NÅGRA RÄTTSFALL FRÅN

ISLANDS HÖGSTA DOMSTOL ÅR 1949.

 

AV

HÆSTARÉTTARDÓMARI ÁRNI TRYGGVASON.

1. ÄGANDERÄTT TILL BORTSPRUNGEN RÄV.

 

En bonde på Nordisland hade en rävfarm och ägde i sin rävgård bl. a. en mycket värdefull silverräv, född och uppfödd i en dylik gård och märkt med särskilt märke. I början av januari 1945 slapp räven ur inhägnaden, men höll sig dock kvar i bygden, såvitt man kunde se. Ägaren, A, underrättade strax vederbörande sockenfogde om att räven försvunnit och vidtog åtgärder för att infånga den. Vid samma tidpunkt blev folket på en gård i grannsocknen varse, att ett djur, som liknade en räv, strök omkring där på kvällarna. En skytt, B, lade sig i bakhåll för djuret och sköt det, d. 29 jan. 1945. Djuret befanns vara den bortsprungna silverräven. A krävde av B att utfå skinnet, vilket B bestred. Högsta Domstolen fann, att räven, i betraktande av relaterade omständigheter i målet, ännu hade varit A:s lagliga egendom, då B sköt den, varför A hade rätt att utfå skinnet.
    En av domstolens ledamöter reserverade sig och ansåg, att räven hade strövat omkring i full frihet, utan all tillsyn och utan att ägaren förföljde den. Eftersom ägare till rävar, som slippa lösa, inte kunna varaktigt disponera över dessa, när de bli förvildade och kunna vålla skada på annans egendom, hade A:s äganderätt till räven varit förfallen, när B sköt den. (Dom d. 24 jan. 1949.)

 

2. LÄKARES TYSTNADSPLIKT.

 

    Enligt en isländsk lag (nr 38/1935) ha läkare rätt att under vissa förutsättningar utföra abort, avliva ett barn i moderlivet eller vid födelsen eller framkalla prematur förlossning. Om lagens bestämmelser följas, gälla den allmänna strafflagens stadganden om mandråp och fosterfördrivning icke de läkare, som företaga ingreppen.¹ Vid polisundersökning 1948 på grund av misstanke om illegal fosterfördrivning uppgav provinsialläkaren A att en kvinna i hans distrikt hade besökt honom vintern 1946—47 och bett honom att befria henne från ett foster. Hon var gift, hade fött 4 barn på 5 år, var förut tuberkulös och förtvivlade om sin hälsa. A sade sig ha sänt begäran om ingrepp till det sjukhus,

 

    ¹ Se EINAR ARNÓRSSON, Den ny islandske Lov om Forebyggelse av Besvangrelse og Afbrydelse af Svangerskab. Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1936 (s. 1—32). 

som enligt lagen skall ombesörja ingreppet. Några månader senare hade kvinnan ånyo besökt A och upplyst att sjukhuset hade avslagit hennes begäran. Hon hade då vänt sig till en annan läkare, som hon namngav, och denne hade för 700 kr. befriat henne från fostret. A sade sig sålunda veta namnen på både kvinnan och den läkare, som företog ingreppet, men vägrade att meddela dessa under hänvisning till lagen nr 47/1932. I denna stadgas bl. a. att läkare är pliktig iakttaga fullkomlig tystnad om alla privata angelägenheter, vilka han som läkare kan få vetskap om, såvida ej lagen annorlunda bjuder eller han med säkerhet vet, att andras legala intressen så fordra. Han äger aldrig upplysa om annat eller mera än vad som är absolut nödvändigt för att avvärja fara. Ej heller skall läkare kallas att vittna inför domstol om dylika privatsaker mot dens vilja, som saken rör, utom då målet är av synnerlig vikt för parterna eller för samhället samt det kan antagas, att utgången av målet är beroende av hans vittnesbörd.
    I Kriminaldomstolen förpliktades A att meddela namnen på kvinnan och läkaren. Högsta Domstolen ansåg däremot, att A icke vore skyldig att upplysa därom, emedan han här avfordrades vittnesmål om ting, som han i förtroende fått vetskap om under sitt arbete, samt det icke förelåge tillräckligt starkt samhällsintresse för att bryta denna förtroenderelation mellan patient och läkare. (Dom d. 26 jan. 1949.)

 

3. ÖVERTRÄDELSE AV LAXFISKELAG (ERROR JURIS).

 

    En bonde hade lagt tre laxfiskenät i en älv. Fiskeriintendenten ansåg fångstredskapen strida mot bestämmelser i lagen om laxfiske, varför bonden blev åtalad. Laxfiskelagens beskrivning på tillåtliga laxfiskenät var oklar, men å andra sidan hade lagförslaget åtföljts av en skiss, som visade sådana fångstredskaps konstruktion, jämte en beskrivning. Det ansågs, att laxfiskelagen, som stiftats till skydd och främjande av laxstammen, avsåge denna beskrivning och skiss, och eftersom bondens fångstredskap avveko därifrån i väsentliga detaljer på sådant sätt, att de stredo mot lagens syfte, ansågs han ha brutit mot lagen. Då det med säkerhet kunde antagas, att bonden hade handlat under ursäktlig okunnighet om lagens regler, ådömdes emellertid intet straff (§ 74 mom. 3 allmänna strafflagen likalydande med § 84 st. 1, 3 i danska strafflagen).(Dom d. 6 april 1949.)

 

4. TOLKNING AV SKATTELAG.

 

    Enligt en lag, som trädde i kraft d. 1 jan. 1949, skulle en viss avgift betalas till statskassan för bilar, som säljas ur hand i hand. Avgiften skulle inkasseras samtidigt med att bilen registrerades i den nye ägarens namn. Det bevisades, att A hade köpt en bil d. 13 aug. 1948, samt att registreringen ägt rum först efter det att skattelagen hade trätt i kraft.
    Högsta Domstolen ansåg, att eftersom skatten hade lagts på försäljningen av bilar, borde skattekravet gälla den tidpunkt, då försäljningen

 

ägde rum. Skattelagen hade icke trätt i kraft, när A förvärvade bilen. På grund härav vore försäljningen skattefri. Det spelade ingen roll, att bilens registrering ägde rum efter det att lagen trätt i kraft, eftersom tidpunkten för registreringen endast hade betydelse för skattens inkassering.
    Två domare reserverade sig och ansågo, att registreringen medfört skatteplikt, enär det måste förutsättas, att lagstiftaren genom ifrågavarande bestämmelse velat skapa en praktisk och klar regel för bestämning av skattebeloppet och dess inkassering. Säljaren av en bil skulle visserligen erlägga skatten i sista hand, men eftersom en lagbestämd pant påvilade bilen, hade det varit befogat att uttaga skatt av A. (Dom d. 25 maj 1949.)

 

5. SKADESTÅND FÖR MISTAD FÖRSÖRJNING.

 

    A dödades vid en bilolycka i början av år 1947. Bilens ägare var ansvarig för skadestånd enligt automobillagen. A hade ogift sammanlevat med en kvinna B från år 1933 och hade med henne två döttrar. Ingenting tydde på att någon förändring hade varit att vänta i denna samlevnad. B ansågs vara berättigad till skadestånd för mistad försörjning genom A:s död (§ 264, st. 2 allmänna strafflagen, likalydande med danska ikrafttr.l. § 15, st. 2). Denna tolkning ansågs äga stöd i bestämmelser i lagen nr 50/1946 om allmän försäkring, där det bl. a. framhålles, att en kvinna, som sammanlever med en man utan att vara gift med honom, äger vid dödsfall samma rätt till ersättning som en äkta hustru, om hon har fött honom barn, är gravid genom hans vållande eller de ha sammanlevat oavbrutet i 18 månader. Rätten till ersättning vid dödsfall viker dock för äkta makes rätt, gentemot vilken förelegat försörjningsplikt. Vid fastställande av skadeståndet till B ansågs detta dock böra sättas lägre av det skälet, att förhållandet mellan A och B ej till fullo kunde jämställas med äktenskap. (Dom d. 30 maj 1949.)

