BERNDT GODENHIELM. Patentskyddets omfång på basen av patentanspråkets funktionella innehåll. Akad. avh. Helsingfors 1950. Akad. Bokh. 282 s. Fmk 500.00. — Jurid. Fören:s i Finland publikationsserie N:o 20.
Ovannämnda avhandling, som var föremål för disputation vid Helsingfors universitets juridiska fakultet d. 11 febr. 1950, utgör ett glädjande berikande av såväl finsk som övrig nordisk patenträttslitteratur. Ämnet för avhandlingen måste betecknas som svårt ur juridisk synpunkt. Frågorna om en patenterbar uppfinning föreligger och om huru långt skyddet för ett beviljat patent sträcker sig kunna icke avgöras utan hjälp av teknisk sakkunskap. För en jurist blir det därför självfallet vanskligt att riktigt bedöma betydelsen av föreliggande avgöranden hos patentmyndigheter och domstolar.
I det inledande kapitlet betonar förf., att patenträtten präglas av motsättningen mellan samhällets intressen och uppfinnarens. Tendensen att tillgodose allmänna intressen är numera större än när liberalismen härskade. Den industriella utvecklingen har medfört, att det vanligen är ett industriföretag, som ekonomiskt utnyttjar uppfinningen. Uppfinnaren saknar ofta själv resurser att göra detta. Industriföretaget måste därför tillförsäkras en skyddad position vid utövandet av uppfinningen, s. k. uppfinningsskydd. Uppfinnaren å sin sida tillförsäkras lön för sitt skapande arbete genom uppfinnarskydd.
I andra kap. behandlar förf. begreppet uppfinning, varvid han framhåller, att legaldefinition av begreppet saknas och att det ej lyckats för de författare, som försökt sig därpå, att giva en verklig defi-
nition, av vilken man kunde draga praktiska slutsatser. Men rättsvetenskapen har en uppgift i att framhålla de särskilda kännetecknande element, vilka förmodas i regel böra förefinnas för att en uppfinning skall anses föreligga eller som kunna tjäna till ledning vid bedömandet av en uppfinnings innehåll och räckvidd (s. 27). Förf. går härefter igenom olika moment, som konstituera en uppfinning, nämligen teknisk idé, nyhet, uppfinningshöjd, ny teknisk effekt, framsteg och uppfinningsvärde. Ehuru bestämmandet av om en patenterbar uppfinning föreligger eller icke sker mer eller mindre intuitivt, är det utan tvivel värdefullt, att olika moment bliva fastlagda till sin betydelse och så få tjäna till ledning vid avgörande av de särskilda fallen. Annars riskerar man att glida över i en alltför mild eller alltför sträng praxis eller också att patentmyndigheternas och domstolarnas avgöranden bliva godtyckliga.
Efter att i kap. III ha behandlat patentanspråket, som så klart som möjligt skall angiva vad som sökes skyddat och vad patentmyndigheten funnit lagligt ställa under patentskydd, diskuteras i kap. IV patentanspråkets rättsliga betydelse med utgångspunkt från den finska patentlagens föreskrift, att patentanspråket är avgörande för såväl uppfinningens nyhet som patentets sakliga omfång. Härefter kommer avhandlingens huvudkapitel om patentskyddets omfång (s. 147—239). Till en början avhandlar förf. tolkning av patentanspråk och kommer för sin del till den slutsatsen (s. 154), att »tolkningen av patentanspråket bör ske på basen av dettas objektiva innehåll, huvudsakligast i enlighet med principerna för tolkning av privata viljeförklaringar enligt tillitsteorins grundsatser. Patentanspråket bör sålunda ses med fackmannens blick, medan patentsökandens subjektiva uppfattning, om denna icke fått ett objektivt uttryck i patentanspråket, är utan relevans.» Såsom hjälpmedel vid tolkningen av patentanspråket får man begagna patentbeskrivning och ritning samt även den vid patentansökningsförfarandet tillkomna akten.
Vid bedömandet av skyddsomfånget för ett patent gäller det först att fastställa uppfinningstanken, varvid patentanspråket utgör utgångspunkten. Uppfinningstanken bestämmes av det problem, som förelegat, och dess lösning. Om intrångsföremålet löser ett väsentligen annat problem än den genom patentet skyddade uppfinningen, kan intrångsföremålet icke falla inom patentets skyddsområde och i händelse problemets lösning hos intrångsföremålet sker enligt en väsentligen annan princip än hos uppfinningen, är den tekniska tanken, innefattande problem och lösning, icke längre densamma för uppfinningen och intrångsföremålet och patentets skyddsomfång omfattar icke intrångsföremålet, säger förf. (s. 185).
Vid behandlingen av skyddsomfångets vidd framhålles (s. 200), att skyddsomfånget kan gå utöver anspråkets konkreta innehåll, men icke utöver dess funktionella innehåll, eller med andra ord patentanspråket får icke tolkas bokstavligt utan med hänseende till ordens funktionella betydelse. I samband med behandlingen av skyddsomfångets vidd kom-
mer förf. in på frågan om betydelsen av att ett medel i en uppfinnings kausalkedja utbytes mot ett annat, vilken fråga den s. k. ekvivalensläran avser. Denna lära är enligt förf. (s. 205) endast en tillämpning av tolkningsregeln enligt uppfinningstanken. I fall av s. k. självklar ekvivalens har frågan om patentintrång i många fall avgjorts enbart med stöd av ekvivalensläran utan att det ansetts erforderligt att undersöka huruvida intrångsföremålet utnyttjat uppfinningstanken i uppfinningen. Under åberopande av praxis hävdar förf. emellertid, att enbart konstaterandet av ekvivalens icke är avgörande för frågan om patentintrång, utan avgörande är om det använda medlet funktionellt ersätter det i uppfinningen nämnda medlet i den uppfinningstanke — vidare eller trängre — som är innehållet i den patenterade uppfnningen (s. 229). Skyddsområdet för ett patent är att finna där, varest den patentskyddade uppfinningens idé innehåll förverkligas (s: 231). Det är sålunda uppfinningens idéinnehåll, som avgör skyddsomfångets vidd.
Avhandlingen avslutas med kapitel om kollision mellan olika patents skyddsomfång, om underanspråkens betydelse för skyddsomfånget och slutligen om skyddsomfånget de lege ferenda, i vilket sista kapitel förf. icke framför något annat önskemål om ändring av den finska lagstiftningen än att i underanspråk angivna kombinationselement borde medgivas möjlighet till självständigt skydd.
Förf. har ett realistiskt grepp på sin uppgift och har på ett välgörande sätt ställt sig skeptisk gentemot de konstruktioner, som särskilt tyska författare ägnat sig åt att fundera ut. Det hade dock måhända varit av värde om förf. i någon mån redogjort för de vanliga lärorna om patenträttens natur, äganderätt, immaterialrätt o. s. v. Ett skäl härför är, att han citerar tyska och andra författare, som påverkats av dessa läror. Det är också tänkbart, att exempelvis den i Sverige officiella immaterialrättsteorien kunde vara av något värde just vid bedömandet av patentskyddets omfång.
Förf. har icke blott begagnat sig av finsk praxis — till en del tyvärr återgiven på finska språket — utan i stor utsträckning utnyttjat svenska avgöranden samt även tyska, engelska och amerikanska. Härigenom blir nyttan av avhandlingen icke begränsad till Finland utan man kan vänta sig att densamma även i Sverige och övriga nordiska länder kommer att tjäna till god ledning vid patenträttsliga avgöranden.
Sture Heiding.