OM VINSTREGLER OCH VINSTGRUNDSATS.

 

AV

 

DOCENTEN SVANTE BERGSTRÖM.

 

Genom numera docenten JAN HELLNERS doktorsavhandling om obehörig vinst1 har ett av den utländska rättsvetenskapens klassiska ämnen för första gången på allvar introducerats i den svenska debatten. Ingen torde bestrida, att introduktören löst sin uppgift på ett synnerligen framstående sätt; avhandlingen har också belönats med ett mycket högt betyg. En dylik uppskattning utesluter ingalunda att man på flera centrala punkter kan hysa en annan åsikt än författaren. Olika metod, olika praktiska överväganden inom rättsvetenskapen —som inte är en vetenskap i vanlig mening — behöver icke ha något samband med större eller mindre grad av vetenskaplig skicklighet. Följande anmälan får dessutom en särskild karaktär genom att den till övervägande del är byggd på fakultetsoppositionen vid förf:s disputation. Härigenom kan kritiken skenbart komma att dominera bilden. Det kan emellertid knappast vara av något intresse att utrymmet belastas med en katalog över alla de punkter i den mycket digra avhandlingen, där förf. och anmälaren är ense. Det kan överhuvudtaget inte bli fråga om mycket mer än en diskussion av vissa viktigare teser i boken, om vilka delade meningar kan råda. Det är min förhoppning att en sådan diskussion i någon mån skall motverka det öde, som lätt drabbar en bok av denna typ: att vara omtalad av alla som utmärkt men läst av få.
    I motsats till dansken ANDERS VINDING KRUSE, som samtidigt framlagt en avhandling om obehörig vinst, begränsar sig förf. i princip till obehörig vinst utanför kontraktsförhållanden. Förf:s avhandling innehåller, förutom en kortare inledning, tre väl avgränsade avdelningar; till den sista ansluter sig en sammanfattning och en exkurs. Den första avdelningen (s. 7—135) behandlar utländsk, den tredje (s. 223—413) svensk rätt, medan mellanpartiet (s. 137—221) upptar en principiell diskussion om den allmänna vinstgrundsatsen.
    I första avdelningen, »Obehörig vinst i utländska rättssystem», imponerar förf. bl. a. genom sin lärdom och sin inlevelse i främmande rättssystem. I olika innehållsrika kapitel, som måste ha kostat bety-

 

1 JAN HELLNER. Om obehörig vinst. Särskilt utanför kontraktsförhållanden. Ett civilrättsligt problem i komparativ belysning. Akad. avh. Uppsala 1950. XXXIV + 413 s. Kr. 18.00. 

248 SVANTE BERGSTRÖM.dande möda, behandlas tysk, österrikisk, fransk, engelsk-amerikansk och nordisk (utom svensk) rätt. Ur ett brokigt virrvarr framträder konturerna av ett »institut» obehörig vinst, hos vilket den starka historiska belastningen är ett karakteristiskt drag. Man urskiljer framförallt påverkningar av naturrätt och vissa äldre rättsinstitut, såsomde romerskrättsliga kondiktionerna. De anglosaxiska motsvarigheterna, som förut varit föga kända hos oss, företer en liknande bild, ehuru givetvis med åtskilliga särdrag. Ett naturrättsligt inslag är att obehörig vinst fått rangen av grundläggande rättsprincip vid sidan av viljeförklaring och rättsstridig skadegörelse. Kondiktionerna kan sägas ha fungerat som gjutformar för vinstreglerna i kontinental rätt. Detta har medfört en osmidighet, som man sökt motverka genom ett idogt begreppsjuridiskt arbete. Slutresultatet har blivit ett svåröverskådligt och föga konsekvent regelsystem. Det finns därför anledning att iaktta en stor försiktighet — och gärna en viss respektlöshet — i umgänget med institutet obehörig vinst.
    Andra avdelningen, »Den allmänna grundsatsen om obehörig vinst», som utgör bokens centrala parti, är utan tvekan en betydande rättsteoretisk prestation — alldeles oavsett om man på flera punkter är benägen att anmäla en avvikande mening.
    Föremålet för förf:s studium i denna avdelning, den s. k. vinstgrundsatsen, kan helt allmänt uttryckas så, »att en vinst, som någon gjort på en annans bekostnad utan rättsgrund, skall återgå» (s. 148). Förf:s utgångspunkt är det faktum, som påvisats i första avdelningen, nämligen att de flesta rättssystem erkänner vinstgrundsatsen och att det t. o. m. finns en tendens att i allt större utsträckning använda den. Detta faktum talar enligt förf. »för att denna fyller en nyttig uppgift i rättslivet och kan tänkas vara användbar även inom andra rättssystem än de, där den nu är erkänd» (s. 139). Det sista syftar på nordisk rätt, som synes vara ensam om en mera tvekande inställning. Förf. menar vidare, att man kan bortse från att grundsatsen ursprungligen uppkommit »under inflytande av naturrättsliga resonemang och vaga billighetsöverväganden», ty i sitt nuvarande utvecklingsstadium är den »en positiv rättsregel», en av domstolarna begagnad och av doktrinen utlagd rättsregel »av samma slag som t. ex. culparegeln inom skadeståndsrätten, om ock av mindre betydelse» (s. 148). På detta sätt blir grundsatsen praktiskt och teoretiskt »legitimerad». Förf. ställer såsom sin uppgift att analysera grundsatsen. »Om man ifrågasätter att tillämpa en allmän princip om obehörig vinst i svensk rätt, blir det naturliga tillvägagångssättet att taga fasta på de gemensamma drag i de utländska rättssystemens vinstinstitut, som otvivelaktigt finnas» (s. 148—149). Denna gemensamhet anses vara så stor, att det är möjligt att betrakta de olika rättssystemens vinstregler »som olikartade gestaltningar av alldeles samma rättsliga institut, och att i vinstgrundsatsen se en enhetlig företeelse med individuella särdrag för varje särskilt land». För svensk rätts del skulle man då kunna tänka sig som vinstgrundsats »denna enhetliga princip med de modifikationer som betingas av svenskt rätts egenart» (s. 149).

