RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

1.

 

Bevisvärdering i mål om faderskap till barn utom äktenskap. Parterna hava under sanningsförsäkran avgivit motstridiga utsagor angående uppgivet samlag.

 

Jfr SvJT 1949 s. 567 f., 1950 s. 562 f. och 730 f.

 

    Hembiträdet Ester A., och barnavårdsmannen för hennes d. 14 febr. 1948 utom äktenskap födda dotter Britt-Marie instämde arbetaren Gunnar G. till Västerbergslags' HR och yrkade att, enär Gunnar, som d. 28 april 1947 haft samlag med Ester i Ludvika, vore fader till Britt-Marie,Gunnar måtte förklaras vara fader till barnet samt förpliktas att till Ester utgiva bidrag dels åt barnet med 45 kr. i mån., räknat från barnets födelse tills det fyllt 17 år, och dels till Esters underhåll 6 veckor före och 6 veckor efter nedkomsten med 250 kr.
    HR:n (häradshövdingen Ekdahl) yttrade i dom d. 5 sept. 1949: Gunnar har bestritt faderskapet samt förnekat att han haft samlag med Ester d. 28 april 1947.
    Rörande sitt förhållande till Ester har Gunnar uppgivit, att han blivit bekant med Ester i Östersund hösten 1944, att han lämnat Östersund i juni 1945, att parterna därefter brevväxlat till i aug. 1946, att han vore fader till ett av henne d. 4 aug. 1945 fött barn, som emellertid varit dött vid födelsen, att han dessförinnan skrivit under avtal om erkännande av faderskapet till sagda barn, att han d. 10 mars 1947 erhållit brev från Ester, som tillträtt plats som hembiträde i Ludvika, samt att han samma dag uppsökt henne därstädes.
    Angående vad som därvid och senare förevarit mellan parterna har Gunnar lämnat olika uppgifter.
    Vid polisförhör d. 30 mars 1949 har Gunnar påstått, att parterna d. 10 mars 1947 haft samlag på Esters rum, att de åter sammanträffat påföljande dag, att samlag då icke förekommit samt att han efter sistsagda tidpunkt icke träffat Ester.
    Vid första inställelsen d. 9 juni 1949 har Gunnar gjort gällande, att han haft samlag med Ester d. 10 eller 11 mars 1947 i Ludvika ute i det fria samt att han under 1947 icke haft samlag med henne vid annat tillfälle än förut angivna d. 10 eller 11 mars.
    Vid huvudförhandlingen d. 14 juni 1949 har Gunnar under sanningsförsäkran uppgivit, att han i mars 1947 haft samlag med henne två på

 

varandra följande dagar troligen d. 10 och d. 11, att samlagen ägt rum, första dagen på hennes rum och andra dagen ute i det fria, att han därefter icke träffat henne men sett henne på Barnens Dagfesten i Grängesberg d. 11 och d. 12 juli 1949.
    Ester, likaledes hörd under sanningsförsäkran, har uppgivit, att hon ankommit till Ludvika d. 3 febr. 1947, att hon, då hon varit där en månad, skrivit ett brev till Gunnar, att denne, när han fått brevet, kommit till Ludvika och träffat henne, att detta troligen varit d. 10 eller 11 mars, att han följt med henne upp på hennes rum, att de haft samlag den gången, att de åter sammanträffat några dagar efteråt, att de då först varit ute och gått samt sedan varit uppe på hennes rum, att samlag då ägt rum, att Gunnar vid detta tillfälle omtalat sin förlovning med en annan flicka, att parterna sedan sammanträffat d. 28 april 1947, att de då haft samlag ute i det fria, att hennes sista reglering före barnets födelse ägt rum i slutet av mars eller början av april, troligen det sistnämnda, samt att hon haft en liten reglering en dag i början av maj.
    Av barnavårdsmannens i målet ingivna anteckningar rörande förhör med Ester framgår, att Ester någon av de första dagarna i maj 1947 haft samlag med en man vid namn Birger C.
    Inför HR:n har Ester uppgivit, att dessa samlag ägt rum, sedan hon haft den lilla regleringen i början av maj månad.
    Ester har därjämte vitsordat vad barnavårdsmannens anteckningar innehölle därom, att hon för barnavårdsmannen ej tidigare velat uppgiva namnet på fadern och att hon icke velat stämma någon av de uppgivna männen, då hon icke vetat vem av dem som varit fader till barnet.
    Därjämte har Ester i målet uppgivit, att hon i aug. 1947 haft samlag med en man vid namn Arne N.
    HR:n, som övervägt vad sålunda och i övrigt i målet förekommit, anser icke någon gradering kunna göras beträffande tillförlitligheten av parternas lämnade uppgifter.
    Då det vid sagda förhållande icke i målet blivit styrkt, att parterna haft samlag d. 28 april 1947,
    prövar HR:n lagligt ogilla käromålet.