 

6. FACKFÖRENINGARS SAMÄGANDERÄTT TILL FASTIGHET.

 

    Arbetarfackföreningarnas och de socialdemokratiska föreningarnas samorganisation, Althydusamband Islands, stiftades år 1919. I dess stadgar bestämdes bl. a., att varje förening inom förbundet skulle välja ett ombud till förbundsmöte. Ombuden skulle utgöra ett representantråd för varje valkrets. Dessa råd, som benämndes fackföreningarnas representantråd, skulle själva besluta sina reglementen och mellan mötena sköta de ärenden, som rörde varje valkrets för sig. Reglementet för representantrådet i Reykjavik innehöll bl. a. en klausul om att rådet skulle handhava föreningarnas gemensamma angelägenheter, varvid en särskild styrelse inom rådet skulle vara verkställande organ. Styrelsen skulle äga vidtaga åtgärder rörande bl. a. rådets företag, samt köpa och sälja fastigheter.
    År 1919 beslöt representantrådet i Reykjavik att inköpa en tomt i

 

staden till en samlingslokal åt rådets föreningar, och överlåtelsebrev utfärdades i rådets namn. Rådet sålde tomten år 1935 till ett bolag, i vilket fackföreningarna hade stora aktieposter. År 1929 beslöt rådet att köpa en annan fastighet i Reykjavik att disponeras av fackföreningarna, och även denna överlåtelse var ställd på rådet. I augusti 1940 överlät rådets styrelse bl. a. denna fastighet till förutnämnda bolag.
    I april 1945 öppnade 11 av de 31 föreningar, som då hade ombud i fackföreningarnas representantråd i Reykjavik, process mot dem av rådets styrelseledamöter, som hade beslutat överlåtelsen i augusti 1940. Föreningarna framställde följande yrkanden inför rätten: 1) att 1940 års överlåtelse skulle dömas ogiltig; 2) att styrelseledamöterna skulle åläggas att till dåvarande representantråd återlämna fastigheten mot ersättning för de skulder, som köparen påtoge sig; 3) att styrelsen skulle förpliktas att återlämna vinst å fastigheten från överlåtelsedagen; samt 4) att styrelsen skulle ådömas skadestånd på grund av fastighetens överlåtelse.
    I 46 § civilprocesslagen av 1936 stadgas bl. a. att därest flere än en äga oskift rättighet eller tillsammans ha oskift skyldighet, skola de vara oskift rättspart. Om de icke alla deltaga i ett åtal eller om icke åt alla beredes tillfälle att svara inför rätta, skall målet avvisas. — Denna klausul ansågs i detta fall ej hindra, att de elva föreningarna kunde vädja till domstol separat i fråga om yrkandena 1, 3 o. 4, men däremot inte i fråga om yrkande nr 2, vari krävdes fastighetens överlämning till representantrådet, som icke var självständig part i målet.
    I Högsta Domstolens dom framhölls, att de föreningar som bildade representantrådet i Reykjavik, hade genom överlåtelsen 1929 blivit de verkliga ägarna till fastigheten, och att de föreningar som stodo bakom rådet vid varje tidpunkt, sedan behållit denna äganderätt till dess fastigheten överläts i aug. 1940. Det ansågs också att rådet hade haft rätt att utan särskild fullmakt från de föreningar, som voro representerade i rådet, överlåta fastigheten, eftersom dels stadgan för Althydusamband Islands och reglementet för rådet i Reykjavik förutsatte dylika åtgärder från rådets sida, dels också rådet tidigare hade på eget bevåg och utan några invändningar från vederbörande föreningar köpt förutnämnda fastigheter och sålt den ena år 1935 till samma aktiebolag. Och eftersom käranden icke heller ansågs ha styrkt sina påståenden att försäljningen ej skulle ha blivit på lagligt sätt beslutad i rådet eller att försäljningspriset skulle ha varit onormalt lågt, lämnades hans yrkanden utan avseende. (Dom d. 20 juni 1949.)

 

7. MANDRÅP. SÄKERHETSFÖRVAR AV EN SINNESSJUK.

 

    A var en 37-årig smed, som bodde i en koja i utkanten av Reykjavik. På ljusa dagen i maj 1947 rusade han in i närmaste hus där bekanta till honom bodde. Han hade icke tidigare legat i delo med dem. I huset befunno sig endast två barn, det ena knappa två år, det andra åtta år. A rusade på barnen och med en skarp förskärarkniv, som han hade med-

 

fört, tillfogade han dem många blessyrer. Det yngre barnet avled strax av sina sår, men det äldre flydde ut till modern, som stod och tvättade i ett skjul strax intill. Modern sprang då in i huset, men A överföll henne och tillfogade henne svåra sår. Hon och det äldre barnet överlevde dock. A gjorde intet försök att komma undan. Då folk kom till platsen, kastade han bort sitt vapen och lät sig anhållas utan motstånd.
    En psykiater undersökte A:s sinnestillstånd. Han avgav det utlåtandet, att A vid gärningens begående varit sinneslabil (psykopat), men varken imbecill eller sinnessjuk. Hans tillstånd hade sålunda icke varit av det slag, som avses i § 15 strafflagen¹ utan sådant, som beskrives i § 16(likalydande med danska strafflagen, § 17 st. 1). Läkaren ansåg sig dock ej kunna säga med visshet, huruvida A vore påverkbar genom straff, men ansåg detta tämligen osannolikt.
    Högsta Domstolen lade läkarens utlåtande inför läkarerådet (ett råd av specialister enligt en lag av 1942). Rådet anslöt sig i huvudsak tilll äkarens åsikt och fann, att A icke kunde anses kroniskt sinnessjuk, men däremot varaktigt sinneslabil (psykopat). Om A:s själstillstånd vid gärningens begående kunde ingenting påstås med visshet, men det måste anses högst tvivelaktigt att han skulle vara påverkbar genom straff.
    Högsta Domstolen bedömde A:s gärning efter § 211 strafflagen (likalydande med danska strafflagen § 237) vad beträffar det yngre barnet, och samma paragraf, jämförd med 20 § 1 mom. strafflagen,² vad angår modern och den äldre dottern.
    Enligt handlingarna i målet hade A varit sinnessjuk under första delen av år 1940 och vistades då på sinnessjukhus. Han hade utskrivits därifrån fullt frisk, enligt överläkarens åsikt, i juli s. å. A var dock tillbaka på samma sjukhus från januari till augusti 1944 och ytterligare från oktober s. å. till juni 1945, men överläkaren ansåg, att det då ej hade varit fråga om egentlig sinnessjukdom. Sommaren 1947, efter att A hade begått förutnämnda gärning, ansåg samme läkare, att A hade blivit sinnessjuk på nytt, men från tiden omkring årsskiftet 1947—48 hade han varit psykiskt normal.
    Trots sinnessjukläkarens och läkarerådets här relaterade åsikt ansåg Högsta Domstolen att § 15 straffl. ägde tillämpning på detta fall, eftersom A hade varit helt oförmögen att råda över sina handlingar, då han begick gärningen. Därvid fästes avseende vid att A:s psykiska hälsa hade varit så bristfällig, som beskrivits, före och efter gärningen och han då hade fått anfall av vansinne, och att intet annat sannolikt motiv till gärningen hade kommit i dagen än vansinne. Härtill kom att överfallet hade skett helt öppet, och en ren slump tycks ha avgjort vem eller vilka, som råkade ut därför. A blev därför icke ådömd straff, men eftersom

 

    ¹ Fria från straff skola sådana personer vara, som på grund av sinnessjukdom, outvecklat själsliv eller senilitet, sinnesslöhet eller annat jämförbart tillstånd vid den tid, då gärningen begicks, voro helt oförmögna att råda över sina handlingar.

   ² Envar, som har fattat beslut att begå en gärning, vilken är belagd med straff enligt denna lag, och oförtydbart har visat denna avsikt i handling, som syftar till eller är ämnad att syfta till brottets begående, har, därest brottet icke blivit fullbordat, gjort sig saker till försök därtill. 

stor risk ansågs föreligga att han när som helst skulle kunna förlora herraväldet över sig själv och begå ett illdåd och därför vore mycket farlig för sin omgivning, ansågs det nödvändigt att under oförändrade omständigheter hålla A i livstids säkerhetsförvar. Han dömdes därför att undergå sådant förvar jämlikt § 62 strafflagen (likalydande med danska strafflagen § 70). (Dom d. 28 juni 1949.)

 

8. TOMTTVIST.

 

    A och hans medarvingar hade sålt en tomt i Reykjavik till B år 1920 och avträdelsen hade blivit lagfaren 1925. I slutet av 1935 utökade B sin tomt med c:a 126 m² av den markareal, som tillhörde A och dennes medarvingar, ity att de båda tomterna gränsade intill varandra. B lade detta stycke till den förra tomten, inhägnade den och planterade där en trädgård. Under år 1933 skiftade A och dennes medarvingar den tomtmark de ägde, varvid arvingen C erhöll en viss del av tomten, som han sedan avträdde till D under år 1945. Vid denna avträdelse beräknades sagda tomt omfatta ett närmare angivet antal kvadratmeter, så som den angavs på en ritning, vilken godkänts av Reykjaviks stads byggnadsnämnd, och tomten såldes utan varje förbehåll, men under påpekande av att angränsande tomter delvis inneslöte den. När vederbörande myndigheter hade fastställt läge för blivande hus och anläggningar på D:s tomt enligt ritningen, visade det sig att tomten sträckte sig över 36,2 m² av den markremsa, varmed B utökat sin tomt år 1932. D ville nu tillägna sig denna del av B:s tomt, men denne protesterade. Till trots därav började D i april 1946 bygga boningshus och bilgarage på tomten, varest byggnadsmyndigheterna anvisat plats för dem, bröt ned staket på B:s förutnämnda tomtremsa, rev upp träd och buskar därstädes, exploaterade sedan marken som grund under ett hörn av sitt hus med vidbyggt garage och göt en betongmur, där tomtgränsen enligt hans åsikt borde vara.
    Tvisten mellan B och D om tomtgränsen lades under skiljedom i tomträttsmål, men utslaget överklagades i Högsta Domstolen.
    I målet framkom, att B hade i sina händer ett kvitto, underskrivet av A vid samma tidpunkt som B övertog extratomten, och att A därå erkände mottagandet av kr. 500:— från B »som dellikvid för den tomtremsa som han hade sålt till B». Det klarlades också, att B strax därpå hade börjat plantera träd och buskar på denna tomt och inhägnat den i A:s närvaro, men bevisades ej att denne eller andra, som saken angick då eller senare skulle ha framställt några invändningar mot dessa B:s åtgärder. I betraktande därav ansågs bevisat, att B vid omnämnd tidpunkt hade förvärvat äganderätt till extratomten, ehuru han å andra sidan icke hade bevisat, att full betalning blivit erlagd.
    B hade icke inregistrerat sin extratomt hos byggnadsmyndigheterna, ej heller fått lagfart å äganderätten till densamma. Det ansågs, att D enligt sitt köpekontrakt med C hade trott sig köpa den tomt, som han vid påseende fann obunden och obeskuren av tredje mans förfoganderätt, och att han då icke haft klart för sig att den obundna tomten vore

