllde vissa i stadgarna angivna kvalifikationer, men domstolarna ansågos icke tvångsvis kunna öppna en förening för sådana inträdessökande som föreningen inte ville mottaga. (Jämför 1901 års föreningskommitterades betänkande d. 21 dec. 1903 s. 59; prop. nr 83/1910 s. 176; prop. nr 35/1911 s. 159; ARSELL, Utkast till lag ang. ideella föreningar s. 180; Just.dep:s promemorior 1938: 1 s. 26.) Vid den utredning rörande grunderna för en lagstiftning angående ideella föreningar som verkställdes inom justitiedepartementet år 1938 stod man kvar på denna ståndpunkt. Det framhölls att — bortsett från de specialbestämmelser som kunde befinnas påkallade för att förhindra otillbörliga monopolsträvanden — anledning icke torde föreligga att frångå grundsatsen om ideell förenings rätt att själv

 

    ¹ SCHMIDT uttalar också i SvJT 1949 s. 663 att uppfattningen svängt.

 

bestämma om ny medlems antagande; rättighet till inträde torde föreligga endast i fall då förenings egna stadgar uttryckligen bestämde att en på visst sätt kvalificerad person måste antagas till medlem (jämför Just.-dep:s promemorior 1938: 1 s. 65).
    Beträffande uteslutning ur ideell förening har man ansett att uteslutningsrätten skulle regleras genom stadgarna, att denna rätt kunde göras hur vidsträckt som helst — uteslutning skulle kunna få ske utan att någon grund angavs — samt att uteslutning icke skulle få ske på andra grunder eller i annan ordning än stadgarna angåve (jämför 1903 års betänkande s. 54; prop. nr 35/1911 s. 132, 217; ARSELL S. 190). Lagrådet framhöll år 1911 uttryckligen att utväg borde beredas majoriteten i en förening att från sig skilja en medlem med vilken den av någon anledning funne sig ej kunna samverka. Även chefen för justitiedepartementet framhöll då att en förening behövde möjligheter att skydda sig mot en revolterande medlem eller underförening; mot att denna uppförde sig på ett sätt som stred mot hela organisationens syfte och som motverkade dess ändamål. Detta skydd skulle beredas genom rätt för föreningen att ur sig utesluta den revolterande medlemmen, vare sig denna vore en enskild person eller en underordnad förening (jämför Riksdagens prot. 1911 FK nr 29 s. 17, AK nr 47 s. 6). 1938 års utredning står kvar på samma ståndpunkt. Med hänsyn till de ideella föreningarnas natur ansågs hinder icke böra möta mot att i stadgarna intaga en bestämmelse om rätt för föreningen att utesluta medlem utan åberopande av viss grund (jämför Just.-dep:s promemorior 1938:1 s. 65).
    Det finns även exempel på att värdet av starka och självständiga fackföreningar erkänts, varvid emellertid samtidigt betonats att organisationerna inte kunna tillåtas att vidtaga åtgärder, vilka äro otillbörliga eller för rättskänslan stötande eller innebära begagnande av otillbörliga medel (se SOU 1935:65 s. 109, 106).