FRÅN DAGENS DISKUSSION.

ö d s s t r a f f e t s   a v s k r ä c k a n d e   v e r k a n. I en artikel i »The Howard Journal» vol. VIII no 1 s. 16 om behandlingen i belgiska fängelser av benådade, dödsdömda brottslingar berättar generalsekreteraren i justitieministeriet i Bruxelles prof. Paul Cornil följande, för att visa hur farligt och ömtåligt det är att draga några slutsatser beträffande dödsstraffets avskräckande verkan.
    År 1918 strax efter kriget begicks på den belgiska landsbygden en serie rånmord av kriminella band. Banditerna inträngde nattetid i ensamliggande lantgårdar och tvingade bönderna att omtala var de hade sina pengar gömda. Gjorde bonden motstånd, dödades han på fläcken. Ett av banden greps, och de fem ledarna dömdes till döden. Mot vanan vägrade riksåklagaren att hemställa om nåd beträffande en av mördarna; han ville statuera ett exempel.
    Justitieministern Emile Vandervelde antecknade på akten: »Jag är bestämd motståndare till dödsstraffet. Så länge jag är minister kommer icke något dödsstraff att verkställas.» Mannen blev benådad. Och så inträffade det märkliga. Nästan omedelbart upphörde rånmorden utan någon synbar anledning. Cornil framställer olika hypoteser till förklaring och fortsätter:
    »När jag berättar denna händelse, kan jag inte låta bli att framhålla hur knappt vi undgick en stor fara. Antag för ett ögonblick att denne man enligt riksåklagarens hemställan hade blivit avrättad och därefter denna speciella brottsform nästan omedelbart hade upphört. Vilken seger för dödsstraffets förkämpar! De skulle säkerligen icke ha tvekat att dra den slutsatsen, att man hade att tacka dödsstraffets avskräckande verkan för den inträdda förbättringen. Och det är mycket sannolikt att dödsstraffet skulle blivit återinfört och bibehållet för lång tid framåt.»

    Efter många års fängelse frigavs den benådade, gifte sig, återanpassade sig i samhället och är nu en fredlig och lycklig familjefader.

Kjs.