 

OM VINSTREGLER OCH VINSTGRUNDSATS. 249

Frågan är om förf:s utgångspunkt är alldeles riktig. Har han på ett övertygande sätt lyckats »legitimera» vinstgrundsatsen? Härvid bör man först söka fastställa förhållandet mellan enstaka vinstregler och vinstgrundsatsen. Varje regel, enligt vilken penningersättningens storlek bestäms av vinsten (»vinstersättning»), kan kallas för en vinstregel. Under vissa förutsättningar kan vinstreglerna inordnas under en allmän vinstgrundsats, som kan vara uttryckt i lag (jfr BGB § 812) eller utgöra oskriven rätt. En viktig förutsättning är t. ex. att man kan formulera en bestämd gemensam princip, vilken kan användas som motivering för olika redan tillämpade vinstregler och för vinstregler, som tillämpas på »nya» fall. Är denna förutsättning inte för handen, får man uppfatta vinstreglerna — i likhet med många andra juridiskt tekniska medel — som mera singulära företeelser, som fristående vinstregler; motiveringen för att vinstregler tillämpas kan då vara högstskiftande från fall till fall. Med denna distinktion för ögonen kan man nu betrakta det faktum, att vinstgrundsatsen kan glädja sig åt en stor popularitet i utländsk rätt. Det är ju bekant att man i utomnordisk rätt gärna laborerar med en ideologisk överbyggnad för att »förklara» rättsregler, som inte behöver någon annan förklaring än att de synts vara praktiska. Man kan därför inte utesluta att det blott och bart är de fristående vinstreglerna, icke den allmänna vinstgrundsatsen, som fyller en nyttig uppgift i rättslivet. Under alla förhållanden hade det varit önskvärt att förf. på ett mera pregnant sätt ställt upp dessa båda sätt att betrakta vinstreglerna mot varandra. Visserligen skymtar tanken på att betrakta reglerna som fristående i några sammanhang (t. ex. s. 184), men förf. ägnar alltför litet intresse åt att precisera innebörden och konsekvenserna av ett sådant betraktelsesätt.1 Det hade varit av värde att få åtskilliga av andra avdelningens problem belysta mera direkt med utgångspunkt från att någon vinstgrundsats icke antas, särskilt som förf. själv i sammanfattningen av tredje avdelningen icke synes stå främmande för att denna utgångspunkt kan vara riktig för svensk rätts del.2
    Till förf:s uppläggning av avdelningen kan vidare anmärkas, att man inte får klart besked om vilken grundsats det är som han analyserar. Är det en efter svensk rätts egenart modifierad grundsats? Anspelningarna på svensk rätt är förhållandevis fåtaliga, och frånsett en kortfattad översikt i inledningen (s. 3—5) presenteras det svenska rättsmaterialet först i tredje avdelningen. Av intresse är också den ambivalenta inställning förf. intar till sitt föremål: den tydliga sympati för grundsatsen, som visas i andra avdelningen, förbyts i tredje avdelningen i en lika tydlig kallsinnighet — utan att förf., såvitt jag har kunnat finna, ger någon förklaring till förändringen. Det

 

1 Det är bl. a. nödvändigt att göra klart för sig när man använder uttrycket »principen om obehörig vinst», om man åsyftar vinstgrundsatsen eller blott och bart »vinstersättningsprincipen», d. v. s. sättet att använda vinsten som mått för ersättning (vilket kan ske utan att någon vinstgrundsats antas). Jfr bl. a. nedan s. 254, citatet från s. 183, särskilt sista meningen, samt nedan s. 256, överst.

2 Vilken ståndpunkt förf. egentligen intar till vinstgrundsatsen i nämnda avsnitt, har jag dock inte lyckats få full klarhet om. 

250 SVANTE BERGSTRÖM.nu anförda talar mot att han avser att analysera en svensk grundsats. Det kan knappast heller vara fråga om en grundsats, utformad på grundval av en ren sammanställning av gemensamma drag i utländska rättssystem, ty grundsatsens innehåll utformas delvis efter allmänna överväganden av förf. själv — någon gång i strid med den vanligaste uppfattningen i utländsk rätt.1 Närmast stannar man för att förf. främst tar sikte på ett slags internationell idealgrundsats utan anknytning till något existerande rättssystem men att han emellanåt även har någon av de båda andra grundsatserna för ögonen. Men när man inte med säkerhet vet, vilka befintliga — eller blott tänkta — rättssystemförf:s slutsatser har avseende på, är det icke sällan svårt att ta ställning till riktigheten eller lämpligheten av dessa slutsatser.2
    I detta sammanhang kan det till slut vara lämpligt att nämna något om hur man i svensk rätt har brukat se på vinstreglerna och vinstgrundsatsen. I inledningen anger förf. en handfull fall, där vinstersättning är föreskriven i lag, samt lämnar några exempel, där föreslagna vinstregler avvisats under lagstiftningsarbetet. Med all rätt kommer förf. till slutsatsen att »begreppet obehörig vinst betraktats med en viss misstro av svenska lagstiftande myndigheter» och att »de fall där lagstiftaren godtagit regler om obehörig vinst framstå som undantag» (s. 3).
    Den svenska doktrinen synes mig ha blivit behandlad något summariskt, även i betraktande av de magra bidrag den lämnat till ämnets belysning. Hos NORDLING finner förf. en ansats till en allmän vinstgrundsats. »I övrigt ha de svenska författare, som uttalat sig i frågan, i allmänhet ställt sig avböjande till den allmänna grundsatsen om obehörig vinst» (s. 4). Som stöd för detta påstående hänvisas i en not till några författare. I texten tilläggs, att BJÖRLING ansett vinstregler kunna tillämpas utan stöd av lag i speciella fall. Emellertid innehåller flera av de källställen, som förf. åberopar för sin tes om den svenska doktrinens avvisande inställning, även uttalanden till förmån för grundsatsen, vilka förf. inte delger läsaren. Samtidigt med att lagstiftarnas och domstolarnas misstro mot grundsatsen registreras, synes nämligen flera författare rekommendera ett införande av grundsatsen i en eller annan form (jfr SJÖGREN i TfR 1916, s. 357 nr 1; BJÖRLING, Lärobok i civilrätt, 6 uppl., s. 174; KARLGREN i Minnesskrift tillägnad 1734 års lag II, s. 631—632 samt även Studier i allmän avtalsrätt, s. 146).
    Om rättspraxis heter det, att man även där finner exempel på att principen om obehörig vinst tillämpats utan stöd av lagstadgande. Enligt vad förf. uttalar (s. 4 not 9) är rättspraxis angående skogsav-

