SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

FAMILJERÄTT 1944—1949.

 

AV

JUSTITIERÅDET NILS BECKMAN.

 

I.

Efter mina senaste rättsfallsöversikter i familjerätt (äktenskaps-, släkt- och förmynderskapsrätt för åren 1939—1943 i SvJT 1945 s. 137, successionsrätt för åren 1939—1944 i SvJT 1946 s. 93) ha bestämmelserna om släkt- och förmynderskapsrätten sammanförts i en föräldrabalk. Härigenom markeras en tredelning av familjerätten på giftermåls-, föräldra- och ärvdabalkarna. Då rättsfallen avse tiden före den nya balkens ikraftträdande, indelar jag emellertid fortfarande min översikt i fyra avsnitt, äktenskaps-, släkt-, förmynderskaps- och successionsrätt.

 

ÄKTENSKAPSRÄTT.

 

    Trolovning (SvJT 1937 s. 809, 1939 s. 641 och 1945 s. 137), som är en överenskommelse mellan man och kvinna att ingå äktenskap med varandra, är icke bindande i den meningen att mannen skulle vara pliktig att gifta sig med kvinnan, ens om hon blir med barn. I sistnämnda fall medför emellertid trolovningen en dubbel verkan. Dels blir barnet trolovningsbarn (FB 1: 4), och dels får kvinnan rätt till skadestånd om trolovningen brytes genom mannens förvållande (GB 1: 3). Trolovning ingås formlöst; nya giftermålsbalken känner i motsats till äldre rätt icke någon trolovning i viss form med starkare verkan än en formlös överenskommelse. En särskild verkan tillkommer emellertid ett i faderskapserkännandets form avgivet erkännande, att föräldrarna vid barnets avlelse voro trolovade med varandra eller därefter ingått trolovning med varandra; erkännandet blir gällande, där det ej visas vara oriktigt (FB 3: 4, 20 § lag om barn u. ä.). Vanligen göres ett sådant erkännande för att ge barnet en bättre ställning och utan tanke på förhållandet mellan mannen och kvinnan. Där det ej visas vara oriktigt, blir emellertid erkännandet gällande även så till vida att kvinnan kan få rätt till skadestånd av mannen (NJA 1944 s. 181). Förmår mannen visa, att han i själva verket icke tänkt gifta sig med kvinnan och att hon insett detta, så föreligger ingen trolovning och erkännandet är alltså oriktigt. Kvinnan kan då ej få skadestånd, men barnet blir ej heller trolovningsbarn. Det finns nämligen ingen möjlighet att legitimera ett barn

 

2—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

genom en trolovning under förbehåll om att det icke skall bliva något äktenskap (SvJT 1945 s. 138). — Om mannen eller kvinnan, när de överenskommo att ingå äktenskap med varandra, redan var gift, föreligger ingen trolovning, även som den gifte tänkte skiljas och gifta omsig (SvJT 1945 rf s. 2). Var medkontrahenten i god tro, bliva emellertid skadeståndsreglerna analogiskt tillämpliga (NJA II 1916 s. 14).
    Inga rättsfall finnas att referera om äktenskaps ingående (SvJT 1945 s. 138 noten; se om GB 2: 5 SvJT 1945 s. 769 och NJA II 1945 s. 617, om GB 2: 9 SvJT 1947 s. 444 och 768, samt om GB 2: 11 justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1946 s. 217 ävensom Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1945 s. 173 och 311).
    Äktenskapets rättsverkningar, som tidigare belysts i ett flertal mål om beskattning av gåvor från äkta makar (SvJT 1937 s. 811, 1939 s. 642 och 1945 s. 139; jfr Svensk skattetidning 1947 s. 235), ha ytterligare klarlagts i gåvoskattemålen NJA 1947 s. 259. I äktenskap beträffande vilka äldre giftermålsbalken äger tillämpning kunna makarna sägas genom giftermålet ingå ett bolag, vilket blir ägare till deras samfällda egendom (jfr SOU 1947:43). Bortgives samfälld egendom, föreligga därför icke två gåvor (en från vardera maken) utan en enda gåva (från bolaget). Bortgives såväl samfälld som endera makens enskilda egendom, föreligga två gåvor, nämligen en från sistnämnda make av hans enskilda egendom och en från bolaget av den samfällda egendomen. I nya äktenskap däremot ha makarna var sin förmögenhet. Bortgives giftorättsgods, föreligga två gåvor (en från vardera maken) om de äro samägare till egendomen i fråga men allenast en gåva om ena maken ensam äger giftorättsgodset. Skillnaden i ekonomiska rättsverkningar mellan äldre och nyare äktenskap har också belysts i NJA 1945 s. 711. Enligt äldre giftermålsbalken var giftorätt ett fång, varigenom ena maken redan alltifrån äktenskapets ingående erhöll andel i vad den andre då ägde eller sedermera förvärvade. Enligt nya giftermålsbalken åter är giftoätt ett fång, som fullbordas först genom bodelning efter äktenskapets upplösning, bo- eller hemskillnad. Ett familjerättsligt fång föreligger emellertid i båda fallen. Stadgande i en bolagsordning om hembudsskyldighet, då aktie på annat sätt än genom arv eller giftorätt övergår till utomstående, har därför tolkats så, att från hembudsskyldighet undantagits fång på grund av giftorätt oavsett huruvida denna åtnjutits enligt äldre eller enligt nya giftermålsbalken. — Giftorätt innebär enligt nya giftermålsbalken som huvudregel, att makarna vid bodelning skola erhålla hälften var av den sammanlagda förmögenheten. Från giftorätt undantagas dock, förutom enskild egendom, rättigheter av rent personlig natur (SvJT 1939 s. 644 och 658, jfr NJA 1922 s. 118 och 1928 s. 500). Denna regel är i skilda hänseenden föga ägnad att tillgodose rättvisans krav. Å ena sidan ingriper den i fall, där något behov att behandla makar annorlunda än andra människor ej föreligger. Till rent personliga rättigheter torde regelmässigt icke kunna hänföras rätt till livförsäkring och livränta, varför sådana rättigheter kunna bliva föremål för giftorätt (NJA 1946 s.

 

