SVENSK RÄTTSPRAXIS.

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

5.

Hyresgäst har ansetts äga å förfallna hyror kvitta otillåten ersättning till hyresvärden för förvärvet av hyresrätten, ehuru kvittningsanspråket framställts först efter utgången av den i 3 kap. 34 § 1 st. lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgade tiden för rättelse.

 

Jfr SvJT 1921 Rf. s. 42 med hänvisningar.

 

    I en d. 18 april 1950 till ÖÄ:t inkommen ansökan anförde direktören A. Th. Berger i Huddinge: Enligt kontrakt i dec. 1949 hade ingenjören Paul Kloch för tiden fr. o. m. d. 1 jan. till d. 1 okt. 1950 av Berger förhyrt en lägenhet om 3 rum och kök m. m. en halv trappa upp i gathuset inom fastigheten med adress Pipersgatan 5 i Stockholm mot en årlig hyra av 2,000 kr. att betalas kvartalsvis i förskott. På grund av sin underlåtenhet att i rätt tid d. 1 febr. och d. 1 mars 1950 erlägga förfallen hyra med 166 kr. 67 öre för mån. hade Kloch d. 15 mars 1950 blivit uppsagd till omedelbar avflyttning. Enär Kloch förverkat hyresrätten, hemställde Berger, att ÖÄ:t måtte förordna om Klochs avhysning från lägenheten.
    Kloch bestred bifall till ansökningen under åberopande av att han bl. a. envar av dagarna d. 1 febr., d. 15 mars och d. 1 april 1950 över postgiro inbetalat hyra med 166 kr. 67 öre.
    ÖÄ:t yttrade i utslag d. 12 maj 1950: Kloch har ostridigt dröjt med erläggande av hyra för febr. och mars 1950 utöver två söckendagar efter förfallodagen och har genom dröjsmålet förverkat hyresrätten.
    Den 15 mars 1950 har Kloch på grund härav blivit i behörig ordning uppsagd till avflyttning.
    Enär Kloch, som d. 15 mars 1950 erlagt hyra för febr. 1950, förstd. 1 april 1950 erlagt på mars 1950 belöpande hyra,
    samt rättelse, i vad avser hyra för sistnämnda månad, icke skett senast å tolvte söckendagen från uppsägningen,
    prövar ÖÄ:t, med stöd av 3 kap. 32 och 37 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom samt 192 § utsökningslagen, lagligt ålägga Kloch att genast avflytta från lägenheten vid äventyr att eljest bliva avhyst därifrån på egen bekostnad.

 

    Kloch besvärade sig och yrkade ogillande av Bergers ansökan om avhysning.

 

Svea HovR (hrr Boye, referent, Aquilon, Bernhard och Nyquist), som genom särskilt beslut inställde avhysningen, yttrade i utslag d. 21 juni 1950: Kloch, som förklarat att hyrestiden enligt hyreskontraktet utlöper d. 1 okt. 1951 och icke d. 1 okt. 1950 som Berger uppgivit, har till utveckling av sin talan i HovR:n anfört bl. a.: Berger hade såsom ersättning för upplåtelsen av hyresrätten till lägenheten betingat sig 1,500 kr. kontant jämte en revers å 2,500 kr. att amorteras med 125 kr. i kvartalet med början d. 1 april 1950. Redan före hyrestidens början och i samband med undertecknandet av hyreskontraktet hade Kloch till Berger personligen erlagt 1,500 kr. kontant utan att erhålla kvitto å beloppet trots begäran därom. På grund av den sålunda erlagda betalningen förmenade sig Kloch hava i rätt tid erlagt hyra för lägenheten.
    Under uppgift att han nödgats söka ett lån av sin arbetsgivare, General Motors Nordiska AB, för att kunna erlägga det fordrade kontantbeloppet till Berger, har Kloch till stöd för riktigheten av sitt påstående, att Berger betingat sig nämnda ersättning, åberopat en bestyrkt avskrift av en d. 20 dec. 1949 dagtecknad, till direktören G. R. Möller ställd anhållan om ett lån å 1,500 kr., vari som skäl för ansökningen anförts, att Kloch fått erbjudande om en våning, för vilken han förutom hyran hade att erlägga 1,500 kr. Enligt avskriften har å låneansökningen tecknats »Approved L. S. Barrol Dec. 20, 1949». Vidare har Kloch åberopat ett intyg av personalchefen vid nämnda bolag L. Behr, att Kloch d. 21 dec. 1949 av bolaget såsom lån mottagit 1,500 kr. för det syfte, som angivits i låneansökningen till Möller, »alltså för betalning till hyresvärden för tillträde till en lägenhet Pipersgatan 5, Stockholm K».
    Berger har bestritt, att han betingat sig vederlag för upplåtelsen av hyresrätten till lägenheten, men — under uppgift att Kloch i samband med hyresavtalets ingående övertagit »en del lös egendom» — vitsordat, att Kloch till honom överlämnat en revers, varå avbetalning skulle ske med 125 kr. varje kvartal, första gången d. 1 april 1950.
    HovR:n finner den av Kloch förebragta utredningen utgöra ett starkt stöd för riktigheten av hans påstående, att Berger betingat sig kontantersättning av 1,500 kr. för upplåtelsen av hyresrätten och att Kloch erlagt nämnda belopp till Berger i samband med hyresavtalets undertecknande i dec. 1949.
    Därest Berger uppburit dylik ersättning, vilken jämlikt hyresregleringslagen är otillåten, får han anses pliktig att, om Kloch så önskar, låta denna gå i avräkning å förfallande hyror, vad beträffar de i målet ifrågakomna månadshyrorna oavsett det förhållandet, att Kloch först efter den i 3 kap. 34 § 1 st. lagen om nyttjanderätt till fast egendom angivna tiden från uppsägningen gjort gällande rätt till avräkning å angivna grund.
    Enär det på grund av vad sålunda anförts icke är uppenbart, att Kloch genom underlåten hyresbetalning förverkat hyresrätten, och Bergers avhysningsyrkande följaktligen icke kan handräckningsvis bifallas,
    prövar HovR:n lagligt att, med ändring av ÖÄ:ts utslag, ogilla Bergers talan.

 

6.

 

Fråga huruvida osann uppgift vid förhör under sanningsförsäkran lämnats av grov oaktsamhet.

 

Jfr NJA 1948 avd. II s. 444 f.; BECKMAN m. fl.: Brott mot staten och allmänhetens. 434 f. samt HEMMING-SJÖBERG: Vittnesförhöret och vittnesmålet såsom bevismedel, i Festskrift tillägnad Karl Schlyter, s. 187.

