JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1947—1949. I.

 

    Antalet juridiska arbeten som de senaste åren utgivits i Finland är anmärkningsvärt stort. Man finner en hel del vetenskapligt betydande utredningar. Härtill komma många arbeten av typen läro- och handböcker samt populärvetenskapliga framställningar. I den översikt somhär ges för åren 1947—1949, är det icke möjligt att redovisa för innehållet i alla dessa arbeten. För de flesta måste jag inskränka mig till ett kort omnämnande. I de fall då ett arbete redan anmälts i SvJT nöjer jag mig i huvudsak med en hänvisning härtill.
    Skrifter med blandat innehåll. Den finska juristföreningen, Suomalainen Lakimiesyhdistys, utgav till sitt 50-årsjubileum d. 22 okt. 1948 en stor och värdefull festskrift (»Juhlajulkaisu», 709 s.). Däri ingå, förutom föreningshistorik, uppsatser av de flesta mera betydande finskspråkiga juridiska författare av i dag. Härigenom kommer skriften att omspänna nästan alla områden av juridiken. Den ger ett tydligt intryck av att den finskspråkiga rättslitteraturen på många punkter står högt. Det kan inte här bli fråga om att redogöra för festskriftens mångskiftande innehåll. Jag nämner blott den ingående översikt över den finskspråkiga juridiska litteraturen som utarbetats av hovrättsassessorn Paavo Alkio. Den innehåller bl. a. en till synes fullständig bibliografi över alla på finska språket utgivna juridiska arbeten. Såsom den enda i sitt slag är den av stor betydelse för såväl forskning som praktiskt rättsliv.
    Lagstiftningsrådet M. Rapola har utgivit en ny med den nyare lagstiftningen kompletterad upplaga av sin juridiska handbok, Lakiasiain käsikirja (1949, 1800 s.). Arbetet utgör en för den stora allmänheten avsedd uppslagsbok.
    Rättshistoria. Prof. Ragnar Hemmer har utgivit en liten skrift »Landsrätten i Åbo, Finlands första Högsta Domstol» (1949, 40 s.). Den hänför sig till förhållandena på 1400-talet. En anmälan ingår i SvJT 1949 s. 751.
    Dåvarande professorn i allmän statslära vid Helsingfors universitet K. R. Brotiierus utgav 1945 på finska språket ett översiktsarbete behandlande den historiska utvecklingen av vart statsskick. Förf. har sedermera utgivit arbetet också på svenska, »Översikt av statsskickets historiska utveckling i Finland» (1947, 104 s.). Arbetet är avsett att vara en elementär lärobok, men dess betydelse sträcker sig långt härutöver. Detaljfrågor ha icke behandlats utan blott de större linjerna, vilka klart framträda. Redogörelsen för utvecklingen under den svenska tiden är kortfattad. Huvudintresset har ägnats de senaste utvecklingsskedena.

 

I detta sammanhang är det skäl att nämna ett av professorn i statskunskap vid Åbo Akademi Sven Lindman utgivet arbete, »Johan Jacob Nordström. Hans samhällssyn och politiska personlighet. Del I, intill 1854» (1948, 245 s.). Förf. säger själv att arbetet icke är en biografi utan att dess syfte är att ge en bild av Nordströms samhällssyn och hans insats som politiker. Såsom sådant erbjuder det rättshistorikern mycket av intresse inte minst därför att Nordströms vetenskapliga produktion till övervägande del föll inom rättshistorien. Framställningen grundar sig till stora delar på tidigare icke utnyttjat arkivmaterial. Den är vederhäftig och fängslande.
    Allmän rättslära. Prof. Aatos Alanen har skrivit en lärobok i allmän rättslära, »Yleinen oikeustiede» (1948, 272 s.). Syftet har varit att ge blivande jurister en översikt av den allmänna rättslärans centrala problem och viktigare områden. Härpå beror det att framställningen icke tränger djupt. En jurist finner inte mycket nytt i boken. De centrala frågor som beröras äro rättens ändamål och väsen, rättens förhållande till moral, religion och sedvänja, de allmänna rättsbegreppen och -principerna, rättssatser och rättskällor, lagtolkning samt rättssatsernas retroaktivitet. Därtill kommer en indelning av rättssystemet. Förf. utgår ofta från den romerska rätten och stöder sig i stor utsträckning på den tyska doktrinen, vilket gör att många avsnitt fått en ålderdomlig och verklighetsfrämmande prägel. Det man framför allt saknar är en redogörelse för modernare strömningar inom den allmänna rättsläran. Det bör dock framhållas att förf. i olika sammanhang bemödat sig omatt framhålla de sociala faktorernas betydelse för rättsbildningen. En brist är att litteraturhänvisningarna äro mycket fåtaliga. Arbetet avslutas med en framställning av den internationella privaträtten. Denna del har karaktären av en kortfattad allmän översikt betingad av pedagogiska behov. Den är välkommen därför att den internationella privaträtten knappast alls behandlats i Finland under de senaste årtiondena.
    Docenten Otto Brusiin har i sin bok »Über die Objektivität der Rechtsprechung» (1949, 122 s.) gjort ett intressant och framgångsrikt försök att klarlägga de mångskiftande faktorer, som påverka eller motverka rättsskipningens objektivitet. Arbetet har anmälts i SvJT 1950 s. 284.
    Advokaten, fil. dr Mikko Erich har i sitt arbete »Laki ja oikeus» (1947, 185 s.) behandlat en del godtyckligt valda juridiska frågor. Syftet har varit att ge de icke juridiskt bildade en inblick i sådana rättsliga frågor som äro av större allmän betydelse. Sålunda behandlas den allmänna rättsuppfattningen och lagstiftningen, rättsvetenskapens betydelse, avtalsrättens ledande principer, äktenskapet och familjelivet såsom föremål för lagstiftning, strafflagens karaktär och betydelse, brotten mot staten, domstolarnas ställning och uppgifter etc.
    Vad är rätten? — »Mitä oikeus on?» (1949, 136 s., sammanfattning på engelska) — är ett rättsfilosofiskt arbete skrivet av advokaten J. N. Lehtinen. Såsom i underrubriken säges behandlar arbetet rätten som