 

    Ester och barnavårdsmannen fullföljde talan mot HR:ns dom.
    Svea HovR (hrr Boye, referent, Aquilon, Bernhard och Nyquist) utlät sig, efter huvudförhandling, i dom d. 5 maj 1950: Enligt intyg av leg. läk. S. Brink å obstetrisk-gynekologiska kliniken i Uppsala var Esters dotter vid födelsen 53 cm lång, vägde 3,730 g och hade ett huvudomfång av 36 cm, och uppgav modern vid intagningen å sjukhuset, att sista regleringen före förlossningen börjat d. 4 april 1947.
    Sedan enligt HovR:ns förordnande blodprov tagits å Ester, barnet, Gunnar och Birger samt statens rättskemiska laboratorium undersökt desamma, har anstalten avgivit utlåtande av innehåll, att resultatet av blodundersökningen icke uteslöte möjligheten att Gunnar skulle kunna vara fader till barnet, ej heller möjligheten att Birger skulle kunna vara barnets fader.

 

Gunnar gifte sig vid midsommartiden 1947 med Svea J. i Grängesberg och har med henne en son, född d. 15 aug. samma år.
    Med avseende å bevisprövningen i målet finner HovR:n det vara av avgörande betydelse att taga ståndpunkt till frågan, vilkendera partens framställning av deras förbindelse som är mest trovärdig och kan förtjäna tilltro.
    Ester, som på HovR:n gjort ett trovärdigt intryck, har såvitt HovR:n kunnat finna både före rättegången och inför domstolarna lämnat en i alla detaljer följdriktig och i allt väsentligt oförändrad skildring, vilken i hög grad bär sannolikhetens prägel. Även de smärre förändringar och förtydliganden av tidigare anteckningar av hennes uppgifter, som Ester gjort vid huvudförhandlingen i HovR:n — delvis tydligen innebärande rättelse av missförstånd vid HR:n — synas tyda på en önskan hos henne att noggrant hålla sig till sanningen.
    HovR:n, som anser Esters uppgifter om parternas sammanträffanden och intima förbindelse i mars 1947 mera troliga än Gunnars efter ändring av tidigare uppgifter därom slutligen vidhållna påstående att samlag mellan dem förekommit både d. 10 och 11 mars, varav en gång utomhus, har vidare — och detta på än mer vägande skäl — funnit Esters uppgifter om möte och samlag med Gunnar d. 28 april 1947 sannolika. Härför tala bland andra följande omständigheter: Ester har i sin under sanningsförsäkran avgivna utsaga uppgivit, att Gunnar vid telefonsamtal med henne lördagen d. 26 april omtalade, att han skulle på bröllop den dagen och därför ej kunde träffa henne då men att han, som på måndagen skulle hava arbete i Smedjebacken, på hemvägen över Ludvika den dagen önskade sammanträffa med henne där, varefter de möttes i Ludvika. Träarbetaren Nils H., som är halvbroder till Gunnars hustru, har i vittnesmål vitsordat, att Nils gifte sig d. 26 april 1947 och att Gunnar deltog i bröllopsmiddagen, och genom uppgift av Gunnars arbetsgivare är styrkt, att han under tiden d. 26—29 samma april månad arbetade i Lernbo, som ligger omkring 6 km från Ludvika på vägen mot Smedjebacken.
    Esters uppgifter motsägas ej heller i övrigt av vittnesutsagorna i målet utom i ett par enligt HovR:ns uppfattning betydelselösa avseenden beträffande innehållet i ett av henne till Gunnar hösten 1947 avlåtet, av Svea G. omvittnat brev, däri Ester angav Gunnar vara fader till Esters väntade barn.
    Gunnar har däremot icke på HovR:n gjort samma sannfärdiga intryck som Ester. Även frånsett Gunnars i HR:ns dom återgivna, växlande uppgifter om parternas sammanträffanden i mars 1947 har han i målet lämnat uppgifter, som förefalla osannolika, angående vad han kunnat eller icke kunnat påminna sig om faktiska förhållanden. HovR:n har särskilt funnit anmärkningsvärt, att — oaktat han, såsom nämnts, bevisligen bevistat sin svåger Nils' bröllopsmiddag lördagen d. 26 april 1947 och haft arbete i Lernbo den dagen samt d. 28 och 29 april samt, enligt avlagda vittnesmål, Nils icke kunde erinra sig, huruvida Gunnar d. 28 april arbetade samman med Nils på inredning av dennes bostad