 

mindre än i kontraktet uppgavs och den medföljande ritningen utvisade. D ansågs därför icke genom godtrosförvärv (ext. b. f.) ha förvärvat rätt till den del av B:s trädgård, som han tagit under sina byggnader. Å andra sidan ansågs icke bevisat att D mot bättre vetande om sin faktiska rätt hade lagt beslag på denna del av tomten. Nu skulle det medföra stor värdeförstöring, om D bleve ålagd att riva sina byggnader på tomtremsan och husets placering och utseende skulle då råka i kollision med byggnadsstadgan. Under sådana omständigheter ansågs D böra behålla tomtremsan, men å andra sidan skulle B äga rätt till skadestånd av D för tomtbeslaget och skadegörelse.
    Två av domarna reserverade sig och ansågo, att D, bl. a. på grund av B:s bestämda protest, hade eller borde ha haft klart för sig, att hans exploatering av tomtremsan och övriga åtgärder där vore olagliga, vad han så än hade trott om sin faktiska rätt till tomtdelen. Av dessa skäl kunde varken B:s underlåtenhet i fråga om lagfart eller byggandet av D:s bilgarage berättiga D till att behålla tomtdelen. Dock vore rätt att låta D:s boningshus stå orubbat, ehuru ett hörn därav nådde något litet in på B:s tomtremsa, men däremot vore D skyldig att avlägsna garage, staket och andra anläggningar på tomtdelen. (Dom d. 11 nov. 1949.)

 

9. SKADESTÅNDSKRAV FÖR HÄKTNING.

 

    A var telegrafist i Reykjavik, och innehade samtidigt en tjänst hos assuransbolaget B i Reykjavik och tog upp order på försäkringar.
    I augusti 1943 fick assuransbolaget C i Reykjavik från sina reassuradörer i London ett telegram, vari angavs maximibelopp för den risk, som det utländska bolaget ansåg C kunna ikläda sig enligt kontrakt dem emellan. Kontorschefen i C uppgav, att direktören för B något senare hade meddelat honom innehållet i detta Londontelegram. I juni 1944 infordrade vissa importörer från assuransbolag i Reykjavik alternativa anbud på sjö- och krigsassuranser av varor från Amerika. Några anbud inlämnades, av vilka B:s offert var det lägsta, men när saken skulle avgöras, återkallade B sitt anbud under motivering, att det hade blivit för lågt genom ett förbiseende. I december 1946 sade C sig också ha sänt sina reassuradörer i London ett telegram, vari premien för ett bestämt fall hade fastställts till 7.5 %, men B hade strax därpå offererat assurans för samma risk till en något lägre premie och sade sig då känna till C:s premieoffert.
    C fann alla dessa tillfällen så misstänkta, att firman ingav polisanmälan, varpå följde rättslig undersökning huruvida A hade brutit sekretessen i sin tjänstgöring som telegrafist. I samband med denna undersökning blev A inmanad i häkte och satt anhållen i tre dagar. Efter avslutad undersökning ansåg åklagarmakten icke tillräckliga skäl föreligga att ställa A under allmänt åtal.
    A reste skadeståndskrav mot isländska staten för oförskylld häktning jämlikt lagen nr 28/1893. I denna stadgas, att en häktad, som frigives utan åtal eller blir frikänd, har rätt till skadestånd från staten för lidande, vanära och ekonomisk förlust, om omständigheterna i målet ge

 

vid handen att han varit oskyldig till det brott för vilket han berövats friheten.
    I Högsta Domstolens dom framhölls, att A:s verksamhet för ett enskilt assuransbolags räkning i konkurrens med andra, hade varit otillbörlig och totalt oförenlig med hans telegrafisttjänst, därigenom att han som telegrafist kunnat få vetskap om konkurrenternas hemligheter och haft tillfälle att utnyttja denna sin vetskap, även om han inte direkt hade brutit sekretessen. Ehuru icke full bevisning hade förebragts om A:s brottslighet på denna punkt, saknades dock alla förutsättningar att tilldöma honom ersättning för hans hållande i häkte. På grund härav ogillades A:s skadeståndskrav. (Dom d. 21 nov. 1949.)

 

10. PRESKRIPTION AV SKULD, RESP. FÖRDELNING AV LIKVIDFÖR FORDRAN.

 

    En advokatbyrå A i Reykjavik hade till inkassering för B två växelskulder jämte andra fordringar gällande C och D. Inkasseringen gick trögt, varför B ansåg fordringarna förlorade.
    B öppnade process mot A med krav på ersättning på grund av misstag vid inkassering av fordringarna och fick genom dom 1943 sig tilldömt ett kontant belopp som uppgick till en viss del av fordringssumman.
    B öppnade sedan process mot C och D om erläggande av ett belopp, som motsvarade förutnämnda växelskulder. Det ansågs, att B hade fått likvid enligt den ena växelförbindelsen, varför C och D frikändes på denna punkt. C frikändes också från kravet enligt den andra växeln, eftersom fordringen för hans vidkommande ansågs preskriberad. Däremot förelåg ej preskription beträffande D.
    På sin tid hade C och D erlagt några penningbelopp till A som avbetalning på B:s fordran, men utan något förbehåll om att dessa pengar skulle gå till likvid av särskilda B:s fordringar. B hade icke förrän i denna senaste process givit C och D till känna, att han toge dessa penningbelopp som likvid för en fordran mera än för en annan. I enlighet därmed och eftersom intet var känt om enskilda fordringars tillkomsttid, ansågs att penningbeloppen borde gå till likvid av fordran enligt senare växeln i proportion till andra av B:s fordringar, och skadeståndsbeloppet, som B fått sig tilldömt i målet mot A, fördelades också proportionellt mellan denna fordran och andra av B:s fordringar. Med detta avdrag dömdes D alltså att betala ovannämnda skuld.
    En av domarna ansåg, att varken sakens natur, juridiska skäl eller någon rimlighet talade för att D finge befogenhet att avgöra, vilka av skulderna till B som skulle anses likviderade med det utdömda ersättningsbeloppet, så mycket mindre som intet framkommit som tydde på att D hade ersatt A detta belopp. Ej heller vore det riktigt att bevilja A avdrag för andra likvider, eftersom han icke hade gjort något förbehåll i dessa avseenden och sådant avdrag nu endast skulle leda till att D sluppe betala en legal skuld, medan B skulle åsamkas en motsvarande ekonomisk förlust. (Dom d. 14 dec. 1949.)

 

    61—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS 

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA 

 

26.

Fråga i internationellt privaträttsförhållande om tillämpning av svensk lag, då tillfyllestgörande utredning rörande innehållet i tillämplig utländsk lag icke förebragts.

KARLGREN: Kortf. lärobok i internationell privat- och processrätt s. 73; KALLEN-BERG: Svensk Civilprocessrätt II:1 (1927) s. 99; PALMGREN i TJFF 1937 s. 47.

 

    Amerikanska medborgaren Laura Pittson förordnade enligt testamente, dagtecknat i hennes dåvarande hemvist New York d. 28 febr. 1945, att hennes kvarlåtenskap skulle lika fördelas mellan civilingenjören Pär Lindström och fem andra anförvanter.
    Den 26 okt. 1945, då Laura alltjämt var amerikansk medborgare, återkallade hon testamentet.
    Hon avled d. 10 nov. 1947 och efterlämnade såsom dödsbodelägare, förutom angivna testamentstagare, fyra brorsbarn.
    Efter stämning till Göteborgs RR å brorsbarnen yrkade Lindström och övriga testamentstagare, att återkallelsen måtte förklaras icke utgöra hinder för dem att njuta rätt i boet efter Laura enligt testamentet, samt anförde till stöd härför, att Laura vid återkallelsen handlat under inflytande av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten.
    Käromålet bestreds.
    RR:n (hrr Bäärnhielm, Wilkens och Josefson) yttrade i dom d. 28 april 1949: RR:n finner icke bevisat, att Laura, då hon gjorde återkallelsen, handlade under inflytande av rubbning av själsverksamheten.
    RR:n ogillar Lindströms och medparters talan.

