FRANZ VON LISZT.

 

TILL 100-ÅRSMINNET AV HANS FÖDELSE.

 

Franz v. Liszt var av ungersk börd, kusin till den store kompositören och pianisten med samma namn, men född i Wien (den 2 mars 1851). Med tiden blev han professor i straffrätt i Berlin och var under en lång följd av år en av de mest betydande tyskspråkiga straffrättsjuristerna.
    Han lät gärna höra sig på fackkongresser där man med särskild uppmärksamhet lyssnade till vad han hade att säga. Hans år 1905 utkomna Strafrechtliche Aufsätze u. Vorträge, 2 volymer på nära 1,100 sidor, behandlar också de flesta av den tidens brännande kriminologiska frågor.
    Vad som frapperar i v. Liszts skrifter är hans fördomsfria och kritiska hållning till en mängd vedertagna rättsfilosofiska och straffrättsliga trossatser. I sina »Kriminalpolitische Aufgaben»(1889—92) framhåller han att bekämpande av brottsligheten förutsätter kännedom om brottets orsaker och straffets verkningar. I en polemisk skrift mot Wach om frihetsstraffens reform säger han, i överensstämmelse med Wach, att de lyska frihetsstraffen är »en stor officiell lögn» eftersom någon skillnad mellan olika straffarter inte finns annat än på papperet. De korta frihetsstraffen är värdelösa och skadliga då de varken avskräcker eller förbättrar utan i stället fördärvar. Över huvud taget överskattas frihetsstraffens betydelse.
    Av särskild betydelse var v. Liszts föredrag vid en kongress

 

11—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

162 OLOF KINBERG.1896 om den »straffrättsliga tillräkneligheten». v. Liszt föreslår här att detta begrepp skall tolkas såsom »normal bestämbarhet genom motiv». Vid den tiden visste färre än nu att människan lever i en värld av motivillusioner som kan översättas till kausala förlopp endast i ett fåtal enkla behovssituationer, såsom törst, hunger, könsdrift, självbevarelse. Utanför dessa situationer famlar hon i mörker efter en osäker och bedräglig kunskap om orsakerna till sina egna och andras beteenden. v. Liszt var själv kritisk mot sitt definitionsförsök. Han frågar sig vad som är en »normal reaktion». Om straffets syfte är att förbättra eller avskräcka så måste mottagligheten för genom straffet avsedda motivbildningar kunna användas såsom medel att skilja mellan, å ena sidan, brott och vansinne, å andra sidan, tukthus och sinnessjukhus. »Till sina verkningar», fortsätter v. Liszt, »är de (hans båda invändningar mot definitionen) ägnade att skaka grundvalarna för den straffrättsliga ansvarigheten och därmed för straffrätten själv».
    v. Liszt var också reformator på andra områden inom kriminologin. Han yrkade bl. a. på höjning av straffmyndighetsåldern och på avskaffande av det i Tysklands och andra länders lagar förekommande kriteriet »urskillningsförmåga», »discernement», för att avgöra vilka minderåriga lagöverträdare som skulle straffas och opponerade sig mot införande av prygelstraff för unga brottslingar.
    Av särskild betydelse är hans vid ett straffrättsseminarium i Berlin anordnade försök till belysning av tillförlitlighetsgraden hos vittnesutsagor. Under pågående seminarieövning avbröts arbetet plötsligt genom en noggrant inspelad dramatisk scen vars kulmen var ett revolverskott mot en av de agerande. Varje detalj av förloppet var känd. Omedelbart efter händelsen uppmanades de närvarande studenterna att nedskriva en redogörelse för vad som hänt. Resultatet var katastrofalt ity att berättelserna vimlade av fel rörande inte bara oväsentliga detaljer utan också centrala fakta i händelseförloppet. Särskilt viktigt var att positiva minnesfel förekom på viktiga punkter så att vittnena uppgav egna fantasier såsom faktiska händelser. Just genom förloppets inplacering i en juridisk miljö där vittnena kunde antagas vara medvetna om betydelsen av att så noggrant och riktigt som möjligt återge sina iakttagelser fick denna demonstration ett stort upplysningsvärde.

 

Franz v. Liszt var en förgrundsfigur under ett visst skede avden kriminologiska utvecklingen. Genom sina omfattande kunskaper som nådde långt utanför det strängt juridiska området, genom sin fördomsfrihet och sitt sanningspatos var han en verklig humanist.