59). Tydligen kan det emellertid vara obilligt för en livräntetagare, vars make dör, att nödgas avstå hälften till den avlidnas arvingar. (Jfr STJERNSTEDT i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1947 s. 145.) Å andra sidan löser lagen i stort sett icke de praktiska frågorna, vilkendera maken viss egendom skall anses tillhöra och huru vid den slutliga delningen av deras tillhörigheter vardera makens behov skall tillgodoses. För ett visst område ha frågor av sistnämnda slag lösts genom 1948 års lag om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. Enligt denna lagstiftning skall frågan om vilken av makarna som efter hem- eller äktenskapsskillnad skall äga nyttja en tidigare av dem gemensamt disponerad bostadslägenhet lösas genom bodelning mellan makarna, därvid företräde skall tillerkännas den make som med beaktande av samtliga omständigheter kan anses bäst behöva lägenheten (SvJT 1948 s. 533). Härigenom har — såsom ett provisorium i avbidan på mera genomgripande reformer — införts ett helt nytt moment i giftorättsinstitutet. Bostaden representerar nämligen enligt betraktelsesättet i GB icke något förmögenhetsvärde, som kan bliva föremål för bodelning, låt vara att det i våra dagar kan vara mycket eftersträvansvärt att ha en bostad även om man måste betala full hyra för den. Ej heller om bostadsrätten ansåges som en rättighet av förmögenhetsvärde skulle behovsprincipen kunna tillgodoses genom GB:s regler, ty enligt GB 13: 13 är en var av makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar och med tillämpning av denna bestämmelse skulle mannen vanligen kunna behålla bostaden. Klart är också, att frågor av liknande slag kunna påkalla en lösning även om giftorätt i GB:s mening är helt utesluten. I NJA 1947 s. 25 fick en hustru för åtnjutande av optionsrätt till ett arrende tillgodoräkna sig den tid mannen innehaft fastigheten på arrende, ehuru på grund av äktenskapsförord all makarnas egendom var av enskild natur. — Vissa verkningar har giftorätten redan under äktenskapet. Den viktigaste är, att förfogande över fast egendom vari andra maken har giftorätt kräver dennes samtycke (SvJT 1945 s. 139 nederst). Beträffande tillämpningsområdet för stadgandet härom i GB 6: 4 har jag tidigare framhållit, att avstående från att göra köp, arv eller annan rättstitel gällande icke innebär ett förfogande över själva egendomen (SvJT 1945 s. 140). På liknande sätt har, då en gift man förvärvat en fastighet i eget namn men för annans räkning, mannen ansetts äga överlåta fastigheten till den andre utan sin hustrus samtycke (NJA 1948 s. 5). Har en make förfogat över sin fasta egendom utan erforderligt samtycke, är åtgärden ogill, om andra maken klandrar den (NJA 1947 s. 120). Den klandrande maken måste dock enligt GB 6: 4 instämma sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om åtgärden. Sådan kännedom som här avses föreligger icke redan i och med att ett rykte om att en make företagit en fastighetsförsäljning nått andra maken (NJA 1947 s. 576). Närmast till hands ligger att anse klandertiden icke börja löpa förrän den som vill klandra erhållit en så fullständig kännedom om åtgärden (vilken fastighet den

 

avser, huruvida laga form iakttagits, köpeskilling, köpevillkor o. s. v.), att han kan bedöma huruvida klander är påkallat (åtgärden oförmånlig och ej ogiltig klander förutan) eller ej. (Jfr NJA 1932 s. 339, varav beträffande barns äkta börd synes framgå, att klandertid för den äkta mannen börjar löpa först vid kännedom om ej blott att hans hustru fött ett barn utan även när detta skett med så stor noggrannhet som erfordras för att bedöma huruvida en bördstalan är påkallad och med hänsyn till konceptionstidens längd har utsikter att lyckas.) Domsmotiveringen i NJA 1947 s. 576 utesluter emellertid icke möjligheten, att den som vill klandra en åtgärd i någon mån kan vara pliktig utnyttja klandertiden till att på eget initiativ skaffa sig en för klanderprocessens bedömande nödig fullständigare kännedom om åtgärden.
    Vad angår äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar (SvJT 1937 s. 812, 1939 s. 643 och 1945 s. 140, jfr 1946 rf s. 3), måste enligt GB 8 gåvor mellan makar (och avtal varigenom den lagstadgade fömögenhetsordningen ändras) ske i äktenskapsförords form. Formföreskrifterna äro meddelade främst med tanke på den överlåtande makens borgenärer. För att mot dem få åberopa en överlåtelse, som skett utan upprättande av äktenskapsförord, måste andra maken enligt GB 8: 4 bevisa att förord ej erfordrats. Då makar gemensamt förvärvat en fastighet för mannens pengar, ansågs i NJA 1946 s. 321 beträffande hustruns hälft av fastigheten föreligga en förmögenhetsöverföring från mannen, vilken i brist på äktenskapsförord icke stod sig mot mannens borgenärer. Vidkommande förhållandet mellan makarna inbördes torde formföreskrifterna om äktenskapsförord innebära, att ett i annan form träffat avtal icke kan åberopas av ena maken, om den andre visar att fråga är om gåva eller annat formfordrande avtal. Av GB 11: 29 framgår emellertid, att avtal om ordnande av makarnas ekonomiska mellanhavande vid förestående skilsmässa blir bindande makarna emellan, såvitt det ej är uppenbart obilligt för ena maken. I ett sådant avtal ingående överlåtelser torde makarna emellan ej kunna anses såsom formfordrande gåvor, därest avtalet i sin helhet saknar benefik karaktär. Måhända bör ett skilsmässoavtal alltid anses som oneröst, såvitt det ej är uppenbart obilligt för den make gentemot vilken det åberopas. Det har gjorts gällande, att en make i detta fall överhuvud icke skulle äga åberopa annan ogiltighetsgrund än uppenbar obillighet. I NJA 1946 s. 748 gjorde mannen gällande, att ett skilsmässoavtal skulle vara ogiltigt jämlikt lagen den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Avtalet innefattade emellertid icke större förmåner för hustrun än hon med hänsyn till långvarigheten av parternas äktenskap och övriga omständigheter skäligen ägt påfordra. Vid sådant förhållande ansågs den omständigheten att mannen vid tiden för avtalet led av vissa rubbningar i själsverksamheten icke föranleda avtalets ogiltighet (jfr NJA II 1924 s. 595). Frågan om förhållandet mellan formfordrande gåva och formlöst skilsmässoavtal blev ingående belyste huru icke slutligen avgjord i NJA 1949 s. 427. I samband med att man-

 

nen ämnade starta en affärsrörelse upprättade ett par makar äktenskapsförord om att allt vad de ägde skulle vara hustruns enskilda egendom och mannen förklarade sig, i den mån egendomen var hans, överlämna den såsom gåva till hustrun att tillhöra henne enskilt. Samtidigt träffade makarna emellertid ett skriftligt »förbehåll», enligt vilket de vid eventuell skilsmässa skulle dela allt lika som om intet äktenskapsförord funnits. Sistnämnda avtal, vilket icke ansågs tillkommet i sådan form att äktenskapsförordet därigenom upphävts (NJA 1945 B 1204), kunde enligt Svea hovrätts mening icke heller anses innefatta ett sådant mellan makarna slutet avtal med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad som avses i 11 kap. GB eller eljest utgöra ett mellan makarna slutet avtal av sådan beskaffenhet att det ägde rättslig giltighet. Måhända har hovrätten fäst sig vid att »förbehållet» icke avsåg en »förestående» i betydelsen redan uppgjord utan en »eventuell» framtida skilsmässa. Denna omständighet kan emellertid knappast vara avgörande, eftersom skilsmässoavtalens giltighet i GB (annorlunda i 1915 års lag där de först nämndes) icke beror på stadgandet i GB 11: 29 utan på makars allmänna avtalsfrihet. Frågan blev i detta mål icke avgjord av HD, som i stället underkände själva äktenskapsförordet på en formell grund vartill jag strax återkommer. Om äktenskapsförords form gäller enligt GB 8: 10, att det skall upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen. Ett äktenskapsförord, som egenhändigt undertecknats av makarna jämte två ojäviga vittnen, ansågs i NJA 1946 s. 620 icke upprättat i laga form, då ena maken icke i vittnenas närvaro undertecknat handlingen eller vitsordat sin underskrift. Hade bevittnandet skett med båda makarnas medgivande, skulle dock formföreskriften säkerligen ansetts uppfylld (NJA 1937 s. 226 samt vad därom anförts i SvJT 1939 s. 643, 1940 s. 46 och 1945 s. 142; jfr beträffande bodelningshandling NJA 1947 s. 270 och beträffande fastighetsköp NJA 1946 s. 411, SvJT 1950 s. 861 samt Festskrift för Ekeberg s. 76; se SÖDERLUND, Några anteckningar i anslutning till 1946 års lagstiftning om vittnen vid rättshandlingar, i SvJT 1950 s. 766, samt NIAL, Om bevittning av äktenskapsförord, i Festskrift för Ekeberg s. 383). För att ett äktenskapsförord skall bliva giltigt fordras, förutom skriftlig och bevittnad form, ytterligare att det ingives till rätten och intages i dess protokoll (GB 8: 11). Det har av gammalt ansetts att förordet före ingivandet dock skulle ha den verkan att vardera maken skulle äga påkalla dess ingivande. Det är emellertid även tänkbart, att ett äktenskapsförord erhåller giltighet makarna emellan först när det med bådas medgivande intagits i rättens protokoll samt att det ända till dess står vardera maken fritt att ångra sig. För att formkravet bör förstås på sist angivna sätt talar i viss mån nyssnämnda rättsfall NJA 1949 s. 427. I det ifrågavarande fallet hade mannen ingivit äktenskapsförordet till rätten men därefter med hustruns vetskap och utan invändning från hennes sida återfått det, innan det blivit intaget i rättens protokoll. På grund härav fann HD — oavsett att förordet, sedan hustrun i strid med vad makarna sålunda gemensamt avsett ingivit förordet till

