214 LITTERATUR.SIEGFRIED MATZ. Bidrag till tolkningen av näringsfrihetsförordningen. Sthm 1950. Norstedt. 66 s. Kr. 3.75.
Kommerserådet Matz har i föreliggande bok med stöd av det delvis mycket omfattande rättsfallsmaterial som föreligger behandlat vissa näringsrättsliga spörsmål. Sålunda har han sökt bestämma det i näringsfrihetsförordningen centrala begreppet »näring», utrett vilka lokala begränsningar som gälla i rätten att idka näring samt behandlat åtskilliga, delvis synnerligen intrikata och svårbemästrade problem som anknyta till begreppen torghandel, gårdfarihandel och realisation. Utredningarna ge många goda belägg för hur ålderdomlig den rättsliga regleringen av vårt näringsliv är på flera centrala områden, väsentligen beroende på den omvälvande utveckling vårt näringsliv genomgått under det sekel som förflutit efter näringsfrihetens genombrott.
Ett av kapitlen, Lokala begränsningar i rätten att idka näring (s. 30—38), har varit publicerat i SvJT 1949 s. 94 ff. B. L.
Nordisk tidskriftsöversikt.
Ugeskrift for Retsvæsen (1950 h. 5—52). Ekspeditionssekretær H. MØLLER-HANSEN ställer (s. 105—116) frågan »Er det for let at blive skilt?» och svarar för sin del ja därpå. Han lämnar en del intressant statistik över hur skilsmässorna fördela sig på grupperna »Efter separation» och »Ægteskabsbrud» d. v. s. § 54 resp. § 59 Ægteskabsloven. Medan skilsmässorna enligt § 54 1921—25 utgjorde 62 % av samtliga och de enligt § 59 21 % voro motsvarande siffror för 1948 47 % och 48 %. Den senare gruppen har ökat mycket starkt såväl absolut som relativt. Utvecklingen beror, säger förf., näppeligen endast på att äktenskapsbrott blivit så mycket vanligare under de senaste decennierna utan snarare på en allmän obenägenhet att avvakta utgången av en separationstid (i förbindelse med en mera utbredd kännedom om möjligheten att snabbare få skilsmässa enligt § 59). I praxis är det ofta så, uppges det, att äktenskapsbrottet åberopas för att snabbare få en skilsmässa som parterna äro ense om att på andra grunder begära. Ofta är den skyldiga parten den som är mest intresserad av skilsmässa, nämligen för att bli i stånd att ingå nytt äktenskap. Det har blivit vanligare att man, sedan man först erhållit separation, söker skilsmässa enligt § 59, därför att man inte vill avvakta separationstidens utgång. Därmed har man nått det mål man befarade vid lagstiftningens tillkomst, nämligen att det har blivit »lettere at komme af med sin kone end med sin lejer». De utvägar förf. diskuterar skola inte här refereras dels m. h. t. att de väsentligen hänföra sig till från svensk rätt avvikande positiv dansk rätt, dels därför att, som förf. själv erinrar, »ægteskabets problemer aldrig vil kunne løses ved lov.» Emellertid må nämnas att förf. också refererar