NILS BECKMAN. Barns skadeståndsskyldighet. Stockholm 1950. Försäkringsjuridiska föreningens publikationer Nr 7. 36 s. Kr. 3.00.

 

    Nutidens rastlösa liv med dess mångfaldiga skaderisker av olika slag har givit skadeståndsrätten en med vart år allt större och större betydelse. I centrum för juristernas intresse ha under lång tid stått framförallt de frågor, vilka röra företagares ansvar. Diskussionen har gällt möjligheten att ålägga företagare och med dem jämställda skyldighet att ersätta skada, som berott på anställdas culpa eller som orsakats av företagets verksamhet utan att culpa kunnat läggas någon person till last. På senare tid har emellertid även ett annat problemkomplex kommit att tilldraga sig stor uppmärksamhet. Det gäller alla de frågor, som sammanhänga med barns vårdslösa beteende såsom orsak till annan persons skada eller till skada som drabbat barnet.
    Att dessa problem ha stor betydelse kan man förmoda redan av det skäl, att omkring en fjärdedel av befolkningen utgöres av barn under 15 år. Härtill kommer att även barnen nu för tiden mycket lättare än förr kunna bliva orsak till att svåra skador drabba både andra och dem själva. En väsentligt ökad praktisk betydelse har frågan om barns skadeståndsskyldighet vidare fått i och med att numer en avsevärd del av nationalförmögenheten äges av barn, vartill kommer, att det blivit allt vanligare att föräldrar teckna ansvarighetsförsäkring, avsedd att täcka även deras barns ansvarighet.

 

Nu nämnda förhållanden avspegla sig också såväl i domstolarnas som i försäkringsbolagens verksamhet. Talrika skadeståndsdomar från senare tid avse barns skadeståndsskyldighet, och de försäkringsbolag, som meddela ansvarighetsförsäkring, få allt oftare utgiva ersättning i följd av barns oaktsamma handlingar.
    I den svenska juridiska litteraturen har emellertid frågan om barns skadeståndsskyldighet hittills blivit ganska litet behandlad. Den brist som sålunda förelegat har nu blivit på ett utmärkt sätt fylld genom den skrift av justitierådet Nils Beckman, som här anmäles. I ett föredrag, som ursprungligen hölls i Försäkringsjuridiska föreningen och vilket denna nu publicerat i sin skriftserie, har justitierådet Beckman underkastat vår rättspraxis på området en ingående, synnerligen klargörande, intressant analys och därmed på ett förträffligt sätt bidragit till att tolka det särskilda lagrum, strafflagen 6: 6, vilket avser barns skadeståndsskyldighet. De rättsfall förf. behandlar har han inledningsvis på ett mycket praktiskt sätt sammanställt i en översikt, vilken upptager ej mindre än 38 nummer. Undersökningen av dessa rättsfall utföres sedan mot bakgrunden av före år 1924 års lagändring gällande rätt och under jämförelse med främmande, framför allt dansk och norsk lag och rättspraxis.
    Här skall någon mera ingående redogörelse för förf:s undersökning av de skilda spörsmål han behandlar icke lämnas. Ett huvudresultat kan emellertid omtalas och med begagnande av förf:s egen sammanfattning angivas så, att han ur stadgandet i strafflagen 6: 6 om hänsynstagande till barnets sinnesart och gärningens beskaffenhet anser sig kunna — delvis i strid med motiven, som skarpt kritiseras — härleda dels en imputabilitetsregel (skadeståndsskyldigheten sjunker kontinuerligt med åldern för att vid 4 à 5 år helt upphöra), dels en imputationsregel (variationer i det enskilda fallet föranledas av i vad mån gärningen varit sådan, att barnet bort inse dess farlighet).
    En av förf. behandlad fråga må emellertid särskilt uppmärksammas. Enligt strafflagen 6: 6 skall vid bestämmande av barns skadeståndsskyldighet hänsyn tagas icke blott till de nyss nämnda båda omständigheterna, barnets sinnesart och gärningens beskaffenhet, utan även till »omständigheterna i övrigt». Här uppkommer den under senare tid i anledning av högsta domstolens avgörande i fallet NJA 1949 s. 171 livligt diskuterade frågan, huruvida domstolen vid bestämmande av barns skadeståndsskyldighet äger taga hänsyn till en för barnet gällande ansvarighetsförsäkring.
    Att förefintligheten av en ansvarighetsförsäkring skulle kunna influera på frågan, i vad mån en skadevållande bör drabbas av ersättningsskyldighet, måste ur försäkringsgivarens synpunkt te sig föga rimligt. »Skal den som har vært så forutseende å tegne en ansvarspolise betale mere enn en annen skadevolder i nogenlunde samme økonomiske stilling, som ikke har wært så klok?», frågar DAGFINN DAHL (Erstatning og opreising for legemsskade, 1933, s. 94) och avser, att frågan skall uppfattas som retorisk. Försäkringsgivaren har åtagit sig att täcka det skadestånd försäkringstagaren kan förpliktas utgiva enligt gällande ska-