Olof Kinberg.

 

FRANZ VON LISZT. 163För den som, i likhet med mig, när seklet var ungt bedrev studier och forskningar i straffrätt, var det ovärderligt att för de sociologiska och kriminalpolitiska aspekterna på ämnet äga en så talangfull vägröjare som VON LISZT. Han bildade på den tiden ett välbehövligt komplement till Bindings dogmatiska riktning, i Sverige främst företrädd av Hagströmer, och till Lombroso och hans antropologiska efterföljare i Italien.
    Von Liszts betydelse synes mig främst sammanhänga med hans frånvon Jhering härledda och i straffrätten utvecklade ändamålsprincip — bl. a. i programskriften Der Zweckgedanke im Strafrecht (1882) — och med den sociologiska syn på brott och straffreaktioner som han ärvt från sin österrikiske lärare Wahlberg. Von Liszts lärobok, som i sina 22 upplagor representerar en ständig och särskilt i de första upplagorna djupgående utveckling, har varit en oumbärlig källa till straffrättens teori och historia, men även till de positiva straffrättsinstituten och brottsbegreppen. Nordisk rätt har emellertid von Liszt icke uppmärksammat på ett sätt som ger rättvisa åt dess betydelse (Goos, Getz, Thyrén). Hans berömda rättsfallssamling har varit ett utmärkt hjälpmedel vid undervisningen.
    Min ställning till von Liszts teoretiska åskådning har jag sökt redovisa i det inledande kapitlet till Den villkorliga domen (1912). Redan på första bladet börja där citaten av von Liszt. Av hans båda stora komparativa avhandlingar i Vergleichende Darstellung framstår den om villkorlig dom och villkorlig benådning (1908) såsom den på sin tid mest vägledande framställningen av institutet, icke minst i fråga om de anglosachsiska rättssystemen.
    Personligen har jag haft kontakt med von Liszt såsom den oförliknelige läraren och pedagogen i Berlin år 1908, då jag åhörde föreläsningar om ungdomskriminaliteten och arbetade inom hans berömda kriminalistiska institut. Vid seminariesammanträdena på institutet torde von Liszts lärarskicklighet nått sin höjdpunkt. Under första världskriget ej långt före sin död (1919) var von Liszt gästföreläsare i Uppsala.

Folke Wetter.

 

Den betydelse, som FRANZ VON LISZT haft för den svenska straffrättsvetenskapens och därmed straffrättens utveckling, var naturligtvis betingad av hans insats inom den tyska och internationella vetenskapen. Han verkade ju både som reformator och som vetenskaplig författare, det förra inom Internationella kriminalistföreningen, genom talrika föredrag och småskrifter och genom »Gegenentwurf» (1911, i förening med andra), det senare framför allt genom

 

