Den provisoriska strandlagen utfärdad. En av de lagstiftningsfrågor vid 1950 års riksdag, som tilldragit sig den största uppmärksamheten i pressen och den allmänna diskussionen, är förslaget till s. k. provisorisk strandlag. Som ett sista led i arbetet härmed har nu utfärdats lagen d. 15 dec. 1950 (nr 639) om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden. Lagen trädde i kraft d. 19 dec. 1950 och gäller t. o. m. d. 31 dec. 1952. Förarbetena till lagen utgöras av bl. a. en under hösten 1949 i justitiedepartementet utarbetad promemoria (ej tryckt), prop. nr 223/1950 och tredje lagutskottets utlåtande nr 29/1950. Lagen överensstämmer helt med det genom propositionen framlagda förslaget.
Huvudstadgandena i lagen innehållas i dess 1 §. Enligt denna äger länsstyrelse, för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag, förordna att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnande skall avse mark och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen, som anses erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från denna linje vid normalt medelvattenstånd. Förbudet gäller icke uppförande av byggnad, som erfordras för försvarets, jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns behov.
Lagen innehåller inga bestämmelser om ersättning till strandägare för skada på grund av byggnadsförbudet. Meningen har dock icke varit att ersättning ej skall lämnas, men frågan ansågs kräva vidare utredning. I propositionen anförde justitieministern såsom sin uppfattning att i vissa fall ett ersättningskrav måste anses berättigat, då en markägare vägras dispens från förbudet. En differentiering mellan olika fall måste göras. I första hand borde krävas, att det uppkomna menet varit av viss större betydelse. Det kunde också vara motiverat att skilja mellan den situation, som förelåge då någon köpt en större fastighet och därvid räknat med att framdeles sälja strandtomter, samt det fall att en person förvärvat en strandtomt för att bebygga den för egen räkning men icke hunnit fullfölja denna avsikt före lagens ikraftträdande. Det vore även tänkbart att det kunde visa sig befogat att skilja mellan utebliven spekulationsvinst och verkligen lidna förluster. — Dessa uttalanden gillades av riksdagen. Den vidare utredningen av ersättningsfrågan, även beträffande den provisoriska lagens giltighetstid, har uppdragits åt sakkunniga (se SvJT 1950 s. 932) som tillkallats för att upprätta förslag till definitiv strandlag.
Arne Brunnberg.
Förslag till ändringar i lagen om avbetalningsköp m. m. Utredningen om ny lagstiftning rörande avbetalningsköp (f. d. justitierådet Rudolf Eklund, ordf., och prof. Folke Schmidt med hovrättsassessorn Torkel Nordström som sekr.) avlämnade i nov. 1950 förslag till ändrad lagstift-
ning om avbetalningsköp (SOU 1950:42). Förslaget bygger i det väsentliga på resultat, som uppnåtts vid överläggningar med delegerade från Danmark, Finland och Norge (jfr SvJT 1949 s. 395 och 716). Lagtekniskt har förslaget utformats som en lag angående ändring i 1915 års lag om avbetalningsköp.
Förslaget tar i första hand sikte på att stärka köparens skydd mot obilliga kontraktsvillkor och mildra vissa sociala olägenheter av säljarens återtagningsrätt. Det innehåller icke några bestämmelser, som direkt åsyfta att begränsa avbetalningshandelns omfattning.1 En annan sak är, att ett genomförande av utredningens förslag sannolikt i viss utsträckning skulle medföra en noggrannare prövning av köparens kreditvärdighet och därmed också någon minskning av försäljningen på avbetalning.
I fråga om lagens tillämpningsområde innebär förslaget den viktiga avvikelsen från gällande lag, att det omfattar alla avbetalningsköp av lösören oavsett avbetalningsprisets storlek. Utvidgningen av tillämpningsområdet har ansetts påkalla vissa andra ändringar i lagen. En del av de gällande reglerna ha nämligen synts vara alltför summariska för att lämpligen kunna tillämpas på köp, som angå mera betydande värden. Detta gäller främst föreskrifterna om hur säljarens fordran skall beräknas i händelse av godsets återtagande. Bl. a. föreslås upphävande av stadgandet att beräkningen skall ske på ett mera schematiskt sätt vid handräckning än vid återtagande efter domstols dom.