 

1 Såsom beträffande frågan, om vinstkrav kan gå ut på restitution av vinsten in natura. Jfr å ena sidan s. 149, å andra sidan s. 153 med n. 9.

2 Ett exempel härpå utgör några uttalanden på s. 178. Utan att senare återkomma till saken förklarar förf. här — helt överraskande — att det på vissa punkter finns betydande avvikelser mellan vinstkrav och andra ersättningsformer. Vinstkraven skulle således sakna kontraktskravens generella förutsättningar beträffande myndighet och rättshandlingsförmåga och skadeståndskravens förutsättningar beträffande ålder och psykisk utveckling. 

OM VINSTREGLER OCH VINSTGRUNDSATS. 251verkningsförbud (behandlad i exkursen s. 399—413) »det förnämsta exemplet» härpå. Men det förnämsta exemplet ur rättspraxis är strängt taget det enda som förf. kan uppvisa, och för att få detta exempel måste förf. t. o. m. gå utanför bokens egentliga ämnesområde, till kontraktsförhållanden.
    Av förf:s formuleringar i inledningen får läsaren närmast den uppfattningen, att doktrinen intagit den mest, rättspraxis den minst avvisande hållningen till vinstgrundsatsen. Såvitt jag förstår, förhåller det sig tvärtom.
    Jag övergår nu till en granskning av andra avdelningens huvuddel. För en tillämpning av vinstgrundsatsen uppställer förf. — såsom framgår av rubrikerna — fyra rekvisit, av vilka ett, subsidiariteten, efter en kortare diskussion lämnas åt sitt öde. De tre återstående rekvisiten är följande: 1) Den ena parten skall ha gjort en vinst (vinstrekvisitet). 2) Vinsten skall ha skett på en annans bekostnad (förlustrekvisitet). 3) Vinsten skall sakna rättsgrund (rättsgrundsrekvisitet).
    Framställningen av vinstrekvisitet är särskilt värdefull, icke minst därför, att den har stor praktisk betydelse, även om vinstgrundsatsen icke antas. Förf. demonstrerar på ett intresseväckande sätt vinstbegreppets stora oenhetlighet. Hur vinsten skall beräknas beror på ändamålet med vinstregeln i det enskilda fallet (jfr s. 165). Tre huvudsakliga beräkningsgrunder kan anges, varvid man med förf:s terminologi kan tala om 1) vinst, 2) förmögenhetsökning eller ekonomisk vinst, 3) behållen förmögenhetsökning eller behållen vinst (s. 5—6). Vinst är varje uppnådd fördel, dock vanligen blott sådan av ekonomisk art,1 »bruttovinst» (jfr s. 241). Förmögenhetsökning är vad som återstår av vinsten, sedan avdrag gjorts för sådana förluster, som står i direkt samband med vinstens uppkomst, »nettovinst». Behållen förmögenhetsökning är vad som finns kvar av vinsten vid den senare tidpunkt, då talan om vinstersättning förs, »behållen nettovinst».
    Frågan om kausalitet och adekvat kausalitet i skadeståndsläran — som lämnar mycket övrigt att önska ifråga om klarhet — har sin motsvarighet i vinstläran, ehuru adekvansproblemen där är av en något annan typ. Jag har inte blivit övertygad om att förf:s grepp på ämnet är det mest ändamålsenliga. Till belysning av det sagda kan tre konkreta fall tas upp, som förf. diskuterar (s. 163—164). I det första besparas A. kostnader genom att arbete nedläggs på hans fastighet av B.; samtidigt drabbas han av förlust genom ett allmänt kursfall på börsen. Att denna förlust på grund av bristande kausalsammanhang inte kan betraktas vid beräkning av nettovinsten är utan vidare klart. I det andra fallet utnyttjar A. obehörigen B:s affärslokal. Förf. anser det klart att hela förtjänsten av A:s rörelse står i kausalsammanhang med det obehöriga brukandet av lokalen men menar, att det ändå kan förefalla absurt att låta vinstersättningen omfatta hela denna förtjänst. Det kan ifrågasättas om det inte hade varit ändamålsenligt att

 

1 Förf:s term ekonomisk vinst är föga lycklig, då den inte står i motsättning till utan kan innefatta »ideell» vinst (se s. 167). Jfr termerna ekonomisk och ideell skada. 

