AKTUELLA SPÖRSMÅL.
Den straffrättsliga rubriceringen av »billån». I SvJT 1950 s. 444 ff har intagits ett uttalande av ungdomsfängelsenämnden i denna fråga. Nämnden anför, att det sällan torde förekomma att den som begått tillgrepp av bil dömes för stöld. Vanligen bedömes brottet enligt nämnden i stället såsom grovt egenmäktigt förfarande. Mot denna praxis riktar nämnden kritik. Det vill förefalla, yttrar nämnden, som om rättstillämpningen på detta område icke alltid står i god överensstämmelse med den tolkning av lagbestämmelserna som enligt förarbetena bör vara den riktiga. I fortsättningen av sitt yttrande antyder nämnden, huru bestämmelserna enligt dess åsikt böra tolkas.
Emedan den ståndpunkt praxis enligt nämnden intager såvitt jag förstår är både lagenlig och lämplig, ber jag att få göra ett inlägg för att försvara ståndpunkten. Tyvärr kan jag icke fatta mig helt kort.
Strafflagen angav i sin lydelse före 1942 års ändringar icke vad som menades med stöld. Det stod endast, att var som stal gods eller penningar över 30 riksdaler skulle dömas för stöld. I teori och praxis utformades emellertid vissa rekvisit. Bl. a. krävdes för stöldansvar, att objektet genom tillgrepp skulle, om händelserna avlöpt enligt gärningsmannens beräkning, dels definitivt ha frånhänts sin ägare, dels ha kommit gärningsmannen till nytta varaktigt eller allenast övergående. Detta dubbla rekvisit brukade kallas tillägnande.
När straffrättskommittén skulle revidera bestämmelserna om förmögenhetsbrott, slog det kommittén, att denna avgränsning av stöldbegreppet medförde en icke önskvärd olikhet i bedömningen av tillgrepp, d. v. s. olovligt besittningstagande, av å ena sidan cyklar, å andra sidan bilar. Emedan en olovligen bortförd bil i allmänhet tämligen lätt kan återfås av ägaren, plägade det nämligen anses såsom olovligt brukande och icke som stöld, när någon olovligen tog en bil och efter att ha använt den för en färd övergav den, under det att enahanda förfarande beträffande cykel i regel bedömdes som tjuvnad emedan ägarens utsikter att återfå det tillgripna ansågos vara mindre. Kommittén förordade, att denna olikhet undanröjdes genom att stöldbegreppet inskränktes så att liksom tillgrepp av bilar även tillgrepp av cyklar i de ifrågavarande fallen lämnades utanför; i stället skulle tillgreppen falla under brottet egenmäktigt förfarande. Inskränkningen skulle enligt kommittén ske genom att i stöldparagrafens brottsbeskrivning upptogs ett krav på att gärningsmannen tillägnat sig objektet, ett krav som för att ange brottets perfektionspunkt i lagtexten fick formen av ett krav på tillägnelseuppsåt. Det förut icke i lagen använda ordet tillägna ansågs av kommittén