 

    Enligt en mellan försäljaren Sven Johansson såsom ombud för direktören Hilding Emanuel Ohlsson i Lycksele samt chauffören Kristoffer Viberg i Nordanåsby upprättad, d. 23 nov. 1945 dagtecknad slutsedel köpte Viberg från bilfirman H. E. Ohlsson en personbil P. V. 444 till ett pris av 5,400 kr. att levereras snarast mot kontant betalning.
    Viberg instämde i april 1949 Ohlsson samt AB Ohlssons bilaffär, å vilket bolag Ohlssons förbindelser i april 1947 övergått, till Lycksele tingslags HR med huvudsakligt yrkande, att Ohlsson och bolaget måtte åläggas att genast fullgöra leveransen.
    Ohlsson och bolaget bestredo käromålet bl. a. på den grund att avtalet icke vore mot säljaren gällande, förrän det skriftligen bekräftats från säljaren, samt att slutsedeln icke framlämnats till Ohlsson och icke godkänts av denne.
    Vid huvudförhandling d. 14 juni 1949 inför HR:n hördes Viberg på egen begäran under sanningsförsäkran. Enligt HR:ns protokoll uppgav Viberg därvid — efter att hava redogjort för ett besök i Ohlssons bilaffär i nov. 1945, varvid slutsedeln upprättats — bl. a. följande: »Då Johansson och jag undertecknat slutsedeln, gick Johansson in på Ohlssons kontor, där Ohlsson satt. Slutsedeln var fortfarande kvar i orderboken. Jag såg, att Johansson överlämnade orderboken till Ohlsson.»
    HR:n meddelade dom d. 20 juni 1949, varigenom HR:n, som fann Vibergs under sanningsförsäkran avgivna berättelse böra förtjäna tilltro och fann styrkt, att slutsedeln kommit Ohlsson tillhanda, huvudsakligen biföll Vibergs talan.
    Ohlsson och bolaget fullföljde talan till HovR:n för Övre Norrland med yrkande, att Vibergs talan måtte ogillas.
    Vid huvudförhandling d. 25 nov. 1949 inför HovR:n hördes Viberg ånyo under sanningsförsäkran angående händelseförloppet, då slutsedeln upprättades. Viberg påstod nu icke längre, att han sett Johansson överlämna orderboken till Ohlsson, men uppgav att han fått den uppfattningen att så skett.
    HovR:n meddelade dom d. 9 dec. 1949, vari HovR:n efter redogörelse för bl. a. Vibergs i HovR:n lämnade uppgifter icke fann styrkt, att slutsedeln blivit överlämnad till Ohlsson eller utan att så skett godkänd av denne. På grund därav befanns avtalet icke vara bindande för vare sig Ohlsson eller bolaget, och Vibergs talan ogillades.
    Viberg fullföljde talan mot HovR:ns dom, men HD fann enligt beslut d. 18 april 1950 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

 

Landsfogden i Västerbottens län anförde efter stämning, delgiven Viberg d. 27 nov. 1949, vid Lycksele tingslags HR: Vid förhöret under sanningsförsäkran inför HR:n hade Viberg uppgivit, att han under besöket å bilaffären såg, hurusom Johansson till Ohlsson överlämnade orderboken. Verkställd utredning hade givit vid handen, att Viberg ej från den plats, där han vid tillfället befunnit sig, haft möjlighet att se Ohlsson, som uppehållit sig i ett annat rum. Viberg hade också medgivit, att hans uppgift därutinnan ej varit riktig. Då uppgiften varit av betydelse för saken, hade Viberg gjort sig skyldig till osann partsutsaga. Brottet syntes begånget av grov oaktsamhet. Åklagaren yrkade, att Viberg måtte fällas till ansvar för vad han sålunda låtit komma sig till last.
    Viberg, som biträddes av advokaten Arne Lundin i Lycksele såsom offentlig försvarare, bestred åtalet samt uppgav, att han icke kunde vitsorda, att han inför HR:n sagt, att han såg Johansson lämna orderboken till Ohlsson; i varje fall hade han icke menat det.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Thomasson) yttrade i dom d. 13 dec. 1949: Domskäl. Enligt HR:ns protokoll d. 14 juni 1949 har Viberg under sanningsförsäkran sagt, att han sett att Johansson i Ohlssons kontorsrum lämnade Ohlsson orderboken. HR:n finner det uteslutet, att denna anteckning är annat än riktig.
    Viberg har nu vidgått, att han icke sett Johansson lämna orderboken till Ohlsson. Av en skiss över bolagets kontorslokaler framgår även, att Viberg från den plats, där han vid tillfället satt, icke kunnat se Ohlsson i dennes kontorsrum.
    I tvistemålet var det en huvudfråga, huruvida Ohlsson mottagit den av Viberg underskrivna ordersedeln, i vilket fall han kunnat vara skyldig meddela Viberg, att han icke godkände avtalet; detta sista hade Ohlsson ostridigt icke gjort. Viberg har nu gjort gällande, att uppgiften om att Viberg sett Ohlsson mottaga orderboken saknat betydelse, enär Johansson i vart fall gått in i Ohlssons rum med boken, att Viberg visste, att Ohlsson var i det rummet, att Johansson efter en stund kommit ut med besked att saken var klar och att Viberg härav med fog dragit den slutsatsen, att Ohlsson mottagit orderboken. Det är dock uppenbarligen en bestämd skillnad mellan att se Ohlsson mottaga boken och att av andra omständigheter draga den slutsatsen, att Ohlsson mottagit boken. HR:n har ock bland sina domskäl upptagit, att Viberg under sanningsförsäkran sagt sig se Johansson överlämna boken till Ohlsson och att HR:n funnit Vibergs berättelse förtjäna tilltro. Denna Vibergs uppgift har haft betydelse för målets utgång vid HR:n.
    Därefter är att avgöra, huruvida Viberg lämnat den felaktiga uppgiften av grov oaktsamhet. Härutinnan är att märka, att det är fråga om en viss, avgränsad uppgift, att den fråga, varå uppgiften var svaret, måste anses såsom en enkel fråga, vars betydelse måste inses av envar, vilkens förståndsgåvor icke kunna betecknas såsom klena, att Viberg icke visat dylika klena förståndsgåvor, att det av den, som berättar under sanningsförsäkran, måste krävas en bestämd aktsamhet

 

och att detta ock måste hava gjorts klart för Viberg genom den erinran, HR:n gav honom före berättelsen. HR:n anser Viberg hava varit grovt oaktsam.
    Vad förut anmärkts om att Viberg av andra omständigheter dragit den slutsatsen, att Ohlsson mottagit orderboken, får dock anses såsom en mildrande omständighet.
    Domslut. HR:n dömer jämlikt 13 kap. 3 §, jft med 2 §, strafflagen Viberg att för ovarsam partsutsaga utgiva 50 dagsböter å 4 kr.