 

en social företeelse och innehåller en kritik och en värdering av särskilda i rättslitteraturen framförda uppfattningar om rättens väsen. Förf. vill främst se rätten ur en socialpsykologisk synvinkel. I väsentliga punkter bygger förf. sin åskådning på den Hägerström-Lundstedtska skolan, men visar dock i många punkter en ganska stor självständighet. I många stycken levererar förf. en skarp kritik av den normativa riktning, som företrädes av Kelsen. Han uttalar bl. a., att den objektiva rätten ej innehåller några påbud eller förbud utan blott förhållningsregler för människornas relationer till varandra. Medborgarna få själva välja om de vilja följa rättens föreskrifter eller underkasta sig lagens tvångssanktioner. Utan sådana sanktioner existerar icke någon rätt. På tal om den subjektiva rätten konstaterar förf. att rättigheterna icke ha någon existens i och för sig. De äro blott benämningar på sådana situationer som uppstå när den objektiva rätten på ett med tid och plats växlande sätt upprätthålles i samhället. Av övriga centrala problem som behandlas kan man nämna rätten och makten, rätten som viljeförklaring samt rätten och staten.
    Äktenskapsrätten har ägnats stor uppmärksamhet främst i anledning av de ändringar av 1929 års äktenskapslag, som tillkommo 1948 och som med den finländska rätten införlivade hemskillnadsinstitutet (se SvJT 1949 s. 467).
    Justitierådet Y. J. Hakulinen har i två i tidskriften Defensor Legis publicerade längre artiklar, vilka sedermera utgivits i bokform — »Muutettu avioliittolaki» (1948, 64 s.) — givit en klar och vederhäftig framställning av de nya lagreglerna. Förutom hemskillnaden behandlas sålunda bl. a. frågorna om äktenskapsskillnad, makes skyldighet att underhålla barn samt avvittring och egendoms förvaltning efter ena makens död. Förf. har icke nöjt sig med att blott redogöra för lagens innehåll och syfte utan han har därutöver tagit ställning till och förtjänstfullt utrett en hel del tolkningsfrågor. Såsom ordf. i den kommitté, som uppgjorde förslaget till regeringsproposition i ärendet, har förf. haft goda förutsättningar att allsidigt behandla lagreformen.
    Hemskillnadsinstitutet har monografiskt behandlats av biträdande prof. I. Melander i dennes bok »Asumusero» (1948, 181 s.). Såväl teoretiska som praktiska problem ha förtjänstfullt utretts. Frågan om hemskillnadens rättsverkningar har givits det största utrymmet; härvid ha såväl de personliga som de förmögenhetsrättsliga uttömmande behandlats. Beträffande möjligheten att erhålla äktenskapsskillnad efter det hemskillnad beviljats och makarna ett år bott åtskilda anser förf. i molsats till Stjernstedt och Borum att man måste uppställa stränga krav. Om makarna haft könsumgänge eller utan tvingande orsak bott tillsammans t. o. m. en alldeles kort tid, borde äktenskapsskillnad icke beviljas. I fråga om makes rätt att träffa barn, som den andra maken vårdar, anser förf. att en besöksrätt existerar även mot den vårdnadsskyldiges vilja. Förf. bemöter här med framgång de argument för en motsatt uppfattning som med avseende på rätten att efter beviljad äktenskapsskillnad träffa barnen anförts av Caselius och Rautiala. Vi-