 

deståndsrätt och har vid premiesättningen icke beräknat, att beloppet av detta skadestånd skulle kunna komma att stiga, emedan den skadeståndsskyldige är täckt genom försäkringsavtalet. Visserligen kan det för en domare, som känner till, att den skadeståndspliktige har ansvarighetsförsäkring, ligga frestande nära att, med hänsyn till att skadeståndets storlek i dylikt fall icke spelar någon ekonomisk roll för skadevållaren, döma denne att utgiva ett större skadestånd än eljest skulle kommit i fråga. Därmed är emellertid icke sagt, att det vore rätt och riktigt att göra så. En motsatt åsikt torde i själva verket vara den vanligaste. Insikten om berörda frestelse har också lett till att i engelsk rätt det är förbjudet att i en rättegång efterhöra, huruvida svaranden är ansvarighetsförsäkrad (se G. STEDT i Nordisk försäkringstidskrift 1929 s. 345 och DAGFINN DAHL O. a. a. s. 95).
    I nyssnämnda rättsfall har emellertid högsta domstolen till försäkringsgivarnas förvåning givit den nyss nämnda frågan ett jakande svar. Situationen, i korthet angiven, var denna. En 13 års pojke, Per Olov, var genom en oförsiktighet, som enligt domstolens mening icke var ursäktlig, vållande till en sammanstötning mellan en motorcykel och en bil, varvid motorcyklisten, vid namn Gyllner, blev svårt skadad. I följd härav ansågs pojken skadeståndsskyldig i förhållande till motorcyklisten. Det skadestånd, som borde utgå, måste emellertid, förklarade domstolen — med tillämpning av regeln i 6 kap. 6 § strafflagen samt av grunderna för 2 § första stycket lagen ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik — underkastas jämkning, »vid vilken med avseende å de ekonomiska förhållandena kommer i betraktande, att [Per Olovs adoptivfader] tecknat ansvarighetsförsäkring, som gäller till förmån även för Per Olov». Sedan domstolen härefter uppskattat den skada, som motorcyklisten lidit, och bestämt denna till ett sammanlagt belopp av 11,126 kr. 47 öre (avseende ersättning för diverse utlägg, mistad arbetsförtjänst, sveda och värk samt lyte m. m.), vartill var att lägga skada genom förlust av arbetsförmåga, beräknad med hänsyn till en invaliditetsgrad, motsvarande högst ²/3 av 55 % invaliditet, fortsatte domstolen: »Vid den prövning av skadeståndsfrågan som på grundval av det anförda skall äga rum finner HD att Gyllner bör erhålla gottgörelse med 1/₃ av förenämnda engångsbelopp om sammanlagt 11,126 kr. 47 öre eller 3,708 kr. 82 öre samt med årlig livränta till det kapitaliserade värde som — jämte sistberörda engångssumma — täckes av ansvarighetssumman enligt den för Per Olov gällande försäkringen, 20,000 kr.»
    Av denna motivering framgår icke, säger förf., huruvida all jämkning enligt strafflagen 6: 6 ansetts utesluten, i den mån ersättningsbeloppet täckes av försäkringssumman. En sådan ståndpunkt, som, enligt vad förf. omtalar, skulle motsvara dansk rättspraxis i dylika fall, avvisar emellertid förf. och framhåller, att det stämmer bättre med försäkringsrättsliga grundsatser att på vanligt sätt jämka skadeståndet med hänsyn till barnets ålder och gärningens beskaffenhet men låta den ytterligare jämkning, som kunde följa av att ersättningens belopp över-

 