 

    Lindström och medparter fullföljde talan hos HovR:n för Västra Sverige.
    Sedan HovR:n förelagt Lindström och medparter att förebringa utredning om innehållet av tillämplig utländsk lag, företedde de i HovR:n en skrivelse från utrikesdepartementets juridiska byrå, vari vissa upplysningar ur tillgängliga handböcker lämnades angående lagbestämmelser rörande testamente i staten New York.
    HovR:n (hrr Wickström, Wildte, Ljung och Erichs, referent) yttrade i dom d. 10 nov. 1949: I målet är upplyst, att Laura vid tiden för testamentets återkallande var medborgare i Amerikas Förenta Stater. Frågan, huruvida återkallelsen är ogiltig på grund av hennes sinnestillstånd,

 

skall sålunda jämlikt 1 kap. 6 § lagen d. 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo bedömas enligt tillämplig lag i nämnda land. Tillfyllestgörande utredning rörande innehållet i denna lag har emellertid icke förebragts, men av vad härutinnan förekommit i målet kan icke anses framgå, att den i nu berört avseende skulle vara väsentligen olik svensk lag. Vid dessa förhållanden bör svensk lag tillämpas.
    På grund härav och då Lindström och medparter icke styrkt, att återkallelsen företagits under inflytande av sådan rubbning av själsverksamheten, som omnämnes i 5 kap. 2 § lagen d. 25 april 1930 om testamente, fastställer HovR:n RR:ns domslut, såvitt deras talan ogillats.

 

27.

Fråga vid utmätning om undantag av nödigt arbetsredskap enligt 65 § utsökningslagen. Kan därvid den rätt, som gäldenären på grund av avbetalningsköp äger till redskapet, vinna beaktande, ehuru detta ej tillfullo betalts?

Jfr HASSLER: Svensk exekutionsrätt s. 225 och TRYGGER: Utsökningslagen, 2 uppl., s. 204 f.

 

    Enligt ett d. 23 april 1946 mellan Kalmar Bilförmedling samt chauffören Sture Olsson i Kalmar upprättat hyreskontrakt uthyrde Bilförmedlingen till Olsson personbilen Dodge DP 8 — 22029 (H 9099) mot en hyressumma av 7,500 kr., vilken skulle erläggas till en del kontant och till återstående del genom växelaccept, samt på villkor i övrigt bl. a., att bilen skulle tillhöra Olsson, sedan samtliga förbindelser enligt kontraktet och i övrigt till fullo infriats.
    Genom utslag i lagsökningsmål d. 17 nov. 1948 förpliktade RR:n i Kalmar Olsson att till Svea Jarre i Stockholm såsom barnavårdsman för Jan Olle Fredrik Svensson utgiva 2,055 kr.
    För verkställighet av nämnda utslag ävensom för uttagande av exekutionskostnader, förslagsvis beräknade till 30 kr., företog stadsfogden i Kalmar d. 6 dec. 1948 utmätningsförrättning hos Olsson.
    Vid förrättningen förklarade Olsson, att å ovannämnda kontrakt återstode oguldet ett belopp av 3,200 kr.
    Stadsfogden, som åsatte bilen ett värde av 7,000 kr., förklarade med anledning av vad i ärendet förekommit i mät till gäldande av Olssons skuld till Svea Jarre den rätt, som Olsson hade till bilen enligt kontraktet. Fordonet lämnades i Olssons vård under förbud att avyttras.
    Olsson anförde besvär över utmätningen med yrkande, att utmätningen måtte undanröjas. Han anförde därvid, att personbilen dels utgjorde nödigt arbetsredskap för hans och hans hustrus försörjning och dels tillhörde annan än honom.
    Överexekutor i Kalmar (borgmästaren Malmquist), hos vilken myndighet jämväl Bilförmedlingen besvärade sig över utmätningen, yttrade i utslag d. 10 jan. 1949: Enär den rätt, utmätningen avser, icke utgör sådan egendom, som jämlikt 65 § utsökningslagen är från utmätning

 

undantagen, samt utmätningen icke berör ägarens rätt, prövar överexekutor lagligt lämna besvären utan bifall.

    Olsson besvärade sig och yrkade, under åberopande av det utav honom hos överexekutor först angivna skälet, att utmätningen måtte upphävas.
    Göta HovR (hrr Ekstedt, Norén, Björkman och Ahlbom) fann i utslag d. 5 mars 1949 besvären ej föranleda ändring i överexekutors utslag.

 

28.

Fråga huruvida testator otvetydigt givit tillkänna att vad han förordnat uti ett i laga ordning upprättat testamente icke längre vore uttryck för hans yttersta vilja.

Jfr EKEBERG-GULDBERG: Den nya testamentslagen s. 77, EKEBERG: Om återkallelse av testamente i Festskrift för Axel Hägerström s. 48 f.

 

    Lantbrukaren Oskar Johansson upprättade d. 21 jan. 1926 ett testamente, vari han förklarade, att han testamenterade hälften av sin egendom till sin trotjänarinna Emma Johansson. I testamentet föreskrevs dessutom, att om Emma avlede före honom, skulle den testamenterade egendomen tillfalla Emmas lagliga arvingar.
    Emma avled d. 11 jan. 1945, efterlämnande såsom dödsbodelägare brodern Karl Johansson, systerdottern Ottilia Andersson samt en avliden broders tre barn Helge Johansson, Holger Johansson och Elsa Andersson.
    Oskar avled d. 6 aug. 1948, efterlämnande en syster Ellen Andersson som enda arvinge.
    Efter stämning å Emmas dödsbodelägare anförde Ellen vid Vadsbo domsagas HR: Vid bouppteckning d. 11 mars 1945 efter Emma framställde hennes dödsbodelägare mot Oskar krav på lön åt henne för de tio sista åren. Oskar vägrade under hänvisning till testamentet tillmötesgå deras anspråk. Han träffade emellertid vid samma tillfälle så småningom en uppgörelse. Enligt denna skulle Oskar till dödsbodelägarna betala ett belopp av 1,000 kr. mot det att dödsbodelägarna avstode från vidare krav mot Oskar och dennes egendom. Oskar sökte vid tillfället förgäves efter testamentshandlingen. Uppgörelsen innebure återkallande av testamentet. Oskar uttalade uttryckligen såväl vid bouppteckningstillfället som senare, att testamentet vore återkallat. Sedermera hade Emmas dödsbodelägare uppgivit, att de anträffat testamentet bland Emmas tillhörigheter, och gjort gällande sin rätt enligt testamentet. Under åberopande härav yrkade Ellen, att HR:n måtte på grund av det i samband med bouppteckningen efter Emma träffade avtalet förklara testamentet ogiltigt och förty Ellen ensam berättigad till kvarlåtenskapen efter Oskar.
    Före första inställelsen i målet förklarade Elsa Andersson, att hon avstode från anspråk enligt testamentet, och Ellen återkallade därför sin talan mot henne.

 

    Karl och medparter bestredo käromålet under påstående, att de ej känt till testamentet, när avtalet vid bouppteckningen efter Emma träffades, och att detta avtal följaktligen icke kunnat innefatta återkallelse av testamentet, samt att Oskar varken vid nämnda tillfälle eller senare uttryckligen återkallat testamentet.
    HR:n (ordf. tingsdomaren Ruhe) yttrade i dom d. 3 juni 1949 efter redogörelse för parternas yrkanden och invändningar:

 

D o m s k ä l.

    I målet är upplyst: Emma erhöll år 1914 anställning som hushållerska hos Oskar och hon kvarstannade i sådan egenskap hos honom till sin död, då hon var 71 år gammal. Hon har sannolikt icke under någon del av denna tid erhållit kontant lön men har bekommit husrum och mat samt övrigt, som hon till sin nödtorft behövt. Hon har icke ägt någon förmögenhet utan endast, förutom en del lösöre, några hundra kronor i reda penningar eller på bank. Testamentet upprättades vid ett tillfälle då Oskar skolat intagas på lasarett för att bliva opererad.
    Det framgår ej i målet, vem som efter upprättandet omhändertog testamentshandlingen, men det är genom avgivna berättelser utrett, att denna efter Emmas död anträffats bland hennes tillhörigheter.
    Ellen har uppgivit, och riktigheten härav bestyrkes av vittnet Teodor Svenssons berättelse, att testamentet upprättats för att bereda Emma gottgörelse för hennes arbete.
    Vittnesmål och under sanningsförsäkran avgivna berättelser om vad som förekom i samband med bouppteckningen efter Emma visa, att från dem av Karl och medparter, som då voro närvarande, med biträde av bouppteckningsförrättaren, styckjunkaren J. G. Wickström, framställts anspråk mot Oskar på lön åt Emma för de tio sista åren av hennes levnad, varvid de begärt ett belopp av sammanlagt 2,000 kr., och att efter livligt meningsutbyte Oskar, som till en början ställt sig avvisande, medgivit att utbetala 1,000 kr.
    Beloppet 1,000 kr. blev därefter, dock med visst avdrag, vartill Oskar torde hava ansett sig äga rätt, av honom utbetalt.
    Det är upplyst, att Emma de sista åren av sin levnad varit klen till hälsan och icke kunnat utföra mycket arbete samt att Oskar haft utgifter för henne åtminstone under hennes sista tid ävensom att Oskar vid förhandlingarna vid bouppteckningen efter Emma åberopat dessa förhållanden.
    HR:n finner genom vittnena Teodor Svenssons och Folke Sundqvists uppgifter ådagalagt, att Oskar i samband med uppgörelsen till dessa vittnen, som uppehållit sig i hans närhet, åtminstone två gånger sagt ungefär: »Testamentet är det inget med nu, utan 1,000 kr. skall de få», vilka yttranden fällts i vanlig samtalston och utan att vittnena fått någon uppfattning att Oskar uppdragit åt dem att särskilt lägga saken på minnet.
    Sundqvist har sagt sig förmoda, att övriga närvarande hört dessa ytt-