164 RAGNAR BERGENDAL.den välkända läroboken. I ett historiskt perspektiv framstår han nog främst som reformatorn, den kriminalpolitiske nydanaren. Det undandrager sig mitt bedömande i vad mån den internationella kriminalistföreningens idéer — straffrätten såsom en ändamålsbestämd preventionsstraffrätt, reaktion icke mot brottet utan mot brottslingen o. s. v. — äro originella bidrag av von Liszt. Han blev i varje fall deras mest energiske förkämpe, väl bl. a. därför att motståndet var starkare i Tyskland än i åtskilliga andra länder. Principiellt framstodo de nya lärorna såsom ytterst radikala, ehuru de konsekvenser som von Liszt själv ville draga numera synas ganska måttfulla. Härtill bidrog hans starka hävdande av de »liberala» rättsstatssynpunkterna (»strafflagen är förbrytarens magna charta»). Den motsättning, som föreligger mellan dessa och en genomförd individualprevention, förbisåg han icke men uppskattade knappast till dess fulla betydelse.
    Närmast före och kring sekelskiftet var det en fast tradition i Sverige, att begynnande rättsvetenskapsmän sökte en grundligare utbildning i Tyskland och tysk litteratur. De unga, som ville ägna sig åt straffrätten, kunde icke undgå att fängslas av von Liszts kampgladapropaganda med dess glänsande framställningskonst. De svenska »straffrättsteorierna» voro f. ö. icke lika motspänstiga mot de nya idéerna som den klassiska tyska teorien. Åtskilliga av de unga blevo von Liszts personliga lärjungar i Berlin och ha vittnat om hans stimulerande undervisning. Bland dem, som tagit starkt intryck av honom, är uppenbarligen Thyrén. I sitt mogna författarskap redovisar denne ej mycket av sina källor och auktoriteter, men det är tydligt att hans kriminalpolitiska program, sådant det föreligger i »Straffrättens allmänna grunder» (1907) och sedan alltjämt fasthölls och konsekvent utformades, i allt väsentligt överensstämmer med von Liszts. Bland de namn, som Thyrén någon gång åberopade i muntlig framställning, var von Liszts kanske det oftast återkommande. Thyrén kan därför sägas ha förmedlat ett stort inflytande för von Liszt på den svenska kriminalpolitiken. I viss mån gäller något liknande om Stjernberg. Om den svenska kriminalpolitiken numera gått längre än vare sig von Liszt eller dessa hans svenska förmedlare tänkt sig, visar detta bl. a. att de idéer, som han kämpade för, haft en vitalitet och en groningskraft som var ännu större än han själv trodde.
    En senare generation, till vilken jag hör, står endast mera indirekt i lärjungeförhållande till von Liszt som kriminalpolitiker. Hans »Aufsätze und Vorträge» ha varit en stimulerande läsning, men grundtankarna hade vi inhämtat som barnalärdom, och för deras fortbildning ha väl inflytanden från de anglosachsiska länderna varit mest betydelsefulla. Annat är förhållandet med hans lärobok. Som pedagogisk prestation och i fråga om framställningssättet må den väl sägas vara oöverträffad. Inom ett måttligt omfång ger den en väldisponerad och systematiskt fast uppbyggd, principiellt underbyggd översikt av den tyska straffrätten, med beaktande både av den historiska utvecklingen och de kriminalpolitiska utvecklingslinjerna. Såsom hjälpmedel för en

 

FRANZ VON LISZT. 165första orientering har den därför varit ovärderlig och de utförliga litteraturhänvisningarna ha underlättat att gå vidare. Många svenska studenter, även inom betydligt yngre generationer, ha genom den fått sitt vetande berikat och sina vyer vidgade. Någon helt likvärdig efterföljare har mig veterligen ännu icke sett dagen.


Ragnar Bergendal.

 

För straffrättsteoretiker av yngre årgångar framstå FRANZ VON LISZTS banbrytande insatser på kriminalpolitikens fält såsom det självklara fundamentet för vidare forskning och reformarbete. Visserligen var Liszt vid sitt framträdande ej utan föregångare när det gällde att söka praktiska och förnuftiga syften med samhällets straffande verksamhet, men ingen hade förut med sådan skärpa och klarhet formulerat och försvarat »der Zweckgedanke im Strafrecht» mot den filosofiska spekulationens sterila dogmatik som han. Om Liszt väl i sin berömda och ännu i dag högst användbara Lehrbuch själv icke helt förmådde övervinna inflytelserna från Berner, Binding och Merkel och sålunda bryta med begreppsjurisprudensens metod att lösa juridiska spörsmål genom logiska och abstrakta deduktioner ur uppställda definitioner, visar han likväl på ett berömvärt sätt vägen hän mot rationell begreppsbildning på teleologisk grund och mot ett ständigt konfronterande av de juridiska resonemangen med de kriminologiska realiteterna och de kriminalpolitiska strävanden, som ligga bakom samhällets reglering av brottsområdet och reaktionen mot brottet.
    Då Liszt med kraft hävdade att brottmålsjuristernas arbete — både det teoretiska och det praktiska — skall grundas på kriminologisk forskning och följa ett målmedvetet kriminalpolitiskt program, innebar detta ingalunda att de juridiskt-systematiska synpunkterna på lagstiftning, lagtolkning och rättsteori försummades. I själva verket innebär Liszts egen insats en påminnelse om att det på kriminalvetenskapens fält gäller att det ena göra och det andra icke låta. Först genom att den empiriskt-sociala sidan av brottslighetsfenomenet uppmärksammas i sitt sammanhang med den juridiskt-normativa utformningen av brottsbegreppet och reaktionsformerna ernås den allsidiga belysning av ämnet som är nödvändig för en väl avvägd kriminalpolitik. Detta betyder ej någon kompromiss mellan juristens och kriminologens syn på brottslighetsproblemet utan ett samgående till gemensamt arbete.
    På motsvarande sätt begagnade Liszt en »ekumenisk» och välbalanserad metod när det gällde sysslandet med det kriminologiska orsaksproblemet. Den kriminalbiologiska skolans ensidigheter uppväckte honom till gensagor utan att han därför själv hamnade i en onyanserad sociologisk syn på brottslighetens kausala bakgrund. I allt huvudsakligt har senare forskning visat att Liszts allmänna syn på kriminologiens metoder varit den mest fruktbärande.
    Det faller utom ramen för detta uttalande att söka redovisa Liszts inflytande — huvudsakligen genom Thyrén — på den svenska strafflagsreformen och den även i vårt land livliga kriminalpolitiska de-

