Fiskelagstiftningen vid 1950 års riksdag. Vid höstriksdagen 1950 antogs omsider det omfattande lagkomplex som i dagligt tal kallas den nya fiskelagstiftningen, men som med samma rätt kan karakteriseras som en jordrättslagstiftning.
    De båda tvillingpropositionerna med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde m. m. och till lag om rätt till fiske m. m. hade föranlett ett ovanligt stort antal motioner från olika bygder, 43 st. De livliga kammardebatterna (nära 150 dubbelspaltiga protokollssidor) vittna om allmänhetens intresse.
    Den nya lagstiftningen (lag d. 1 dec. 1950 om gräns mot allmänt vattenområde, SFS nr 595; lag s. d. om rätt till fiske, SFS nr 596) bygger väsentligen på lagberedningens förslag till ny jordabalk I 1947 (SOU 1947: 38, SvJT 1948 s. 97, jfr s. 371, 401) och fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU 1947: 47, SvJT 1947 s. 685).
    En av de huvudfrågor, som nu avgjorts, avser gränsdragningen mellan det enskilda vattenområde, som tillhör fastigheterna, och det allmänna, »fria» vattenområdet. En annan sådan huvudfråga är vilket fiske som fritt skall få bedrivas även på enskilt vatten. En tredje huvudfråga, som ingått i fiskerättskommitténs förslag, nämligen en ny

 

304 GÖSTA G. THULIN.samorganisationsform kallad fiskevårdsområde, skall däremot icke lösas nu utan först längre fram.
    I fråga om gränslagstiftningen har under förarbetenas gång en lagteknisk omdisposition skett. Fiskerättskommitténs förslag upptog i själva fiskelagen regler om vad som skulle hänföras till fritt fiskevatten och till enskilt fiskevatten. Parallellt därmed upptog jordabalksförslaget regler om vilka vattenområden som skulle hänföras till fastigheterna. Förslagen hade utarbetats i samråd och innefattade en reglering som i sak i allt väsentligt var överensstämmande. Dock hade i jordabalksförslaget icke medtagits vissa lokala jämkningar i den »kilometerregel» som avsåg att bevara vissa mera slutna vikar och inomskärsområden åt jordägarna. Till lagrådet remitterades ett överarbetat förslag till lag om rätt till fiske, som upptog bestämmelser om vattenområdenas uppdelning i fritt och enskilt fiskevatten, varemot frågan om äganderätten till vattenområde ansågs kräva ytterligare övervägande.
    I sistnämnda hänseende avgavs sedermera ett utlåtande ang. lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949: 23) av lagberedningen, som under tiden erhållit ändrad sammansättning. I detta utlåtande godtogos de lokala modifikationer av kilometergränsen, som upptagits i det till lagrådet remitterade fiskelagsförslaget. Såsom särskild benämning på de olika slagen av vattenområde föreslogs allmänt och enskilt vatten. Lagtexten gavs en utformning som återverkade även på begreppet »fastighet». Vidare skulle av övergångsbestämmelserna tydligt framgå att den nya lagen ingriper också i äldre rättsförhållanden, så att äldre äganderätt till vattenområde utanför den nya gränsen upphäves, vare sig rätten grundar sig enbart på de hittillsvarande strandvatten- och inomskärsreglerna eller till stöd för densamma kan åberopas lantmäteriförrättning, dom, urminnes hävd eller dylikt. I utlåtandet upptogos slutligen bestämmelser om gränsdragning vid småöar som ligga så långt ut, att de gränsa till allmänt vattenområde, samt uttalanden om äganderätten till smärre holmar och skär i havsbandet och i de stora sjöarna. Genom den nya lagstiftningen kunna nya vattenområden tillföras ett skifteslag; i lagberedningens utlåtande föreslogos regler om fördelningen av dylika vattenområden. Vid utlåtandet hade fogats ett överarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde så utformat att bestämmelserna utan egentlig ändring skulle kunna infogas i en ny jordabalk.
    Sedan även detta utlåtande remitterats till lagrådet, fann lagrådet att gränsdragningen mellan de olika slagen av vatten borde upptagas allenast i en av lagarna, nämligen gränslagen, och att fiskerättslagen borde avfattas sålunda att man där föll tillbaka på det särskiljande som skedde genom stadgandena i gränslagen. Med anledning av dessa lagrådets uttalanden upptogs i propositionerna nr 59 och 60/1950 gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten endast i gränslagen och icke därjämte i fiskerättslagen.
    Inom riksdagen riktades från radikalt håll kritik mot denna sam-

 

