ARTHUR NUSSRAUM. A Concise History of the Law of Nations. New York 1947. The Macmillan Company. 361 s. $ 4,50.

 

    Folkrätten är väsentligen sedvanerätt. Den utgöres av regler, som faktiskt fungera som rätt inom statssamfundet, och som utbildats och som upprätthållas genom staternas praxis. Att fastställa dessa reglers innehåll blir därför väsentligen ett historiskt problem, låt vara också samtidshistoriskt, men till själva metoden skiljer sig ju samtidshistorien egentligen inte från den historia, som behandlar äldre tider. Och

 

132 T. GIHL.vad som gäller om de särskilda folkrättsliga reglerna gäller också om folkrätten själv: den förstås bäst mot historisk bakgrund. Det är därför beklagligt att arbeten, som behandla folkrättens historia, äro jämförelsevis få, och att moderna framställningar, frånsett de mer eller mindre kortfattade översikter, som bruka förekomma i sammanfattande framställningar över folkrätten, samt en del värdefulla monografier över särskilda delar av ämnet, bl. a. ingående i Haagakademiens Recueil des Cours, nästan alldeles saknas.
    Nu har emellertid Arthur Nussbaum, en av de många framstående tyska jurister som efter 1933 av kända skäl överflyttade till Amerika, och hittills huvudsakligen känd genom sina arbeten över internationell privaträtt, överraskande framträtt som författare till ett arbete över folkrättens historia från äldsta tid till utbrottet av andra världskriget. Att arbetet fyller ett behov torde framgå av det redan sagda, och det kan strax tilläggas att det fyller detta behov på ett förträffligt sätt.
    Folkrätten är ju långt ifrån någon isolerad företeelse, dess utveckling har försiggått i intimt sammanhang med andra samhällsföreteelser, politiska, ideologiska o. s. v. Vid sidan av folkrätten i egentlig mening, den rätt, som tillämpats av staterna i deras inbördes förbindelser, har stått den folkrättsliga doktrinen, ofta på ganska långt avstånd från den förra, ehuru naturligtvis under ständig växelverkan med denna. Den kända sammanställningen »Jus naturae et gentium» ger uttryck åt folkrättsdoktrinens ideologiska inriktning under äldre tid, och ända fram till våra dagar har motsättningen mellan en positivistisk och en naturrättslig tendens inom doktrinen vittnat om spänningen mellan det praktiskt-politiska och det ideologiska elementet i folkrättens utveckling. Att i en framställning av folkrättens historia göra rättvisa åt de mångfaldiga faktorer, som härå övat inflytande, är naturligtvis en svår uppgift, och det kan alltid råda olika meningar om i vad mån de rätta proportionerna iakttagits.
    De olika synpunkter, som måste anläggas på ämnet, synas emellertid i författarens arbete vara tillgodosedda på ett i betraktande av det knappt tillmätta utrymmet mycket tillfredsställande sätt — för äldre tid (fram till år 1800) kanske med någon övervikt för behandlingen av doktrinen på bekostnad av statspraxis och den politiska bakgrunden. Statspraxis belyses i stor utsträckning med hjälp av traktaterna, bland vilka särskilt handelstraktaterna mycket uppmärksammas. Framställningen av doktrinens historia utfylles på intresseväckande sätt av välgjorda biografier och karakteristiker av de äldre märkesmännen, såsom Vitoria och Gentilis, Grotius och Bynkershoek, Vattel och G. F. von Martens. Anmärkas bör att de tyska författarnas insatser på intet sätt överskattas.
    En egendomlighet i framställningen är periodindelningen, som från medeltidens slut helt enkelt är baserad på sekelskiftena. All historisk periodindelning är ju i viss mån en smaksak, men man skulle tycka att årtal som 1648, 1713, 1789, 1815 och 1914 skulle vara mera ägnade att tjäna som milstolpar än åren 1600, 1700 o. s. v. Exempelvis tiden 1815—1914 framstår ju som ett slutet helt, denna enastående lyckliga

 

ANM. AV ARTHUR NUSSBAUM: LAW OF NATIONS. 133tid i Europas historia, då freden och de internationella förbindelsernas frihet möjliggjorde ett framåtskridande utan motstycke i andlig och materiell kultur, och då folkrätten respekterades som aldrig förr eller senare, under total frånvaro av internationell världsorganisation och under hävdande av staternas fullkomliga suveränitet. Om den positivistiska inriktning, som under 1800-talet i stort sett präglade folkrättsdoktrinen, verkligen förtjänar det myckna klander, som nu för tiden riktas mot densamma, så måste det i alla fall erkännas, att den tiden levde bättre än den lärde. Nu är det som bekant tvärtom.
    Men om numera under den internationella överorganisationens hägn både fred och folkrätt fresta en ytterst prekär tillvaro, bör detta i alla händelser ej förminska intresset för folkrättens historia. Såsom redan antytts erbjuder Nussbaums framställning härutinnan en utmärkt vägledning — icke minst genom sitt klara och rediga framställningssätt lämpad också för dem, som utan att ha gjort folkrätten till föremål för specialstudium kunna ha anledning att intressera sig för detta ämne.

T. Gihl.