AKTUELLA SPÖRSMÅL.
Till dagens
diskussion. Begreppet »f ö r m i n s k a t t i l l r ä k n e l i g», gamla 5: 6 SL, lever alltjämt kvar i talspråket trots lagändringen 1945. Det finns både jurister och läkare som rör sig med det, antingen därför att de inte riktigt har kommit underfund om innebörden av 1945 års lagstiftning om psykiskt abnorma brottslingars behandling, eller därför att de ogillar denna.
Enligt den äldre lagstiftningen kan man säga att de psykiskt abnorma ur straffrättslig synpunkt var uppdelade i två grupper, femfemmor, otillräkneliga, sådana som saknade förståndets bruk, och femsexor, förminskat tillräkneliga, sådana som saknade förståndets fulla bruk. Den i 5: 6 SL beskrivna sinnesbeskaffenheten hade i olika fall rakt motsatta verkningar. Enligt 1927 års lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare kunde förordnande meddelas, att en brottsling »av sinnesbeskaffenhet som i 5: 6 SL sägs», såvida han var att anse som vådlig för annans säkerhet till person eller egendom och vissa andra förutsättningar var för handen, skulle i stället för att undergå ett ådömt straff intagas till förvaring i särskild vårdanstalt. Samtidigt kvarstod huvudregeln i 5:6, att straffet efter omständigheterna finge nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. År 1945 avskaffades begreppet »sinnesbeskaffenhet varom i 5: 6 SL sägs», alltså hela begreppet femsexa (= den som saknar förståndets fulla bruk = förminskat tillräknelig). SL 5: 6 innehåller i sin nya lydelse allenast en bestämmelse, som öppnar möjlighet för domstol att, om någon begått brott »under inflytande av annan själslig abnormitet än i 5 § avses», när särskilda skäl därtill föranleder gå under straffskalans minimum. Paragrafen utgör en säkerhetsventil, vilken på grund av våra straffbestämmelsers mycket låga minima ytterst sällan behöver tillämpas. (Lagrummet kan huvudsakligen få betydelse för vissa fall av villkorlig dom för åvägabringande av psykiatrisk vård vid en mycket grov förbrytelse.) I den nya förvaringslagen av 1937, som ändrades och trädde i kraft samtidigt med ändringen av 5: 6, och som har fått begreppet »förminskat tillräkneliga» struket ur sin rubrik, sker icke längre någon hänvisning till 5: 6 SL, utan den själsliga abnormiteten beskrives så, att vederbörande är av sinnesbeskaffenhet som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5: 5 SL.
Efter dessa lagändringar är det helt felaktigt att i ett rättspsykiatriskt utlåtande eller ett domstolsutslag tala om »sinnesbeskaffenhet som i 5: 6 SL sägs» eller över huvud att röra sig med begreppet »femsexa». Det var därför ägnat att väcka uppmärksamhet, när i en TT-notis den 17 juli 1950 uppgavs, att läkarundersökningen av »Bisse» Irene Hellströms
mördare Rune Bergstrand hade »givit till resultat att Bergstrand betecknats som förminskat tillräknelig enligt kap. 5 par. 6 i strafflagen».
Efter förfrågan hos rättspsykiatriska kliniken i Stockholm, där läkarundersökningen ägt rum, förklarade t. f. överläkaren skriftligen, att ingenstädes i utlåtandet, vilket avgivits av t. f. förste läkaren, förekomme beteckningen »förminskat tillräknelig» eller hänvisning till SL 5: 6, utan vore TT-meddelandet på dessa punkter felaktigt. Det avgivna rättspsykiatriska utlåtandet slutade med denna förklaring:
»Med stöd av vad som anförts får jag på heder och samvete avgiva det
u t l å t a n d e t
att för mord m. m. häktade Rune Valdemar Bergstrand begått åtalade handlingar under inflytande av psykisk abnormitet, som dock ej kan anses jämställd med sinnessjukdom, samt
att han ej är i behov av vård å sinnessjukhus.»
Tydligen hade de av mig här kursiverade orden bort ingå i TT-notisen i st. f. den helt omotiverade och felaktiga omskrivningen, att Bergstrand betecknats som förminskat tillräknelig enligt 5: 6 SL.
Efter en hövlig förfrågan huruvida TT vore villig upplysa hur felaktigheten uppstått, har meddelats att uppgifterna lämnats från auktoritativt håll i närvaro av ett flertal pressmän, vilka ej fått se utlåtandet; detta hade, med användande av det gängse uttrycket »femsexa», refererats muntligen så som det samma dag återgivits i Stockholms alla tre kvällstidningar och i TT-referatet.
Bergstrand dömdes enligt 14 kap. 3 § SL för dråp. Straffet är enligt detta lagrum livstids straffarbete eller straffarbete i 10 år. Om rättspsykiatern, med överskridande av sin befogenhet, skulle ha förordat tilllämpning av 5:6 SL, skulle detta ha inneburit att han tillrått domstolen att vid straffmätningen gå under straffskalans minimum 10 år. Detta skulle i det föreliggande fallet svårligen ha kunnat tänkas ifrågakomma, då det skulle ha förutsatt att den tilltalade betraktats som en helt ofarlig individ och att dråpet begåtts under exceptionellt mildrande omständigheter.