 

i Grängesberg, och Svea ej heller kunde minnas, huruvida hon och Gunnar samma dag sågo på möbler i Åhlströms möbelaffär i Grängesberg eller om Gunnar på kvällen den dagen besökte henne — Gunnar, såsom han gjort gällande, väl kunde säkert minnas, att han söndagen d. 27 april 1947, dagen efter Nils' bröllop, jämte Svea drack kaffe hos ett biträde i möbelaffären vid namn Dahlberg och därvid talade om möbeltyg till Gunnars och Sveas bosättning samt att han påföljande dag före kl. 6 i sällskap med Svea besökte möbelaffären och på kvällen samma dag hjälpte Nils med omförmälda inredningsarbeten, men däremot icke skulle kunna erinra sig vare sig att han, ehuru bjuden på svågerns bröllop, bevistade detta eller att han samma dag och påföljande måndag d. 28 april arbetade i Lernbo, utan endast mindes, att han arbetade där strax för jul 1946.
    HovR:n anser det med till visshet gränsande sannolikhet kunna antagas, att Ester icke kunnat känna till att Gunnar var bjuden på bröllop d. 26 april 1947 och att han d. 28 samma månad arbetade på en plats åt Smedjebackshållet, med mindre Gunnar upplyst henne därom, men denne har förnekat, att han efter d. 11 mars 1947 samtalat med eller stämt möte med Ester.
    HovR:n har icke kunnat undgå uppfattningen, att Gunnars utsaga på avgörande punkter icke är tillförlitlig.
    Vid övervägande av vilkendera partens utsaga om vad som förevarit d. 28 april 1947 som kan vara med sanningen överensstämmande, finner HovR:n sålunda, i betraktande av samtliga på denna prövning inverkande omständigheter, Esters uppgifter förtjäna tilltro och anser förty ådagalagt, att samlag den dagen förekommit mellan henne och Gunnar.
    På grund härav och då det ej är osannolikt, att barnet avlats vid nämnda samlag, skall Gunnar anses såsom fader till barne.
    Gunnar bör skäligen bidraga till barnets underhåll med 30 kr. i mån. från barnets födelse till dess det fyller 3 år och med 40 kr. i mån. för tiden därefter till dess barnet fyllt 16 år. Såsom bidrag till Esters underhåll 6 veckor före och 6 veckor efter nedkomsten bör Gunnar skäligen erlägga 250 kr.
    HR:s dom ändras på sätt framgår av följande
    Domslut: Gunnar förklaras vara fader till Esters d. 14 febr. 1948 födda dotter Britt-Marie och förpliktas att såsom bidrag till barnets underhåll till Ester utgiva för tiden från barnets födelse till dess det fyller 3 år 30 kr. i mån. och för tiden därefter till dess det fyllt 16 år 40 kr. i mån. De bidrag som belöpa på tiden t. o. m. den kalendermånad, varunder HovR:ns dom vinner laga kraft, skola då erläggas omedelbart, och bidragen skola i övrigt utbetalas förskottsvis för kalendermånad. Gunnar ålägges vidare att såsom bidrag till Esters underhåll 6 veckor före och 6 veckor efter nedkomsten till henne utgiva 250 kr.