FISKELAGSTIFTNINGEN VID 1950 ÅRS RIKSDAG. 305mankoppling av fiskerättsgräns och äganderättsgräns. Detta vore en manöver avsedd att till strandägarna bortskänka väldiga vattenområden, som rätteligen tillhörde kronan eller »alle man». Vad en borgerlig regering misslyckats med 1921 skulle nu genomtrumfas av en socialdemokratisk ministär. Också rättshistoriska perspektiv rullades upp med tillbakablickar på skogsbolagens jordköp, drottning Kristinas förläningar till herremännen och landskapslagarnas strandrättsregler. Jämförelser gjordes också med det utflyttande av folkrättsliga vattengränser som i dessa dagar försökes från vissa främmande makter, »ett intrång på det fria havet».
    Från motsatta lägret framfördes betänkligheter mot att lagförslagen åtminstone på vissa håll (Kalmarkusten, Stockholms skärgård) gjorde för mycket vatten till allmänt. Lagen innebure där en »socialisering» av fisket.
    Från regeringsbänken avvisades dessa från olika håll kommande invändningar och lagförslagen betecknades i stället väsentligen såsom en »normalisering» av gällande rätt.
    För västkustens del hävdades i riksdagsdebatten att man där hade att räkna med en friare och generösare »västnordisk» syn på vattenrätten än den »östnordiska» mera agrarbetonade och jordbundna. Genom freden i Brömsebro hade befolkningen tillförsäkrats skydd för sina gamla rättigheter, och oberoende av de lagar som skrevos borta i Stockholm hade denna rättsuppfattning århundradena igenom hållits levande i bygden. På västkusten var det icke tal om att betrakta fiskevattnen som något tillbehör till stranden, snarare tvärtom.
    Resultatet, efter kompromisser, blev i fråga om äganderättsgränsen att regeringsförslaget stod sig ganska gott, dock med jämkningar bl. a. för västkusten, vilka sammanhängde med att fisket där gjordes helt fritt. Också fiskerättsförslaget antogs av riksdagen med den huvudsakliga ändringen att fisket på några håll blev fritt i större utsträckning än vad K. M:t velat föreslå.
    Den nya vattengränslagens huvudregel är den att vid alla havskuster vattenområdet anses tillhöra fastigheterna intill 300 meter från stranden (hittills har gränsen i regel gått 180 meter från »stadigt djup» av två meter, en regel som visat sig svår att tolka). På långgrunda ställen skall allt vatten ut till tremetersdjupet vara enskilt. Friliggande småöar mindre än 100 meter i längd ha intet eget vattenområde (» Strandvatten-regeln».)
    Vid ostkusten och i Blekinge skola till fastigheterna dessutom höra de inre skärgårdsområdena, närmare bestämt fjärdar och vikar, där öppningen mot havet icke är bredare än 1 kilometer. (»Kilometer-regeln».) Lokala undantag till strandägarnas förmån finnas för delar av Norrbottens och Kalmar län.
    Denna kilometerregel skall ej tillämpas vid Gotland eller Öland eller vid andra friliggande öar eller utskärgårdar, sådana som helt skiljas från fastlandet av sund med större bredd än 1 kilometer. I dylika skärgårdar skola emellertid sådana delar (»enklaver») av vat-

 

20—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

306 GÖSTA G. THULIN.tenområde, vilka ha förbindelse med öppna havet allenast över öarnas sammanstötande strandvatten (300 + 300 = 600 m), också bli enskilt vatten. (»Enklav-regeln».) En sådan enklavregel skall i stort sett tilllämpas också på västkusten.
    I Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland gälla samma gränsdragningsregler som för ostkusten. Lokala undantag finnas förde södra delarna av Hjälmaren och Storsjön. Övriga sötvatten, även Mälaren, tillhöra helt fastigheterna. Visst frifiske skall dock få bedrivas i delar av Mälaren.
    Även om ett vattenområde vid havskusterna och i de fem största insjöarna är enskilt, skall dock fisket i stor utsträckning stå öppet för varje svensk medborgare. Fiskerättslagen upptar en lång katalog av fiskemetoder, som i större eller mindre utsträckning äro fria för alla. Bestämmelserna ha nyanserats efter de skiftande biologiska och befolkningspolitiska förutsättningarna. Därtill kommer att den historiska utvecklingen satt djupa spår. De olika landskapens särart och rättstraditioner ha i fråga om fisket hållits mera levande än på något annat rättsområde.
    Vid den överarbetning och precisering av fiskereglerna, som sålunda skett, har man tagit särskild hänsyn till de från yrkesfiskets representanter framförda önskemålen om större trygghet och rörelsefrihet. Också det snabbt växande intresset för fritidsfiske har man i någon mån tillmötesgått. Här må endast nämnas att vid västkusten allt fiske blivit fritt, också fisket efter hummer och fisket med bottengarn och andra »fasta» redskap. Vid syd- och ostkusten upp till och med Stockholms län kommer fisket efter strömming att i ökad utsträckning vara fritt för envar. Vid kusten av Uppsala län och vid hela norrlandskusten skall allt fiske med »rörliga» redskap vara fritt för alla, dock ej laxfiske.
    Det blir återverkningar också på sjöfågeljakten. Jakträtten på enskilt vatten tillhör som bekant i princip jordägaren. På allmänt vatten däremot får vid havskusterna den »bofasta kustbefolkningen» fritt idka sådan jakt efter sjöfågel som den av ålder bedrivit. En förskjutning av gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde inverkar alltså även på jakträtten. I samband med den nya gränslagstiftningen har man dock genom en specialbestämmelse i jaktlagen gjort den jämkningen att vid småöar mindre än 100 meter långa, som ligga så långt ute att de komma att gränsa direkt mot allmänt vatten, skall strandens ägare ändå ha jakträtt på det allmänna vattnet intill 100 meter från strandlinjen.
    Enligt en särskild lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. (d. 1 dec. 1950, SFS nr 599) kan ersättning ges av statsmedel för värdet av förlorad fiskerätt m. m., om vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren eller enskild fiskerätt eljest inskränkas. Dessa ersättningsfrågor skola upptagas av särskilda nämnder kallade fiskevärderingsnämnder. Varje nämnd har i regel två kustlän till domsområde (se SFS 1951 nr 9). De ha i fråga om