 

dare kan det nämnas, att förf. anser stadgandet därom, att när avvittring skett efter hemskillnad, ingendera maken har giftorätt i den egendom som han efter domen erhåller, bör tolkas så, att avgörande är den dag domen givits och icke den dag densamma vunnit laga kraft. Härutinnan ansluter sig förf. sålunda till den ståndpunkt som för svensk rätt omfattats av Stjernstedt; för finländsk rätt har Heikonen uttalat en uppfattning enligt det senare alternativet.
    Biträdande prof. M. Rautiala har fortsatt sina forskningar inom äktenskapsrätten och utgivit dels en såsom lärobok avsedd systematisk framställning av hela äktenskapsrätten (»Avioliitto-oikeus», 1948, 357 s.), dels en populär framställning av samma rättsområde (»Suomen avioliittolainsäädäntö pääpiirteissään», 1948, 120 s.). Det förstnämnda arbetet framträder icke endast som en god lärobok utan även som en tillförlitlig handbok med hänvisningar till viktigare rättsfall och till det som inom området sagts hos oss och mycket av det man finner i nordiska, särskilt svenska arbeten. En enda fråga må här nämnas: förf. förhåller sig mycket reserverad till möjligheten för makar att med avseende på förestående äktenskapsskillnad ingå avtal om avvittring. Mot förf:s uppfattning härutinnan har prof. AF Hällström riktat kritik i JFT 1949 s. 211 ff. Rautialas båda böcker utkommo så tidigt, att förf. endast i ringa utsträckning varit i tillfälle att observera lagnovellen 1948.
    En i verklig mening populär framställning om trolovning och äktenskap har skrivits av hovrättsrådet J. E. Kalha, »Kihlaus ja avioliitto Suomen lain mukaan» (1948, 148 s.).
    Familjerätt. Prof. Gunnar Palmgren har utgivit en ny delvis omarbetad och fullständigad finskspråkig upplaga av sin för den propedeutiska undervisningen avsedda lärobok i familjerätt, »Suomen siviilioikeus pääpiirteittäin. I. Perhe- ja jäämistöoikeus» (1948, 262 s.). Se SvJT 1947 s. 776.
    Allmän avtalsrätt. R. A. Wredes kommentar till AvtL (1931) har utgivits i ny upplaga av prof. Erik AF Hällström (1949, 146 s.). Framställningen är oförändrad men kompletteras med hänvisningar till en del nyutkommen litteratur och med några mindre tillägg föranledda av 1947 års lagstiftning om skuldebrev.
    Skuldebrevsrätt. Finland som länge saknat en lag om skuldebrev, erhöll en sådan 1947. Den ansluter sig nära till de övriga nordiska ländernas motsvarande lagar (se SvJT 1947 s. 690).
    En utförlig kommentar till skuldebrevslagen och vissa samtidigt tillkomna andra lagar har skrivits av justitierådet Y. J. Hakulinen (»Velkakirjalaki siihen liittyvine lakeineen». 1947, 292 s.). Härigenom har Finland fått en motsvarighet till Marks Von Wurtemiserg-Sterzels kommentar. Då den finländska lagen till allra största delen överensstämmer med den svenska med avseende på såväl innehåll som utformning, äro de frågor förf. behandlar i många fall desamma som möta oss i de nordiska kommentarerna. Förf:s framställning är likväl genomgående självständig och i många punkter går förf. sina egna vägar. — Som skuldebrev betraktar förf. endast sådana förbindelser, som avse penning-

 