 

166 FRANZ VON LISZT.batten. Vare nog sagt att även på detta område utgångspunkten ofta är att söka i programmatiska uppsatser och uttalanden av Liszt.
    Avslutningsvis må erinras om den stora betydelse som Liszt både direkt och indirekt kommit att få för kriminalvetenskapen i alla kulturländer genom den av honom grundade »Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft», i vilken han själv publicerade sina mest uppmärksammade uppsatser och som under årens lopp blivit en fyndgruva för forskaren, både när det gällt rättsteoretiska och kriminalpolitiska spörsmål ävensom komparativa studier. I sistnämnda hänseende må också framhållas att Liszt var en av initiativtagarna till det stora samlingsverket »Vergleichende Darstellung der deutschen und ausländischen Strafrechtswissenschaft».

Ivar Agge.

 

VON LISZT hör otvivelaktigt till de utländska straffrättslärare som haft mest att betyda för den nutida svenska straffrätten och straffrättsvetenskapen.
    Von Liszts inflytande har mäktigt bidragit till att i Sverige numera alla torde vara ense om att straffet ej är sitt eget ändamål utan bör uppfattas som ett medel, nämligen till att bekämpa brottsligheten. Det har även varit ägnat att i det allmänna medvetandet inskärpa, att en sådan uppfattning har till praktisk konsekvens att det blir av vikt att studera brottsligheten och brottslingarna samt att sörja för ett ändamålsenligt val av brottsreaktion. I sistnämnda hänseende är inflytandet från von Liszt särskilt påtagligt, i det att hans krav på differentiering av den kriminalpolitiska behandlingen efter brottslingskategorier mött genklang i teori och praktik. Han har därför betytt mycket för de reformer genom vilka den svenska straffrätten övergivit 1800-talets klassiska straffrättslära.
    För von Liszt var emellertid straffrätten icke blott ett medel för kriminalpolitiken. Den var även en skranka för denna. Det är han som präglat ordet, att strafflagen är förbrytarnas Magna Charta. Hans intresse för medborgarnas skydd mot myndigheterna förklarar, att han, som i sin kriminalpolitik riktade blicken på brottslingen, ändock ivrade för att det straffrättsliga ingripandet skulle vara begränsat genom klart fattade gärningsbeskrivningar.
    För en straffrätt som strävar efter brottsprevention är det ett problem att förena rättssäkerhet och effektivitet. Det är att anse som en stor förtjänst hos von Liszt, att han icke ville uppoffra rättssäkerheten för att nå större effektivitet i kampen mot brottsligheten. Senare händelser i hans eget land visade, att de faror han såg icke voro inbillade.
    Ett problem är också, hur de nya behandlingsformer för vilka von Liszt med framgång kämpade skola inpassas i det nedärvda straffrättsliga systemet. En efter von Liszts linjer reformerad straffrätt kommer lätt att förete bilden av två bredvid varandra ställda system, det klassiska systemet och ett av preventionstanken präglat, mera modernt sådant. Det innebär ingen förebråelse mot von Liszt om man finner det vara en uppgift för våra dagars straffrättsvetenskap att i stället för

 

FRANZ VON LISZT. 167denna dualism åstadkomma en organisk enhet. Självfallet måste denna byggas på preventionstanken och i så måtto tillgodogöra sig von Liszts åskådning. Men för att komma till ett enhetligt system måste man nog uppge mera av den äldre straffrätten än von Liszt tänkte sig.


Ivar Strahl.