HANS WELZEL. Das Deutsche Strafrecht in seinen Grundzügen. 2. uppl. Berlin 1949. Walter de Gruyter & Co.

 

    Förf., prof. i straffrätt i Göttingen, har i den nu utgivna upplagan av sin lärobok som undertitel tillfogat »Eine systematische Darstellung». Där-

 

med vill han framhäva att bokens syfte, vid sidan av att vara lärobok, är att utveckla ett av enhetliga grundtankar behärskat straffrättssystem. Det förklaras, att ett konsekvent genomfört system är det avgörande kännetecknet för att det teoretiska sysslandet med straffrätt höjer sig från blott rättskunskap till rättsvetenskap. Den fulla förståelsen för det straffrättsliga ämnet är, framhåller förf., möjlig endast med en bestämd grunduppfattning av straffrättens specifikt socialetiska funktion: att vara ett skydd för de elementära socialetiska handlingsnormerna, varmed följer skydd även för det enskilda rättsliga intresset.
    Systematiken är strängt genomförd. Första delen av boken upptages av en allmän del med ett avsnitt om den straffbara gärningen och gärningsmannen och ett andra avsnitt om straffen och säkerhetsåtgärderna. Den speciella delen har delats i fyra huvudavdelningar: brott mot personligheten, förmögenhetsbrott, brott mot det sociala samlivet och brott mot staten.
    Vid utvecklandet av synpunkterna på straffrättens väsen dras upp en skiljelinje mellan tillfällighetsförbrytare och dem som äro förbrytare på grund av sin personlighet. För de förra fordras vedergällningsstraff, utmätt efter vederbörandes skuld, för den senare kategorien säkerhetsåtgärder med hänsyn till farligheten. Frågan om skuld och vedergällning återkommer vid redogörelsen för straffmätningen, där det sägs, att straffet skall utmätas så att det inom ramen för en rättmätig vedergällning skyddar giltigheten av de socialetiska normerna och bringar gärningsmannen till medvetande om dem. Den bestämda, inte bara systematiska gränsdragningen mellan straff och säkerhetsåtgärd kommer till uttryck även vid framställningen av de olika straffteorierna. Mot de teorier som uppfatta straffet som en åtgärd med ändamål att förhindra brottslighet invändes, att de visserligen anger ett ändamålsenligt syfte för straffet men att de inte kan visa att just straff är berättigat som medel för detta syfte. Utilitarismen löser med nödvändighet straffet från dess etiska grundlagar. Om straffet inte är vedergällning för skuld, går det inte att skilja straff från säkerhetsåtgärd. Man kan härtill fråga sig: är detta modern tysk uppfattning av straffet?

C. H.