 

8—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

2.

 

Fråga huruvida vadetalan, som innefattas i ett till underrätten inkommet telegram, kan anses i behörig ordning fullföljd. Tillika fråga om innebörden av stadgandet i 51 kap. 3 § RB.

 

Jfr 51 kap. 1 §, 3 §, 4 § sista st. samt 6 §, 33 kap. 3 § och 6 § 1 st. samt 12 kap. 10 § RB, 7 § delgivningskungörelsen, KK 10 juli 1947 om överbringande av rättegångsfullmakt genom telegram, SOU 1938 nr 44 s. 363 f., 366, 429 o. 510 f, NJA avd. II 1944 s. 603 f., K. prop. till 1940 års lagtima riksdag nr 183 Bil. A s. 27 f., Förvaltningsrättslig tidskrift 1940 s. 29 och 1947 s. 278 f. jämte hänvisningar samt SvJT 1944 Rf s. 3.

 

    Genom dom d. 5 okt. 1949 dömde Gällivare tingslags HR (ordf. t. f. tingsdomaren Lidbeck) f. direktören Karl Mauritz Eriksson i Nattavaara till böter för egenmäktigt förfarande samt förpliktade honom att till statsverket återgälda vissa rättegångskostnader. HR:n lämnade fullföljdshänvisning av innehåll bl. a., att talan mot domen skulle föras genom vad, att part, som ville vädja mot domen, skulle sist d. 26 okt. 1949 före tjänstetidens slut till HR:n inkomma med sin till HovR:n för Övre Norrland ställda vadeinlaga samt att inlaga eller annan handling finge till rätten inlämnas genom bud eller insändas med posten i betalt brev.
    Den 26 okt. 1949 inkom till HR:n ett till denna ställt telegram, enligt vilket Eriksson förmälde sig »härmed inlämna telegrafisk vadeinlaga», samt yrkade att bliva befriad från ansvar och ersättningsskyldighet.
    HR:n insände därefter, jämlikt 51 kap. 5 § RB, telegrammet och HR:ns akt i målet till HovR:n för Övre Norrland.
    HovR:n (hrr Kristensson, Ohlsson, Paulsson, referent, och Zethraeus) yttrade i beslut d. 27 dec. 1949: Enär i telegram till domstolen innefattad vadetalan icke kan anses i behörig ordning fullföljd, avvisar HovR:n jämlikt 51 kap. 6 § RB den i målet fullföljda talan.

 

3.

 

Fråga om utdömande vid äktenskapsskillnad av underhållsbidrag åt make, som är psykiskt abnorm och omhändertagen för fattigvård.

 

Jfr Beckman i SvJT 1937 s. 815 och 1945 s. 146 f. Se även Westring: GB 2 uppl., s. 232.

 

    Vävlagaren Georg P. och h. h. Margit ingingo äktenskap d. 21 aug. 1943 och vunno hemskillnad d. 29 maj 1946.
    Efter stämning å Margit till Flundre, Väne och Bjärke domsagas HR yrkade Georg, att HR:n måtte jämlikt 11 kap. 3 § GB döma till äktenskapsskillnad mellan parterna, som levat åtskilda alltsedan de vunnit hemskillnad.
    Margit medgav yrkandet om äktenskapsskillnad och hemställde å sin sida, att Georg måtte åläggas att till henne utgiva underhållsbidrag med 40 kr. i mån. så länge hon levde ogift.