 

rätten, blivit intaget i dess protokoll — icke böra läggas till grund för bodelningen mellan makarna. (Jfr NJA 1946 B 1019.)
    Äktenskapets upplösning (SvJT 1937 s. 812 och 1945 s. 142) kan, förutom genom döden, ske antingen genom återgång eller genom äktenskapsskillnad. Återgång är en sällsynt företeelse, som dock under kristiden till följd av världskriget blivit något vanligare. Ett återgångsskäl är, att äktenskap slutits med någon som redan var gift. Sedan norska makar under ockupationstiden beviljats äktenskapsskillnad av norska justitiedepartementet och hustrun gift om sig med en svensk man men departementet efter ockupationstidens slut förklarat skillnadsbeslutet ogiltigt, fingo svenska domstolar på talan av den svenska mannen pröva, huruvida det senare äktenskapet skulle återgå (NJA 1947 s. 346). Ett annat återgångsskäl är, att ena maken blivit av den andre genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående vem denne är. I NJA 1946 s. 479 yrkade, sedan två tyska flyktingar gift sig, hustrun återgång av äktenskapet på den grund att mannen uppgivit sig vara svensk och denna uppgift varit avgörande för hennes beslut att ingå äktenskapet. Båda fallen ha egentligen intresse för den internationella privaträtten och skola ej här närmare behandlas (jfr SvJT 1948 s. 300). — Äktenskapsskillnad föregås vanligen av hemskillnad och hemskillnad av medling. För hemskillnad enligt GB 11: 1 förutsättes, att makarna äro överens om sammanlevnadens hävande samt att medling ägt rum, d. v. s. makarna sammankommit inför en medlare För hemskillnad enligt GB 11: 2 förutsättes, att söndring eller annan hemskillnadsgrund styrkes samt att den kärande maken infunnit sig till medling och svaranden åtminstone blivit kallad eller ej kunnat anträffas med kallelse. (Förutom den litteratur, som angives i SvJT 1945 s. 143 noten, må här hänvisas till justitieombudsmannens ämbetsberättelser, nämligen angående medling JO 1950 s. 143, angående hemskillnad JO 1949 s. 172 och angående hemskillnad med sinnessjuk make JO 1950 s. 65.) Lagen medger inga undantag från dessa krav på medling för det fall att endera maken har förhinder mot att komma till medling. Om den make som vill skiljas icke kan komma till medling, kan han icke heller få skilsmässa. Om svaranden är utrikes eller eljest av praktiska (ekonomiska) skäl förhindrad att komma, får medlaren ändå skicka honom en kallelse i så god tid att han haft teoretisk möjlighet att komma och hemskillnad enligt GB 11: 2 kan sedan äga rum. I NJA 1946 s. 543 medgavs emellertid en lättnad i medlingsförfarandet, då svaranden satt i fängelse och alltså icke kunde komma till medling annorstädes samt kärandens ekonomi icke tillät en resa till fängelseorten. Medling ansågs ha ägt rum i laga ordning, då hustrun som bodde i Göteborg infunnit sig hos en medlare där, vilken då i telefon satt sig i förbindelse med mannen som var intagen på centralfängelset i Norrköping. — Beträffande val mellan flera åberopade och styrkta grunder för hemskillnad har jag i SvJT 1945 s. 143 (jfr SvJT 1946 rf s. 43 och nedan om direkt äktenskapsskillnad) uttalat, att som domskäl i första hand bör åberopas sådan grund som innefattar skuld hos ena maken,

 

ty fastställande härav kan vara av betydelse för den oskyldiga makensrätt. Enligt GB 11: 24 är sålunda rätt till skadestånd beroende av att äktenskapsskillnad sker på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre. När hemskillnadsdom grundats å första stycket i GB 11: 2, ärenligt vad jag i SvJT 1945 s. 144 uttalat den oskyldiga makens rätt till skadestånd i äktenskapsskillnadsmålet bevarad, så snart av handlingarna i hemskillnadsmålet framgår att han vunnit hemskillnaden på grund av att den andre grovt åsidosatt sina plikter mot honom; detta uttryck behöver alltså ej stå direkt i hemskillnadsdomen. I NJA 1945 s. 9 hade hemskillnadsdom grundats å GB 11: 2 första stycket, varvid såsom domskäl åberopats att mannen genom att ha intim förbindelse med annan kvinna i märklig mån åsidosatt sina plikter mot hustrun. I samband med att därefter dömdes till äktenskapsskillnad tillerkändes hustrun skadestånd, då omständigheterna icke föranledde annat än att mannen genom det i hemskillnadsdomen åberopade förhållandet grovt åsidosatt sina plikter mot henne. — Äktenskapsskillnad efter hemskillnad förutsätter enligt GB 11: 3, att makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och ej heller därefter upptagit sammanlevnaden. (Beträffande frågan när hemskillnadsåret börjar löpa kan — förutom till SvJT 1917 s. 263 och NJA 1919 s. 474 — hänvisas till SvJT 1946 rf s. 71.) Formellt kan ansökan om äktenskapsskillnad anhängiggöras genom gemensam ansökan. Ena maken kan för sin del återkalla en sådan ansökan (liksom en hemskillnadsansökan enligt GB 11: 1) genom att överklaga underrättens dom. I motsats till vad som gäller enligt GB 11: 1 (SvJT 1937 s. 812 nederst) förutsättes emellertid i GB 11: 3 icke enighet mellan makarna, utan det skall på talan av endera dömas till äktenskapsskillnad. Ha makar gemensamt gjort ansökan om äktenskapsskillnad enligt GB 11: 3 men ena maken för sin del återkallat ansökningen, föreligger därför intet hinder att på talan av andra maken döma till äktenskapsskillnad (NJA 1945 s. 267). Enligt GB 11: 30 förfaller verkan av hemskillnad, om makarna åter flytta samman. Av lagens ordalag att döma skall frågan, huruvida makarna »flyttat samman» eller »leva åtskilda», bedömas efter om de bott tillsammans eller ej (SvJT 1945 s. 144). Bördsreglerna och stadgandet i GB 2: 11 bygga emellertid tydligen på att makarna skola anses ha »upptagit sammanlevnaden», d. v. s. »flyttat samman», så snart något samlag mellan dem förekommit (JO 1946 s. 217, Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1945 s. 173 och 311 samt SvJT 1948 s. 733). I NJA 1945 s. 260 hade makarna, alltsedan hemskillnadsdomen vunnit laga kraft, icke haft gemensam bostad men mannen tillbragt åtminstone tre nätter i hustruns bostad samt makarna vid ett tillfälle tillbragt en natt tillsammans å ett av mannen förhyrt rum och därunder haft samlag med varandra. Liksom i ett tidigare rättsfall (NJA 1939 s. 48, behandlat i SvJT 1945 s. 144) ansågos dessa omständigheter »med hänsyn till vad eljest i målet förekommit» icke innefatta att makarna återupptagit sammanlevnaden.