252 SVANTE BERGSTRÖM.här införa ett speciellt adekvansbegrepp1 och uttrycka saken så, att adekvat kausalitet inte föreligger beträffande t. ex. den del av vinsten, som uppstått på grund av A:s speciella skicklighet. Ett tredje fall är, att en prestation, som mottagits vid ett ogiltigt avtal, har konsumerats. Vi kan använda ett klassiskt exempel inom vinstläran och anta, att A. druckit ur några flaskor vin, som han köpt av B., och att köpet skall gå tillbaka. Frågan är då, om köpesumman för vinet får dras av vid beräkning av vinsten, d. v. s. värdet av det urdruckna vinet. Svaret beror på utgångspunkten, menar förf. Anser man vinsten bestå enbart i konsumtion av annans egendom, står motprestationen inte i kausalsammanhang med vinsten och får därför inte dras av. Betraktar man som vinst »hela den transaktion, som består i att dels annans egendom kommer under den vinnandes dispositionsmöjligheter, dels egendomen sedermera konsumerats, blir resultatet däremot, att den utgivna motprestationen minskar vinsten». I detta fall anses kausalsammanhang föreligga. Varför kausalsammanhang är givet i det andra exemplet men icke i det tredje, kan jag inte förstå. Enligt min mening är kausaliteten intet problem i det tredje fallet helt enkelt därför att vinet aldrig skulle ha blivit urdrucket, om inte köpesumman, motprestationen, hade blivit utgiven. Kausaliteten och även adekvansen är ett ofrånkomligt faktum som inte kan rubbas av att man juridiskt konstruerar vinsten på olika sätt. Indragandet av kausalitetsfrågan fördöljer endast vad som synes vara det verkliga problemet för förf., nämligen om vinstersättningen i detta speciella fall skall beräknas efter bruttovinsten eller nettovinsten.2
    Den väl kortfattade behandlingen av förlustrekvisitet (s. 170—172) synes gå ut på att detta rekvisit »i stort sett» saknar självständig betydelse vid sidan av vinstrekvisitet, bl. a. därför att det i vinstsituationer är fråga om en förmögenhetsförskjutning, d. v. s. en enhetlig företeelse, som åt ena sidan ter sig som en vinst, åt andra som en förlust eller skada (förf. synes åtminstone ibland betrakta dessa två termer som synonyma).3 Hur skall man då se på förlustrekvisitet i ett fall, som förf. inte här men i andra sammanhang ofta nämner (t. ex. s. 226 f.), nämligen att vinsten överstiger skadan? Här kan ju vinsten och skadan icke gärna vara två sidor av samma företeelse. Svaret ärkanske detta. När man säger, att vinsten överstiger skadan, rör mansig med ett snävare skadebegrepp, motsvarande det som vanligen används inom skadeståndsläran. När man samtidigt säger, att rekvisitet förlust eller skada måste vara uppfyllt, rör man sig med ett vidare förlust- eller skadebegrepp. Man föreställer sig troligen mer eller mindre bestämt, att en vinst, som överstiger skadan, trots allt kan ha skett på motpartens bekostnad — och alltså utgjort en förlust för den-

 

1 Jfr bl. a. diskussionen om författarrättslagen § 27 a nedan s. 257.

2 Det förefaller mig som om förf:s resonemang är ett exempel bland flera på att förf. tagit alltför starkt intryck av vissa dubiösa tankegångar hos utländska författare. Andra exempel torde kunna hämtas från not 1 s. 255 nedan samt från förf:s ofta återkommande diskussioner om ett rättsligt och ett faktiskt element i vinstbegreppet (t. ex. s. 154—155, 167, 171).

3 S. 167 n. 3 används uttrycket »rekvisitet skada» i samma betydelse som förlustrekvisitet. Jfr dock s. 172 med n. 9. 

OM VINSTREGLER OCH VINSTGRUNDSATS. 253ne — därför att motparten varit närmare till att åtnjuta vinsten. Men härigenom är man egentligen inne på vad förf. kallar rättsgrundsrekvisitet, och förlustrekvisitet saknar alltså under alla omständigheter självständig betydelse. Hur det än må förhålla sig med just denna fråga, hade avhandlingen enligt min mening vunnit i klarhet, om en närmare analys hade företagits av förhållandet mellan vinst och skada (förlust) och mellan vinstersättning och skadestånd.1
    Framställningen av rättsgrundsrekvisitet (s. 174 f.) är grundlig och innehåller många intressanta klarlägganden. Vinstgrundsatsen kan givetvis inte formuleras så enkelt, att en vinst som någon gjort på en annans bekostnad, skall återgå, ty för en återgång av vinsten fordras ytterligare omständigheter. Har då dessa något gemensamt kännetecken? Rättsgrundsrekvisitet bygger på ett dylikt kännetecken, nämligen att vinsten saknar rättsgrund. Men med ett sådant rekvisit synes man råka in i en cirkel. Ty frågar man sig vid tillämpning av vinstgrundsatsen på nya fall, om vinsten saknar rättsgrund, kan man ju inte få något annat svar än — att vinsten saknar rättsgrund. Nu kunde det emellertid tänkas, att orden »saknar rättsgrund» döljer något mera reellt gemensamt kännetecken. Förf. visar dock på ett övertygande sätt, bl. a. med stöd av sitt stora utländska material, att så inte kan vara fallet; härigenom har förf. bidragit med ett särskilt värdefullt forskningsresultat, även internationellt sett. Rättsgrundsrekvisitet är blott rent formellt: »vinsten saknar rättsgrund om och endast om den kan återkrävas» (s. 182) eller med andra ord: det enda gemensamma för de heterogena omständigheter, som innefattas under rättsgrundsrekvisitet, är att vid deras förhandenvaro vinsten kan återkrävas.2
    Men när det nu inte kan påvisas något reellt gemensamt kännetecken för dessa omständigheter, förefaller den allmänna vinstgrundsatsen att hänga i luften. Skall det vara någon mening med att tala om en sådan, måste den kunna tillämpas på nya fall, och hur skall detta kunna ske, när inte ett gemensamt kännetecken finns att tillgå och kan utpekas även i det nya fallet?