 

    Viberg fullföljde talan med yrkande att bliva frikänd.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Holm, Paulsson, Åström och Zethraeus, referent) yttrade i dom d. 6 maj 1950: Domskäl. Viberg har inför HovR:n lämnat en redogörelse för händelseförloppet, då ordersedeln upprättades, som väl överensstämmer med den berättelse, vilken intagits i HovR:ns d. 9 dec. 1949 meddelade dom i tvistemålet. Annat har icke påståtts än att den sålunda avgivna berättelsen är riktig. Viberg har hävdat, att han lämnat i huvudsak samma uppgifter om händelseförloppet även vid början av förhöret inför HR:n i tvistemålet. Avfattningen av HR:ns protokoll över förhöret motsäger icke att så skett. Uppgiften att Viberg sett Johansson överlämna orderboken till Ohlsson är enligt samma protokoll avgiven i ett senare skede av förhöret, tydligen på föranledande av frågor från motpartens ombud notarien Woldemar Krüger.
    Viberg, som i detta mål vidgått, att den sistnämnda uppgiften är oriktig, har härstädes vidare anfört: Viberg trodde, att han även på Krügers frågor lämnat en riktig berättelse; någon annan uppfattning av händelseförloppet hade han själv aldrig haft. Viberg hade för övrigt ännu vid förhöret icke tillmätt omständigheten, huruvida Ohlsson mottagit ordersedeln någon betydelse, eftersom Viberg ansett affären vara klar i och med att han och Johansson undertecknat ordersedeln. Då berättelsen upprepats efter förhörets slut, hade Viberg icke uppfattat, att i protokollet antecknats en uppgift, som han icke velat lämna.
    Lundin, som varit Vibergs ombud vid huvudförhandlingen i tvistemålet inför HR:n, har härstädes uppgivit: Han hade icke något minne av att Viberg på Krügers frågor lämnat svar av annan innebörd än den ursprungliga redogörelsen givit vid handen. Lundin, som vid förhöret visste, att Viberg ej sett ordersedeln överlämnas till Ohlsson, skulle säkerligen hava reagerat, om Viberg lämnat en uppgift av motsatt innehåll. Protokollföringen hade troligen, enligt vad som allmänt brukades vid HR:n, tillgått så att rättens ordförande efter förhörets slut i parternas och ombudens närvaro dikterat berättelsen för en maskinskriverska. Lundin hade icke vid någon sådan diktamen, som sannolikt utgjort det enda sättet för berättelsens upprepande, uppfattat, att den oriktiga uppgiften influtit i protokollet.
    Det saknas anledning antaga annat än att den med åtalet avsedda oriktiga uppgiften, vilken såsom HR:n funnit haft betydelse för sa-

 

ken, blivit antecknad i HR:ns protokoll i anslutning till ett direkt uttalande från Viberg av motsvarande innebörd.
    Den oriktiga uppgiften kan hänföras till de ofta förekommande fall, då en inför rätta hörd person icke särskiljer gjorda iakttagelser från därav dragna slutsatser. För sådana fall tillkommer det ock rätten att söka tillse, att de närmare omständigheter, under vilka iakttagelserna gjorts, bliva klarlagda. Varken HR:ns protokoll eller utredningen i övrigt utmärker emellertid, att sådant klarläggande i förevarande hänseende skett under förhöret med Viberg. Vad Viberg och Lundin uppgivit angående omständigheterna vid förhöret tyder i stället snarast på att den oriktiga uppgiften tillkommit som svar på en mera i förbigående framställd fråga, vars innebörd Viberg icke fullt fattat.
    Vid nu angivna förhållanden kan Viberg icke anses övertygad om att hava lämnat den oriktiga uppgiften av grov oaktsamhet.
    Domslut. Med upphävande av HR:ns dom befriar HovR:n Viberg från ansvar.

 

7.

 

Tvist i anledning av beställning av gravvårdsanläggning. Åtskilliga frågor, avseende huruvida bestämmelserna om köp av lös egendom eller särskilda rättsregler för arbetsbeting äro att tillämpa.

 

Jfr WIKANDER: Läran om arbetsbetingsavtalet samt DENSAMME: Det materiella arbetsbetinget s. 30, 115, 118, 125, 286, 311, 312, 339 och 342.

 

    Efter stämning å handelsbolaget med firma Oskar Larssons Söner i Boden yrkade AB Bröderna Svenssons Stenhuggeri i Emmaboda vid Luleå tingslags HR åläggande för handelsbolaget att till AB betala 2,800 kr. jämte ränta samt anförde till stöd för sin talan i huvudsak följande. Genom ordersedel d. 16 nov. 1946 hade handelsbolaget beställt en gravvård av AB, och detta hade skriftligen erkänt ordern d. 9 jan. 1947. Av ordersedeln och ordererkännandet framginge, att gravvården skulle utföras enligt föreliggande ritning, att leveransen skulle avse gravvården i uppsatt skick å Överluleå kyrkogård och att av köpesumman 2,800 kr. hälften skulle betalas före d. 31 dec. 1947 och återstoden senast d. 30 juni 1948. AB hade levererat gravvården i aug. 1947 och anskaffat tre personer för uppsättningen av densamma åkyrkogården. Omedelbart efter det att arbetet påbörjats, hade emellertid kyrkogårdsvaktmästaren förbjudit uppsättningen av gravvården. Kyrkofullmäktige i församlingen hade nämligen d. 17 jan. 1947 antagit »Bestämmelser för Överluleå församlings kyrkogårdar», enligt vilka gravvård ej finge anbringas å grav, med mindre ansökan i två exemplar jämte beskrivning inlämnades till kyrkogårdsnämnden och godkändes av densamma. Dessa bestämmelser, som alltså ej funnits till vid tiden för avtalet mellan bolagen, hade varit okända för AB ända till dess att kyrkogårdsvaktmästaren förbjudit uppsättningen.