 

randen, medan Svensson förklarat sig icke veta detta samt Karl och Helge, hörda efter sanningsförsäkran, ävensom av Karl och medparter åberopade vittnen uppgivit, att intet sagts om något testamente.
    Ellen har påstått, att Oskar under förhandlingarna hänvisade till testamentet och jämväl sökte efter detsamma, men Karl och medparter hava förklarat, att de vid nämnda tillfälle icke kände till testamentet, att någon hänvisning till detsamma från Oskars sida ej förekom och att Oskar ej sökte efter testamentshandlingen.
    Ellens berörda påståenden äro icke styrkta i vidare mån än vad Svenssons och Sundqvists nyss återgivna uppgifter, såvitt de stämma överens, ådagalägga, och det är följaktligen icke visat, att Karl och medparter vid tillfället hört något yttras om testamentet, ej heller att Oskar sökt efter testamentet.
    Uppgifter av Ellens man Alfred Andersson och dotter Elsa Settergren, vilka hörts som vittnen och vilkas trovärdighet i detta avseende HR:n ej finner sig böra sätta i fråga, ge vid handen, att Oskar efter bouppteckningen på frågor från Alfred Andersson och Ellen yttrat, att han vore kvitt Emmas släktingar, varmed vore att förstå, att dessa efter uppgörelsen icke hade ytterligare anspråk mot honom.
    Elsa Settergren har härutöver uppgivit, att Oskar vid nu omvittnade tillfälle talat om att »det ingenting var med» testamentet, men finner HR:n, särskilt vid det förhållandet att Alfred Andersson sagt sig icke hava hört talas om testamentet förrän efter Oskars död, det icke vara styrkt, att något sådant yttrande som Elsa Settergren uppgivit verkligen förekommit.
    Såvitt utredningen visar, har Oskar icke givit Emmas släktingar besked om att testamentet icke skulle gälla utan har han endast till två utomstående personer fällt yttranden av sådant innehåll, varvid han ej särskilt anmanat dessa personer att lägga yttrandena på minnet eller eljest tydligt låtit framgå, att de innebure återkallande av testamentet. Med hänsyn till dessa omständigheter kan HR:n icke ge yttrandena vidsträcktare innebörd än att de innefattat uttalande av en önskan eller en avsikt hos Oskar att upphäva testamentet.
    Oskar har därefter, ehuru han haft tillfälle därtill och oaktat han, såvitt utredningen visar, saknat anledning antaga att testamentshandlingen förstörts, icke vidtagit någon ytterligare åtgärd för att återkalla testamentet.
    Den omständigheten, att testamentet upprättats för att bereda gottgörelse för Emmas tjänst hos Oskar, jämte den senares ådagalagda ovilja att efter Emmas frånfälle lämna hennes anförvanter sådan gottgörelse, varvid han bl. a. till sin befrielse från skyldighet härtill åberopat, att Emma mot slutet av sin levnad icke gjort mycken nytta men i stället förorsakat honom utgifter, utgöra visserligen beaktansvärda skäl för ett antagande att Oskar icke skulle hava velat låta testamentet förbliva verksamt efter det att han, som skedde, låtit förmå sig till en uppgörelse i sistnämnda hänseende men kunna enligt HR:ns mening icke enbart eller i förening med de yttranden Oskar fällt vid bouppteck-

 

ningen efter Emma eller senare anses föranleda därtill att testamentet, ehuru ej återkallat, skall anses overksamt.
    På grund av vad sålunda anförts finner HR:n, att testamentet är gällande enligt sin lydelse, såvitt i målet är i fråga.

 

D o m s l u t.

    Käromålet lämnas utan bifall.

    Ellen fullföljde talan.
    Göta HovR (hrr Ekstedt, Norén, referent, och Adéll) yttrade i dom d. 14 okt. 1949:

 

D o m s k ä l.

    Vid sammanställning av uppgifter, som lämnats av de i målet hörda personerna, finner HovR:n följande framgå.
    Oskar och hans syster Ellen ärvde av sina föräldrar lägenheten Libäck, senast taxerad till 5,800 kr. och omfattande ungefär 9 tunnland odlad jord jämte skogsmark. Ellen, som gift sig, flyttade år 1914 från fastigheten, som vid arvskifte tillskiftats Oskar. Denne blev i samband med skiftet osams med Ellen och hennes man. Åtminstone åren närmast efter det Ellen lämnat föräldrahemmet synes Oskar icke hava uppehållit närmare kontakt med dem.
    I samband med att Ellen flyttade från Libäck, kom Emma dit som hushållerska åt Oskar. Denne var då 45 år och Emma 41 år. Hon stannade hos Oskar till sin död d. 11 jan. 1945. Emma synes icke hava uppehållit någon närmare kontakt med sina anhöriga. Hon har icke ägt någon förmögenhet. Behållningen i boet efter henne förslog ej fullt till att täcka begravningskostnaderna, vilka Oskar emellertid åtog sig betala.
    Oskar, som å fastigheten hade tre kor och en oxe, skötte ensam jordbruket, endast biträdd av Emma med mjölkning m. m. Både Oskar och Emma voro arbetsamma. Oskar var synnerligen ekonomiskt lagd och samlade ett mindre kapital. Emma har sannolikt icke erhållit någon kontant lön. När Oskar avled d. 6 aug. 1948, fanns å lägenheten avverkningsbar skog. Med hänsyn även härtill har behållningen i hans bo skattats till omkr. 10,000 kr.
    Oskar upprättade ifrågavarande testamente, när han skulle intagas på lasarett för operation av bråck. Vittnesförhör för dödsfalls skull med testamentsvittnena anställdes icke, antagligen av kostnadsskäl. Det måste antagas, att testamentet tillkom för att bereda Emma gottgörelse för utebliven lön. Redan före Emmas död hava såväl Oskars som Emmas anhöriga ryktesvis hört, att Oskar upprättat ett testamente, men de hava antagligen fått kännedom om innehållet i detsamma, Emmas anhöriga först efter hennes död och Oskars först efter hans död. När bouppteckningen efter Emma upprättades d. 11 mars 1945 i Oskars hem, tog hennes broder Karl med sig hennes tillhörigheter och fann

 

bland dem testamentshandlingen några veckor senare. Karl omtalade icke sitt fynd för Oskar utan behöll handlingen till dess Oskar avlidit.
    Vid sagda bouppteckningsförrättning framställde Emmas arvingar krav på lön åt henne för de tio sista åren med 2,000 kr. Oskar ställde sig först helt avvisande och gjorde gällande, att Emma under de sista åren av sin levnad förorsakat honom stora utgifter. Slutligen lovade Oskar, som under förhandlingarna var så upprörd, att han nästan grät, att betala 1,000 kr. Oskar och de av Emmas arvingar, som voro närvarande vid bouppteckningsförrättningen, enades om detta belopp och åtskildes i god sämja. Vittnet Sundqvist hjälpte sedan Oskar att sända beloppet, dock med visst avdrag, till Karl.
    Ellen har i målet gjort gällande, att Oskar vid bouppteckningen efter Emma otvetydligt givit tillkänna, att testamentet ej längre var uttryck för hans yttersta vilja.
    HovR:n anser att vad Teodor Svensson såsom vittne inför HovR:n uppgivit trots hans höga ålder förtjänar tilltro.
    Svenssson har härstädes uppgivit, att Oskar redan före Emmas död vid upprepade tillfällen till vittnet uttalat den uppfattningen, att testamentet inte längre gällt, dels därför att mer än tio år förflutit från dess upprättande och dels därför att vittnesförhör för dödsfalls skull icke hållits med testamentsvittnena, samt att Svensson själv såväl före som vid bouppteckningen ansett testamentet icke längre gälla, därför att det varit över tio år gammalt.
    Det måste förty antagas, att Oskar vid bouppteckningsförrättningen utgått ifrån att testamentet varit ogillt. Detta antagande vinner stöd jämväl av den omständigheten att Oskar, som enligt vad ovan anförts under bouppteckningsförrättningen varit ovillig att tillmötesgå det mot honom framställda kravet på lön åt Emma, vid uppgörelsen under förrättningen icke upplyst hennes arvingar om testamentets innehåll och det till deras förmån gjorda förordnandet.
    Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl till övriga ovan angivna omständigheter måste de uttalanden, som Oskar på sätt upptagits i HR:ns dom enligt Svenssons och Sundqvists vittnesmål fällt om testamentet vid bouppteckningen och som uppenbarligen riktats närmast till vittnet Svensson i anledning av dennes erinran om testamentet men som antagligen icke uppfattats av övriga vid bouppteckningen närvarande, anses framstå såsom ett otvetydigt tillkännagivande att testamentet ej längre var uttryck för Oskars yttersta vilja.

 

D o m s l u t.

    Med ändring av HR:ns dom i huvudsaken förklarar HovR:n det av Oskar i testamentet d. 21 jan. 1926 gjorda förordnandet till förmån för Emmas arvingar vara utan verkan, såvitt i målet är ifråga.
    Lagmannen Löthner var skiljaktig och yttrade: Jag är ense med pluraliteten beträffande de i styckena 1—9 upptagna domskälen.