prestationer och som med avseende på rättsgrunden äro abstrakta, d. v. s. icke innehålla bestämmelse därom vad som föranlett skuldebrevets utställande. Utfärdarens ansvarighet uppkommer omedelbart och enbart på den grund att förbindelsen utges. Den abstrakta skuldförbindelsen är till sin natur en förbindelse som existerar vid sidan av den ursprungliga (kausala) förpliktelsen, den upphäver icke den senare utan skapar blott ett medel genom vilket den kausala förpliktelsen lätt kan bringas till verkställighet. Mellan gäldenären och borgenären existera två rättsförhållanden, dels det kausala, dels det som grundar sig på den abstrakta gäldförbindelsen (skuldebrevet). Dessa två rättsförhållanden äro skilda från varandra men likväl inbördes beroende. Är den förra förbindelsen ogiltig, är detsamma fallet med den senare, men ej tvärtom. Om den ena förbindelsen fullgöres, upphör också den andra. Pant och borgen gälla som säkerhet för båda förbindelserna. Om skuldebrevet överlåtes, övergår också den kausala fordringen, borgenären har icke rätt att från varandra skilja den ursprungliga fordringen och skuldebrevet. Förvärvaren kan föra talan antingen i stöd av skuldebrevet eller med åberopande av den kausala fordringen. Hakulinen använder sålunda termen abstrakt förbindelse i en annan betydelse än den hävdvunna (löpande förbindelser). Och den begränsning av skuldebrevsbegreppet han gör, leder till att en del sådana förbindelser, som vanligen betecknats som skuldebrev, faller utanför SBLs tillämpningsområde. I sak är skillnaden dock icke stor i det förf. fastslår, att SBLs stadganden i stor utsträckning (3 kap. jämte många av bestämmelserna i 1 kap.) ex analogia äga tillämpning på kausala förbindelser. — Ett skuldebrev ställt till »N.N. eller innehavaren» anser förf. icke vara ett innehavareskuldebrev. På särskild handling tecknad överlåtelse av ett orderskuldebrev godkänner förf. icke såsom legitimation. På tal om överlåtelse av löpande skuldebrev anför förf. att SBL § 22 enligt sin ordalydelse visserligen avser blott förhållandet till överlåtarens borgenärer, men att lagrummet samtidigt innehåller en allmän princip om äganderättens övergång. Enligt förf. utgör traditionen en förutsättning för att förvärvaren skall bli borgenär. Innehavet av skuldebrevet avgör till vems dödsbo fordringsrätten hänföres och såsom vems egendom den skall observeras vid beskattning. Innan tradition skett har förvärvaren endast en obligatorisk rätt att få skuldebrevet, överlåtaren är fortfarande ägare. Beträffande enkla skuldebrev hävdar förf. likväl en annan uppfattning i det han fastslår, att överlåtelsens rättsverkningar i förhållande till gäldenären icke äro beroende av denuntiationen utan inträda genom själva överlåtelserättshandlingen. — Kommentaren kan i här nämnda och i vissa andra frågor ge anledning till meningsolikheter. Men det hindrar inte omdömet att man här har att göra med ett mycket betydande arbete med stort både teoretiskt och praktiskt värde. Vår sparsamma obligationsrättsliga litteratur har fått ett mycket värdefullt tillskott.
    En kortfattad översiktlig framställning av den nya skuldebrevslagstiftningen har skrivits av prof. Gunnar Palmgren: »Översikt av den nya skuldebrevslagstiftningen», 1948, 21 s.

 

I en liten skrift »Indeksilauseke velkasitoumuksissa» (1948, 39 s.) har samma förf. behandlat den i Finland de senaste åren aktuella frågan om indexklausuler i skuldförbindelser. Efter att i korthet ha berört guld- och valutaklausulerna motiverar förf. sin principiella uppfattning att indexklausuler i allmänhet måste anses giltiga. De rätt svåra juridiska problem som kunna uppkomma vid bestämmandet av en indexbunden prestations belopp behandlas förtjänstfullt bl. a. med framhållande av att grundsatserna i SBL § 7 kunna komma till tillämpning vid försenad prestation. Förf. anser att inteckning icke kan fastställas till säkerhet för en förbindelse med indexklausul enär detta skulle strida mot specialitetsprincipen i inteckningslagstiftningen. Denna ståndpunkt utesluter knappast att inteckning sker i form av maximalhypotek.
    Också prof. Lars Erik Taxells arbete »Panträtt i skuldebrev» anknyter till den nya skuldebrevslagen, men därutöver behandlas en hel del allmänna panträttsliga problem. Ett särskilt kapitel har ägnats de i Finland vanliga intecknade skuldebreven (ackommodations- och omslagsreverser), vilkas innebörd och rättsverkningar äro rätt tvistiga. Problemet har i den finländska rätten en annan innebörd än i den svenska beroende på att ägarehypoteket icke godkänts av lagstiftningen. Arbetet är anmält i SvJT 1949 s. 673.
    Sakrätt. Med en avhandling om retentionsrättens teoretiska uppbyggnad (»Pidätysoikeuden rakenteesta silmälläpitäen Suomen voimassaolevaa oikeutta», 1948, 362 s.) har lagstiftningsrådet Antti Hannikainen förvärvat juris doktorsgrad. I inledningen berör och utreder förf. en del allmänna rättsliga frågor, bl. a. förhållandet mellan rättssubjekt och sak, sakrättens begrepp, det sakrättsliga skyddet etc. Detta avsnitt ger intet nytt. Men det har varit ett nödvändigt led i fullföljandet av den forskningsmetod förf. valt, den som med utgångspunkt i den tyska begrepps- och konstruktionsjuridiken vill lösa problemen med ledning av allmänna rättsprinciper oberoende av om dessa kommit till uttryck i lag eller icke. När förf. konsekvent följt denna linje, har det icke varit möjligt att undersöka den av lagen bristfälligt reglerade och i litteraturen styvmoderligt behandlade retentionsrätten mot bakgrunden av de mångskiftande reella faktorer, som bestämma dess innehåll och funktion. Arbetet har därför i huvudsak blivit en rent doktrinär utredning, som visserligen ådagalägger förf:s lärdom samt förmåga att konstruera, men som ger ganska litet av gångbart värde åt den som söker svar på det praktiska rättslivets många frågor rörande retentionsrätten. — Retentionsrättens historiska utveckling har ägnats ett avsevärt utrymme och är förtjänstfullt behandlad. Vid redogörelsen för den gällande rätten utgår förf., såsom naturligt är, från stadgandena i 1734 års lag. Bland de frågor som behandlas i huvudavsnittet må nämnas retentionsrättens innehåll och objekt, retentionsrättens verkningar ultra partes, retinentens befogenhet att återställa förlorad besittning, de skyldigheter som vila på retinenten etc. Till sist utreder förf. vad som begreppsenligt hör till retentionsrätten enligt finländsk rätt samt jämför retentionsrätten med vissa närstående rättigheter bl. a. stoppningsrätten.