stiger barnets ekonomiska bärkraft, utebliva, så vitt barnet har en tillgång till skadeståndets gäldande i form av en ansvarighetsförsäkring. Detta måste ock antagas vara svensk rätt framhåller förf. till sist och åberopar till stöd för denna mening rättsfallet NJA 1949 s. 617.
    En sådan ståndpunkt vore rimlig. Ehuru det kan synas oegentligt att låta omfattningen av den vållandes skadeståndsskyldighet bliva beroende av om han är ansvarighetsförsäkrad eller icke, är det väl dock i dessa fall — då själva skadeståndsregeln, enligt vad en objektiv tolkning ger vid handen, måste anses innefatta en hänvisning till bl. a. barnets förmögenhetsläge såsom jämkningsgrund — ofrånkomligt, att det vid skadeståndets utmätande tages en viss hänsyn till att den skadeståndsskyldige är skyddad genom en ansvarighetsförsäkring. Och det rimliga är, att denna jämkningsgrund, såsom förf. hävdat, bör anses bortfalla, i den mån ansvarighetsförsäkringen är tillräcklig för att täcka skadeståndet. Detta överensstämmer också med vad högsta domstolen uttalat i det stycke av den ovan citerade domsmotiveringen, vari själva principen för jämkningen angives. I denna del kan man därför helt instämma med domen. Däremot måste man ställa sig frågande beträffande det sätt, varpå domstolen i det ifrågavarande fallet tillämpat denna princip. I detta hänseende är följande att märka.
    Med tillämpning av den nämnda principen har domstolen till en början funnit, att skadeståndet, så vitt det avser all skada utom den, som beror på minskning av förvärvsmöjligheterna, bör jämkas till 1/₃. Beträffande sistnämnda skadepost åter har någon motsvarande jämkning icke skett. I denna del har domstolen i stället beräknat skadeståndets storlek genom att tillägga den skadade en årlig livränta till det kapitaliserade värde, som täckes av den för svaranden gällande försäkringens ansvarighetssumma, 20,000 kr., sedan från denna avräknats det skadestånd, som skulle utgå som engångsersättning.
    Hur domstolen härvid resonerat är icke lätt att förstå. Man måste framför allt fråga sig, huru stadgandet i strafflagen 6: 6 kan giva stöd för en jämkning, som beträffande vissa skadeposter fastställes till ett visst bråktal (1/3), beträffande en annan skadepost åter fixeras på etthelt annat sätt. Någon grund för att jämkningen beträffande de skilda skadeposterna skulle kunna göras så heterogen synes knappast föreligga.
    Oberoende av den invändning man av detta skäl kan vilja göra mot domsmotiveringen måste man emellertid vidare ställa sig frågande till det sätt, varpå enligt domskälen livräntans storlek fastställts, då den på nyss nämnt sätt gjorts beroende av ansvarighetsförsäkringen. Det vill synas, som om den åsyftade delen av domsmotiveringen innebure, att domstolen skulle kommit att utdöma en större livränta, om försäkringens ansvarighetssumma varit större, d. v. s. att ersättningens storlek har beräknats som en direkt funktion av bland annat försäkringssumman. Men detta skulle tydligen innebära, att domstolen vid tillämpningen av den inledningsvis angivna principen — att ansvarighetsförsäkringen skall tagas i betraktande vid jämkningsfrågans bedömande enligt

 

14—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

strafflagen 6: 6 — gått långt utöver principens konsekvenser. Detta vore beklagligt. Man vill därför icke gärna tro, att detta är domens innebörd.
    Kanske har man också till sist en tillräcklig förklaring till denna dom i det först påpekade förhållandet, att domstolen beträffande livräntan ansett sig kunna företaga jämkningen av skadeståndet enligt en annan norm än den, som följts vid jämkningen av övriga skadeståndsposter. Detta skulle kunna giva en tillräcklig förklaring, om domstolens sätt att bestämma livräntans storlek innebär, att denna i verkligheten reducerats mera än övriga skadeståndsposter. Då referatet i NJA icke innehåller någon uppgift om den skadades ålder, kan det tyvärr icke med stöd blott av detta referat bedömas, om domen innebär en dylik extra reduktion (jfr emellertid SvJT 1950 s. 367). Skulle emellertid detta vara händelsen, återstår dock alltjämt att förklara, huru domstolen kunnat anse sig befogad att beträffande livräntan företaga en längre gående jämkning än beträffande övriga skadeståndsposter. Har domstolen möjligen menat, att en livränta, enär den kommer att belasta den skadeståndsskyldige för en oberäknelig, kanske mycket lång period, utgör en till sin art mera tyngande skadeståndspåföljd än ett engångsbelopp och av detta skäl kan behöva ytterligare jämkas? I och för sig vore en dylik regel icke orimlig. Men betraktad som grundad i strafflagen 6: 6 skulle den innefatta en påtagligt ologisk lagtolkning, ty den skulle innebära, att bland de »omständigheter», till vilka hänsyn skall tagas vid skadeståndets utmätande, även skulle ingå själva den skadeståndspåföljd, för vars bestämmande dessa »omständigheter» skola giva hållpunkter.
    Vad nu än må vara innebörden i den här diskuterade domsmotiveringen, måste man till sist konstatera, att det varit önskvärt, att denna givits en mera klargörande utformning. Under föreliggande omständigheter skulle därför en kommentar till domen av någon bland de justitieråd, som deltogo i avgörandet, vara av mycket stort juridiskt intresse. Utan en sådan kommentar är det fara värt, att andra domstolar kunna draga slutsatser av domen, som kanske icke alls varit avsedda.

Phillips Hult.