 

    Det måste antagas för visst att testamentet under tiden från Emmas död d. 11 jan. 1945 till bouppteckningstillfället d. 11 mars samma år förvarats i hennes och Oskars gemensamma bostad i Libäck och att Oskar haft vetskap därom. Han bör alltså under denna tid, om han velat att testamentet skulle vara utan verkan, hava kunnat genom dess förstörande eller annorledes otvetydigt giva tillkänna en sådan vilja. Detta har han, såvitt visats, icke ens försökt att göra. Denna underlåtenhet kan enligt mitt förmenande icke tillfyllest förklaras med antagandet att han trott testamentet vara utan verkan på grund av dess ålder eller uteblivandet av vittnesförhör för dödsfalls skull så mycket mindre som ett sådant antagande synes mig motsägas av de ord han vid bouppteckningstillfället efter uppgörelsen om Emmas löneförmåner fällt till vittnena Teodor Svensson och Folke Sundqvist.
    Beträffande frågan om dessa ord skola anses innefatta en förklaring att testamentet i och med uppgörelsen icke längre vore gällande finner jag med hänsyn till den hemlighetsfullhet, varmed testamentets innehåll uppenbarligen alltid omgivits av Emma och Oskar, och Oskars allmänt kända stora sparsamhet icke uteslutet att Oskar med sina ord allenast velat tillkännagiva sin förmodan att Emmas arvingar efter uppgörelsen lagligen icke skulle kunna rikta några ytterligare ekonomiska anspråk mot honom under hans livstid. Uteslutet är icke heller, att, såsom HR:n funnit, orden blott inneburit en önskan av Oskar att upphäva testamentet.
    Jag anser följaktligen av utredningen icke framgå, att Oskar otvetydigt givit tillkänna att testamentet ej längre var uttryck för han syttersta vilja.

 

D o m s l u t.

    Jag fastställer HR:ns domslut.

 

29.

En person, som i sin allmänna självdeklaration upptagit sin inkomst från en viss arbetsgivare 715 kr. för lågt, har åtalats för vårdslös deklaration. Att preliminär skatt erlagts för hela den uppburna inkomsten och att vederbörande arbetsgivare enligt lag varit skyldig att avlämna och faktiskt avlämnat löneuppgift har ej hindrat, att den oriktiga uppgiften om inkomstens belopp ansetts ägnad att leda till för låg skatt.

    Allmän åklagare instämde svarvaren T. J. Lundh i Torshälla till Livgedingets domsagas HR och yrkade ansvar å Lundh för det denne i sin allmänna självdeklaration i Helgums socken, Västernorrlands län, för år 1949, avseende beskattningsåret 1948, av grov oaktsamhet upptagit sin lön från Skånska Cementab i Köping till 1,500 kr. i stället för rätteligen 2,215 kr., vilket varit ägnat att leda till för låg kommunalskatt med 65 kr.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Beling) yttrade i dom d. 24 jan. 1950:

 

HR:n, som tagit i övervägande vad vid huvudförhandling i målet förekommit, finner genom Lundhs uppgifter vid förundersökningen ävensom hans å ett exemplar av stämningen tecknade erkännande följande vara utrett: Under tiden fr. o. m. juni t. o. m. början av nov. 1948 hade Lundh anställning hos Skånska Cementab i Köping, varefter han flyttade till Torshälla, där han erhöll ny anställning. När han d. 14 febr. 1949 upprättade deklarationen, hade han icke erhållit löneuppgift från bolaget i Köping och kunde ej heller erinra sig, hur mycket han förtjänat under anställningen hos bolaget. Han hade vid flyttningen från Köping till Torshälla bränt avlöningskuverten. Då deklarationen skulle avlämnas senast påföljande dag, ansåg han tiden för knapp att sätta sig i förbindelse med bolaget, varför han i deklarationen upptog en beräknad inkomst å 1,500 kr. Därvid utgick han från att taxeringsnämnden med ledning av bolagets löneuppgift skulle ändra beloppet i deklarationen, om detta visade sig vara oriktigt.
    Härav finner HR:n framgå, att Lundh visserligen lämnat oriktig uppgift i deklarationen, men med hänsyn till att preliminär skatt å hela inkomsten hos bolaget redan erlagts genom löneavdrag samt bolaget jämlikt lag vore pliktigt att till taxeringsmyndigheten avlämna löneuppgift beträffande Lundh finner HR:n den oriktiga uppgiften uppenbarligen icke vara ägnad att för Lundh leda till för låg skatt.
    På grund av sålunda anförda domskäl prövar HR:n lagligt ogilla åtalet.

 

    Åklagaren fullföljde talan.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Zethelius, Lindquist och Fürst, referent)yttrade i dom d. 21 april 1950:

 

D o m s k ä l.

    Lundh har under omständigheter, som närmare framgå av HR:ns dom, i sin år 1949 avlämnade allmänna självdeklaration upptagit sin inkomst av anställning hos Skånska Cementab till belopp, vilket understigit den verkliga inkomsten med 715 kr.
    Ifrågavarande oriktiga uppgift får anses hava lämnats av grov oaktsamhet.
    Därest den oriktiga uppgiften följts skulle enligt vad i målet blivit upplyst kommunalskatt för 6,5 skattekr. hava undandragits. Uppgiften har alltså i och för sig varit ägnad att för Lundh leda till för låg skatt.
    Till annan bedömning föranleda icke de av HR:n åberopade omständigheterna, att preliminär skatt för Lundhs verkliga inkomst av sin anställning hos bolaget redan varit erlagd genom löneavdrag samt att bolaget enligt lag varit pliktigt att till taxeringsmyndigheten avlämna och även avlämnat löneuppgift beträffande Lundh.
    Lundh kan förty icke undgå ansvar för vårdslös deklaration.

 

D o m s l u t.

    Med ändring av HR:ns dom dömer HovR:n Lundh jämlikt 2 § skattestrafflagen för vårdslös deklaration att böta 50 kr.

 

30.

Ett i Göteborgs frihamn beläget varuskjul har ansetts utgöra sådan allmän plats, som avses i 1 § 2 mom. vägtrafikstadgan.

Jfr NJA 1949 s. 817, SvJT 1940 Rf s. 44 med där lämnade hänvisningar och 1942 Rf s. 34 samt UfR 1943 (Dommer) s. 184.

 

    Stadsfiskalen W. Lundqvist yrkade vid Göteborgs RR ansvar å chauffören Johnny Larsson i Göteborg jämlikt 3 § 1 mom., 4 § 1 mom. och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av motorfordon och anförde därvid följande: När Larsson d. 9 april 1948 förde en truck i ett varuskjul i frihamnen i Göteborg, sammanstötte trucken med en av speditionsarbetaren Erland Mattsson dragen kärra, därvid Mattsson skadades. Larsson färdades vid tillfället ovarsamt genom att föra trucken med för hög hastighet och genom att icke hålla tillräckligt till vänster å den i skjulet utmärkta körbanan.
    Tillika yrkade Lundqvist ansvar å Larsson för ovarsamt förande av bil i Göteborg d. 29 juli 1949.

    RR:n (hrr de Fine Licht, Wilkens och Arhusiander) yttrade i dom d. 10 okt. 1949: Enär ifrågavarande varuskjul icke kan anses utgöra sådan plats, som avses i 1 § 2 mom. vägtrafikstadgan (jfr 1 § KK d. 8 nov. 1935 ang. reglemente för Stockholms, Göteborgs och Malmö frihamnar) är Larsson för vad han vid förande av trucken må hava låtit komma sig till last icke underkastad ansvar enligt nämnda stadga.
    Larsson har erkänt, att han d. 29 juli 1949 färdats ovarsamt i det hänseende åklagaren påstått.
    RR:n dömer Larsson jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av bil d. 29 juli 1949 att utgiva 8 dagsböter om 4 kr.
    

men ogillar åtalet i övrigt.

 

    Åklagaren fullföljde talan hos HovR:n för Västra Sverige beträffande förseelsen d. 9 april 1948, varvid han anförde: Enligt 1 § frihamnsförordningen d. 31 maj 1935 förstås med frihamn »sådan under tullverkets uppsikt stående, till allmänt bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet avsedd anstalt». Enligt 1 § reglementet för Stockholms, Göteborgs och Malmö frihamnar förstås med allmänt frihamnsupplag »lokal eller öppet område inom frihamn, som av frihamnsförvaltning disponeras för lagring av gods» och med allmänt trafikområde »till frihamn hörande vatten samt för allmänt begagnande avsedda kajer och trafikleder, i den mån de ej användas såsom frihamnsupplag». Ifrågavarande varuskjul äges av Göteborgs stad och står under uppsikt av frihamnsförvaltningen. Någon enskild plats för varuupplag får ej förhyras i skjulet. Vem som helst äger tillträde till skjulet för att eventuellt med fordon hämta gods och för att inspektera inkommet gods. Skjulet är försett med särskild markerad körbana för fordon och

 

användes som genomgångsskjul för bl. a. motorfordon, när kajområdet på ömse sidor om skjulet ej är farbart under pågående lossnings- och lastningsarbeten vid förtöjda fartyg. Enligt frihamnsförordningen och reglementet är varuskjulet allmänt frihamnsupplag och trafiklederna i skjulet allmänt trafikområde. Av nu anförda skäl måste trafiklederna i skjulet anses såsom sådan allmän väg eller allmän plats, varå vägtrafikstadgans bestämmelser äro tillämpliga.
    HovR:n höll syn å platsen. Såsom vittnen i målet hördes inför HovRn frihamnsföreståndaren, sjökaptenen Bertil Jansson och vid frihamnsförvaltningen anställde kontorsskrivaren Ragnar Hillerding.
    HovR:n (hrr Bäcksin, Arnold, Modigh, referent, och Björlingson) yttrade i dom d. 14 mars 1950:

 

D o m s k ä l.