 

Margit anförde: Hon kunde icke försörja sig själv utan vore intagen å ålderdomshemmet i Trollhättan. Hon åtnjöte folkpension med 1,260 kr. per år. Vårdkostnaderna uppginge till 2,482 kr. för år. Hon vore därför i behov av bidrag från Georg till sin försörjning.
    Georg bestred Margits yrkande om underhållsbidrag samt yttrade: Margit vore ej i behov av underhållsbidrag, emedan hon av fattigvårdssamhället erhölle sin vård oberoende av om Georg betalade dylikt bidrag. Därest Georg likväl skulle anses bidragsskyldig, medgåves högst 20 kr. i mån. såsom i och för sig skäligt. Georg förtjänade omkring 92 kr. i veckan.
    HR:n (ordf. tingssekreteraren Rosén) meddelade d. 15 nov. 1949 dom, vari dömdes till äktenskapsskillnad mellan parterna jämlikt 11 kap. 3 § GB samt vidare anfördes: På grund av vad i målet upplysts angående Margits oförmåga att försörja sig själv anser HR:n, att hon är i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll. HR:n anser icke det förhållandet att hon för närvarande oberoende av bidrag från Georgs sida genom fattigvårdssamhällets försorg erhåller vård — för vilken vård hon, om eftergift ej medgives, är pliktig ersätta fattigvårdsstyrelsen— böra befria Georg från honom eljest åliggande underhållsskyldighet. Med hänsyn till vad som upplysts angående parternas ekonomiska förhållanden anser HR:n det fordrade underhållsbidraget vara skäligt. Georg förpliktas utgiva underhållsbidrag till Margit med 40 kr. i mån. så länge hon lever ogift att betalas förskottsvis för kalendermånad.

 

    Georg fullföljde talan och yrkade befrielse från underhållsskyldighet mot Margit.
    Margit bestred bifall till ändringsyrkandet.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Wickström och Ljung, e. o. assessorn Anna-Lisa Vinberg och hr G. Ernulf) yttrade i dom d. 20 febr. 1950: HovR:n finner lika med HR:n, att Margit är i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll. Den omständigheten, att Margit omhändertagits för fattigvård, kan icke — såsom Georg gjort gällande — i och för sig befria denne från skyldighet att utgiva bidrag till Margits underhåll.
    Emellertid är i målet utrett,
    att parterna ingått äktenskap d. 21 aug. 1943 och vunnit hemskillnad d. 29 maj 1946,
    att enligt ett i juni 1946 utfärdat läkarintyg Margit, som är född d. 31 jan. 1913, fullständigt saknar teoretiska kunskaper och förmåga att arbeta på egen hand, har en psykisk utvecklingsgrad, som torde motsvara 8—10 års ålder, och synes vara bildbar sinnesslö ävensom blivit steriliserad 2 år före läkarintygets utfärdande,
    att hon redan före äktenskapets ingående åtnjutit folkpension på grund av sinnesslöhet,
    att hon efter hemskillnaden av samma anledning åter tillerkänts folkpension och blivit intagen på ålderdomshem
    samt att hennes tillstånd icke förbättrats efter läkarintygets avgivande.

 

Med hänsyn till dessa omständigheter, särskilt kortvarigheten av parternas sammanlevnad och det förhållandet att Margit på grund av sin höggradiga efterblivenhet uppenbarligen redan vid äktenskapets ingående saknat förmåga att försörja sig själv, finner HovR:n, att Georg icke skäligen bör åläggas underhållsskyldighet gentemot Margit.
    HovR:n prövar fördenskull lagligt att med ändring av HR:ns domslut därutinnan befria Georg från honom ålagd skyldighet att utgiva underhållsbidrag till Margit.

 

4.

 

Fråga huruvida med posten insänd anmärkningsskrift i anledning avkonkursbevakning inkommit i rätt tid. Otydlig hänvisning?

 

Jfr K. prop. 1946 nr 16, första lagutsk. utlåt. 1946 nr 23, NJA 1917 s. 411 och 622, NJA avd. II 1946 s. 599 f. och 1947 s. 475 f., SvJT 1948 s. 253, 1950 s. 122 och 124, Kallenberg: Rättsmedlen (2 uppl.) s. 99, 307 f.

