»En anstalt för svårbehandlade». Under denna titel har ungdomsanstaltsutredningen (ordf. överdirektör H. Göransson, sekr. byråchefen Torsten Eriksson, se SvJT 1950 s. 79) d. 15 dec. 1950 till justitieministern avgivit sitt betänkande (SOU 1950:47) om inrättande av en ny, sluten anstalt för manligt klientel, till ungdomsfängelse dömda, avsedd att ersätta Uppsala och Ystadsfängelserna. »När lagen om ungdomsfängelse trädde i kraft år 1938, kunde dess tillskyndare på goda grunder knyta stora förväntningar till den nya vårdformen», börjar betänkandets kap. I. Ungdomsfängelseinstitutet fungerade också till synes ganska tillfredsställande under flera år. Men »mot slutet av 40-talet tog den dittills lugna utvecklingen en ny vändning». Kap. II, Ungdomsfängelsets kris, pekar på en rad orsaker till det krisartade läge i vilket ungdomsfängelsebehandlingen nu befinner sig. Vid planeringen av hela denna behandlingsform har man inte tillräckligt grundligt penetrerat frågan om vad som krävdes för den nya vårdformen. Man har över huvud taget varit alltför optimistisk om möjligheterna att nå de avsedda resultaten utan nödiga resurser. Man har inte skaffat sig den kunskap om klientelet, som krävs för att kunna planera på ett ändamålsenligt sätt. Man har inte förmått lösa personal- och anstaltsfrågorna tillfredsställande. När svårigheterna tornat upp sig har man, av statsfinansiella skäl som krävde den strängaste återhållsamhet med alla utgifter, tvingats pröva nödlösningar som inte alltid kunnat hjälpa ens för stunden. »Ungdomsfängelseinstitutet måste äntligen bli en sådan behandlingsform som statsmakterna en gång avsåg.»
    Efter en intressant redogörelse för ungdomsanstalternas klientel i kap. III, slutar kap. IV, Behandlingsbehoven, med ett konstaterande av att av det nuvarande ungdomsfängelseklientelet, med ca 200 som dagligt medeltal, 60— 70 elever behöver en specialbehandling, där säkerhetssynpunkter och medicinsk-psykologiska synpunkter är särskilt företrädda. Härefter innehåller kap. V förslag till nyorganisation av ungdomsfängelsebehandlingen, kap. VI detaljprogram för en ny anstalt, och de följande kapitlen redogör för personalen vid den nya anstalten, den nya anstaltens byggnadsmässiga utformning och kostnadsberäkningar. Följande bilagor är fogade vid betänkandet: 1. »Ungdomsfängelseklientelet som behandlingsgrupp», av Torsten Eriksson, Gunnar Marnell och Ulla Larsson (s. 77—114), en djupgående statistisk utredning. 2. »Psykologiska förutsättningar för yrkesutbildning och yrkesan-

 