 

1 Anmärkningsvärt är också att förf. i flera fall, där det funnits anledning att jämföra vinstansvar och strikt skadeståndsansvar, endast tar sikte på skadeståndsansvar enligt culparegeln (t. ex. s. 226); strikt ansvar omnämns överhuvudtaget inte mer än vid något enstaka tillfälle (såsom s. 292).

2 Förf. tror sig visserligen ha funnit ett reellt gemensamt kännetecken —ehuru det är av negativ art och är utan betydelse för huvudproblemets lösning. Gemensamt för alla krav på grund av obehörig vinst påstås nämligen vara »att anspråket icke stöder sig på att gäldenären uttryckligen åtagit sig att utgiva just vinsten, utan på någon annan omständighet vid vinstens uppnående» (s. 174. Jfr även s. 182). Även detta kännetecken torde kunna elimineras. Till regler om obehörig vinst räknar förf. uppenbarligen speciella lagregler, som föreskriver vinstersättning, t. ex. författarrättslagen § 27 a (jfr s. 3). Men intet hindrar ju att enskilda parter i liknande situationer föreskriver vinstersättning i en avtalsregel, vilken uppenbarligen med samma rätt som den nyss nämnda lagregeln måste räknas till vinstreglerna. Förf. torde, när han präglade den ovan citerade satsen (s. 174), ha haft sin uppmärksamhet riktad blott på sådana vinstregler, som kan grundas direkt på vinstgrundsatsen utan förmedling av speciella bestämmelser i lag eller avtal. Det hade här kunnat vara förf. till nytta, om han tidigare preciserat förhållandet mellan vinstgrundsats och vinstregler. 

254 SVANTE BERGSTRÖM.

Förf. är emellertid inte hågad att kasta vinstgrundsatsen överbord. I ett försvar för grundsatsen utgår han från att det är fullt legitimt att röra sig med ett rent formellt rättsgrundsrekvisit (s. 182), som »utgör en sammanfattande term för de reservationer, med vilka den allmänna principen måste förses» (s. 175). Konsekvensen härav blir emellertid, menar han, »att det är likgiltigt om man framställer en allmän vinstgrundsats eller ej. Så snart ett rättssystem någon gång (kurs. av mig) använder ett vinstkrav, är alltså vinstgrundsatsen erkänd. Om ett vissträttssystem, t. ex. det svenska, blott i ringa utsträckning använder vinstkrav, så kan detta uttryckas på så sätt att visserligen en allmän grundsats gäller, att vinster som uppstått på en annans bekostnad utan rättsgrund kunna återkrävas, men att vinster jämförelsevis sällan sakna rättsgrund». Härigenom antyds blott »att faktiskt möjligheten att bestämma gäldenärens prestationsskyldighet efter hans vinst finnes» (s. 183).
    Jag har inte blivit övertygad om att detta försvar för grundsatsen är hållbart. Det må visserligen vara sant att man vid uppställandet av en allmän grundsats, vilken som helst, kan vara oförhindrad att samla vissa heterogena element under en gemensam beteckning, särskilt för att slippa räkna upp alla element varje gång de kommer på tal. Konsekvensen av en dylik teoretisk möjlighet är emellertid icke alls — som förf. synes hävda — att man har rätt att uppställa en allmän grundsats i ett enskilt fall. Avgörande för om man har en sådan rätt är andra omständigheter, såsom om grundsatsen utgör en huvudregel på sitt område och om den är praktiskt användbar.
    Det kan alltså inte vara likgiltigt, om man framställer en allmän vinstgrundsats eller ej, eller med andra ord om man kallar vad som allmänt uppfattas som undantag för huvudregel eller ej. Drar man ut konsekvenserna av förf:s uppfattning, kommer man fram till att även en mycket singulär rättsregel skulle kunna upphöjas till allmän grundsats. Man borde sålunda — för att ta ett extremt exempel — kunna tala om den allmänna grundsatsen om 150 % ersättning för skada, därför att svensk rätt någon gång (i gruvlagen och vattenlagen) har en sådan regel. Om förf. skulle mena att regeln ifråga måste ha använts någon gång utan lagstöd, kan det erinras om att det finns ett antal rättsfall, där strikt skadeståndsansvar ålagts utan direkt stöd av lag. Ändå brukar man knappast tala om den allmänna grundsatsen om strikt ansvar, ehuru man enligt förf:s uppfattning borde ha möjlighet därtill. Att denna möjlighet inte brukar utnyttjas, torde bl. a. bero på att beteckningen allmän grundsats skulle vara ägnad att vilseleda allmänheten om rättsreglernas innebörd, om det strikta ansvarets undantagskaraktär inom sitt område. Av samma skäl är beteckningen allmän vinstgrundsats vilseledande, ty den kommer lätt att uppfattas så, att huvudregeln är, att vinster som gjorts på annans bekostnad skall återgå. Att sådana vinster får behållas, är såvitt jag kan förstå, ganska uppenbart huvudregeln, trots att förf. betvivlar att man kan uttala sig härom med någon säkerhet (s. 184—185). Men bortsett härifrån är det meningslöst att uppställa en allmän vinstgrundsats, även om det

 