Utredningen har funnit nackdelarna av s. k. koppling vara så betydande, att som huvudregel föreslagits att kopplingsförbehåll skola vara ogiltiga. Undantag har dock gjorts för sådana förbehåll, som avse ersättning för reparation eller annan åtgärd beträffande godset. Det har nämligen ansetts ligga icke blott i säljarens utan också i köparens intresse att kopplingsmöjligheten bibehålles i dylika fall. Undantagsbestämmelsen reglerar — liksom lagen i övrigt — endast förhållandet mellan köpare och säljare. I motiven uttalas, att goda skäl torde kunna åberopas för att förbehållet äger verkan mot köparens borgenärer endast om det träffats innan godset i samband med köpet utgavs till köparen.
Vid sidan av de bestämmelser som rikta sig mot speciella kontraktsklausuler innehåller förslaget ett allmänt stadgande om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor, vilket formulerats i nära anslutning till 8 § skuldebrevslagen.
Under den tidigare diskussionen rörande avbetalningshandeln har ifrågasatts, att äganderättsförbehåll till gång- och sängkläder skulle frånkännas rättsverkan. Utredningen har emellertid icke ansett en så ingripande åtgärd vara motiverad utan begränsat sig till att förorda en regel, som avser att avlägsna de mest stötande konsekvenserna av det nuvarande rättstillståndet. Den föreslagna bestämmelsen innebär, att gång- och sängkläder, som äro oundgängligen behövliga för köparen och hans familj, icke skola få återtagas.
En viktig nyhet är, att utmätningsman enligt förslaget skall kunna bevilja anstånd med godsets återtagande, när köparen oförvållat råkat i till-
fälliga betalningssvårigheter. Anståndstiden skall i regel icke få överstiga tre månader, räknat från dagen för ansökningen om handräckning resp om verkställighet av dom. Om synnerliga skäl äro därtill, skall dock anståndet kunna förlängas med högst tre månader.
Förslaget innebär även vissa begränsningar i rätten att erhålla utmätning för fordringar på grund av avbetalningsköp. Sålunda skall det godsköpet avser icke kunna utmätas för fordran på grund av köpet, även om säljaren avstår från sin rätt på grund av äganderättsförbehållet. En säljare, som vill taga godset i anspråk för täckande av sin fordran, blir alltså hänvisad till återtagande enligt avbetalningsköplagen. För belopp som kan täckas av godsets värde skall ej heller annan egendom få utmätas, om utmätningen skulle lända till avsevärt men för köparen.
F. n. lärer avbetalningssäljares rätt att återtaga godset icke vara underkastad preskription. Utredningen föreslår, att en särskild preskriptionsregel införes i detta hänseende. Preskriptionstiden skall utgöra tre år från den i avtalet bestämda förfallotiden för sista posten. Preskriptionen skall kunna avbrytas endast genom väckande av talan om godsets återfående. Den föreslagna bestämmelsen avser endast återtaganderätten; beträffande säljarens fordran skall således fortfarande den allmänna tioårspreskriptionen gälla.
Slutligen må nämnas, att i förslaget upptagits ett stadgande, enligt vilket domstol på talan av allmän åklagare skall äga vid vite förbjuda avbetalningssäljare, som bedriver sin verksamhet »i strid mot vad gott affärsskick emot köpare skäligen kräver», att under viss tid, högst fem år, sälja på avbetalning.
Utredningen har även avlämnat en promemoria angående avbetalningssäljares ställning enligt bilansvarighetslagen. I promemorian föreslås, att ägareansvaret för motorfordon, som innehas på grund av avbetalningsköp eller annat köp med äganderättsförbehåll, skall överflyttas på köparen.
T. N.