Från dagens diskussion. Verkställigheten av frihetsstraff å de slutna fångvårdsanstalterna har av skilda anledningar kommit i blickpunkten senaste tiden. Från flera håll rapporteras oroligheter, i några fall av allvarlig karaktär. Särskild belysning har saken fått genom att JO i sin ämbetsberättelse till årets riksdag redogjort för sina iakttagelser vid en undersökning av de förhållanden under vilka verkställigheten försiggår. Vad som blottas ger onekligen belägg för JO:s karakteristik »missförhållanden». Mest påtagligt är detta i fråga om gemensamheten och differentieringen. JO skriver:

 

    Enligt 50 § verkställighetslagen må fånge, som undergår straffarbete eller fängelse i sluten anstalt, under fritid tillsammans med andra fångar deltaga i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse, gymnastik och dylikt såframt ej särskilda skäl äro däremot. Finnes det kunna ske utan fara för menlig påverkan, må fånge även eljest tillbringa fritiden eller del därav tillsammans med en eller flera andra fångar. Fånge som visat pålitlighet må medgivas att ha rumsdörren olåst under fritid. Dessa bestämmelser tillämpas på de flesta anstalter så, att man generellt medgiver fångarna rätt att tillbringa fritiden i gemenskap. Inlåsning i cell förekommer icke annat än i undantagsfall; ej heller är det vanligt, att fångarnas rörelsefrihet inom anstaltsbyggnaden är på något sätt begränsad. Endast vid några få anstalter tillämpas en mera restriktiv ordning. — — — Allmänt har uppgivits, att gemenskapen under fritiden medfört olägenheter i skilda avseenden. Framförallt har det visat sig svårt att upprätthålla ordning och disciplin. — — — De olägenheter, som följa av den vidsträckta gemenskapen fångarna emellan, accentueras ytterligare genom den otillfredsställande lösning som differentieringsproblemet erhållit. Allmänt klagas sålunda över att anstalterna rymma ett synnerligen heterogent klientel. I icke obetydlig utsträckning förekommer det, att intagna av alla möjliga slag — såsom straff- och fängelsefångar, förvarade och internerade, ungdomsfängelseelever och straffriförklarade — inhysas i samma anstalt, i regel utan att möjlighet finnes att åtskilja de olika kategorierna.

 

    Såsom betecknande för stämningen bland fångvårdspersonalen återger JO följande yttrande av styresmannen i Härnösand:

 

    Att fångvården nu befunne sig i en allvarlig kris, därom rådde intet tvivel. Denna kris löstes helt säkert icke spontant utan fordrade botemedel av skilda slag. Skulle fångvården komma helskinnad ur det förfall, vari den nu befunne sig, krävdes att statsmakterna beaktade att fångvårdsreformen medför kostnader, som man från början icke räknat eller velat räkna med. Sedan reformen snabbt genomförts, hade man slagit sig till ro med att konstatera, att nu vore fångvården humaniserad och nu skötte den sig själv. Att kriminalvården humaniserats vore ett steg i rätt riktning, men endast under den förutsättningen att de nya formerna i jämförelse med de gamla verkade i mera positiv

 

218 CARL HOLMBERG.och uppbyggande anda. De sista årens erfarenheter hade visat, att detta icke skett i någon nämnvärd omfattning. Lagstiftarens strävan efter högsta möjliga humanitet inom kriminalvården hade ofta i praktiken resulterat i raka motsatsen — i en uppenbar inhumanitet för att icke rent av säga grymhet mot de i fångvårdsanstalterna intagna.

 

    I den diskussion som följt efter ämbetsberättelsens offentliggörande synes man utan undantag anse att förhållandena inom fångvården är bekymmersamma, men när det gäller att finna orsakerna och botemedlen gör sig skilda meningar gällande. Det höjes röster för att lagstiftningen har ett drygt ansvar för de nuvarande förhållandena och man har yrkat på en tillbakagång till den ordning som rådde före den 1 juli 1946.
    Morgontidningen kan inte acceptera en sådan synpunkt. Efter att ha refererat härnösandsstyresmannens yttrande skriver tidningen d. 19 jan.:

 