 

HD:s dom dikterades emellertid av 3 justitieråd mot 2. I dispensmålet NJA 1947 s. 359 hade samlag mellan makarna ej förekommit men mannen under en kortare tid bott hos hustrun, varvid de haft skilda sovrum. (Mannen, som efter hemskillnadsdomen var bosatt på annan ort än hustrun, hade bott hos henne i 8 dagar för att hjälpa henne med en handelsträdgård.) Sammanlevnaden ansågs ej återupptagen. I detta sammanhang må slutligen framhållas, att rätten på yrkande av endera maken kan i hemskillnadsdomen förbjuda makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka varandra under hemskillnadstiden. Enligt NJA 1950 s. 161 äger icke allmän åklagare (utan blott andra maken) föra talan i anledning av överträdelse av sådant besöksförbud. — Direkt äktenskapsskillnad kan vinnas på flera grunder, bl. a. äktenskapsbrott (GB 11: 8). Lagen utgår från att skillnadsgrunden är en del av själva domslutet. Makarna äro därför icke att anse som skilda förrän genom lagakraftägande dom ej blott dömts till äktenskapsskillnad utan även skillnadsgrunden fastställts. (SvJT 1945 s. 144; motsvarande gäller om hemskillnad, jfr ovan och SvJT 1946 rf s. 43.) I NJA 1945 s. 723 hade makar mot varandra fört talan om äktenskapsskillnad på grund av hor samt underrätten, som fann styrkt att båda makarna brutit äktenskapet med hor, dömt till äktenskapsskillnad jämlikt GB 11: 8 Mannen (ensam) anförde besvär i skillnadsfrågan under yrkande om ogillande av hustruns mot honom förda talan. Oaktat hustrun icke överklagat underrättens dom i vad därigenom på mannens talan dömts till äktenskapsskillnad, ansågs äktenskapet icke vara genom lagakraftägande beslut upplöst. När makarna, som försonat sig, hos HD återkallade sina yrkanden om äktenskapsskillnad, undanröjde därför HD äktenskapsskillnadsdomarna. Enligt GB 11: 8 förlorar make sin rätt till äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott, om han samtyckt till gärningen eller efter erhållen kunskap därom låtit sex månader gå innan han instämt sin talan. I NJA 1946 s. 92 hade hustrun förstyrkat äktenskapsskillnad enligt GB 11: 8 men återkallat denna talan och därefter ånyo — fortfarande inom sexmånaderstiden — begärt äktenskapsskillnad på grund av samma äktenskapsbrott. Hon ansågs emellertid genom återkallelsen ha med för framtiden bindande verkan avstått från sin rätt att på den av henne åberopade grunden erhålla skillnad i äktenskapet (jfr SvJT 1946 rf s. 85 och 1949 s. 259). — De rättsfall, som röra förutsättningarna för skadestånd enligt GB 11: 24, ha redan behandlats, NJA 1944 s. 26 i SvJT 1945 s. 144 och NJA 1945 s. 9 här ovan i samband med hemskillnad. Vad angår skadeståndsberäkningen, utnyttjas bestämmelsen av domstolarna till att hindra en make att obehörigen »skilja sig till pengar» (TfR 1949 s. 213). Om den skyldige maken är den fattigare, kan bestämmelsen tillämpas så, att vardera maken får behålla sitt giftorättsgods. I NJA 1948 s. 265 ansågs något mera böra tillkomma den till äktenskapsbrott skyldiga hustrun, vilken var den minst förmögna av makarna. Enligt mannens uppgift ägde han — förutom enskild egendom till ett belopp av 337,000 kronor — behållet giftorättsgods till ett värde av 1,100,000

 

kronor samt hustrun behållet giftorättsgods till 100,000 kronors värde. På grund av att två justitieråd ansågo det ej vara styrkt att äktenskapsbrott blivit begånget kommo endast tre justitieråd att deltaga i prövningen av skadeståndsfrågan. Av dem bestämde två justitieråd, enligt vilkas mening domen avfattades, skadeståndets belopp till vad av hustruns hälft av makarnas behållna giftorättsgods översteg summan av 200,000 kronor och det belopp vartill värdet av hennes eget behållna giftorättsgods uppgick. Hustrun fick alltså behålla sitt eget giftorättsgods jämte 200,000 kronor. Ett justitieråd ville bestämma skadeståndsbeloppet till vad av hennes hälft av makarnas behållna giftorättsgods översteg 200,000 kronor. Enligt den skiljaktige ledamoten skulle hustrun alltså blott få 200,000 kronor. Han ansåg skadeståndet icke böra bliva mindre ju större hennes egen förmögenhet var. Domstolarna fästa sig emellertid mindre vid hur stort skadeståndet blir än vid hur mycket den skyldiga maken skäligen bör få vid bodelningen.
    Underhållsskyldighet på grund av äktenskap (SvJT 1937 s. 814, 1939 s. 643 och 1945 s. 145, jfr 1946 rf s. 69 och betr. terminus a quo vid hemskillnad 1946 rf s. 37) kan enligt GB 5: 2 under sammanlevnad fullgöras bl. a. genom verksamhet i hemmet. I överensstämmelse härmed har i flera fall, sedan gift kvinna omkommit genom bilförares vållande, hennes frånfälle ansetts medföra minskning i barnens erforderliga underhåll och underhållsbidrag jämlikt SL 6: 4 förty tillerkänts dem (NJA 1945 s. 16 och 1947 s. 255). — Efter hemskillnad (GB 11: 25) eller äktenskapsskillnad (GB 11: 26) fullgöres underhållsskyldigheten genom utgivande av underhållsbidrag till den make som finnes vara i behov därav. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. I SvJT 1945 s. 146—148 har jag behandlat frågan om psykisk abnormitets inverkan på skuld i detta hänseende och hävdat att anledning finnes till större stränghet mot den skyldige än vid fastställande av straffrättslig otillräknelighet. I NJA 1950 s. 28 befanns en hustru, på grund av vars äktenskapsbrott det dömdes till äktenskapsskillnad, vara i behov av underhållsbidrag. Då hustrun led av sinnesslöhet i sådan grad (intelligensålder omkring 9 1/2 år) att hon ej kunde anses huvudsakligen bära skulden till skillnaden, förpliktades mannen utge månatliga underhållsbidrag till henne. Utgången i detta särskilda fall kan nog förlikas med mina uttalanden, men jag vill upprepa min varning mot att för all framtid övervältra försörjningsbördan för psykiskt abnorma på dem, som under ett olyckligt äktenskap måst försörja dem. — På liknande sätt som nyss anförts om skadeståndsskyldighet kan även underhållsskyldighet utnyttjas till att göra förmögenhetsfördelningen mellan makarna rättvisare. Sålunda tillerkändes i NJA 1944 s. 468 en hustru, som vid bodelningen erhållit nära en halv miljon, det oaktat underhållsbidrag av mannen vid äktenskapsskillnad. Hustrun hade infört betydande förmögenhet i boet. Mannen, som var läkare, bedrev till en början vetenskaplig forskning och hade små inkomster

