Formerna för beslut i ärenden. Författningsföreskrifterna om formerna för meddelande av beslut i domstolsärenden äro tämligen summariska. I lagen om handläggning av dylika ärenden heter det ju bara att beslutet, om det finnes lämpligt, må tecknas å den handling, som ligger till grund för ansökningen, varjämte lagen stadgar, att beslutet skall meddelas genom att hållas tillgängligt å domstolens kansli, såvida det ej avkunnas vid förhandling (9 §). Lagbestämmelsernas knapphändighet synes ha fört med sig viss tvekan om den för det enskilda fallet lämpligaste formen för publicering av beslutet. Att denna tveksamhet lett till en vitt skiftande praxis understrykes av JO i dennes år 1950 avgivna ämbetsberättelse (s. 232). Som därvid framhålles är det givetvis önskvärt att vissa riktlinjer uppdragas, som skapa enhetlighet på förevarande område. Spörsmålet kan synas tillhöra de mera oväsentliga. Emellertid upptaga domstolsärendena åtminstone vid underdomstolarna en ganska ansenlig plats på arbetsschemat. En undersökning av tänkbara vägar för att ernå åsyftad likformighet kan därför möjligen påräkna intresse.
    I motiven till 9 § lagen om handläggning av domstolsärenden medgiver PLB, att skiftande förhållanden föranleda varierande former för ärendenas avgörande. För det fall, att förhandling äger rum och protokoll föres, uttalas att beslutet bör intagas i protokollet. Tydligen underförstås därvid att beslutet avkunnats vid förhandlingen. För andra situationer anvisas som lämpliga publiceringsformer att intaga beslutet i akten, anteckna detsamma i dagboken eller teckna det å ansökningshandlingen. Åter andra tillvägagångssätt kunna enligt PLB vara utfärdande av skrivelse eller förordnande. (Jfr SOU 1944: 10 s. 105.)
    Bland de möjligheter till variation, vilka PLB lämnat öppna, föreslår JO i tidigare nämnda sammanhang en viss avvägning: I det stora flertalet ärenden borde beslutet intagas i protokollet. Metoden att teckna beslutet å ansökningshandlingen borde däremot inskränkas till mycket enkla ärenden av ringa vikt. Särskilt uppsatt beslut vore å andra sidan påkallat endast då i ärendet rådde tvist mellan olika parter, då rättsförhållandena i ärendet fordrade en klarläggande redogörelse eller då ärendet vore av speciell vikt och betydelse.
    JO har sålunda för normalfallen velat anbefalla protokollet som publiceringsform, en rekommendation som självklart förutsätter att protokoll normalt föres vid handläggningen av domstolsärenden. Hur därmed förhåller sig kan till en början vara värt att uppmärksamma.
    Den för ärenden, som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden, grundläggande regeln om protokollsskyldighetens omfattning

 

302 PETER WESTERLIND.möter ju i 2 § protokollskungörelsen. Författningsrummet bereder uttryckligen frihet från protokollering vid handläggning, som företages av ensam domare och ej sker vid förhandling. Eftersom övervägande antalet ärenden lära handläggas utan förhandling och huvudregeln beträffande domförhet överlämnar handläggningen vid underrätt åt ensam domare, står det alltså genast klart, att en mycket vidsträckt kategori ärenden icke kräva protokollföring. Redan till följd härav synes tillämpligheten av metoden att intaga beslutet i protokollet bli så kringskuren, att tillvägagångssättet ej kan sägas vara användbart »i det stora flertalet ärenden».
    Skärskådar man därefter de ärenden, där protokollering är påbjuden, kan det vara lämpligt att skilja mellan ärenden, där förhandling äger rum, och övriga. Har förhandling kommit till stånd, föreligga som regel inga hinder för att avkunna beslutet vid förhandlingen. Det torde dock böra beaktas, att förhandlingen ibland kan vara av sådan karaktär, att beslutet ej bör avkunnas vid densamma. Här åsyftas sådan förhandling, som föranletts av önskemålet att höra annan än sökanden och till vilken sökanden ej kallats. Där emellertid ett avkunnande av beslutet finnes kunna ske vid förhandlingen, ter det sig naturligt, att beslutet intages i protokollet. Kanske bör det dock erinras om att valet av protokollet som publiceringsform icke — som man kanske skulle tro — alltid kan motiveras med att detta leder till den minsta utgiften för sökanden. Tvärtom uppgår kostnaden för lösen av förhandlingsprotokollet med däri intaget beslut till högre belopp än vad lösen av beslutet skulle kostat sökanden, om beslutet tecknats å ansökningshandlingen (13 kr. mot 10 kr.).
    Jag övergår så till de ärenden, där protokoll skall föras men därför handling ej äger rum eller där avkunnande i allt fall ej kan ske vid förhandlingen. Det förefaller, som om JO:s förordande av beslutets intagande i handläggningsprotokollet avsåge också flertalet av dessa fall. I och för sig finns det givetvis ingenting som hindrar, att man i samband med beslutets fattande skriver in detsamma i protokollet. Genom att konstatera detta har man dock icke tagit ställning till frågan huruvida den rekommenderade protokolleringen verkligen innebär en form för meddelande av beslutet. För nu berörda grupp av ärenden skall ju beslutet meddelas genom att hållas tillgängligt å rättens kansli. Beslutet skall därvid — som PLB betonat (SOU 1944: 10 s. 105) — anses givet vid den tidpunkt, då det tillhandahålles å kansliet, och det är sistnämnda tidpunkt som är bestämmande för beslutets dagtecknande. På grund av att den för sökanden avsedda expeditionen av beslutet skall vara att tillgå redan å den dag, beslutet på angivet sätt är meddelat (16 § expeditionslösenförordningen), är det praktiskt taget ofrånkomligt att dagteckna beslutet senare dag än den varunder ärendet handlagts. Alldeles särskilt gäller detta, när handläggningen ägt rum utom kansliorten. Beaktas det anförda, lär det icke kunna förnekas, att beslutets intagande i handläggningsprotokollet såsom en form för meddelande av beslutet framstår som motsägelsefullt: i protokoll, som dag-

 

FORMERNA FÖR BESLUT I ÄRENDEN, 303tecknats viss handläggningsdag, intages beslut, dagtecknat senare dag. Att å andra sidan låta beslutet inflyta i protokollet utan att man därmed avser att uppfylla kravet på formerna för beslutets meddelande förefaller helt ändamålslöst. Förfarandet befriar ju ej från förpliktelsen att i laga ordning meddela beslutet.
    Enligt ovanstående betraktelsesätt skulle tillvägagångssättet med beslutets intagande i protokollet vara tillrådligt endast för ett relativt begränsat antal fall: då beslut avkunnas vid förhandling.
    Är man mindre benägen att acceptera protokolleringsformen, kvarstår likväl önskemålet att få fram riktlinjer som kunna befordra den eftersträvansvärda enhetligheten. Möjligen är intresset därav så stort, att författningsmässiga anvisningar vore på sin plats. Må det här bara tillåtas mig att uttrycka den uppfattningen, att metoden att teckna beslutet å ansökningshandlingen trots allt tycks ganska väl ägnad för det betydande antal fall, där det ej erfordras att angiva skälen förbeslutet. Vad som för dessa fall vore att vinna med en mera anspråksfull publiceringsform synes ej klarlagt. För de grupper av ärenden däremot, beträffande vilka JO föreslagit, att särskilt beslut uppsättes, framstår givetvis en dylik form för beslutets meddelande som synnerligen välmotiverad.

Peter Westerlind.