 

    Sedan Eric Eberhard i Saltsjöbaden genom beslut d. 2 sept. 1949 försatts i konkurs vid Södertörns domsagas HR, bevakades i konkursen bl. a. en fordran av kamreren Ivar Hallendal. Efter bevakningstidens utgång bestämde konkursdomaren i beslut d. 2 jan. 1950, att anmärkningar mot de fordringar, som bevakats i konkursen, finge framställas senast d. 21 jan. 1950 och att anmärkningsskrift kunde ingivas eller insändas till konkursdomaren.
    I en d. 20 jan. 1950 dagtecknad skrivelse, som kom konkursdomaren tillhanda måndagen d. 23 jan. 1950, framställde Eberhard anmärkning mot den av Hallendal bevakade fordringen.
    Genom beslut d. 3 febr. 1950 fann konkursdomaren, att enär anmärkningen icke inkommit före anmärkningstidens utgång, den sammalagligen icke kunde upptagas.

 

    Eberhard besvärade sig och yrkade, att anmärkningen måtte såsom inkommen inom vederbörlig tid upptagas till prövning.
    Svea HovR (hrr Thuresson, Boye, Aquilon och Nyquist, referent) yttrade i beslut d. 1 juni 1950: Konkursdomaren har i yttrande till HovR:n d. 27 febr. 1950 anfört: All post till Södertörns domsaga avhämtas av domsagans vaktmästare a postkontoret Stockholm 4, å vilken postanstalt domsagan innehar postbox 4066. Lördagar avhämtas posten sista gången omkring kl. 11. Post avhämtas jämväl å söndagar. Tjänstetiden å domsagans kansli slutar lördagar kl. 13. Försändelsen, innehållande Eberhards anmärkningsskrift, synes hava varit adresserad till konkursdomaren i domsagan, box 4066, Stockholm 4. Den tingsnotarie, vilken det ålegat att biträda konkursdomaren och därvid bl. a. mottaga och diarieföra ankommande post, har uppgivit, att då hon måndagen d. 23 jan. 1950 omkring kl. 9 infunnit sig till tjänstgöring, ifrågavarande försändelse troligen legat på hennes arbetsbord. Post,

 

som avhämtas första gången å söckendagar, kommer befattningshavarna på domsagan tillhanda tidigast omkring kl. 9.30.
    Vid nu angivna förhållanden kan annat icke antagas än att försändelsen innehållande Eberhards anmärkningsskrift insorterats i domsagans postbox under tiden mellan kl. 11 lördagen d. 21 jan. 1950 och den tidpunkt då den avhämtades påföljande dag.
    Enligt vad Eberhard slutligen uppgivit — vilken uppgift icke vederlagts i målet — har försändelsen med anmärkningsskriften blivit för postbefordran nedlagd omkring kl. 10 lördagen d. 21 jan. 1950 i en utanför ingången till postkontoret Stockholm 15, Katarinavägen 1—5, befintlig brevlåda.
    Postdirektionen för Stockholms distrikt har i infordrat yttrande förklarat, att en försändelse, som nedlagts i brevlåda på tid och plats, som Eberhard angivit, icke kan hava blivit insorterad i domsagans postbox före kl. 13 samma dag.
    Det får likväl antagas, att en sådan försändelse skulle hava insorterats senare samma dag.
    Emellertid innehåller konkursdomarens beslut d. 2 jan. 1950 icke någon föreskrift om att anmärkningsskrift skall hava inkommit till konkursdomaren före viss tidpunkt — t. ex. före tjänstetidens slut — å den för anmärkningars framställande bestämda sista dagen. Med hänsyn härtill anser HovR:n det hava varit tillfyllest, att försändelse, innehållande anmärkningsskrift, eller avi därom insorterats i domsagans postbox under loppet av nämnda dag. Som Eberhards anmärkningsskrift får anses hava inkommit i postboxen inom sagda tid, har anmärkningen förty framställts inom rätt tid.
    På grund av vad sålunda anförts prövar HovR:n lagligt att, med undanröjande av konkursdomarens beslut, förklara, att Eberhards anmärkningsskrift skall upptagas till bedömande i laga ordning.