 

men mot slutet av äktenskapet förtjänade han omkring 100,000 kronor om året. Med hänsyn till mannens inkomster av sin läkarverksamhet under senare år och makarnas förmögenhetsförhållanden under den tid av omkring 25 år äktenskapet varat fann HD vad hustrun skäligen kunde av sina tillgångar årligen taga i anspråk för sitt uppehälle icke motsvara vad som finge anses vara tillbörligt underhåll till henne. Tillräcklig anledning att bestämma underhållet till ett belopp en gång för alla ansågs icke föreligga, utan mannen förpliktades utge periodiska underhållsbidrag till hustrun. Enär mannens inkomster beräknades komma att nedgå då han nådde högre ålder, förklarades bidragen dock skola utgå blott till dess mannen fyllt 65 år. Somliga anse en sådan tidsbegränsning på förhand mindre lämplig, eftersom möjlighet till jämkning finnes då väsentligt ändrade förhållanden inträda. — Enligt GB 11: 28, som medger jämkning av vad genom rättens beslut eller genom avtal blivit bestämt om bidrag till makes underhåll när väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, må dock underhållsbidrag till frånskild make ej utdömas, såframt sådant bidrag icke tidigare skolat utgå, eller höjas utöver det högsta belopp till vilket bidrag tidigare varit bestämt. Detta förbud mot höjning kan enligt NJA 1948 s. 301 sättas ur kraft genom avtal mellan makarna. När makar genom underhållsavtal överenskommit att, därest väsentligt ändrade förhållanden skulle påkalla höjning, nedsättning eller upphörande av underhållsbidraget, fråga därom finge av endera parten dragas inför domstol, ansågs därför innehållet i GB 11: 28 icke hindra en av väsentligt ändrade förhållanden påkallad höjning av det enligt avtalet utgående bidraget. (Jfr SvJT 1949 s. 286). — Enligt gällande familjepensionsreglemente kan frånskild make genom domstols förordnande erhålla rätt till familjepension. Meningarna äro delade, huruvida yrkande härom måste framställas i äktenskapsskillnadsmålet eller jämlikt grunderna för GB 11: 28 och 29 kan upptagas till prövning senare (NJA 1949 s. 355 och 1946 s. 237, jfr NJA 1945 s. 346, 1947 s. 194 och 1942 s. 98, SvJT 1942 rf s. 99, Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1945 s. 308 samt TfR 1947 s. 465).
    Bodelning (SvJT 1937 s. 816, 1939 s. 644 och 1945 s. 148; jfr JO 1950 s. 84, ang. bouppteckningsed enligt GB 11: 20 SvJT 1946 rf s. 46, ang. frågan om egendom är samfälld eller enskild SvJT 1947 rf s. 12 samt ang. 3,000-kronorsregeln och 104 § försäkringsavtalslagen SvJT 1946 s. 523 och 1947 s. 139) skall ske i skriftlig form med vittnen. I NJA 1947 s. 270 hade hustrun egenhändigt tecknat sitt namn å en handling och denna senare, då hustrun ej var närvarande, till bestyrkande av hennes namnteckning försetts med påskrift av två vittnen. Handlingen ansågs som en i laga form upprättad bodelningshandling med hänsyn till att bevittnandet måste antagas ha skett med hustruns medgivande, varjämte hon själv efter bevittnandet för ett av vittnena vitsordat sin namnteckning (jfr vad ovan anförts om äktenskapsförords form jämte där angiven litteratur). — Vidkommande beräkning av värdet utav förmåner, som på grund av livränteförsäkringar

 

tillkomma ena maken för fastställande av den andra makens giftorätt vid bodelning efter hemskillnad hänvisas till det ovan under äktenskapets rättsverkningar omtalade rättsfallet NJA 1946 s. 59 (jfr SvJT 1947 s. 516 nederst).

 

SLÄKTRÄTT.

 

    Äktenskaplig börd (SvJT 1937 s. 818, 1939 s. 645 och 1945 s. 149; jfr tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1945 s. 173 och 1946 s. 16) tillkommer enligt 1 kap. föräldrabalken barn i äktenskap samt barn utom äktenskap vars föräldrar ingå äktenskap med varandra. (SOU 1946:49, SvJT 1947 s. 764 och NJA II 1950 s. 1). Samma regel gällde enligt 1917 års lag om äktenskaplig börd. Närmast dessförinnan (1/1 1916—1/1 1918) blevo enligt 1915 års lag även barn som avlats i trolovning eller vars föräldrar efter barnets avlelse ingått trolovning med varandra »äkta barn». Trolovning togs därvid i samma betydelse som i nya GB 1, alltså omfattande både eklaterad förlovning (trolovning i äldre mening) och hemlig förlovning (som tidigare kallades äktenskapslöfte). Ursprungligen (enligt äldre ÄB 8: 1 och 2 samt äldre GB 5: 1) betraktades barn som äkta, om fadern före eller efter barnets avlande gav modern äktenskapslöfte, men ett efter barnets avlelse följande äktenskapslöfte miste sin legitimerande verkan, om förbindelsen upplöstes annorledes än genom enderas död utan att vigsel skett (SvJT 1937 s. 819). I NJA 1947 s. 51 hade ett barn avlats i lönskaläge år 1911, varefter fadern givit modern äktenskapslöfte men modern år 1918 gift sig med en annan man. Med hänsyn till att fadern och modern icke haft någon egentlig beröring med varandra efter 1912 ansågs den förbindelse, som tidigare slutits mellan dem, icke ha bestått då 1915 års lag den 1 januari 1916 trädde i kraft. Barnet blev alltså icke äkta barn. För att ett efter barnets födelse följande giftermål skall ha legitimerande verkan måste faderskapet fastställas. Beträffande frågan hur faderskapet skall fastställas, då barnet fötts före 1917 års lag om barn utom äktenskap, hänvisas till NJA 1946 s. 705. — Till gift kvinnas barn presumeras hennes man vara fader. För presumtionens brytande fordrades enligt 7 § lagen om barn utom äktenskap bevisning om att barnet icke kunde vara avlat av mannen (jfr SvJT 1939 s. 646). Detta stränga beviskrav omöjliggjorde vanligen presumtionens brytande (NJA 1947 s. 34). Då företagen rasbiologisk undersökning talade för att en annan man var fader till barnet, frånkändes emellertid detta i NJA 1946 s. 642 äktenskaplig börd. Detsamma skedde i NJA 1947 s. 85, då makarna sammanstämmande uppgivit sig ej ha haft samlag å tid då barnet kunde ha avlats samt en annan man vitsordat hustruns uppgift att hon haft samlag med honom å sådan tid att han kunde vara fader till barnet. I anslutning till den tendens att lätta på beviskravet, som sålunda yppat sig i praxis, fordras numera enligt föräldrabalken 2: 4 blott, att modern haft samlag med annan än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget, eller ock, på