 

Sina resultat sammanfattar förf. på följande sätt: retentionsrätten är en rättighet som åtnjuter sakrättsligt skydd, i stöd av densamma har retinenten befogenhet att inneha en sak som tillhör en annan person, denna sak har retinenten fått i sin besittning på ett sätt som av lagen förutsättes eller sålunda att den överlåtits till honom i syfte att stifta en ifrågavarande rättighet, motparten i retentionsförhållandet har rätt att kräva att saken överlämnas till honom, retinenten har befogenhet att inneha saken som säkerhet för en fordran av det slag som i särskilda lagstadganden närmare anges samt denna befogenhet kvarstår tills den ifrågavarande fordringen är betalad. Avhandlingen avslutas med en sammanfattning på tyska (19 s.).
    Justitierådet Y. J. Hakulinen utgav år 1935, efter det formstadgandena i JB 1:2 skärpts, ett arbete om formen för överlåtelse av fastighet samt om det offentliga köpvittnets ställning och uppgifter. Arbetet har nu utkommit i en andra fullständigt förnyad upplaga (»Kiinteistönluovutuksen muodosta sekä julkisen kaupanvahvistajan asemasta ja tehtävästä», 1949, 188 s., sammanfattning på tyska). En sådan har föranletts därav att en hel del lagar av direkt eller indirekt betydelse för JBs formstadganden ha tillkommit sedan den första upplagan utgavs. Också systematiskt framträder 2 uppl. i delvis ny skepnad. Arbetet innehåller mycket utöver det rubriken lovar. Förf. har tagit ställning till många teoretiskt och praktiskt betydelsefulla frågor. I huvudavsnittet redogöres för de olika rättshandlingar, som böra anses falla under formbestämmelserna i JB 1:2. Av särskilt intresse är utredningen om den rättsliga naturen av överlåtelse av ett bestämt jordområde. Genom köp av ett sådant erhåller förvärvaren en styckningsrätt, genom vars utövande han blir ägare till den fastighet, som uppkommer genom styckningen. Under förutsättning att styckningsrätten är intecknad, vilket den i regel är enligt de 1946 tillkomna ändringarna i gällande skiftesförordning, betecknas rätten som en villkorlig äganderätt med sakrättsliga verkningar. JBs formföreskrifter gälla därför. Stort intresse erbjuder också framställningen om överlåtelse av arvslott samt om arvskifte. Då man kan ha äganderätt endast till enskilda saker och icke till den helhet, som kallas dödsbo, är arvingarnas äganderätt till sin natur fast eller lös egendom beroende på beskaffenheten av den egendom som hör till boet. Om en arvinge överlåter sin lott i boet, övergår äganderätten icke genast utan successivt. Överlåtelsen är bindande mellan parterna och den blir verksam i förhållande till överlåtarens borgenärer. Men förvärvaren får endast en rätt som påminner om en fordringsrätt, han måste underkasta sig att boets egendom förvandlas till penningar för att möjliggöra arvskifte samt att boets egendom användes för betalning av arvlåtarens gäld. Överlåtelsen har likväl ett sakrättsligt drag i det avseendet alt något nytt överlåtelseavtal icke är nödvändigt för att fullborda överlåtelsen samt såtillvida att överlåtelsen är gällande mot överlåtarens borgenärer. Därav att överlåtelse av en arvslott, vari fastighet ingår, ej omedelbart föranleder att äganderätten övergår, får man ej draga slutsatsen att JBs formföreskrifter vore otillämpliga. De böra