Lagstiftarens fel alltså. Men läser man i straffverkställighetslagen och ställer dess bud mot de skildringar av missförhållandena som anföres i JO-berättelsen kan man inte undgå att bli konfunderad. — — — JO berättar, att på de flesta anstalter låter man generellt fångarna tillbringa fritiden i gemenskap. Tydligen har man icke velat eller kunnat utföra en sådan individualiserad behandling som den nya lagen avser. Endast vid några få anstalter har man en mera restriktiv ordning. Man har lätt att förstå, att det under sådana förhållanden kan bli besvärande olägenheter. Men man har svårt att förstå att det får ske. Det verkar sabotage av hela den nya vårdidén och det kan då rakt inte skyllas på lagstiftningen. Samma upptäckt gör man i fråga om differentieringsproblemet. Lagen säger i 26 par. att fångarna skall fördelas på lämpligt sätt med hänsyn till ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel m. m. Men JO berättar, att förstagångsförbrytare förvaras tillsammans med förhärdade återfallsbrottslingar, unga pojkar tillsammans med gamla o. s. v. Även om fångvården inte har fått alla de anstalter den behöver tycker man det är mer än egendomligt att en bättre differentiering inte kan åstadkommas, när fångvården ändå disponerar över ett 50-tal anstalter och kolonier, av vilka dessutom åtskilliga som sagt har rätt stora möjligheter att differentiera inom anstalterna på olika avdelningar.

 

    De två andra huvudsynpunkterna å orsakerna till svårigheterna som kan urskiljas i debatten kan anges så: fångvården har inte erhållit tillräckliga anslag, och den administrativa skötseln i ledningen och å anstalterna har inte varit tillfredsställande.
    Under rubriken »Famlande fångvård» riktar Dagens Nyheter d. 14 jan. kritik mot genomförandet av verkställighetsreformen:

 

Även välvilliga betraktare, som är sinnade att ursäkta så långt det går i ett övergångsskede, tvingas att erkänna att det är nödvändigt att påskynda utbyggandet och differentieringen av fångvården — personellt likaväl som materiellt — så att den något så när motsvarar syftet med den humaniserade strafflagstiftningen. Vad tjänar det till att finbehandla frågorna om villkorlig dom, straffmätning o. s. v. om nästa stadium blir en klumpbehandling av de dömda, som avsätter de mest olyckliga resultat? Vilja men inte kunna — men vi måste kunna. Vi får inte ge tappt bara därför att följderna av en dålig planering och ett dåligt utförande har blivit nedslående. JO:s yttrande

 

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 219är en häftig varningssignal. Det behövs att man talar högt, ja, roparhögt eftersom både regering och riksdag gång på gång har visat sigbenägna att vända dövörat till.

 

    Då ursprunget till oroligheterna vid de slutna fångvårdsanstalterna är känt och medel finnes inom räckhåll, som skulle stävja eller rent av göra slut på ofoget, kan man undra varför det råder sådan obeslutsamhet när det gäller att låta dessa komma till användning, skriver Vård och Vakt, organ för Sveriges fångvårdsmannaförbund, i sitt januarinummer, och fortsätter:

 

De förslag som framförts från personal- och organisationshåll äro inga märkvärdiga saker men torde vara det enda möjliga i nu rådande situation. Vad som begäres är att personalen ökas på de mest utsatta ställena samt att slutna avdelningar inrättas. Dessa avdelningar måste vara av den beskaffenheten att de kunna hysa det klientel det är fråga om. Med vetskap om att fridstörarna utgöra en mindre grupp bland de intagna och att denna grupp av människor inte tål den frihet och sammanblandning som blivit en följd av den nya anstaltsordningen, är det i första hand på den punkten som åtgärderna bör sättas in.

 

    Personalfrågan tages upp från en annan synpunkt i en artikel om kriminalpolitiken och ungdomen i Morgontidningen den 30 jan. (K. Schlyter):

 

Det centrala felet inom anstaltsväsendet är bristen på utbildad och för sina uppgifter hängiven personal. Denna organisatoriska brist berör mer eller mindre alla åldersgrupper, alla behandlingsformer och alla grader. Den utgör inom anstaltsvården en ödesdiger motsvarighet till otillräckligheten av personalen inom kriminalvården i frihet. På detta område har kriminalvården mycket att lära av socialvården. Lösningen av problemet är antagligen att finna i en samverkan mellan de olika organisationsformerna. Den stora uppgiften är här fångvaktarandans ersättande med en verklig vårdaranda. Dess bättre är en utveckling i denna riktning i full gång. Utan tvivel har stora landvinningar för vårdsynpunkterna redan gjorts, också detta i alla grader. Men här krävs oeftergivligt från det allmännas sida intresserade initiativ efter god förebild från vad som visat sig utförbart inom den sociala ungdomsvården ... Med god vilja och med presterande av tillbörlig viljekraft är uppgiften inte olöslig.