 

grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet, det eljest kan hållas för visst, att mannen ej är barnets fader (SOU 1946:49 s. 71 samt EDLING, Ett par spörsmål rörande presumtionen om äktenskaplig börd, i Festskrift för Ekeberg s. 147).
    Beträffande fastställande av faderskap (SvJT 1937 s. 820, 1939 s. 645 och 1945 s. 150) gällde enligt 26 § lagen om barn utom äktenskap, att svaranden skulle anses såsom fader, om det bleve utrett att han haft samlag med modern å tid då barnet kunde ha avlats och icke vore uppenbart att barnet ej avlats vid det samlag. Under rätt lång tid efter genomförandet av lagen om barn utom äktenskap torde man ha utgått från den uppfattningen, att såsom konceptionstid borde räknas den tid, inom vilken det överhuvud vore tänkbart att befruktande samlag kunde ha ägt rum, oavsett om möjligheten kunde anses direkt bestyrkt av den medicinska vetenskapen. När samlag var styrkt, krävde sålunda domstolarna för att talan om faderskapets fastställande skulle ogillas, att det visades att faderskapet av särskild anledning vore uteslutet. I denna praxis har emellertid skett ändring genom att i flera rättsfall från senare tid framhävts, att det skall vara »utrett» att barnet kan vara avlat vid det samlag varom fråga vore (SOU 1946: 49 s. 84) I NJA 1945 s. 196 uttalade medicinalstyrelsen endast, att det icke kunde med visshet uteslutas att barnet avlats vid samlaget i fråga. Detta uttalande funno domstolarna icke kunna tolkas annorlunda än att styrelsen fann det tveksamt huruvida möjlighet förelåge för att barnet avlats vid samlaget. Det ansågs därför icke utrett att barnet kunde ha avlats då, utan faderskapstalan ogillades. Numera följer av stadgandet i föräldrabalken 3: 2, att faderskapstalan skall ogillas, om det är osannolikt att barnet avlats vid samlaget (SOU 1946:49 s. 75—87 och SvJT 1950 s. 560). — Konceptionstiden för fullgånget barn anses vanligen omfatta 240—300 dagar före barnets födelse. I nyssnämnda rättsfall NJA 1945 s. 196 ansågs sålunda ett fullgånget barn (flicka, 49 cm lång, vägande 2.61 kg) icke kunna vara avlat så sent som 235 dagar före barnets födelse. I NJA 1945 s. 389 uppkom fråga, huruvida fullgånget barn (flicka, 51 cm, vägande 4.02 kg) kunde vara avlat 239 dagar före födelsen. HD förnekade icke möjligheten härav men ogillade faderskapstalan med hänsyn till förebragt utredning om att mannen vore steril jämte övriga förekomna omständigheter. I exceptionella fall har kortare konceptionstid än 240 dagar eller längre än 300 dagar antagits. En gosse, som blott var 46.5 cm lång och vägde 2,6 kg, ansågs sålunda i NJA 1946 s. 589 kunna vara avlad 224 dagar före födelsen. Å andra sidan ansågs i NJA 1948 s. 698 en gosse, som var 60 cm i stället för normalt 50 cm lång, kunna vara avlad 310 dagar före födelsen. — Med föräldrabalkens utformning av stadgandet bliva frågorna om konceptionstidens bestämmande och faderskapspresumtionens hävande icke två helt skilda spörsmål.¹ En sådan sammansmältning har i vissa situationer skett redan vid tillämpning av äldre lag. Att i nyssnämnda rättsfall NJA 1945 s. 389 vad som upplysts om mannens sterilitet ansågs tillräckligt för faderskapstalans

 

¹ Jfr emellertid K. M:s dom d. 15 nov. 1950 nr 64.

 

ogillande sammanhängde tydligen med att 239 dagar var en osannolik konceptionstid. Även när samlag otvivelaktigt ägt rum å sådan tid att barnet därvid kan ha avlats, har det emellertid förekommit att det med hänsyn till förebragt utredning rörande mannens sterilitet och övriga omständigheter i målet ansetts uppenbart att barnet icke avlats vid nämnda samlag (NJA 1948 s. 272). Med uttrycket »övriga omständigheter» torde nog stundom åsyftats, att preventivmedel använts eller att modern haft samlag med annan man (jfr t. ex. NJA 1937 s. 430). När frågan satts på sin spets, har HD dock förnekat, att enligt den före föräldrabalken gällande rätten hänsyn finge tagas till sådana omständigheter. I NJA 1948 s. 802, där svaranden haft samlag med kvinnan vid olika tillfällen under en kortare tidsperiod omkring 275 dagar före barnets födelse, ansågs sålunda varken att preventivmedel använts vid nämnda samlag eller att kvinnan vid flera tillfällen haft samlag med annan man föranleda till att det vore uppenbart att barnet ej avlats vid samlag med svaranden. I detta hänseende medför föräldrabalken en betydelsefull lagändring. Om det är styrkt att modern under konceptionstiden haft samlag med flera, kan en sådan omständighet som att vid samlag med svaranden preventivmedel använts tänkas göra det mindre sannolikt att denne är fader till barnet. Vidare kan en jämförelse mellan tiderna för samlag med den ene och den andre samt barnets utvecklingsgrad peka i viss riktning. Jämväl en sådan omständighet som att modern mera regelbundet haft samlag med en viss man och endast vid ett enstaka tillfälle med annan torde i vissa fall kunna tillmätas betydelse (SOU 1946:49 s. 82). Utredning om att modern under konceptionstiden haft samlag med annan än svaranden måste alltså hädanefter i viss utsträckning tillåtas. Departementschefen har emellertid understrukit, att sådan bevisning skall medgivas allenast när den verkligen kan vara av betydelse. Såvida ej några särskilda skäl tala mot att svaranden är fader till barnet, torde bevisning om att modern haft samlag med annan i regel ej böra få föras (prop. 1949:93 s. 89). — Frågan om faderskapsbevisningen har kommit i ett förändrat läge främst på grund av de bevisningsmöjligheter som numera föreligga genom blodgruppsbestämning (SvJT 1945 s. 151, SOU 1946:49 s. 81). Blodundersökning enligt ABO- eller MNsystemet anses ensam tillfyllest för att utesluta faderskap (NJA 1944 s. 568). Samma verkan har nyligen (NJA 1948 s. 327) tillerkänts P-systemet, vilket medger uteslutning då både modern och den uppgivna fadern tillhöra blodgruppen p— men barnet blodgruppen P+ (SOU 1946:49 s. 147). Slutligen har bevisvärdet av dels blodundersökning enligt Rhsystemet (SOU 1946:49 s. 146), dels ock ögonfärgsundersökning och annan antropologisk undersökning (SOU 1946: 49 s. 155, jfr SvJT 1950 s. 411) prövats i NJA 1949 s. 144. För detta mål, vilket rörde förväxling på en sjukstuga av två samtidigt födda barn och alltså närmast avsåg fastställande av moderskap men som är av stort intresse för fastställande av faderskap, har jag lämnat en närmare redogörelse i TfR 1950 hft 4—5 (jfr SvJT 1950 s. 947). — Enligt lagen om barn utom

 