 

Den 16 okt. 1947 hade kyrkogårdsnämnden beslutat att icke godkänna gravvården samt uppdragit åt stadsarkitekten Seth Fridén att lämna direktiv för oundgängliga ändringar. Sedermera hade även Fridén lämnat sådana direktiv. Enligt ovannämnda ritning skulle hela gravplatsen, 18 kvm, vara belagd med kalkstensplattor med undantag för två granithällar. Enligt Fridéns direktiv skulle ungefär 1/3 av ytan i stället besås med gräs eller beläggas med grus eller singel. Denna ändring hade varit mycket lätt att utföra. AB:s ombud i Boden, poliskonstapeln C. H. Gustafsson, hade sammanträffat med delägarna i handelsbolaget, bröderna Axel Larsson och Gustav Larsson, å Fridéns kontor, varvid de fått taga ställning till Fridéns förslag. Detta hade då godkänts av Gustav Larsson. Sedermera hade man emellertid velat draga sig undan saken inom handelsbolaget. Den 31 aug. 1948 hade kyrkogårdsnämnden förelagt handelsbolaget att omedelbart låta uppsätta gravvården enligt Fridéns anvisningar eller ock, därest detta icke skedde, att senast d. 15 sept. 1948 hava borttagit stenmaterialet från gravplatsen. Sistnämnda dag hade man ringt från handelsbolaget till Gustafsson och tillkännagivit, att handelsbolaget icke ville hava gravvården, varpå stenmaterialet körts bort från kyrkogården. — AB gjorde gällande, att de av kyrkogårdsnämnden föreskrivna förändringarna vore så små, att de ej hade någon betydelse, att handelsbolaget godkänt förändringen, vilket godkännande vore bindande för handelsbolaget, och att detta i vart fall underlåtit att i tid häva köpet, vilket bort kunna ske under hösten 1947 och icke först ett år senare.
    Handelsbolaget bestred käromålet och genmälde: Enligt avtalet skulle gravvården levereras i uppsatt skick. Så hade icke skett. Någon betalningsskyldighet för handelsbolaget hade därför aldrig inträtt. Det hade ålegat AB och icke handelsbolaget att taga reda på kyrkogårdsbestämmelserna. Handelsbolaget hade bestämt sig för den avtalade gravvården, därför att denna skulle bliva underhållsfri. Vidare hade de varit tilltalade av dess estetiska utformning. Den av Fridén föreslagna gravvården krävde fortlöpande underhåll och den avveke till utseendet från den avtalade graven. Dessa fel vore väsentliga. Delägarna i handelsbolaget hade hela tiden sagt ifrån att de icke ville godtaga någon ändring. Sådant godkännande, som AB påstått, hade alltså ej förekommit.
    HR:n (ordf. t.f. tingsdomaren Hertting) ogillade i dom d. 30 nov. 1949 käromålet under följande motivering: Det är ostridigt att gravvården icke kunnat och icke heller kan uppsättas i överensstämmelse med avtalade ritningen. I förhållande till avtalet är alltså den gravvård, för vilken AB fordrat betalning, felaktig. I likhet med handelsbolaget och ur de synpunkter, som detta anfört, anser HR:n felet ej vara ringa. Med hänsyn till Fridéns vittnesmål samt Gustav Larssons och Axel Larssons under sanningsförsäkran lämnade uppgifter kan det icke anses styrkt, att handelsbolaget samtyckt till att gravvården finge uppsättas i det förändrade skick, som Fridén föreslagit och som kyrkogårdsnämnden sedermera fastställt. HR:n anmärker i detta sammanhang, att Gustafssons vittnesmål, varå AB i huvudsak grundat sitt

 

påstående härvidlag, vederlagts i andra hänseenden ävensom att Gustafssons uppgifter om sina förhandlingar med bröderna Larsson efter sammanträffandet med Fridén snarast motsäga uppgiften om samtycket. Såvitt framgår av den förebragta utredningen, hava bröderna Larsson hos Gustafsson motsatt sig förändring av gravvården, så snart de fått veta, att kyrkogårdsnämnden icke godtagit den avtalade utformningen av densamma. AB har icke gjort gällande, att Gustafsson icke skulle vara behörig att förhandla å AB:s vägnar i sådant hänseende. HR:n finner därför att handelsbolaget fullgjort sina åligganden i fråga om godsets avvisande.

 

    AB vädjade mot domen med yrkande om bifall till sin vid HR:n förda talan.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Holm, referent, Paulsson och Zethraeus) yttrade i dom d. 3 april 1950. Domskäl. AB har härstädes anfört bland annat: Ifrågakomna gravanordning vore såld att levereras fraktfritt Bodens järnvägsstation. Därjämte hade AB såsom en viss form av kundservice åtagit sig uppsättning av gravanordningen, men låge detta vid sidan av själva leveransvillkoren och utgjorde ett åtagande av vederlagsfritt arbetsbeting. Det vore förty icke riktigt att anse, att avtalet blivit fullgjort först i och med att gravanordningen blivit uppsatt i avtalat utförande. AB har vidare inför HovR:n utfäst sig att mot erhållande av avtalad likvid utföra gravanläggningen inom ramen för det av Fridén upprättade förslaget på sådant sätt, att anläggningen bleve så underhållsfri som möjligt, även om detta skulle ställa sig kostsammare för AB än som beräknats enligt det ursprungliga förslaget.
    HovR:n finner vad parterna överenskommit i dess helhet innefatta ett avtal, enligt vilket AB åtagit sig att mot visst bestämt pris utföra och å Överluleå kyrkogård i uppsatt skick leverera en gravvårdsanläggning av närmare angivet slag.
    Handelsbolaget måste såsom beställare i första hand anses hava garanterat, att handelsbolaget å kyrkogården disponerade en gravplats, å vilken en anläggning av ifrågakommet slag kunde utföras. Det har emellertid även ålegat AB att, såsom i förhållande till handelsbolaget mera sakkunnigt, kontrollera betingelserna för anläggningens utförande, särskilt som det icke varit fråga om en standard vara utan om en i anslutning till handelsbolagets speciella önskemål av AB särskilt konstruerad gravvårdsanläggning. Den omständigheten att AB, liksom ofta är fallet med firmor av liknande slag, haft ett särskilt platsombud talar jämväl för att AB funnit en dylik kontrollerande verksamhet naturlig och nödvändig.
    Såsom HR:n funnit har hinder, genom av vederbörande kyrkogårdsmyndighet under leveranstiden meddelade föreskrifter, mött mot utförande av gravvårdsanläggningen på avtalat sätt. Ifrågavarande föreskrifter, genom vilka särskild hänsyn icke tagits till dispositioner, som träffats på grundval av tidigare praxis, hava enligt vad utredningen i målet utmärker icke heller blivit bekantgjorda på sådant sätt