 

tvärtom komma till tillämpning i full utsträckning. Om vid arvskifte en delägare i boet avstår från sin andel i fastighet och i stället tar annan egendom, är detta en överlåtelse som med avseende på sina rättsverkningar är ett byte. Men härav följer icke att JBs formstadganden borde tillämpas. Det är här tillräckligt att man iakttar de särskilda föreskrifterna om arvskiftets form. Förhållandet är ett annat om en arvinge i samband med arvskifte med egna medel förvärvar andel i fastighet. Detta är icke arvskifte utan en sådan inlösen av arvslott, i vilken sakligt sett ingår köp av fastighet. JB 1:2 borde således komma till tilllämpning. Men om en sådan överlåtelse ansluter sig till en förrättning, vid vilken ett egentligt arvskifte äger rum, anser förf. att man kan komma till rätta med de för arvskifte gällande formstadgandena.
    R. A. Wredes lärobok »Grunddragen av sakrätten», vilken en längre tid varit utsåld, har utgivits i en ny upplaga på såväl svenska som finska (svenska upplagan 1947, 594 s.). Utgivare är prof. I. Caselius. Nyare lagstiftning, bl. a. äktenskapslagen 1929 och lagen om lagfart 1930, har föranlett att vissa delar h. o. h. måst förnyas. Därutöver har utgivaren gjort en hel del väsentliga tillägg, bland vilka man främst börnämna redogörelserna för omslags- och pantskuldsedlar samt för lösningsrättigheterna.
    Försäkringsrätt. En systematisk framställning av brandförsäkringsavtalet har givits av bitr. prof. Väinö Vihma »Palovakuutussopimus», 1948, 451 s.). Förf. har tidigare varit produktiv inom försäkringsrätten, hans 1945 utgivna doktorsavhandling behandlade försäkringstagarens upplysningsplikt. Den brist på allmän försäkringsrättslig litteratur, som vårt land uppvisar, har tvingat förf. att beröra flere problem av mera allmän art. Sålunda kan man nämna de utförliga avsnitten om fareökning samt om följderna av att försäkringshavaren själv framkallat försäkringsfallet. I allmänhet redogör förf. ganska utförligt för de uppfattningar som kommit till uttryck i den nordiska rättslitteraturen. Också tysk och schweizisk litteratur har utnyttjats. Det bör räknas förf. till förtjänst att han icke begränsat framställningen till en tolkning av lagen utan att han rätt ingående belyst de villkor, som i allmänhet intagas i försäkringsavtalen. Också rättspraxis analyseras; de övriga nordiska ländernas rättsfallsmaterial hade likväl kunnat utnyttjas bättre. Mot framställningen kan invändas, att den inte alltid tränger tillräckligt djupt. Den är i för hög grad deskriptiv. Man får dock en god överblick av hela brandförsäkringen med dess många detaljproblem. I den meningen är arbetet värdefullt.
    I en mindre skrift »Useammista erilaisista syistä johtuvan vakuutustapahtuman vaikutus eri vakuutuksenantajien vastuuseen» (1949, 34 s.), vilken i huvudsak återger ett föredrag, behandlar samma förf. förtjänstfullt frågan därom huru ett försäkringsfall, som föranletts av flere särskilda orsaker, inverkar på olika försäkringsgivares ansvarighet.
    Bolagsrätt. Den bolagsrättsliga litteraturen har fått ett betydande tillskott genom prof. A. R. Heikonens monografi »Avoin yhtiö» (1948,

 

555 s.), vari det öppna bolaget eller handelsbolaget ingående behandlas. Sedan 1870, då Robert Montgomery utgav sin avhandling om bolagskontraktet, har det öppna bolaget knappast alls behandlats i litteraturen. Gällande lagbestämmelser äro fortfarande de i den gamla HB 15 kap. ingående, endast 15: 10 har ändrats. Inledningsvis behandlas det öppna bolagets begrepp och natur. Förf. utgår från att HB 15 kap. icke blott avser bolag som driva handel, utan att det också har tillämpning på andra bolag, nämligen alla sådana som utöva en fortgående ekonomisk verksamhet i den utsträckning att den förutsätter en viss merkantil organisation samt ordnad bokföring. Syftet behöver likväl icke ovillkorligen vara att uppnå vinst. Härefter jämföres det öppna bolaget med särskilda typer av bolag och former av egendomsgemenskap. Jämförelsen motsvarar knappast något behov. De skiljaktigheter som anges, äro i och för sig självfallna. Förf. tillerkänner icke det öppna bolaget juridisk personlighet utan betraktar den rättsgemenskap, som bolagsförhållandet innebär, som ett slag av »Gesamthandverhältnis». I sin utredning härav stöder sig förf. på de undersökningar rörande det oskiftade dödsboet som han tidigare utfört, och konstaterar att det öppna bolaget egentligen skiljer sig från dödsboet blott därigenom att det är fastare organiserat. — För att bilda ett öppet bolag fordras minst två personer. Också ett aktiebolag eller en annan juridisk person kan vara bolagsman. Bolagsvtalet är formfritt, bestämmelsen i HB 15: 1 om skriftlig form är blott en rekommendation. Bolagets bildande förutsätter ej någon förmögenhetsinsats. I förhållandet inåt är bolaget färdigt när avtalet slutits. I förhållande till tredje man anses bolaget bildat när det påbörjat sin verksamhet, likväl senast när det införts i handelsregistret. — De regler, som ha avseende på bolagsmännens interna förhållanden, äro i princip dispositiva. Bolaget kan därför också organiseras på annat sätt än lagen förutsätter, t. ex. i överensstämmelse med det som gäller aktiebolaget. Envar bolagsman har vetorätt. Den får dock icke utövas så, att bolagsman utfärdar generella förbud. Den som missbrukar vetorätten, blir ansvarig för skada som härigenom tillfogats bolaget. Bolagsmännens vårdnadsskyldighet följer de för sysslomän gällande reglerna. Principiellt är envar bolagsman underkastad ett konkurrensförbud. Insätter bolagsman viss egendom i bolaget, är det fråga om en vanlig överlåtelse. Gäller det fastighet, skola formföreskrifterna i JB 1:2 därför tillämpas. Förf. omfattar denna ståndpunkt oaktat han icke anser bolaget vara ett särskilt rättssubjekt. — Med avseende på bolagsmans rätt i bolaget hävdar förf. att bolagets egendom tillhör bolagsmännen alldeles på samma sätt som i det oskiftade dödsboet. Bolagsmans andel i bolaget kan överlåtas blott med samtycke av de övriga bolagsmännen. Den bolagsman som utträtt, ansvarar ej för sådana förbindelser, som uppkommit efter utträdet. — Bolagsmans rätt att företräda bolaget jämför förf. med prokuristens, men framhåller dock att den i vissa avseenden är mera vidsträckt. Fast egendom får bolagsman icke överlåta utan de övriga bolagsmännens samtycke, medan han däremot, beroende på verksamhetens art och omfattning, kan vara befogad att medge inteckning i fast egen-