 

FISKELAGSTIFTNINGEN VID 1950 ÅRS RIKSDAG. 307det processuella förfarandet ganska fria händer. Deras beslut kunna av den ersättningssökande överklagas vid allmän domstol. Några mera speciella frågor må här omnämnas.
    Den på senare tid ofta diskuterade men sällan definierade s. k. allemansrätten att nyttja annans strand har i den nya fiskelagen blivit i viss mån preciserad, låt vara endast vad angår sådant nyttjande som sker för fiske. Det yrkesmässiga fisket vid havskusterna och i de fem största insjöarna har därvid erhållit en förmånsställning. Tomt och plantering skyddas, men ej i fullt den omfattning lagrådet förordat.
    Utlänning kan av K. M:t erhålla tillstånd att både på allmänt och på enskilt vattenområde bedriva sådant fiske som enligt fiskerättslagen är fritt för svenska medborgare.
    Till skydd för vandringsfisken (lax, ål, sik m. m.) ha bestämmelser meddelats om s. k. fiskådra, ett rättsinstitut med anor från den gamla kungsådran. Här har särskilt under lagrådsbehandlingen aktualiserats frågan om gränserna för Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt: vilka befogenheter som borde regleras i allmän lag och vilka som borde lämnas åt den administrativa makten. Det gäller här problem, som även kunna vara av vattenrättsligt intresse.
    Möjlighet beredes att ingripa mot uppenbar vanskötsel av fiske.
    I fråga om förverkande av fiskeredskap hade från lagrådets sida framförts det önskemålet att såsom villkor skulle uppställas att påföljden var påkallad till förebyggande av olovligt fiske eller eljestbetingad av särskilda skäl; som motivering hade anförts, att överensstämmelse därigenom skulle vinnas med stadgandena i SL 2: 17. Departementschefen fann emellertid att genom en sådan ändring skulle den effekt, som åsyftats med frånvaron av sådant villkor, i icke ringa mån gå förlorad. Detta blev även riksdagens beslut.
    I processuellt hänseende må nämnas att i propositionen föreslagits att olovligt fiske skulle läggas under allmänt åtal, men att riksdagen bibehöll detta brott såsom angivelsebrott, dock med rätt för statsåklagare att ingripa, om han finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.
    Reglerna om beslagtagande av redskap och fångst äro på detta rättsområde av naturliga skäl av stor praktisk betydelse. Rättegångsbalkens allmänna regler om beslag ha kompletterats med bestämmelser om beslagsrätt för särskilt förordnad fisketillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare och hans folk. Termen beslag har använts även för det fall då fiskerättshavaren omhändertar olovlig fångst utan att vidtaga ytterligare processuel åtgärd. Han kan därvid behålla godset utan anmälan till polisman. Sådan självtäkt ansågs nära jämförlig med rätten att återtaga stulet gods från den som gripes på bar gärning. Inom lagrådet hade här flera olika meningar uttalats.
    Den åldriga fråntagnings- och kvar hållningsrätten, rätten att taga egendom till »vedermäle och pant» och behålla den

 

308 FISKELAGSTIFTNINGEN VID 1950 ÅRS RIKSDAG.tills den brottslige bjuder rätt för sig, har ersatts med andra bestämmelser. Lagrådets ledamöter hade, med något skiftande motiveringar, uttalat att fiskerättshavaren borde för honom tillkommande skadestånd äga företräde framför kronan till betalning ur förverkad egendom. Vid lagens slutliga utformning ansågs emellertid tillräcklig anledning ej föreligga för att målsäganden skulle erhålla bättre säkerhet för skadeståndsfordringar vid olovligt fiske än vid brott i allmänhet.
    Enligt en ändring i jorddelningslagens 7 kap. skall lantmäteriförrättning kunna hållas för att utröna sträckningen av gräns mot allmänt vattenområde. En annan ändring i jorddelningslagen gäller dess 19 kap. och avser att förebygga att oskiftat fiske genom avstyckning uppdelas i alltför många andelar.
    I expropriationslagen slutligen har beretts möjlighet att med nyttjanderätt expropriera mark för att å viss ort bereda fiskarbefolkningen utrymme för uppförande av brygga, bod eller annan anläggning som erfordras för yrkesfisket.

Gösta G. Thulin.