 

att vare sig handelsbolaget eller AB:s platsombud erhållit kännedom om de nya föreskrifterna, innan det bearbetade stenmaterialet till gravvårdsanläggningen för uppsättning levererats å kyrkogården. Det hinder som dessa föreskrifter innebära för gravvårdsanläggningens utförande enligt avtalet måste förty ur parternas synpunkt betraktas som ett ofall. Med hänsyn till vad som tidigare utvecklats angående båda parternas gemensamma ansvar i hithörande hänseende böra de ogynnsamma verkningarna av ofallet å parterna skäligen fördelas.
    På grund härav och med hänsyn jämväl tagen till att avvikelserna beträffande den anläggning, som kan utföras och för vilken AB fordrar betalning, icke framstå som väsentliga i förhållande till avtalet har handelsbolaget — oavsett huruvida samtycke lämnats eller icke till gravvårdens uppsättande i förändrat skick, därutinnan full klarhet icke stått att vinna — icke varit berättigat att häva avtalet med sådan verkan att handelsbolaget skulle befrias från alla förpliktelser enligt avtalet. Handelsbolaget bör emellertid erhålla nedsättning i avtalade priset som kompensation för att gravvårdsanläggningen icke kan göras helt underhållsfri och för att anläggningens estetiska utformning måste bliva en annan än handelsbolaget räknat med. HovR:n beräknar och bestämmer denna prisnedsättning till 500 kr.
    Enär avtalet av AB till huvudsaklig del redan fullgjorts, bör AB genast äga utbekomma 1,400 kr. jämte 6 % ränta därå från d. 31 dec. 1947, under det att återstående 900 kr. skola innestå till dess arbetet med gravvårdens uppsättande blivit av AB fullbordat.
    Emellertid äger handelsbolaget efter gottfinnande omedelbart frånträda avtalet med AB, såvitt rör frågan om gravanläggningens färdigställande. Vid sådant förhållande äger ock handelsbolaget vid skeende likvid av vad som återstår å den beräknade anbudssumman, 900 kr., avräkna vad AB kan visas hava inbesparat därigenom att gravanläggningen icke behövt av AB färdigställas samt användbart stenmaterial tillgodoförts AB.
    Domslut. Med ändring av HR:ns dom beträffande huvudsaken förpliktas handelsbolaget att till AB utgiva 1,400 kr. jämte 6 % ränta därå från d. 31 dec. 1947 tills full betalning sker.
    Det åligger AB att efter anmodan av handelsbolaget mot erhållande av 900 kr. så snart ske kan låta färdigställa gravvårdsanläggningen på grundval av Fridéns förslag och inom ramen för de särskilda föreskrifter, som gälla beträffande Överluleå kyrkogård.
    Vill handelsbolaget, att avtalet icke skall fullföljas, give därom AB ofördröjligen besked; och vare handelsbolaget i sådant fall berättigat att vid skeende likvid å beloppet 900 kr. avräkna vad AB kan visas hava inbesparat därigenom att gravanläggningen icke behövt av AB färdigställas samt användbart stenmaterial tillgodoförts AB.
    Adjungerade ledamoten Brehmer var av skiljaktig mening och fastställde HR:ns dom.

 

8.

 

Över utmätning för domfäst fordran anför gäldenären besvär med förmälan, att han efter domen erlagt betalning medelst av honom accepterade, sedermera successivt omsatta och slutligen inlösta växlar. Verkan därav, att gäldenären blott förmår uppvisa vissa omsättningsväxlar.

 

Jfr NJA 1920 s. 262 samt TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen, II uppl. s. 224 f. och 231 f. och HASSLER: Svensk exekutionsrätt I s. 109 f. och 118 f. samt II s. 277. Jfr ock NJA 1906 s. 527, 1911 s. 433, 1914 s. 85, 1918 s. 114, 1928 s. 282 och 1931 s. 345.

 

    RR:n i Östersund förpliktade genom dom d. 28 okt. 1940 småbrukaren P. Persson i Svedje att till handlanden K. I. S. Ekblom i Herrljunga utgiva 794 kr. 35 öre jämte ränta, växelprovision och ersättning för protest- och rättegångskostnader.
    På begäran av Ekblom förrättade landsfiskalen i Brunflo distrikt d. 19 maj 1949 utmätning hos Persson för uttagande av de utdömda beloppen, tillhopa 1,300 kr. 15 öre. Därvid togs fastigheten Svedje 1¹² i Brunflo socken i mät.
    Persson anförde besvär över utmätningen hos KB i Jämtlands län med yrkande i första hand, att utmätningen måtte undanröjas, samt i andra hand, att den måtte förklaras avse endast hälften av fastigheten. Till stöd för förstnämnda yrkande åberopade Persson, att han redan till Ekblom betalat det av RR:n utdömda kapitalbeloppet jämte ränta och kostnadsersättning. Betalningen hade verkställts genom att Persson efter dagen för RR:ns dom till Ekblom överlämnat av Persson accepterade växlar samt därefter under flera år omsatt och år 1947 slutligen inlöst desamma. Det i andra hand framställda yrkandet grundades å det förhållandet, att d. 2 nov. 1920 dömts till boskillnad mellan Persson och hans hustru.
    Ekblom genmälde: Han medgåve, att han såsom betalning för skulden mottagit av Persson accepterade växlar. Dessa växlar hade emellertid icke inlösts av Persson utan, efter protest, av Ekblom, och hade denne därefter icke av Persson erhållit betalning för växlarna.
    Under fortsatt skriftväxling hos KB återtog Ekblom härefter sitt medgivande, att han som betalning för skulden mottagit av Persson accepterade växlar. De växlar, vilka utväxlats mellan parterna, hade avsett andra mellanhavanden.
    Persson uppgav, att de växlar, vilka ursprungligen avsett ifrågavarande skuld, utgjort tre stycken. Dessa hade numera förkommit, och Persson hade endast i behåll vissa omsättningsväxlar, vilka delvis avsåge ifrågavarande skuld och delvis andra mellanhavanden med Ekblom.
    Till styrkande av sina nu gjorda påståenden ingav Persson 83 st. av Ekblom utställda och av Persson accepterade växlar, de äldsta dagtecknade år 1942 och de yngsta år 1947. Å en växel, dagtecknad d. 7 april 1942, samt lydande å 700 kr., fanns antecknat att den gällde