äktenskap avgjordes faderskapsmål i stor utsträckning genom normerad partsed (NJA 1946 s. 491; jfr ovannämnda rättsfall NJA 1946 s. 705, där modern icke tilläts gå ed beträffande ett barn som fötts före lagen om barn utom äktenskap). Genom en lagändring, som trätt i kraft den 1 januari 1948, har emellertid den normerade partseden i faderskapsmål avskaffats. Moderns och den utpekade mannens uppgifter skola numera, där så erfordras, såsom i andra mål delgivas domstolen vid ett fritt förhör under sanningsförsäkran. Denna lagändring har vållat åtskilligt veksamhet hos underdomstolarna och på sina håll tolkats så att den lett till en icke avsedd försämring av moderns processuella ställning, men något prejudikat från högsta instans föreligger ännu icke (SvJT 1949 s. 567 och 1950 s. 730). — Faderskap till barn utom äktenskap kan fastställas genom erkännande av faderskapet, vilket emellertid för att konstituera barnets rättsliga status måste ske i viss form. Formföreskrifterna i 9 och 20 §§ lagen om barn utom äktenskap ha i NJA 1946 s. 169 ansetts innefatta krav på att mannens erkännande skett genom avtal som jämväl innehållit bestämmelser om underhållsbidrag. Enligt föräldrabalken 3: 4 skall emellertid numera ett erkännande, som givits i den form som fordras för att avtal om underhåll skall bliva bindande mot den underhållsberättigade, tillerkännas verkan med avseende åbarnets status, även om avtal om underhållsbidrag ej träffats (SOU 1946:49 s. 88). Beträffande erkännandes verkan i bevishänseende kan hänvisas till det ovan under trolovning behandlade rättsfallet NJA 1944 s. 181.
    Vårdnad om barn (SvJT 1937 s. 826 och 1945 s. 152) innebär bl. a. behörighet att å barnets vägnar överklaga utslag, varigenom barnet dömts till ansvar (NJA 1944 s. 3, behandlat i SvJT 1945 s. 153). — Om barn i äktenskap skall vid skilsmässa vårdnaden i regel tillerkännas endera av föräldrarna. Finnes med hänsyn till barnets bästa uppenbart, att ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, skall denna dock enligt föräldrabalken anförtros åt särskilt förordnad förmyndare. Sistnämnda stadgande fanns icke i äldre lag (7 § lagen om barn i äktenskap), enligt vilken blott speciella diskvalifikationsgrunder kunde föranleda vårdnadens överflyttande på särskilt förordnad förmyndare. I praxis torde emellertid sådan överflyttning ha skett, då båda föräldrarna voro olämpliga att utöva vårdnaden utan att beträffande bägge förelåg någon av de i lagen angivna speciella diskvalifikationsgrunderna. I NJA 1947 s. 248 var modern ej skickad att ha vårdnaden om barnet. Underrätten gav vårdnaden åt barnets morfader såsom särskilt förordnad förmyndare. Hovrätten tillerkände däremot fadern vårdnaden, enär sådana omständigheter icke visats att han ej borde få vårdnaden. Hos HD upplystes, att fadern lämnat barnet ifrån sig till ett par för honom helt främmande makar i syfte att dessa skulle fostra och inom den närmaste framtiden adoptera barnet. På grund härav och då det vore angeläget, att en representant för barnet noggrant prövade, huruvida det med hänsyn till barnets bästa vore lämpligt, att samtycke lämnades till adoption av barnet eller att skötseln av bar-

 

net handhades av dess morföräldrar eller hur det eljest borde förfaras med barnet, överlämnades vårdnaden slutligen till en barnavårdsman såsom särskilt förordnad förmyndare. Med dennes samtycke kom sedermera, på sätt NJA 1949 s. 49 utvisar, den tilltänkta adoptionen till stånd. — Barn utom äktenskap står under moderns vårdnad. Finnes hon ej vara lämplig att utöva vårdnaden, kan den överflyttas på fadern eller särskilt förordnad förmyndare. Modern behåller den lagliga vårdnaden även om barnet utackorderats i fosterhem och kan alltså när som helst återkräva barnet av fosterföräldrarna. Socialvårdskommittén har ifrågasatt en sådan ändring av bestämmelserna om vårdnadens överflyttning, att vårdnaden må kunna fråntagas vårdnadshavaren för att hindra denne att i strid mot barnets bästa taga barnet från det fosterhem där det vistas. (SOU 1944:34 s. 264—266). Någon sådan lagändring vidtogs dock ej vid föräldrabalkens införande (SOU 1946: 49 s. 93—96 och prop. 1949: 93 s. 101—110). Frågans lösande ankommer alltså på praxis. Det kan därvid ifrågasättas, huruvida en moder, som lämnat barnet till fosterhem och därefter icke tagit någon nämnvärd befattning med det på flera år, verkligen är lämplig att förese barnet eller om hon såsom olämplig bör skiljas från vårdnaden. I ett sådant fall (NJA 1948 s. 442) funno domstolarna det böra antagas, å ena sidan, att modern icke var lämplig att förese barnet samt, å andra sidan, att det uppenbarligen skulle lända barnet till största gagn, därest vården om detta alltjämt finge omhänderhavas av fosterföräldrarna; vårdnaden överflyttades därför på fosterfadern. — Den vårdnadsberättigade kan erhålla handräckning enligt 191 § utsökningslagen för att få barnet till sig överlämnat. Beträffande barn över 15 år anses dock i praxis handräckning utesluten. Alltefter ålder och förståndsutveckling böra ej heller yngre barn handräckningsvis utlämnas mot sin vilja (NJA 1949 s. 229). Barn, som under många år vistats i goda fosterhem, böra överhuvud ej handräckningsvis skiljas från fosterföräldrarna för att överlämnas till föräldrarna (NJA 1949 s. 32, jfr NJA 1950 s. 219). I dylika fall bör nämligen rådrum lämnas, så att frågan om överflyttande av vårdnaden kan hinna prövas, innan barnet flyttas. Då domstol dömt angående vårdnaden om ett barn, skall överexekutors åtgärd för att överlämna barnet till den vårdnadsberättigade icke behandlas som handräckning enligt 191 § utsökningslagen utan somverkställighet av dom enligt 38 § samma lag (NJA 1945 s. 314). Vidkommande verkställighetsfrågor må slutligen framhållas, att stadgandet i RB 17: 14 första stycket ansetts tillämpligt i mål om rätt för frånskild make till umgänge med barn, om vilka andra maken har vårdnaden (NJA 1949 s. 466). Domstolen kan alltså meddela förordnande, att domen må verkställas utan hinder därav att den icke äger laga kraft.
    Adoption (SvJT 1939 s. 649 och 1945 s. 153) av underårigt barn kräver enligt föräldrabalken 4: 5 föräldrarnas samtycke. Är endera sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort, är dock hans samtycke ej erforderligt. Är sådant fall för handen beträffande

 