OM VINSTREGLER OCH VINSTGRUNDSATS. 255kompletterande rättsgrundsrekvisitet särskilt framhävs, ty en sådan vinstgrundsats är praktiskt oanvändbar. Rättsgrundsrekvisitet är ju — som förf. påpekar — »icke avsett och icke användbart som ledning för domarna, eller dem som eljest ha att tillämpa rättsregler» (s. 182).
    Denna min negativa inställning till vinstgrundsatsen har inte kunnat rubbas av två ytterligare skäl för att uppställa grundsatsen som förf. anför. Det ena är, att man uppnår ökad systematisk klarhet: genom att vinstreglerna sammanförs »fastställes vilken omständighet som är bestämmande för ersättningsskyldighetens omfång» (s. 205, jfr även s. 183—184). Häremot kan invändas, att vinstreglerna likagärna kan systematiseras tillsammans, om man skulle anse detta lämpligt, utan att man antar någon allmän grundsats; så förfar man exempelvis ofta med reglerna om strikt skadeståndsansvar utanför kontraktsförhållanden.
    Det andra och uppenbarligen viktigare skälet ansluter till en av USSING framkastad tanke: satsen, att en allmän vinstgrundsats gäller, kan vara ett stöd för domstolarna, när de önskar tillämpa vinstregler i nya fall (se s. 185—186, 205 f.). Vad innebär i realiteten en sådan tanke, sedd mot bakgrunden av förf:s uppfattning i övrigt? Jo, först förklarar förf. att nyss nämnda sats är innehållslös och tautologisk (jfr s. 395, 207), och sedan säger han till domstolarna: stöd er på denna sats! Att ett så bräckligt stöd kan medföra »en psykologisk lättnad» för domstolarna (s. 206) — särskilt när förf. så grundligt har avslöjat bräckligheten — har jag svårt att tro. Tanken synes mig vara, såsom förf. anmärker om en speciell användning av vinstkonstruktionen, »en onödig spetsfundighet» (s. 205). Och förf. själv synes inte ha mycket till övers för stödtanken, när han väl kommer över till tredje avdelningen (jfr t. ex. s. 238). Särskilt gäller detta, när han i sammanfattningen utvecklar fördelarna av att de svenska domstolarna icke räknat med att någon allmän vinstgrundsats gäller i svensk rätt (jfr t. ex. s. 397).
    I själva verket fordras ingen allmän vinstgrundsats för att tillgodose det praktiska behov av nya vinstregler utan stöd av lag, som kan finnas. Detta behov, som, enligt vad av förf:s framställning (s. 392 f.) framgår, är tämligen begränsat, torde — liksom skogsavverkningsfallen — rymmas inom ramen för den vanliga lagtolkningstekniken, vilken inte synes utesluta en av särskilda ändamålssynpunkter betingad, försiktig användning av vinstregler. Man kan här, som tidigare nämnts, hänvisa till det strikta skadeståndsansvaret.
    Lagstiftarna har givetvis frihet att använda nya vinstregler utan att proklamera sin anslutning till en allmän vinstgrundsats. Vinstregler kan således användas för att förstärka skadeståndets effekt, där vinstersättning förutsätts överstiga skadeståndet, eller också för att åstadkomma en i princip mildare ersättningsform än vanligt skadestånd.Sistnämnda syfte torde bäst uppnås, om ersättningsbeloppet maximeras inte blott efter vinsten utan även efter skadan, såsom i författar-

 

1 Med hänsyn härtill förstår jag inte, varför förf. kategoriskt förklarar, att vinstregler icke lämpar sig för att skapa nya rättigheter, såsom om särskilt skydd skulle 

256 SVANTE BERGSTRÖM.rättslagen § 27 a st. 2. Att tanken på en allmän vinstgrundsats förs åt sidan, innebär kanske, när allt kommer omkring, en viss psykologisk lättnad för lagstiftare — och möjligen även domare — att i nya fall, då detta är sakligt befogat, använda vinstregler. Det torde nämligen ibland ha betraktats som ett hinder mot att införa speciella vinstregler, att svensk rätt icke känner den allmänna grundsatsen om obehörig vinst (jfr bl. a. s. 3 med n. 4 samt prop. nr 2/1931 s. 23).
    Vinstgrundsatsens livskraft i modern rätt torde delvis få tillskrivas ett slags historisk pietet. Även om man som förf. är på det klara med att grundsatsen har uppkommit »under inflytande av naturrättsliga resonemang och vaga billighetsöverväganden», menar man tydligen, att den — såsom andra liknande begrepp — är bildad kring en sund kärna, som det gäller att slå vakt om. Jag vill inte förneka att det kan vara befogat med en sådan omtydning av gamla rättsbegrepp som nu är på modet bland vissa modernt skolade rättsvetenskapsmän. Men jag betvivlar att ett så dubiöst begrepp som den allmänna grundsatsen om obehörig vinst kan stå upp som en fågel Fenix efter att ha genomgått den moderna kritikens skärseld.
    Min slutsats blir alltså att den allmänna vinstgrundsatsen måste avböjas; en sådan slutsats ansluter för övrigt till vad som synes vara den vanligaste uppfattningen i svensk rätt. Vinstreglerna bör i stället betraktas som fristående.
    När vinstreglerna frikopplas från vinstgrundsatsen, kommer det nära sambandet mellan vinstregler och skadeståndsregler att framstå klarare. Vinstbegreppets nära samband med skadebegreppet har tidigare antytts. Förf:s framställning visar, att det ofta är tveksamt, om en viss ersättning har karaktären av vinstersättning eller skadestånd, såsom när ersättningen skall utgå med gängse eller skäligt pris (jfr bl. a. s. 392 f., 231, 240, 251). Särskilt nära varandra ligger de båda ersättningsformerna i de fall, då ersättningen maximeras inte blott av vinsten utan även av skadan. Vidare framgår av förf:s framställning i tredje avdelningen, att de situationer, där vinstersättning kan ifrågakomma, mycket ofta erbjuder ett val mellan vinstregler och skadeståndsregler. Det finns därför anledning att i större utsträckning än som nu sker sammanföra vinstregler och skadeståndsregler i systematiskt avseende.1
    I tredje avdelningen, »Vinstkrav och motsvarigheter i svensk rätt», behandlar förf. ett stort antal olikartade ämnesområden, för vilka blott är gemensamt, att vinstersättning har förekommit i svensk rätt