 

»oms. av mitt uttslag». Å en annan växel, dagtecknad d. 9 sept. samma år, samt lydande å 665 kr., funnos tecknade orden »oms. å uttslag». Växlarna voro försedda med stämplar och anteckningar, varav framgick, att de diskonterats i bank och successivt lösts eller omsatts. Vid sammanställande av samtliga växlar efter förfallodagar syntes framgå, att omsättningar ägt rum så, att växelbeloppen efter hand nedgått. Till följd av sammanblandning med växlar, vilka uppenbarligen avsett andra parternas mellanhavanden, kunde det emellertid icke med säkerhet utrönas, i vad mån avbetalningarna avsett de i ovannämnda två växlar d. 7 april och d. 9 sept. 1942 förskrivna beloppen.
    KB yttrade i utslag d. 17 sept. 1949: KB finner Perssons påstående, att Persson efter förevarande doms avkunnande, såsom av Ekblom godtagen likvid för ifrågakomna skuld, till Ekblom överlämnat av Persson accepterade växlar, förtjäna tilltro med hänsyn till dels att Ekblom till en början medgivit riktigheten härav, och dels att å två d. 7 april och d. 9 sept. 1942 utställda, av Persson accepterade samt av Ekblom överlåtna växlar å respektive 700 och 665 kr. finnes antecknat, att desamma gälla »oms. av mitt uttslag» respektive »oms. å uttslag».
    Oavsett om Persson infriat förstnämnda växlar eller ej, har Persson genom Ekbloms godtagande av växlarna såsom likvid fullgjort den honom genom RR:ns i Östersund dom d. 28 okt. 1940 ålagda betalningsskyldigheten.
    Jämväl övriga omständigheter i målet tala för att Persson fullgjort denna betalningsskyldighet.
    På grund av vad sålunda anförts finner KB, att den av Ekblom till stöd för utmätningen åberopade fordringen vid tiden för utmätningen icke förelegat, varför, därest detta förhållande varit för utmätningsmannen känt, utmätningen icke bort hava verkställts.
    KB prövar fördenskull lagligt att, med bifall till besvären, upphäva överklagade utmätningen.
    KB förordnar samtidigt, att ytterligare exekutiva åtgärder i utmätningsärendet icke skola vidtagas.

 

    Ekblom anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland med yrkande, att HovR:n måtte, med ändring av överklagade utslaget, fastställa utmätningen.
    I avgiven förklaring bestred Persson bifall till besvären. Härjämte ingav Persson ett d. 14 nov. 1949 dagtecknat brev från AB Svenska Handelsbankens avdelningskontor i Herrljunga av innehåll, bl. a. att en del å kontoret förvarade handlingar numera förstörts, att det därför icke vore möjligt att med ledning av bankens räkenskaper rekonstruera, huru växeltransaktionerna tillgått, att det emellertid i början av 1947 funnits åtminstone fyra utelöpande, av Persson accepterade växlar å 255, 620, 445 och 300 kr. men att banken icke kunde yttra sig om vem som inlöst dessa växlar.
    HovR:n (hrr Bexelius, Asplund, Dixelius och Henkow) yttrade i utslag d. 26 jan. 1950: Skäl. Persson har i utmätningsärendet på-

 

stått, att han fullgjort den betalningsskyldighet, som ålagts honom genom RR:ns i Östersund dom d. 28 okt. 1940, genom att till Ekblom överlämna av Persson accepterade växlar, vilka sedermera inlösts.
    Även om Ekblom, på sätt Persson gjort gällande, godtagit växlar såsom likvid för sin fordran enligt domen, innebär emellertid denna omständighet i och för sig icke, såsom KB antagit, att Persson därigenom fullgjort sin betalningsskyldighet, oavsett om växlarna infriats.
    Ehuru vissa omständigheter tala för riktigheten av Perssons uppgifter, kan Persson mot Ekbloms bestridande likväl icke anses hava i den ordning utsökningslagen förutsätter visat, att Persson fullgjort betalningsskyldigheten.
    Vid sådant förhållande har Ekblom varit berättigad att erhålla utmätning hos Persson på grund av domen.
    Persson har vidare anfört, att hälften av den utmätta fastigheten vore hans hustrus enskilda egendom samt att utmätningen därför borde förklaras avse allenast den honom tillhöriga andelen i fastigheten. Enär utmätningen av den andel, som må tillhöra Perssons hustru, icke, såvitt visats, rör Perssons rätt, kan frågan om lagligheten av utmätningen i denna del icke upptagas till prövning på talan av Persson.
    HovR:n finner således utmätningen icke kunna helt eller delvis upphävas. Utan hinder härav äger Persson — om han, på sätt påståtts, redan fullgjort betalningsskyldigheten — vid allmän domstol föra talan mot Ekblom om återbekommande av vad Ekblom på grund av utmätningen kan komma att uppbära.
    Slut. HovR:n fastställer, med upphävande av KB:s utslag, överklagade utmätningen.

 

9.

 

Äger inskrivningsdomare i lagfartsärende pröva riktigheten av innehållet i försäkran och intyg, som avses i tillämpningskungörelscn till lagen d. 21 dec. 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen) ?

 

Jfr BRAUNSTEIN: 1945 års lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, s. 23, och Lantbruksstyrelsens kommentar till lagen d. 17 juni 1948: s. 44.

 

    Genom köpebrev d. 29 juni 1948 försålde Svea Lindholm i Smålands Taberg till direktören H. Källkvist i Nordantjäl dels vissa andelar i två fastigheter inom Fjällsjö socken dels ock fastigheten Nordantjäl 426 i Ramsele socken för tillhopa 160,000 kr. Fastigheterna, som tidigare sambrukats, voro att anse som »fastigheter med jordbruk» (jfr 5 § 3 st. jordförvärvslagen). De voro taxerade som jordbruksfastigheter, envar med ett taxeringsvärde överstigande 5,000 kr.
    Efter stämning å Källkvist yrkade Svea vid Ångermanlands västra domsagas HR, att fånget måtte förklaras ogillt. Hon anförde bl. a.: Med hänsyn till omständigheterna kunde det icke antagas, att Källkvist, som vore verkställande direktör för ett större trafikföretag, hade