    I målet är upplyst, att ifrågavarande kollision ägt rum å en körbana i det Göteborgs stad tillhöriga varuskjulet nr 109—111 i frihamnen.
    Vid syn å olycksplatsen har HovR:n iakttagit bl. a. följande: Skjulet är det yttersta av skjulen å en pir och har närmast rektangulär form med en längd av omkr. 90 m. och en största bredd av omkr. 50 m. Marken inne i skjulet ligger i samma nivå som marken å piren och är liksom piren belagd med gatsten. I pirens längdriktning löpa flera järnvägsspår, av vilka ett går in genom en öppning i skjulets åt pirens landfäste vettande gavel och fortsätter in till skjulets mitt. Från portöppningar i samma gavel sträcka sig två asfalterade körbanor in i skjulet på ömse sidor om sistnämnda järnvägsspår. Ett stycke bortom den punkt inne i skjulet, där järnvägsspåret slutar, förena sig de båda körbanorna till en sådan, som fortsätter vidare genom skjulet till en portöppning i dess mot pirens yttre ända vettande gavel. Från dessa i skjulets längdriktning gående körbanor leda tvärgående körbanor ut till portöppningar i skjulets långsidor. Körbanorna äro markerade med gula linjer och i marken nedslagna metallmärken. Kollisionen inträffade å en av de längsgående körbanorna. Utefter skjulets långsidor samt å pirens yttersta del utanför skjulets åt detta håll vettande gavel ligga kajområden, vilka delvis användas jämväl för tillfällig lagring av gods.
    Av de i målet avgivna vittnesmålen framgår följande: Tillträde till skjulet är icke förbjudet för någon som besöker frihamnen. Lastbilar och motortruckar bruka framföras i skjulet — såväl å körbanorna som i skjulet i övrigt — för avhämtning för varuhavarnas räkning av därstädes upplagt gods. Ofta inträffar, att kajplatserna å ömse sidor om skjulet blockeras för biltrafik av järnvägsvagnar och upplagt gods. Vid sådana tillfällen användas de längsgående körbanorna i skjulet för genomgångstrafik till och från kajplatsen å skjulets längst ut belägna kortsida. Stuveriarbetare färdas stundom å cykel genom skjulet.
    Med hänsyn till vad nu anförts beträffande skjulet och körbanorna

 

anser HovR:n, att sammanstötningen ägde rum å plats, som avses i 1 § 2 mom. vägtrafikstadgan.
    Larsson har erkänt, att han vid ifrågavarande tillfälle fört trucken med för hög hastighet och underlåtit att hålla tillräckligt till vänster å körbanan samt att han härigenom kört på Erland Mattsson, som blivit skadad.
    Genom RR:ns i denna del icke överklagade dom har Larsson dömts jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av bil d. 29 juli 1949 att utgiva 8 dagsböter om 4 kr.

 

D o m s l u t.

    Med ändring av RR:ns dom dömer HovR:n Larsson jämlikt 2 §, 3 § 1 mom. första att-satsen, 4 § 1 mom. 2 st. och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för ovarsamt förande av motorfordon d. 9 april 1948 och d. 29 juli 1949 att utgiva 25 dagsböter å 4 kr.

 

31.

Godsägare har sålt skog på rot från ett till godset hörande skogsskifte. I samband med försäljningen har mellan godsägaren och köparen avtalats, att det avverkade timret genom godsägarens försorg skulle transporteras till en köparens upplagsplats. Transporterna hava utförts med en godsägaren tillhörig lastbil mot ersättning, som överensstämmer med den för yrkesmässig trafik fastställda maximitaxan för transporter av ifrågavarande slag. Yrkesmässig automobiltrafik?
Jfr NJA 1940 s. 693 med där anmärkta rättsfall samt SvJT 1939 s. 24. Se även SOU 1938 nr 59 s. 101 f., K. prop. nr 115 till 1940 års riksdag s. 38 f., 49 och 50 och Andra lagutskottets utlåt. nr 27 till samma riksdag s. 24 f.

 

    Godsägaren C.-A. Wattrang innehar fideikommisset Jakobsbergs säteri i Björnlunda socken. Under tiden jan.—april 1949 lät Wattrang, som ej har trafiktillstånd, med en honom tillhörig lastbil för Holmens Bruks och Fabriks ab:s räkning utföra transport av ett parti timmer, som Wattrang försålt på rot till bolaget från ett till säteriet hörande skogsskifte. För transporten, som omfattade 1,252 träd om tillhopa 19,434 kubikfot, utgick ersättning efter 22 öre för kubikfot. Detta pris överensstämmer med den för den yrkesmässiga trafiken fastställda maximitaxan för transporter av ifrågavarande slag.
    Allmän åklagare instämde Wattrang till Nyköpings domsagas HR och yrkade ansvar å honom jämlikt 5 § 1 st. och 34 § 1 mom. 1 st. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. för det han bedrivit yrkesmässig biltrafik utan tillstånd.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Frost) yttrade i dom d. 27 okt. 1949:

 

D o m s k ä l.

    Wattrang har erkänt de av åklagaren påstådda faktiska omständigheterna men bestritt att hans förfarande är att bedöma såsom yrkesmäs-

 

sig trafik. Han har till stöd härför framhållit, att körningarna, varom avtal träffats samtidigt med skogsköpet, avsett å säteriet frambragta och därifrån försålda produkter. Han har även gjort gällande, att ersättningen för transporterna icke inräknats i köpeskillingen för timret, enär körningens omfattning icke lät sig på förhand bedömas utan kunde överblickas först sedan timret fällts och sorterats.
    Åklagaren har icke vederlagt Wattrangs påstående om det ekonomiska sambandet mellan skogsköpet och transporterna.
    På grund av arten av det mellan Wattrang och Holmens bruk träffade skogsköpsavtalet var det transporterade timret visserligen i brukets ägo vid tiden för transporterna. Då överenskommelse om transporterna ingicks tillhörde det emellertid Wattrang såsom alster av hans å säteriet drivna skogsbruk.
    Enär transporterna måste anses hava skett i och för Wattrangs skogsbruksrörelse, finner HR:n att Wattrang icke genom att utföra ifrågavarande körningar bedrivit yrkesmässig trafik.

 

D o m s l u t.

    HR:n ogillar åtalet.

 

    Åklagaren fullföljde talan.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Zethelius och Fürst, referent) yttrade i dom d. 23 mars 1950: Enär annat icke visats än vad Wattrang uppgivit eller att Wattrang träffat avtal med bolaget om ifrågavarande transporter i samband med upplåtelsen av avverkningsrätten till ifrågavarande skog på Wattrangs skogsmarker,
    samt i vart fall vid sådant förhållande transporterna få anses hava ingått i den av Wattrang bedrivna skogsbruksrörelsen,
    finner HovR:n i likhet med HR:n att Wattrang icke genom att låta utföra transporterna med den honom tillhöriga lastbilen bedrivit yrkesmässig trafik.
    HovR:n prövar förty lagligt fastställa det slut, HR:ns dom innehåller.
    E. o. assessorn Lindquist var skiljaktig och anförde: I målet är bl. a. följande ostridigt: Genom kontrakt d. 17 dec. 1948 försålde Wattrang mot viss köpeskilling till Holmens Bruks och Fabriks ab 1,252 träd på rot å ett till Jakobsbergs säteri hörande skogsskifte. Enligt muntligt avtal mellan Wattrang och bolaget transporterades därefter under tiden jan.—april 1949 med en Wattrang tillhörig lastbil timmer till en sammanlagd kvantitet av 19,434 kubikfot, som bolaget på grund av ovannämnda kontrakt avverkat, från skogsskiftet till bolagets upplagsplats i Sparreholm. För berörda transporter, vilka utfördes av chaufförer anställda hos Wattrang, erhöll denne särskild ersättning av bolaget med 22 öre för varje kubikfot timmer eller med sammanlagt 4,275 kr. 48 öre, vilken ersättning beräknats enligt den för yrkesmässig trafik fastställda maximitaxan vid transporter av ifrågavarande slag.
    Wattrang har sålunda — jämte det han åt bolaget upplåtit rätt att å säteriet avverka skog i angiven omfattning — tillika mot ersättning

 

tillhandahållit bolaget lastbil jämte förare för det avverkade timrets befordran från platsen.
    Jag finner, utan avseende å vad Wattrang enligt HR:ns dom till stöd för bestridande av åtalet anfört, att Wattrang genom sist angivna förfarande måste anses hava utövat yrkesmässig trafik.
    Ostridigt är, att trafiken bedrivits utan vederbörligt tillstånd.
    Med ändring av HR:ns dom dömer jag Wattrang jämlikt 5 § 1 st. och 34 § 1 mom. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. för olaga yrkesmässig trafik att utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot 15 kr.

 

32.

A. har fått löfte av B. att av denne låna ett penningbelopp mot säkerhet av ett visst försäkringsbrev. När B. överlämnade beloppet till A., underlät A. att tillställa B. försäkringsbrevet men bibringade genom vilseledande B. den uppfattningen att B. fick brevet i sin besittning. Fråga, huruvida A., ehuru brevet i B:s hand icke hade något värde såsom pant, kunde dömas till ansvar för bedrägeri.
Jfr STERZEL: Bedrägeribrottet s. 198 och STRAHL: Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten s. 49 f.

