Med anledning av vad presidenten Holger Elliot anfört bör måhända framhållas — vilket dock är självklart — att mitt påstående att justitieministern tagit avstånd från »majoritetspartiet» naturligtvis helt står för min egen räkning. Jag ville emellertid uppfatta hans svar på det sättet.
    Presidenten Elliot för fram statsnyttosynpunkten som en i förhållande till »förtjänst och skicklighet» primär befordringsprincip och nämner två exempel på att statsnyttan redan nu beaktas och ett tredje på att man i vissa fall av andra grunder går ifrån »förtjänst och skicklighet» eller i vart fall skulle kunna göra det. Tolkningen av RF 28 är givetvis vansklig. Vid tillkomsten tillades den väl väsentligen negativ betydelse: avseende fick inte fästas vid börden. Statsnyttan ligger förstås alltid under, eftersom staten är mest betjänt av att den skickligaste blir utnämnd. För vad är »skicklighet»? Det är väl förmåga att sköta ämbetet, sedd som helhet, inte bara intellektuell standard utan också kunnighet och moralisk kvalificering (om sådan behövs och kan vägas). Härom råder väl enighet. Om presidenten Elliots exempel skulle kunna nämnas följande.
    1) Övre Norrlands sex meritmånader. Om de innebära ett avsteg, så är det väl ändock bara i fråga om »förtjänst», i det att »förtjänsten» räknas på visst sätt. Nu är det väl emellertid så att K. M:t kan ange beräkningsgrunder för förtjänsten: att akademisk examen utöver minimikravet skall anses motsvara visst antal tjänsteår, att viss tjänstgöring skall anses mera kvalificerad än annan etc. Men i sistnämnda fall borde väl helst den gynnade tjänstgöringen också vara av högre valör? Ja, men skall det inte kunna räcka också med att den är svårare på det sätt att den fullgöres under besvärligare förhållanden? Kanske har man emellertid då kommit något lite på sidan. Men det är ändå något helt annat än om man sade att de som haft den icke premierade tjänstgöringen principiellt inte skulle få komma i fråga vid befordran, dock att etc.
    2) Flyttningen mellan hovrätterna. Alla verk ha i alla tider velat bereda sina egna tjänstemän fördelar. De icke önskvärda har man dock velat befordra inom annat verk. Inom hovrätterna var det länge ungefär likadant. Undantagen från regeln att alla avancemang skulle ske inom en och samma hovrätt voro länge sällsynta men ha senare blivit flera. När man givit förord åt sina egna har man — i länsstyrelserna t. ex. — åberopat den speciella kännedom om förhållandena inom det egna verkets lokala eller sakliga verksamhetsområde som den det egna verket tillhörande sökanden besuttit. Alltså hade han större skicklighet. Det är naturligtvis en motivering som kan vara bärande, men då får väl ändå ett avgörande ske in casu. Generella föreskrifter om företräde för egna befattningshavare äro svårare att försvara — om det inte gäller fallet under 1) — men det kan dock ej vara fråga om mer än en

 

jämförelsevis kort tid som företrädet skall avse. Då har man ju ej »principiellt» avvisat andra.
    3) Val föregår utnämningen. Detta fall är så säreget att det är svårt att jämföra det med en ordinär utnämning. Givet är att K. M:t skall fästa avseende vid valutgången. Nu är det ju emellertid så att det endast är magistratsledamöter som det i detta sammanhang är fråga om. Magistraten är stadens styrelse och uttrycket »skicklighet» bör väl då få tolkas betydligt mera fritt än om det gällde en rent statlig (domar-)tjänst.
    Nu kan det sägas, att jag med det sagda vitsordat att statsnyttosynpunkten skall få spela in. Måhända, men då lär också ha framgått att jag menat att denna synpunkt bara kan få mycket begränsat inflytande — bortsett från att, som nämnts, det också är ur statens synpunkt bäst att den skickligaste utnämnes. Den kan inte få leda till att viss kategori, som uppfyller de formella föreskrifterna för befordran, principiellt ställes åt sidan. Det skulle, menar jag, vara grundlagsstridigt.

B. L.