 

för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket på de inköpta fastigheterna och fastighetsdelarna. Det kunde bl. a. med hänsyn till det betydande avståndet mellan fastigheterna i Fjällsjö och Nordantjäl — restiden vore omkring 30 minuter — antagas, att jordbruket i Källkvists handkomme att bliva vanskött på ettdera eller båda ställena. Källkvist kunde följaktligen icke på sätt i 5 § 3 st. jordförvärvslagen stadgades vinna befrielse från att söka K. Maj:ts tillstånd till förvärvet. På grund härav yrkade Svea, att Källkvist måtte förklaras vara skyldig att söka förvärvstillstånd hos K. Maj:t vid äventyr, att fånget eljest vore ogillt.
    Källkvist sökte med åberopande av köpebrevet lagfart å sitt fång hos inskrivningsdomaren i Ångermanlands västra domsaga. För att visa att K. Maj:ts tillstånd till förvärvet enligt ovannämnda lagrum icke vore erforderligt ingav Källkvist i ärendet sådan försäkran och sådana intyg, som omförmälas i 2 § KK d. 21 dec. 1945 rörande tillämpningen av jordförvärvslagen (tillämpningskungörelsen). Intygen voro underskrivna, det ena, som rörde Nordantjäl 426, av landsfiskalen i Ramsele distrikt och det andra, som rörde andelarna av fastigheterna i Fjällsjö socken, av landsfiskalen i Hotings distrikt.
    Inskrivningsdomaren meddelade d. 4 aug. 1948 beslut, varigenom ansökningen förklarades vilande under åberopande att säljarens åtkomst icke vore styrkt samt att tvist rörande fångeshandlingens giltighet vore anhängig vid HR:n.
    HR:n meddelade d. 25 sept. 1948 dom i ovannämnda mål. I domen anfördes, bl. a., att det genom utredningen vore gjort tvivelaktigt, huruvida Källkvists uppgift om avsikt att själv ägna sig åt jordbruken på samtliga fastigheterna avsett sådant sysslande som jordförvärvslagen förutsatt, nämligen såsom egentlig förvärvskälla eller arbetsuppgift inom åtminstone någorlunda närliggande tidpunkt, samt att utredningen icke gåve tillräckligt stöd för antagande, att de ifrågavarande för sambruk mindre lämpliga fastigheterna i Nordantjäl och Fjällsjö icke skulle bliva vanskötta i Källkvists ägo. I domslutet förklarade HR:n, att Källkvist icke lagligen kunde undgå att hos K.Maj:t söka tillstånd till de ifrågavarande förvärven enligt jordförvärvslagen vid äventyr att förvärven eljest vore ogilla.
    Sedan parterna å ömse sidor i HovR:n för Nedre Norrland fullföljt talan mot domen, ingicks d. 22 mars 1949 dem emellan ett förlikningsavtal av innehåll bl. a., att Svea återkallade sina i målet framställda yrkanden och förbunde sig att medverka till att Källkvist erhölle lagfart å fastigheterna.
    Genom dom d. 1 juni 1949 fastställde HovR:n, med undanröjande av HR:ns dom, den mellan parterna ingångna förlikningen.
    Källkvist fullföljde därefter hos inskrivningsdomaren sin lagfartsansökan i vad den avsåg Nordantjäl 426.
    Inskrivningsdomaren (tingsnotarien Eivor Hermansson) yttrade i beslut d. 3 aug. 1949: Skäl. Svea har denna dag erhållit lagfart å Nordantjäl 4²⁶. Av företedda handlingar framgår, att HovR:n genom dom d. 1 juni 1949 med undanröjande av HR:ns dom d. 23 sept. 1948 stadfäst en mellan parterna träffad förlikning. Med beaktande av de

 

omständigheter, som anföras i HR:ns dom, och med hänsyn till att landsfiskalen i Hoting återtagit sitt intyg, vilket förhållande även torde minska värdet av det intyg landsfiskalen i Ramsele avgivit, finner emellertid inskrivningsdomaren, att Källkvist icke lagligen har kunnat undgå att söka K. Maj:ts tillstånd till det ifrågavarande förvärvet. Det är för inskrivningsdomaren känt, att Källkvist sökt sådant tillstånd.
    Slut. I avvaktan på att K. Maj:ts tillstånd till förvärvet erhålles förklarar inskrivningsdomaren den gjorda ansökan om lagfart för Källkvist å Nordantjäl 4²⁶ alltjämt vilande.

 

    Källkvist anförde besvär med yrkande, att han måtte förklaras berättigad att erhålla lagfart å Nordantjäl 4²⁶.
    HovR:n för Nedre Norrland (hrr Bexelius, Mankell, Körlof och Malmer) yttrade i slutligt beslut d. 8 nov. 1949: Källkvist har i samband med sin lagfartsansökan d. 4 aug. 1948, vilken gjordes inom 3 mån. från det fånget skedde, hos inskrivningsdomaren företett sådan försäkran och sådant intyg, som omförmälas i 2 § tillämpningskungörelsen.
    Det tillkommer icke inskrivningsdomaren att pröva riktigheten av innehållet i berörda försäkran och intyg.
    Vid sådant förhållande har Källkvist på föreskrivet sätt visat, att anledning till antagande, som i 3 § 1 st. jordförvärvslagen sägs, ej föreligger samt att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och att han icke är ägare till annan fastighet med jordbruk.
    Särskilt tillstånd av K. Maj:t till förvärvet är följaktligen jämlikt 5 § 3 st. jordförvärvslagen ej erforderligt.
    Enär hinder för lagfart förty icke möter i det av inskrivningsdomaren angivna hänseendet, prövar HovR:n lagligt att, med upphävande av överklagade beslutet, visa ärendet åter till inskrivningsdomaren, som har att detsamma ånyo utan anmälan upptaga och därmed vidare lagligen förfara.
    Ett exemplar av HovR:ns slutliga beslut skall översändas till inskrivningsdomaren.

 

10.

 

En person har, sedan han fällts till ansvar för olaga gårdfarihandel under viss tid, övertygats om att hava före delgivningen av det första åtalet även vid andra tillfällen gjort sig skyldig till enahanda förseelse. Kan av åklagare väckt talan om särskilt ansvar för sistnämnda förseelse upptagas till prövning?

 

Jfr HAGSTRÖMER: Svensk straffrätt I s. 770 f.; BERGENDAL: Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler 2 uppl. III s. 662; STRAHL: Om påföljder för brott s. 178; WELAMSSON: Om brottmålsdomens rättskraft s. 224 f. samt SvJT 1927 Rf s. 20 med hänvisningar.