 

    Allmän åklagare yrkade vid RR:n i Borås ansvar å köpmannen Henry Thörnström i samma stad för bedrägeri och anförde därvid: Den 28 juni 1948 fick Thörnström löfte av hembiträdet Maja Johansson i Borås att av henne låna 600 kr. mot säkerhet av ett livförsäkringsbrev. Innan Maja Johansson överlämnade beloppet till Thörnström, läste han upp för henne ett i brevform skrivet kvitto, i vars text angavs, att ett försäkringsbrev med nr »127839» å 1,000 kr. lämnades som säkerhet. Därpå lade han kvittot i ett tomt konvolut och överlämnade detta till Maja Johansson. Å konvolutet, som hörde till ett av Thörnström d. 31 aug. 1946 för Thörnströms minderåriga dotter Birgitta tecknat livförsäkringsbrev med nr 127839, funnos instansade uppgifter angående försäkringstagare, försäkringsbelopp m. m. Något försäkringsbrev överlämnade emellertid Thörnström icke. Det försäkringsbrev, vartill kuvertet hörde, hade Thörnström tidigare lämnat som pant för en annan försträckning, och Thörnström var följaktligen medveten om att Maja Johansson icke mottog den utlovade panten. Åklagaren lade Thörnström till last, att Thörnström genom att bibringa Maja Johansson den uppfattningen, att kuvertet utgjorde det utlovade försäkringsbrevet, bedragit sig till försträckningen.
    Thörnström erkände, att han som säkerhet för lånet utlovat ett försäkringsbrev och att han uppsåtligen i stället för brevet till Maja Johansson vid lånesummans mottagande överlämnat av åklagaren angivna kvitto och kuvert. Han vitsordade i övrigt de av åklagaren uppgivna faktiska omständigheterna samt uppgav, att han vid tidpunkten för försträckningsavtalets ingående haft dålig ekonomi.
    Maja Johansson hördes på åklagarens begäran som målsägande. Av

 

hennes berättelse framgick, att hon, som icke tidigare haft att göra med försäkringar, fått den föreställningen, att de till henne överlämnade handlingarna utgjort det försäkringsbrev, som Thörnström anspelat på.
    Thörnström gjorde gällande, att det försäkringsbrev, som Thörnström lovat att lämna som säkerhet, vid tillfället i fråga icke hade något värde som pant, och att, då Maja Johansson således genom att lämna ut pengarna utan att mottaga försäkringsbrevet icke tillfogats någon skada, Thörnström icke kunde fällas till ansvar för bedrägeri.
    RR:n (ordf. borgmästaren Skoog) yttrade i dom d. 6 dec. 1949: Genom Thörnströms erkännande, som vinner stöd av Maja Johanssons berättelse, anser RR:n styrkt, att Thörnström genom att giva sken av att överlämna ett försäkringsbrev vilselett Maja Johansson med påföljd, att hon lämnat honom 600 kr. i försträckning. Med hänsyn till Thörnströms betryckta ekonomiska läge måste Maja Johanssons handlande anses hava inneburit vinning för Thörnström. Då det emellertid icke är visat, att det utlovade försäkringsbrevet i Maja Johanssons hand haft något värde, kan det ej heller anses styrkt, att Maja Johanssons åtgärd att lämna Thörnström lånebeloppet i felaktig föreställning om att hon erhöll försäkringsbrevet inneburit skada för henne. På grund därav kan den gärning, som åklagaren lagt Thörnström till last, ej hänföras till bedrägeri. Då med hänsyn till det sätt, på vilket åklagaren bestämt sin talan, RR:n icke kan ingå i prövning av fråga, om Thörnström i annat avseende gjort sig skyldig till brottsligt förfarande i samband med försträckningsavtalets ingående, finner RR:n, att åtalet ej blivit styrkt. — RR:n ogillar åklagarens talan.

 

    Åklagaren fullföljde talan mot domen, varvid han, under påstående att Thörnström vilselett Maja Johansson jämväl beträffande värdet av panten genom att bibringa henne den uppfattningen att panten i hennes hand i värde motsvarade det försträckta beloppet, i första hand yrkade, att Thörnström måtte fällas till ansvar för bedrägeri. I andra hand yrkade åklagaren, att Thörnström måtte fällas till ansvar för ocker.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Bäcksin, Ahlgren, referent, Arnold och Modigh) yttrade i dom d. 23 mars 1950:

 

D o m s k ä l.

    Lika med RR:n finner HovR:n styrkt, att Thörnström genom att giva sken av att han till Maja Johansson lämnade försäkringsbrevet vilselett henne och därigenom förmått henne att lämna honom det försträckta beloppet å 600 kr.
    Thörnström har härigenom, oavsett om försäkringsbrevet icke haft något värde såsom pant för lånet, förfarit bedrägligt mot Maja Johansson.
    Thörnström har genom utslag d. 29 juli 1947, som vunnit laga kraft, dömts jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 20 kap. 2 § strafflagen att för snatteri utgiva 75 dagsböter.

 

D o m s l u t.

    Med ändring av RR:ns dom i ansvarsfrågan dömer HovR:n Thörnström jämlikt 4 kap. 14 § samt 21 kap. 1 och 3 §§ strafflagen för bedrägeri till straffarbete 5 mån.
    HovR:n förordnade tillika om villkorlig dom med övervakning.

 

33.

Fråga om lagfartsstämpel. Fång hänförligt under rubriken »Förvärv av fast egendom i enlighet med gällande författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller om avledning av vatten»?

 

    Genom lagakraftvunnen dom av Inlands domsagas HR d. 29 aug. 1949 berättigades Göteborgs Kexfabriks ab jämlikt 46 § byggnadslagen att mot en löseskilling av 54,873 kr. 47 öre lösa vissa delar av tomten nr 6 i kvarteret Fabrikerna i Kungälv.
    Den 21 sept. 1949 sökte bolaget hos inskrivningsdomaren i nämnda domsaga lagfart å fånget.
    Inskrivningsdomaren (tingsnotarien Hillert), som beviljade den sökta lagfarten, uttog stämpelavgift med 1,096 kr.

 

    I en till HovR:n för Västra Sverige d. 4 nov. 1949 inkommen ansökan anförde bolaget bl. a.: Den rubrik i stämpelförordningen, som legat till grund för inskrivningsdomarens stämpelbeläggningsbeslut, torde hava varit »Förvärv av fast egendom i enlighet med gällande författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller om avledning av vatten.» Då denna rubrik icke vore efter ordalagen tillämplig beträffande inlösen för enskilds räkning och då stämpelförordningens rubriker icke finge analogivis tillämpas, hade stämpelbeläggning i förevarande fall icke bort äga rum.
    Advokatfiskalsämbetet vid HovR:n bestred bifall till bolagets talan samt anförde bl. a.: 46 § byggnadslagen möjliggjorde att äganderätten till delar av tomt, som tillhörde olika ägare, sammanfördes i en ägares hand, om enligt tomtindelning särskilda delar av tomt vore i olika ägares hand. Lagstiftarens motiv till lagrummet hade säkerligen varit att tillgodose det allmännas intresse av att stadsplan och tomtindelning genomfördes. Ett klart stöd för denna uppfattning utgjorde 47 § byggnadslagen, enligt vilket lagrum staden ägde en subsidiär lösningsrätt till tomten. Förfarandet enligt dessa lagrum vore nära förknippat med expropriationslagstiftningen.
    HovR:n (hrr Wickström, Wildte och Ljung samt e. o. assessorn Anna-Lisa Vinberg) yttrade i beslut d. 24 mars 1950: Enligt en av de i 8 § stämpelförordningen upptagna rubrikerna skall vid förvärv av fast egendom i enlighet med gällande författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller om avledning av vatten lagfartsstämpel erläggas i likhet med vad som gäller i fråga om köp av fast egendom. Bestämmelsen tillkom 1878 och ordalagen äro desamma som an-

 

    62—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

vändes i den expropriationslagstiftning som gällde före 1917 års expropriationslag.
    Vid tolkning av bestämmelsen förtjänar beaktas, att då lagfartsstämpel för fång genom expropriation infördes, Bevillningsutskottet yttrade, att det syntes utskottet som om enahanda stämpelbeläggning som finnes stadgad, därest samma egendom för avsedda ändamål genom köp, byte eller gåva åtkommits, även vore för ett dylikt fång genom expropriation av billighet påkallad. Syftet med berörda stadgande i stämpelförordningen måste anses hava varit att med köp jämställa såväl expropriation enligt den allmänna expropriationslagstiftningen som även annat i lag medgivet expropriationsliknande förfarande. Dylikt förfarande återfinnes bl. a. i 1947 års byggnadslag, enligt vilken med avseende å inlösen av mark de allmänna bestämmelserna i expropriationslagen skola tilllämpas. Lösningsrätt enligt 46 § byggnadslagen måste ses ur synpunkten av det allmännas intresse av att stadsplan och tomtindelning genomföras.
    HovR:n finner förty förvärv jämlikt nyssnämnda lagrum innefattas i ovan anförda rubrik i stämpelförordningen.
    Då inskrivningsdomaren sålunda förfarit riktigt genom att uttaga lagfartsstämpel, lämnar HovR:n bolagets ansökan utan bifall.