 

    »Oerhört slöseri», »bristande verklighetssinne» och »har vi råd till sådant» är argument i den diskussion om vad samhället skall kosta på lagöverträdare som väckts till liv genom ungdomsanstaltsutredningens förslag till en anstalt för svårbehandlat ungdomsfängelseklientel (SOU 1950: 47).1 Byggnads-, inrednings- och utrustningskostnaderna för anstalten har beräknats till 6,9 miljoner kronor, och personalen har upptagits till 55 personer. Antalet elever har man åtminstone till en början begränsat till 65. Där sådana uttryck som de citerade återfinnas redovisas emellertid inte några försök att sätta sig in i de tankegångar på vilka förslaget vilar. Sett i sammanhang med debatten om fångvårdens anstaltsproblem, hade man snarare väntat sig frågan: har vi råd att inte försöka?

 

1 Se SvJT 1951, s. 155.

 

En välgörande objektiv syn på frågan anlägger Vestmanlands länstidning, som den 2 febr. skriver:

 

220 FRÅN DAGENS DISKUSSION.Hur mycket skall samhället egentligen kosta på dem som inte vill lyda samhällets lagar frågar kritikerna och visar upp de avsevärda belopp, som läggs ned på varje omhändertagen. Lönar det sig verkligen, frågar man, och är snabbt över på krav på billigare — och hårdare — behandlings- eller förvaringsmetoder... Vem åtar sig att fördela ansvaret mellan arvsanlag och miljö? Det är möjligt att socialstyrelsen övervärderar den sistnämnda faktorns inflytande och betydelse. Vi vet det inte. Ovisshet härvidlag är emellertid inte en godtagbar anledning att återgå till förhållanden, då lagbrytare över en kam inhystes till förvaring, då miljö och vård icke tillmättes någon betydelse alls.
För den som i debatten om ungdomsbrottsligheten ständigt velat hävda vikten av en differentiering av klientelet och en i möjligaste mån individuell behandling är det svårt att släppa tanken på Roxtuna. Det kostar pengar, och anstalten är ingen patentlösning för hela problemet om ungdomsbrottslingarnas behandling. Roxtuna skulle träda i stället för de s. k. ungdomsfängelserna i Uppsala och Ystad, beryktade från denna debatt. Man har därför försökt införa moderna metoder under olämpliga betingelser — och misslyckats. Det är metodernas fel, säger många. Låt oss få en ärlig chans att visa vad de duger till, begär männen bakom Roxtuna. De borde få det tillfället.

 

    Att det finns möjligheter att komma tillrätta med svårigheterna å de slutna anstalterna framgår av den årsberättelse som direktören för fångvårdsanstalten å Hall, Gunnar Rudstedt, avgivit över verksamheten under 1950. Å Hall mottagas personer dömda till förvaring och internering. Det heter i årsberättelsen:

 

Det gångna året har ju flerstädes i fångvården präglats av stor oro och svårartade uppträden bland internerna, något som Hallanstalten lyckligtvis förskonats ifrån, trots ett utpräglat labilt och svårskött klientel, som numera icke alls skiljer sig från klientelet på övriga specialanstalter för återfallsbrottslingar. Förklaringen torde väl till stor del ligga i anstaltens mera ändamålsenliga utformning jämfört med de äldre fängelserna. Av synnerligt värde är möjligheten att skilja ut de intagna på fyra från varandra långt belägna avdelningar, förmånen av rikliga utrymmen, som gör att den dagliga friktionen internerna emellan blir mindre och förmånen av att ha en personal, som från början vant sig vid friare och mera repressionsfria behandlingsformer. Det bör omnämnas, att anstaltens bestraffningsjournal för det gångna året är helt blank. Det har funnits andra möjligheter att lösa uppkommande problem av disciplinär natur utan att giva avkall på ordning och säkerhet. Flyttningar mellan de olika avdelningarna ha tillgripits där så behövts, då och då ha också transporter till andra anstalter måst göras, ehuru i förhållandevis ringa utsträckning med hänsyn till den överallt rådande överbeläggningen. Permissionerna och en del andra förmåner ha stundom fått tjäna som regulatorer. Någon isolering i den särskilda avdelningen för detta ändamål har icke under året behövt företagas.

 

    Rapporten visar att man med modern fångvård är inne på rätta vägar, kommenterar Expressen d. 12 febr. och tillägger, att den är en effektiv dementi på tjatet om skadan av »daltet» inom fångvården.


Carl Holmberg.