 

införas för icke patenterbara fabrikshemligheter (se s. 168—169). I ett dylikt fall borde väl vinstersättning i princip kunna vara en lämplig kompromissform mellan skadestånd och ingen ersättning alls. Varför skulle en på sådant sätt uppbyggd rättighet inte »vara begärlig att förvärva genom överlåtelse» (s. 169), när redan oskyddade fabrikshemligheter ofta är högst begärliga att förvärva genom överlåtelse? Förf:s tanke att dylika hemligheter i någon mån är skyddade genom att de kunna »återkrävas», om de varit föremål för ett ogiltigt eller overksamt avtal (s. 168), synes mig stöta på vissa praktiska svårigheter.

1 Det kan påpekas att vinstreglerna förklaras falla utanför KARLGRENS Skadeståndsläran, medan de har intagits i USSINGS Erstatningsret, ehuru i en särskild, från skadeståndsreglerna skild avdelning i slutet av boken. 

OM VINSTREGLER OCH VINSTGRUNDSATS. 257eller i något utländskt rättssystem. Man imponeras av hur förf:s kunskaper spänner över en mycket stor del av det civilrättsliga fältet. Avdelningen är fylld av förf:s detaljavvägningar med tillhörande argumentation, som ständigt är intressant, ibland inte övertygande men nästan alltid suggererande i sin massivt vederhäftiga utformning. Dock har åtminstone jag ett intryck av att det primära syftet, nämligen att belysa vinstreglerna (jfr s. 1), icke hade krävt en fullt så omfattande framställning. Man fängslas i första hand av en i och för sig mycket värdefull diskussion av en mängd konkreta tolkningsspörsmål, som på något sätt kommer vinstreglernas problematik att drunkna. Vidare synes förf:s förtjänstfulla komparativa grepp på ämnet ha gett mindre utbyte för svensk rätt än man möjligen kunde ha väntat.
    Tyvärr medger icke utrymmet för denna artikel att jag går in på de många partier, där förf. är en i allt väsentligt noggrann och omdömesgill vägvisare; särskilt väl genomarbetade torde de fastighetsrättsliga partierna vara. Avdelningen förefaller mig vara användbar som uppslagsbok även för den, som icke stiftat närmare bekantskap med avhandlingens övriga innehåll. Med hänsyn till denna rekommendation måste jag dock peka på ett par mindre partier, som bör användas meden viss försiktighet.
    Förf. synes inte ha trängt in i immaterialrätten på samma sätt som t. ex. i fastighetsrätten, varför ett par immaterialrättsliga partier (s. 230—232, 253—258) torde vara av mindre värde. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på förf:s tolkning av författarrättslagen § 27 a st.2 (s. 253—256). Stadgandet lyder i huvudsak: »Har någon företagit handling, som avses i 24 § eller — — — , och har härav uppkommit vinst för honom, vare han, ändå att ansvar icke kan ådömas honom, pliktig att intill vinstens belopp utgiva ersättning för målsäganden tillskyndat förfång.» Förf. diskuterar först, om vinst betyder all vinst som uppkommit t. ex. vid obehörigt återgivande av annans verk vid en konsert, eller blott sådan vinst, som står i direkt samband med att det skyddade verket utnyttjats, d. v. s. vad man skulle kunna kalla adekvat vinst. Förf. menar att förarbetena talar för att hela vinsten avses men kommer sedan efter vissa praktiska överväganden och under hänvisning till lagtextens ord »härav» till resultatet, att endast den adekvata vinsten bör beaktas. I själva verket torde det framgå av förarbetena att den senare tolkningen är avsedd. I sådant syfte insattes nämligen efter lagrådsremissen ordet »härav» i propositionens lagtext (jfr prop. nr 2/1931 s. 62).1 På denna punkt kan alltså knappast någon tvekan råda om den rätta tolkningen. För en närmare tolkning av stadgandet saknas enligt förf. vägledning såväl i lagtextens ordalydelse som i förarbeten och rättspraxis. Förf. utgår därför från »stadgandets allmänna syfte», som sägs vara »att pålägga sådan ersättningsskyldighet, som låter sig förenas med skyddet för svarandens goda tro» (s. 255). Med denna utgångspunkt kommer förf. till

 

1 Jag misstänker, att även uttrycket »vinst som motsvaras av skada», använt i propositionen, s. 61, samt av de två lagrådsledamöter, som förf. omnämner s. 254, åsyftar adekvat vinst.