båda föräldrarna, skall i stället förmyndarens samtycke inhämtas (SOU 1946:49 s. 89). Detta överensstämmer väsentligen med äldre lag (6 § lagen om adoption), sådan den i praxis tolkats. Då ingendera av föräldrarna hade del i vårdnaden utan denna tillkom särskilt förordnad förmyndare, ansågs sålunda endast hans samtycke erforderligt i det nyssomförmälda rättsfallet NJA 1949 s. 49. Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, skall dock enligt föräldrabalken 20: 6 (liksom tidigare enligt 9 § lagen om adoption) varda hörd, där det kan ske. Släktingar, som icke behöva höras i adoptionsärendet, äro icke berättigade att överklaga beslut om adoption. När tillstånd meddelats att adoptera ett barn, vars föräldrar avlidit och för vilket farfadern var förmyndare, fick alltså barnets mormoder icke överklaga beslutet (NJA 1947 s. 704). Beträffande tillstånd för svenska medborgare att adoptera finskt barn hänvisas till NJA 1946 s. 541 (jfr SvJT 1942 s. 551 samt beträffande internationellt privaträttsliga adoptionsspörsmål NJA 1947 s. 164 och SvJT 1947 rf s. 22).
    Föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn (SvJT 1937 s. 824, 1939 s. 647 och 1945 s. 164; jfr om faktisk särlevnad SvJT 1946 rf s. 33 och om barnbidrags inverkan SvJT 1948 s. 292) skall av fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet, fullgöras genom utgivande av underhållsbidrag. Sådana kunna utdömas interimistiskt (NJA 1944 s. 130) och vanligen uttagas genom införsel (NJA 1948 s. 625). I regel upphör all underhållsskyldighet vid den underhållsskyldiges död. Enligt 11 § lagen om barn utom äktenskap (vilken enligt 8 § föräldrabalkens promulgationslag fortfarande skall äga tillämpning) gäller emellertid, att om fadern till barn utom äktenskap dör och barnet ej har arvsrätt efter honom, det belopp som erfordras för fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldighet emot barnet skall före arvs- och testamentslotter utgå av behållningen i boet. Barnet skall emellertid icke härigenom erhålla större del av behållningen än det skulle ha fått om det varit av äktenskaplig börd. Då vid stadgandets tillkomst arvsberättigade barn saknade rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, utgick lagstiftaren från att det var deras arvslott som skulle jämföras med de utomäktenskapliga barnens underhållsbelopp. Sedan arvsberättigade barn genom 8: 1 lagen om arv erhållit rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, uppstår frågan huruvida denna deras rätt skall medräknas vid jämförelsen. Frågan har i NJA 1946 s. 32 besvarats jakande. Utomäktenskapligt barn har alltså jämlikt 11 § lagen om barn utom äktenskap, jämförd med 8: 1 lagen om arv, förklarats äga att ur kvarlåtenskapen efter fadern såsom underhållsbidrag, innan arv må tagas, utbekomma ett belopp motsvarande högst den arvslott och det underhållsbidrag barnet skulle ha erhållit, om det varit av äktenskaplig börd. Det måste sägas vara en formell egendomlighet, att arvslagens regler på denna omväg bliva tillämpliga på barn utan arvsrätt. Frågan torde få en enklare lösning vid den nya ärvdabalkens sammanställande (SOU 1946:49 s. 130 överst).

 

Barns underhållsskyldighet gentemot föräldrar är enligt svensk rätt långtgående. Även föräldrar, som icke dragit försorg om sina barn, kunna sedermera av sjukdom eller annan dylik orsak kräva dem på underhåll. — I NJA 1945 s. 357 hade en bilförare vållat en 23-årig sjuksköterskeelevs död. Hennes moder ansågs med hänsyn till sjukdom och ekonomiska förhållanden komma att genom dotterns död sakna erforderligt underhåll, varför ett engångsbelopp jämlikt SL 6: 4 tillerkändes modern. — Barns underhållsskyldighet är beroende av dess förmåga. Har ett barn bidragit till föräldrars underhåll i väsentligt större omfattning än som svarar mot barnets förmåga i förhållande till övriga barns, anses regressrätt mot syskonen kunna äga rum. I SvJT 1939 s. 648 har jag emellertid framhållit, att regressrätt bör tillämpas restriktivt (jfr SvJT 1942 s. 500). I NJA 1944 s. 429 antydes vissa riktlinjer för en sådan restriktiv tillämpning. Yrkande av son, vilken under flera år underhållit sin fader, att av syskon utfå bidrag till kostnad som han därför fått vidkännas lämnades utan bifall såvitt anginge tid som förflutit innan han framställde anspråk på sådant bidrag, enär han med hänsyn bl. a. till omfattningen av denna tid ansågs ha åtnöjt sig med att därunder ensam svara för underhållet.

 

FÖRMYNDERSKAPSRÄTT.

    Omyndiga (SvJT 1937 s. 826, 1939 s. 649 och 1945 s. 157) kunna i viss utsträckning själva mottaga gåvor. I NJA 1945 s. 605 ansågs emellertid en 12-årig flicka på grund av sin ringa ålder icke kunna medlaga verkan mottaga gåva av fast egendom. Givaren (hennes morfader) var hennes förmyndare och först efter hans död utsågs annan förmyndare. Att denne då omedelbart godkände gåvan spelade ingen roll, eftersom han ej ägt företräda flickan vid fastighetens överlåtelse åhenne. — Beträffande barns skadeståndsskyldighet föreligger ett flertal rättsfall, vilka jag behandlat i en uppsats i ämnet i försäkringsjuridiska föreningens publikationsserie (jämväl i TfR 1950 s. 273).
    Förmyndare (SvJT 1937 s. 827, 1939 s. 650, 1945 s. 158 och 1947 s. 766) har, såvitt ej annat skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv genom gåva eller testamente, att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som röra denna. Rörande förmyndarens förvaltning meddelas i lagen åtskilliga kontroll- och säkerhetsföreskrifter. Den som genom gåva eller testamente överlåter egendom till den omyndige kan väl anordna särskild förvaltning i förmyndarförvaltningens ställe, men däremot icke, när det gäller av förmyndaren i sådan egenskap förvaltad egendom, med rättslig verkan förordna, att lagens skyddsbestämmelser ej skola träda i funktion. När fader till sina underåriga barn skänkt fast egendom — som i saknad av annat förordnande skulle stå under förvaltning av fadern, barnens förmyndare — ansågs alltså en bestämmelse i gåvobrevet om att förvaltningen skulle vara undandragen överförmyndarens kontroll sakna laga verkan (NJA 1946 s. 410, jfr SvJT 1946 s. 453 och 1947 s. 605). I ett annat fall hade

 

3—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

förmyndaren i gåvobrevet erhållit särskilt förvaltningsuppdrag, men detta ansågs ej utesluta att han omhänderhade egendomen i sin egenskap av förmyndare och följaktligen måste ställa sig lagens skyddsbestämmelser till efterrättelse (NJA 1947 s. 461). — Förmyndare må icke försälja omyndigs fasta egendom utan rättens tillstånd, och tillstånd skall givas endast om viktiga skäl till försäljningen föreligga. NJA 1949 s. 439 gällde en gammal, sinnessjuk kvinnas fastighet, till vilken hon icke hade någon närmare personlig anknytning. Den omständigheten att hennes arvingar förklarat sig vara utomordentligt intresserade av att fastigheten bevarades åt dem ansågs icke böra utgöra hinder mot en försäljning till gott pris.
    God man (SvJT 1937 s. 828, 1939 s. 650, 1938 s. 319, 1928 rf s. 17, 1937 rf s. 14, 1940 rf s. 2 och 1941 rf s. 33) för bortovarande har ansetts icke vara behörig att med bindande verkan för den bortovarande svara i kravmål mot denne (NJA 1944 s. 588) men väl att anföra besvär över domvilla (NJA 1947 s. 60).
    Överförmyndare (SvJT 1939 s. 651 och 1926 rf s. 58) granskar förmyndares förvaltning (jfr nyssnämnda rättsfall NJA 1946 s. 410) och äger därför rätt till arvode enligt vissa grunder (NJA 1945 s. 478).
    Förmynderskapsdomstol (SvJT 1945 s. 159) skall granska överförmyndarnas årliga uppgifter (JO 1947 s. 22). — Beträffande rättegången märkes, att underrätts beslut varigenom en person förklarats omyndig och förmyndare utsetts för honom skall — oaktat beslutet blivit av hovrätten upphävt — lända till efterrättelse intill dess lagakraftägande utslag i målet föreligger (NJA 1945 s. 217). Detta följer nu av föräldrabalken 20: 35 liksom tidigare av förmynderskapslagen 12: 27. (Jfr SvJT 1947 rf s. 31.)