 

    Efter stämning, som d. 23 juni 1949 delgavs gårdfarihandlaren Erik Olaus Askenäs, yrkade landsfiskalen i Ragunda distrikt vid Jämt-

 

18—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

lands östra domsagas HR ansvar å Askenäs för olaga gårdfarihandel under maj 1949 i Strömsnäs och Mårdsjön inom Stuguns socken. HR:n dömde Askenäs i dom d. 22 aug. 1949 jämlikt 9 § 4 mom. 1 st. och 18 § KF d. 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet till 100 dagsböter om 3 kr.
    HR:ns dom vann laga kraft.
    Landsfiskalen i Rödöns distrikt instämde sedermera Askenäs till Jämtlands norra domsagas HR under yrkande om ansvar å denne för det han under d. 17—d. 20 juni 1949 inom Norra Greningens by i Litssocken bedrivit olaga gårdfarihandel.
    Askenäs medgav åtalet.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Jacobsson) yttrade i dom d. 26 juni 1950: Askenäs dömes jämlikt 9 § 4 mom. 1 st. och 18 § KF d. 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet att utgiva 120 dagsböter å 3 kr.

 

    Askenäs sökte ändring under yrkande, att bötesstraffet måtte nedsättas.
    HovR:n för Nedre Norrland (hrr Asplund, Malmer och Åkebring) yttrade i dom d. 8 maj 1950: Lika med HR:n finner HovR:n utrett, att Askenäs under tiden d. 17—d. 20 juni 1949 inom Norra Greningensby i Lits socken utan tillstånd idkat gårdfarihandel.
    Emellertid är i målet upplyst, att Askenäs efter stämning, som delgivits honom d. 23 juni 1949, genom dom d. 22 aug. 1949 av Jämtlands östra domsagas HR fällts till ansvar för olaga gårdfarihandel under maj månad 1949 inom Stuguns socken samt att nämnda dom tagit åt sig laga kraft.
    Enär den av Askenäs i maj 1949 och därefter fram till d. 23 juni samma år bedrivna olaga gårdfarihandeln är att anse som en enda förseelse, för vilken Askenäs genom Jämtlands östra domsagas HR:s ovannämnda dom redan blivit fälld till ansvar, kan nu åtalade förfarandet såsom ingående i den tidigare prövade förseelsen icke komma under bedömande.
    HovR:n prövar förty lagligt att, med undanröjande av motvädjade domen, avvisa åklagarens i målet förda talan.
Referenten, e. o. assessorn Hermansson var av skiljaktig mening och yttrade: Lika med HR:n finner jag utrett, att Askenäs under tiden d. 17—d. 20 juni 1949 inom Norra Greningens by i Lits socken utan tillstånd idkat gårdfarihandel.
Emellertid är i målet upplyst, att Askenäs efter stämning, som delgivits honom d. 23 juni 1949, genom dom d. 22 aug. 1949 av Jämtlands östra domsagas HR fällts till ansvar för olaga gårdfarihandel under maj månad 1949 inom Stuguns socken samt att nämnda dom tagit åt sig laga kraft.
Visserligen är den av Askenäs i maj 1949 och därefter fram till d. 23 juni samma år bedrivna olaga gårdfarihandeln att anse som en enda förseelse, för vilken Askenäs, då han redan genom domen d. 22 aug. 1949 fällts till ansvar därför, icke bör ådömas ytterligare straff.
Men det oaktat utgöra de förfaranden, som åtalats i de båda målen,

 

skilda gärningar och åtalet i nu förevarande mål avser alltså icke den gärning, som prövats genom den tidigare domen.
Bestämmelserna i 30 kap. 9 § 1 st. RB erbjuda förty icke hinder mot saklig prövning av åtalet.
Ej heller i övrigt föreligger dylikt hinder.
Jag finner därför åklagarens talan böra upptagas till prövning.

 

11.

 

Hälsovårdsnämnd har ansetts icke äga föra talan vid domstol om utdömande av vite som förelagts av nämnden.

 

Jfr 59 § 2 mom. hälsovårdsstadgan samt 7 kap. 8 § och 20 kap. 2 § 2 st. RB.

 

    Allmän åklagare anförde efter stämning å affärsföreståndaren Nils Erik Nilsson vid Jämtlands västra domsagas HR: Hälsovårdsnämnden i Alsens kommun hade genom sedermera lagakraftvunnet beslut d. 28 okt. 1948 förelagt Nilsson att vid vite av 25 kr. före utgången av nov. månad 1948 på visst sätt iordningställa avloppsledning från en angiven fastighet i Trångsviken. Nilsson hade emellertid underlåtit att ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Åklagaren yrkade förty, att det förelagda vitet måtte ådömas Nilsson.
    Nilsson bestred åklagarens yrkande.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Herder) lämnade i dom d. 7 okt. 1949 av anförda skäl åtalet utan bifall.

 

    Hälsovårdsnämnden — men icke åklagaren — vädjade mot domen och yrkade, att vitet måtte utdömas.
    HovR:n för Nedre Norrland (hrr Mankell, Åkebring och Hermansson, referent) yttrade i slutligt beslut d. 19 jan. 1950: Enär hälsovårdsnämnden icke äger föra talan i målet, prövar HovR:n lagligt avvisa nämndens vadetalan.
E. o. assessorn Malmer var av skiljaktig mening och anförde: Lika med pluraliteten finner jag, att hälsovårdsnämnden ej äger uppträda såsom part i målet.
Nämnden äger däremot jämlikt 59 § 2 mom. hälsovårdsstadgan förordna en åklagare att fullfölja talan mot HR:ns dom.
Av vadeinlagan, som är undertecknad av nämndens ordförande Jonas Säll, och av övriga handlingar i målet framgår ej, huruvida Säll blivit sålunda förordnad till åklagare av nämnden. Om sådant förordnande för Säll visats, skulle vadeinlagans bristfälliga avfattning, vilken närmast ger vid handen, att nämnden såsom sådan vädjat mot HR:ns dom, ej hava föranlett, att vadetalan avvisats.
Jag anser därför, att Säll bort föreläggas att inom viss tid visa, att han av nämnden blivit förordnad till åklagare i nu förevarande mål, vid äventyr att vadetalan avvisas.
Överröstad härutinnan prövar jag på det av majoriteten anförda skälet, och då Säll ej visat, att han av nämnden förordnats till åklagare i målet, lagligt avvisa den i målet förda vadetalan.