17—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

258 SVANTE BERGSTRÖM.

följande resultat (s. 256). Vinsten skall in dubio beräknas lika med skälig ersättning för nyttjande av verket, men denna regel skall »med hänsyn till att stadgandet avser att skydda den goda tron» icke tilllämpas, »om det är sannolikt att i händelse misstaget icke inträffat intet honorar skulle utgått, t. ex. därför att vederbörande då istället skulle utnyttjat ett oskyddat verk.» En konsertgivare, som av misstag spelat ett skyddat stycke, skulle således kunna avböja ersättningskrav med motivering att han, om misstaget upptäckts i tid, i stället skulle ha spelat ett oskyddat verk. Just med hänsyn till stadgandets allmänna syfte synes mig en sådan tolkning omöjlig. Detta syfte framgår förövrigt av förarbetena, där flera olika skälighetssynpunkter — utan en sådan dominans för svarandens godtrosskydd som i förf:s ovan citerade uttalande — vägts mot varandra. Även en annan liknande tolkning bör påtalas. »Om den som utnyttjat författareverket i grundad god tro utbetalat ersättning till en annan person, som han trodde vara berättigad därtill, bör avdrag medgivas därför. Även detta får anses följa av stadgandets tendens att skydda den goda tron» (s. 256). Då varken lagtext, förarbeten eller stadgandets allmänna tendens ger något skäl för ett sådant avsteg från allmänna regler om betalning till fel person, måste förf:s tolkning avböjas.
    Ett annat parti, som fordrar en kommentar, bär rubriken »Ersättning för utfört arbete, då vederlag ej betingats» (s. 309—323). Under denna rubrik behandlas i huvudsak blott — i anslutning till ett antal rättsfall — sådana situationer, där en person utan annan ersättning än kost och logi utfört arbete åt annan person. Typexemplet är en dräng, som arbetat på en gård i många år utan särskild penninglön, eller en hushållerska, som under samma villkor skött hushållet åt en man eller ett äldre par. De påstår sig kanske ha arbetat i förhoppningom att senare få gottgörelse genom testamente, giftermål el. dyl. När förhoppningarna sedermera kommer på skam, begär de i stället penninglön för sitt arbete. Förf. synes ha uppfattat dessa fall som icke kontraktsrättsliga. Det torde emellertid vara klart att arbetet grundar sig på ett ursprungligt avtal av något slag, utan vilket drängen eller hushållerskan näppeligen hade kunnat börja sitt arbete. Detta avsnitt faller alltså såsom avseende kontraktsrätt i princip utanför bokens ämnesområde. Dessutom är ju i de berörda fallen ett visst vederlag för arbetet överenskommet, nämligen kost och logi. Problemet blir därför, om avtalet mellan parterna får tolkas så, att ytterligare vederlag utöver det direkt överenskomna skall utgå. Dessa fall är alltså inte blott klart kontraktsrättsliga utan de gå dessutom strängt taget inte in under rubriken »Ersättning för arbete, då vederlag ej betingats». Under dessa förhållanden kan domstolarna knappast träffas av förf:s kritik att de använt »avtalskonstruktionen» (s. 318 f.), och vidare saknar de anledning att följa förf:s något halvhjärtade rekommendation att i stället använda obehörig vinst som »rättsgrund» för att åstadkomma ett materiellt önskvärt resultat (s. 311, 321—322).
    Hur ter sig då förf:s problem från en kontraktsrättslig utgångspunkt? I första hand får man givetvis ta fasta på, såsom förf. påpekar

 

OM VINSTREGLER OCH VINSTGRUNDSATS. 259(s. 318), att en överenskommelse om att ersättningen skall begränsas till kost och logi är giltig — förutsatt att icke tvång, svek o. s. v. föreligger. Huruvida en sådan — eller en motsatt — överenskommelse faktiskt har träffats eller varit avsedd av parterna, får bedömas, sålångt det går, med ledning av tillgängliga fakta. Men man kommer efterhand till en punkt, där man måste ha en dispositiv rättsregel att lägga till grund för bedömningen. För att bestämma en sådan regels innehåll kan man bl. a. utgå från vad som i motsvarande fall är den vanligaste regleringen mellan två parter, när en formlig överenskommelse träffas. Det råder knappast något tvivel om att man med denna utgångspunkt kommer fram till att penningersättning skall utgå vid sidan av den speciella ersättningen i form av kost och logi. Samma resultat ter sig också från allmänna synpunkter som det naturliga; samhället har intet intresse av att främja, att arbetet, den för de flesta människor ojämförligt viktigaste förvärvskällan, ställs till annan persons förfogande utan skälig ersättning. Huvudregeln skulle alltså bli, att särskild penningersättning skall utgå, när motsatsen icke kan anses vara överenskommen eller avsedd av parterna, d. v. s. att arbetsgivaren står risken, om någon överenskommelse härom inte träffas. Ersättningens belopp får beräknas efter vad som med hänsyn till olika förekommande omständigheter (jfr s. 317—318) får anses vara skäligt (jfr i viss mån köplagen § 5). Givetvis kan ersättning i särskilda fall vara utesluten, såsom när arbetet på grund av sin art och omfattning har ungefär samma värde som värdet av kost och logi.1 Härmed torde vi på något andra vägar ha kommit fram till i stort sett samma resultat som förf. (jfr särskilt s. 319, slutet av första stycket, och 323, slutet).

 

    Den som har kommit igenom avhandlingen kan inte — vare sig han delar förf:s åsikter eller ej — undgå att bli imponerad; en avbokens förtjänster är för övrigt att den ofelbart väcker intresse och stimulerar till eftertanke och diskussion. En och annan hade väl gärna velat se något mera av djärva och banbrytande linjer vid sidan av den grundliga genomarbetningen av problemen. Förf. är tydligen ganska försiktig inför ett radikalt steg, inför en alltför stark motsättning till härskande uppfattningar; de stötar mot dessa, som förf. dock utdelar, är ofta väl kamouflerade. Man observerar bl. a. att förf. skenbart är på samma linje som t. ex. Lundstedt, Ussing och svensk rättspraxis, ehuru dessa auktoriteter måste vara ganska oeniga inbördes. Förf:s skrivsätt gör det svårt för läsaren att få något riktigt grepp om de principiella skiljelinjer, som dock finns. Men frågan är om inte ensådan försiktighet trots allt är att tillråda för en rättsvetenskapsman i hans förstlingsarbete. Det som förf. i övrigt har visat genom sin avhandling — och som i det föregående i olika sammanhang påpekats — berättigar honom emellertid till den rangplats bland rättsvetenskapliga debutanter, som han faktiskt kommit att inta.

 

1 Detta torde, enligt vad handlingarna i målet visar, vara förklaringen till utgången i målet NJA 1946 A nr 158 (N. O. Nilssons ersättningsanspråk), omnämnts. 318 n. 9. ———