Förutsatt att domstolen accepterade läkarutlåtandet i fråga om att den tilltalade icke var femfemma — hade den varit av annan mening, skulle den tydligen ha begärt nytt utlåtande — återstod två möjligheter. Antingen kunde domstolen med hänsyn till den tilltalades abnorma sinnesbeskaffenhet döma honom till förvaring i säkerhetsanstalt, exempelvis med en minsta tid av 12 år (ett mycket plausibelt alternativ, vilket förefaller närmast ha motsvarat försvarsadvokatens intentioner) för att sålunda öka möjligheten till en för honom lämpad individuell vård, ev. på Håga. Eller också kunde domstolen göra så som skedde, hålla sig inom lagrummets straffskala och välja mellan straffarbete på livstid och i 10 år. SL 5: 6 föll sålunda helt utom räkningen.
Vid nu angivna förhållanden är det vilseledande att lämna pressens representanter upplysningen att Bergstrand i utlåtandet betecknats som förminskat tillräknelig enligt 5: 6 SL. Om en tidning vill popularisera facktermer, är det dess ensak. Att »5: 6 SL» icke är någon popularisering som gör saken lättbegripligare är emellertid för det första klart i sig
självt och framgår för det andra av att somliga tidningar, t. ex Dag. Nyh., vid återgivande av notisen strukit lagrummet. Av de olika diskuterade uttrycken torde i själva verket utlåtandets korrekta beteckning vara den för allmänheten begripligaste.
Ifråga om den tilltalades eventuella vårdbehov blev rättegången mot Bergstrand föremål för ett pikant efterspel i pressen. Ett pressreferat hade innehållit följande:
»Advokat Lindberg hävdade, att rätten med hänsyn till vad som framkommit skulle betrakta Bergstrand som en sjuk person enligt 5: 5 strafflagen. Denna manöver kunde ha fått allvarliga följder, om rätten dömt i överensstämmelse med advokatens yrkande. Bergstrand hade då förklarats straffri, och eftersom läkarutlåtandet gick ut på att han inte var i behov av vård, så hade Bergstrand fått gå fri från sessionssalen.»
Den tilltalades försvarsadvokat, Hugo Lindberg, fick i MT d. 20 juli införd följande protest:
»Vad som förekommit vid rättegången är följande: Jag refererade ur läkarutlåtandet uttalanden om Bergstrands hereditära belastning, om hans svåra uppväxtförhållanden och allvarliga miljöskador, att hans abnormitet hade karaktären av en konstitutionell, stationär rubbning och att prognosen för en förbättring var mycket dålig. Jag citerade en del av vad läkaren anfört som exempel på Bergstrands 'massiva kunskaps- och bildningsarmod', såsom att han inte kände namnet på någon författare, regeringsmedlem etc., att han frågat om riksdag och regering vore samma sak, att han aldrig läste en bok etc., och uttalade min förvåning över att läkaren trots allt detta funnit, att Bergstrands 'intelligens är ordinär' och att han var 'normalbegåvad med hysteroida och infantila drag'. Jag uttryckte en undran, om fängelset vore den rätta reaktionen beträffande en person, som jag ansåg vara sjuk och i b e h o v a v v å r d. Jag har aldrig framställt något yrkande, att Bergstrand skulle straffriförklaras. Pratet om en 'manöver' från min sida är rena ovederhäftigheten.
Åklagaren hade yrkat, att Bergstrand skulle dömas för mord, medan jag gjorde gällande, att den brottsliga gärningen borde karakteriseras som dråp, en uppfattning som jämväl delades av domstolen.
Ett rättegångsreferat bör korrekt återgiva vad som förekommit under rättegången och får icke vara missvisande. Det syns mig också lämpligt, att referenten håller sig till sak och icke i referatet blandar in egna förnumstiga reflexioner eller lämnar oriktiga sakuppgifter.»
Att det är i högsta grad olämpligt att i pressreferat inblanda omdömen om en försvarsadvokats yrkanden, kan uppenbarligen icke vara föremål för olika meningar. Denna uppfattning delas även av den institution som hade det formella ansvaret för notisens utsläppande. Fadäsen torde vara att tillskriva en ung sommarvikaries oerfarenhet — så vida vi inte även här har att göra med en »auktoritativ» meddelare, varpå uttalandet, trots sin barnslighet, genom sin initierade kvasisakkunskap pekar. I sak var hypotesen fantastisk. Varken försvarsadvokaten eller rätten kunde ju rimligen tänkas falla på idén att tillgodose ett vårdbehov genom en åtgärd som uteslöt ett omhändertagande för vård. Men många tusen läsare blev vilseledda av notisen och djupt indignerade över Hugo Lindberg, som enligt meddelandet genom sin »manöver» ville släppa lös Bisses mördare utan någon skyddsreaktion från samhällets sida.
K. Schlyter.