passning hos ungdomsfängelseklientelet», av Valdemar Fellenius och Åke Nordin (s. 115—135). 3. »Amerikanska experimentanstalter», av Torsten Eriksson (s. 136—154), en reseberättelse.
    Enligt detaljprogrammet för den nya anstalten skall denna förläggas till statsegendomen Tuna utanför Linköping, vid sjön Roxen; den kallas provisoriskt Roxtuna. Den skall stå under en kvalificerad psykiaters ledning. Omedelbart efter intagningen underkastas den nykomne en ingående undersökning av ett »team», bestående av chefläkaren, ytterligare en psykiater, en psykolog och en socialpsykologiskt utbildad assistent samt en översköterska med laboratorieutbildning. Inom loppet av någon vecka fastställer behandlingsteamet ett preliminärt behandlingsprogram för eleven. Teamet utser inom sig en kontaktman (»case worker») att under den fortsatta behandlingen följa eleven och observera om det preliminära programmet passar för honom. Efter elevens utplacering på avdelning vid specialanstalten fungerar där ett behandlingskollegium, bestående av avdelningens personal samt vederbörande yrkeslärare eller arbetsledare under kontaktmannens ledning. Kontaktmannen inrapporterar till behandlingsteamet eventuellt behövliga ändringar i behandlingsprogrammet. Utskrivningsfrågorna förberedes av den socialpsykologiske assistenten. Under ledning av denne assistent och under överinseende av anstaltschefen konstituerar sig de personer, som speciellt haft hand om en elev, till ett eftervårdskollegium. Det praktiska eftervårdsarbetet bör sålunda ledas från anstalten, även när det härutöver behövs lokala tillsynsmän. Den medicinsk-psykologiska behandlingen på anstalten bör bedrivas både individuellt och kollektivt, genom gruppterapi. Anstalten indelas i förläggningsavdelningar för 7 å 9 intagna, tal som fixerats med särskild hänsyn till erfarenheterna från Långanässkolans slutna avdelning. Enligt erfarenheterna från Långanäs skall det även finnas enhelt öppna avdelning av stugtyp. In alles har man tänkt sig en mottagningsavdelning på 6 platser, två isoleringsavdelningar på vardera 7 platser, fyra mellangradsavdelningar var och en på 9 platser och en helöppen avdelning på 9 platser, s:a 65 platser, vartill kommer en sjukavdelning på 10 platser. Intresserade personer från grannsamhällen — »big brothers» och »big sisters» — bör knytas till anstalten för att besöka eleverna som enskilda vänner, ta emot dem i sina hem o. s. v. Det föreslås att anstalten får verkstäder för utbildning av metallarbetare, bil- och motorreparatörer samt byggnadsarbetare. Vidare föreslås en trädgård och en tvättinrättning. För eleverna i isoleringsavdelningarna bör anordnas arbetsterapi. Kommittén tänker sig även en ny mottagningsanstalt i st. f. Nyköping, och alla ungdomsanstalter samlade inom en tiomils räjong från Skenäs räknat. Den nu föreslagna anstaltens psykiatriske chef och hela behandlingsteamet förutsättes genom sistnämnda anordning kunna utnyttjas även vid övriga ungdomsanstalter.
    Om man gör det tankeexperimentet, att ett förslag till behandlingsprogram av det innehåll som här refererats skulle ha framlagts 1935, så saknades då tvenne förutsättningar härför: 1) man hade då ännu inte gjort de sista sexton årens erfarenheter rörande förberedandet och genomförandet av den stora ungdomsvårdsskolereformen, vilken förvandlat de gamla skyddshemmen till moderna anstalter för ungdomsvård, och 2) ingen expert

 

hade då ännu med svenska reformer för ögonen i USA systematiskt studerat dess mycket långt framskridna behandlingsmetoder för asocial ungdom. Man hade därför 1935 icke samma möjligheter som nu att »vid planering av hela denna behandlingsform tillräckligt grundligt penetrera frågan om vad som krävdes för den nya vårdformen». Man fick handla efter den begränsade erfarenhet varöver man för 16 år sedan förfogade. Ett förslag sådant som det nu framlagda skulle för resten 1935 inte ha haft någon utsikt att bli antaget. Utvecklingen går i etapper genom lyckade och misslyckade experiment. Skyddshemmen behövdes först, för att kunna reformeras till ungdomsvårdsskolor. På samma sätt behövdes, när man i princip ville avfolka cellfängelserna på unga, friska pojkar, först 1935 års mera enkelt konstruerade ungdomsanstalter, för att man skulle kunna efter dessas tilllämpningssvårigheter, vilka bl. a. vållats av de senare tillkomna problemfallen, föreslå en påbyggnad med en medicinsk sjumiljonersanstalt med behandlingsteam, case workers och big brothers. Av intresse är f. ö. att i hela betänkandet inte förekommer en antydan om behovet av någon enda ändring i 1935 års ungdomsfängelselag. Det är inte fråga om någon lagreform, utan om en administrativ anstaltsreform utan lagändring — vilken, rent teoretiskt sett, hade kunnat och kanske bort utarbetas efter lagens ikraftträdande, sedan de av lagstiftningen icke åsyftade problemfallen börjat strömma till.

K. J. S.