GÖRAN SMITH och KAJ ÅBERG. Arbetsgivare—Arbetstagare. Malmö 1950. AB Ljus. 326 s. Häft. kr. 11.50, inb. kr. 14.oo.
    Verkst. direktören i Sveriges Textilindustriförbund KAJ ÅBERG och sekreteraren i samma förbund GÖRAN SMITH ha åstadkommit en trevlig och nyttig bok, som rymmer mycket vetande inom sitt ganska blygsamma format. Här finns sålunda statistik om arbetsmarknaden, redogörelser för arbetsfredslagarna (kollektivavtal, förhandling, medling) och deras tillämpning i praktiken samt kommentar till den mera »socialt» färgade arbetslagstiftningen (arbetstid, arbetarskydd, semester, hembiträdeslagen, sjömanslagen m. m.). Litteraturförteckning och ett bra sakregister fullständiga boken. Personligen vill jag deklarera, att jag mest fäst mig vid kapitlet »Människan i arbetet». I dagarna — detta skrives i början av nov. 1950 — har i pressen synts en uppgift om att var 10:e arbetare i England lider av en neuros av något slag. Detta får stå som bakgrund till att jag helt instämmer med förf., när de (s. 292) förklara, att vettiga trivselåtgärder icke äro dalt utan nödvändighet.
    På några ställen i boken har jag satt ett frågetecken i kanten. Å s. 62 f. omtalas, att tjänstemännen äro anslutna till tre organisationer (»tre — men föga enighet»), nämligen TCO, SACO och SR. Här borde även LO ha varit med. Till LO höra nämligen Statstjänarkartellen med 80,000 statstjänstemän (förutom 70,000 kollektivavtalsanställda arbetare) och Svenska kommunalarbetareförbundet, som bland sina medlemmar räknar även ca 8,500 kommunaltjänstemän, däribland flera kommunalkamrerare! — Uppgiften å s. 82, att den som gör sig skyldig

 

till förhandlingsvägran icke kan dömas till straff eller skadestånd, kan i sin generella form icke vara riktig. Så snart förhandlingsskyldighet gäller på grund av avtal — och detta torde väl vara regel — medför åsidosättande av avtalets förhandlingsordning skadeståndsskyldighet. — S. 104 förklaras, att den som tänker sätta igång »stridsåtgärder» (utan närmare bestämning) måste enligt föreskrift i medlingslagen varsla om åtgärden. Ifrågavarande lagbestämmelse — 3 a § medlingslagen — gäller emellertid icke andra stridsåtgärder än strejk och lockout, således icke blockad. — Å s. 121 påstås, att en oorganiserad arbetstagare icke får föra talan inför arbetsdomstolen (AD). Detta är väl ändå inte alldeles riktigt. En arbetare, som utträtt ur sin organisation och numera är oorganiserad, får föra talan vid AD med avseende å tid då han tillhörde organisationen, om denna icke vill tala å hans vägnar (jfr AD:s dom nr 27/1945). Och en oorganiserad arbetstagare, som försökt bilda en fackförening men hindrats däri av arbetsgivaren, torde jämlikt 3 § tredje stycket och 29 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt äga rätt att få talan mot arbetsgivaren om skadestånd prövad av AD. — Å s. 132 göres gällande, att enskild arbetstagare för brott mot kollektivavtal eller kollektivavtalslagen icke kan ådömas högre skadestånd än 200 kronor. Det må erinras om att denna regel (8 § sista stycket sista punkten lagen om kollektivavtal) är dispositiv. Se BERGSTRÖM, Arbetsrättsliga spörsmål I (Om räckvidden av den s. k. 200-kronorsregeln i kollektivavtalslagen).
    Slutligen vill jag begagna tillfället att här med några ord beröra frågan om förhandlingsrättens föremål. Detta anges i 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt helt generellt vara reglering av anställningsvillkoren och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare (jfr s. 81 i boken). Emellertid har i praxis antagits (se AD:s domar nr 78/1948 och 50/1949, jfr nr 7/1939), att förhandlingsrätt icke föreligger beträffande en fråga, varom icke råder tvist mellan parterna. Detta måste betyda, att om en arbetsgivare i kollektivavtal förbehållit sig rätten att ensam bestämma om antagande och entledigande av arbetare och om arbetsledningen (gamla § 23 i svenska arbetsgivareföreningens stadgar), förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren under avtalstiden icke föreligger i dylika frågor. De äro ju redan överlämnade åt hans ensidiga avgörande och kunna därefter icke vara föremål för tvist i verklig mening. Detta har på sitt sätt kommit till uttryck i 1938 års huvudavtal, när där i kap. III talas om »samråd» (och icke förhandling) i frågor om uppsägning och permittering. En annan sak är, att det räcker med ett naket påstående från arbetarsidan, att ett avskedande utgör föreningsrättskränkning, för att arbetsgivaren skall vara tvungen att förhandla i rättslig mening. I vissa fall kan måhända företagsnämnden (se s. 296 i boken) vara ett lämpligt forum för överläggning i frågor, som i enlighet med vad nu sagts få anses vara undantagna från förhandlingsrätten. Antag exempelvis, att en arbetsgivare — som enligt kollektivavtal har rätt att ensam leda och fördela

 

arbetet — förflyttar ett par arbetare från en arbetsplats till en annan. Från arbetarsidan göres icke gällande annat än att arbetsgivaren haft full rätt enligt avtalet att förfara som han gjort, men man anför, att tillvägagångssättet inneburit en onödig hårdhet mot dessa arbetare, som nu få mycket längre väg till arbetet än tidigare eller måste underkasta sig andra liknande nackdelar. Skulle en dylik fråga tagas upp i företagsnämnden, förefaller det mig som om man där skulle ha vissa utsikter att komma fram till en för båda parter tillfredsställande lösning; nämnden kan exempelvis föreslå, att två andra arbetare, som icke få samma nackdelar av förflyttningen och som äro villiga att påtaga sig densamma, förflyttas i de först påtänktas ställe, under förutsättning att arbetsgivaren är lika betjänt av en sådan anordning, e. d.

Erland Conradi.