 

dom. I övrigt är bolagsmans rätt att företräda bolaget begränsat till bolagsverksamhetens föremål. — I det sista kapitlet redogöres för bolagets upplösning och därmed sammanhängande frågor. Bolaget upphöricke i och med beslutet om upplösning, utan det fortbestår som ett med det tidigare bolaget identiskt likvidationsbolag till dess avvecklingen är slutförd. För att bolaget skall kunna försättas i konkurs kräves icke att bolagsmännen äro insolventa. — Förf:s framställning ger i många punkter anledning till grundade invändningar, vilket är naturligt när man rör sig inom ett bristfälligt reglerat och litet bearbetat område. Det helhetsintryck man får av arbetet är dock förmånligt.
    Professorerna I. Caselius och A. R. Heikonen ha tillsammans utgivit första delen av en framställning av aktiebolagsrätten (»Osakeyhtiö», I, 1949, 214 s. inkl. lagtext och formulär). Avsikten har varit att åstadkomma en lärobok, som kunde ersätta Chydenius' mycket antikverade framställning av aktiebolagsrätten. I den nu färdiga första delen behandlas främst aktiebolagets bildande, inlösen av aktier samt förhöjning av aktiekapitalet. För den som är förtrogen med den starkt utvecklade svenska aktiebolagsrätten erbjuder arbetet knappast något nytt utöver det som gäller vissa specifika finländska frågor. Som lärobok och handbok har arbetet en uppgift.
    »Aktieförvärvares rätt i förhållande till bolaget» (1949, 272 s.) är namnet på en akademisk avhandling av Curt Olsson. Då disputationen, efter vilken förf. tilldelats juris doktors grad, skedde först 1950, förbigår jag här avhandlingens närmare presentation.
    Annan handelsrättslig litteratur. Prof. Kalle Kauppihar för ett merkantilt uppslagsverk (»Liikemaailman pikku jättiläinen», 2 uppl. 1947) skrivit en framställning av de viktigaste delarna av handelsrätten (»Kauppaoikeus», 192 s.). Arbetet ger en god översikt av vårgällande handelsrätt.
    Prof. Gunnar Palmgren har i en skrift »Betalning genom remburs» (1947, 54 s.) givit en översiktlig och vederhäftig framställning rörande de rättsfrågor, som förekomma vid användandet av remburs.
    Här må också nämnas samma förf:s utredning »Till frågan om underleverantörs rätt till köpeskilling, som avtalats för krigsskadeståndsprodukter» (1947, 15 s.).
    Sparbankslagen av år 1931 har sakkunnigt kommenterats av sparbanksdirektören, jur. lic. Kuno F. Nyman (»Sparbankslagen med förklaringar och till densamma hörande författningar», 1947, 214 s.). Arbetet är en god handbok för sparbanksmän.
    Upphovsmannarätt. Prof. T. M. Kivimäki har i ett stort arbete »Tekijänoikeus» (1948, 410 s.) systematiskt behandlat författares, konstnärers och vetenskapsmäns rätt till sina alster. Arbetet fyller en stor lucka i vår rättsvetenskapliga litteratur. Om man bortser från några tidskriftsuppsatser, har upphovsmannarätten icke alls behandlats efter det lagen av år 1927 tillkom. Prof. Kivimäki behandlar eller berörde allra flesta rättsfrågor inom området. En närmare redogörelse för innehållet kan icke här komma i fråga. Jag nämner blott de viktigaste

 

problemen: upphovsmannarättens begrepp och historia, de alster som åtnjuta rättsskydd, vem som är upphovsman, ensamrätten och dess begränsningar, överlåtelse av upphovsmannarätt, rättigheternas upphörande, de rättsmedel som tillkomma upphovsmannen samt upphovsmannarättigheternas internationella rättsskydd. Upphovsmannarätten uppfattas av förf. i allt väsentligt som en personlig rättighet. Dess syfte är att skydda den personlighet, som framträder i upphovsmannens alster. Visserligen är lagens uppgift att garantera författares, konstnärers och vetenskapsmäns ekonomiska intressen. Men rättsskyddet har icke uppställts blott för att möjliggöra ett ekonomiskt utnyttjande av upphovsmannens alster. Upphovsmannarätten betecknas som en personlig rättighet med ekonomiska verkningar. När man tolkar lagen och när man har att bedöma rättsliga tvister, bör man se problemen ur synvinkeln av upphovsmannens personlighet. Denna principiella inställning kommer i många avseenden till uttryck i förf:s redogörelse för de särskilda rättsfrågorna. Prof. Kivimäkis bok är ett betydande och förtjänstfullt vetenskapligt arbete. Genom detsamma har upphovsmannarätten och dess problem för de finländska juristerna kommit att framstå i en helt annan dager än tidigare, när detta rättsområde var oförlåtligt försummat.
    Patenträtt. Vår patentlagstiftning av år 1943 jämte tillhörande författningar har behandlats av avdelningschefen i patent- och registerstyrelsen, vicehäradshövdingen Eino Rajala (»Keksijän lainoppi. Patentti- ja tavaramerkkiasiain käsikirja», 1947, 213 s.). Arbetet som också i någon mån beakta i varumärkesrätten, har karaktären av en handbok, i vilken huvudvikten fästs vid förutsättningarna för och förfarandet vid registrering.
    Jordrätt. Prof. Kyösti Haataja har länge utövat ett betydelsefullt och fruktbringande skriftställarskap inom jord- och vattenrätten. Hans senaste arbete »Maanjaot ja talojärjestelmä» (1949, 864 s.) behandlar ingående de centrala delarna av skiftesrätten. Förf. har gått till uppgiften med den grundlighet som är utmärkande för honom. Härom vittnar bl. a. den värdefulla historiska översikten, vilken ger en god grund för framställningen av den gällande rätten. De centrala frågor som behandlas äro storskifte, nyskifte, klyvning, styckning, ägoskifte och rågång, förfarandet vid skiftesförrättningar, skifte av områden inom städer, köpingar och tätorter samt en hel del specialfrågor. Förhållandena utomlands ha i stor utsträckning beaktats, det gäller speciellt Skandinavien och Tyskland. Särskilt värdefullt är det stora rättsfallsmaterial, som förf. hopbringat och kommenterat. Bakom det resultat som boken framvisar ligger ett intensivt och långvarigt forskararbete. För våra förhållanden är det ett standardverk, som för långa tider kommer att ha betydelse för såväl doktrin som praxis (jfr SvJT 1950 s. 207).
    Den under efterkrigsåren aktuella lagstiftningen rörande jordöverlåtelse till förmån för den förflyttade befolkningen har förklarats av överdirektören, jur. lic. Veikko Vennamo och vicehäradshövdingen Erkki

 

KUITUNEN (»Maanhankintalainsäädäntö selityksillä ja oikeustapauksilla varustettuna sekä sen toimeenpanosäännökset», 1947, 370 s.).
    Arbetsrätt. Prof. Arvo Sipilä har utgivit första delen av en systematisk framställning av Finlands arbetsrätt (»Suomen työoikeus». 1.1947, 188 s.). Då endast vissa områden av arbetsrätten tidigare bearbetats i litteraturen, har behovet av en systematisk framställning varit uppenbart. Framställningen inledes med en historisk översikt. Därefter inlåter sig förf. på en analys av arbetsrättens centrala begrepp, varvid han särskilt uppehåller sig vid och klarlägger begreppen arbetsavtal och arbetsförhållande, på vilka den följande framställningen till stor del bygger. Lagstiftningen rörande arbetsförhållandets uppkomst, bestånd och innehåll behandlas icke endast med hänsyn till lagen om arbetsavtal utan även med beaktande av sjömanslagen, lagen om läroavtal samt vissa offentligträttsliga arbetsförhållanden; i detta avsnitt redogör förf. också för arbetsreglementena. Den kollektiva arbetsrätten har fått ett eget kapitel. Här behandlas kollektivavtalets historiska utveckling, kollektivavtalets begrepp, uppkomst, bestånd, upphörande, innehåll och rättsverkningar samt slutligen arbetsdomstolen, dess kompetens, organisation och förfarandet vid densamma.

L. E. Taxell.