356 ERLAND CONRADI.SVANTE BERGSTRÖM. Arbetsrättsliga spörsmål I, Om räckvidden av den s. k. 200-kronors-regeln i kollektivavtalslagen. Stockholm 1950. Sveriges Juristförbunds Förlags AB. 124 s. Häft. kr. 9.00.

 

    SVANTE BERGSTRÖMS redan tidigare i denna tidskrift1 uppmärksammade docentspecimen om den s. k. 200-kronorsregeln i kollektivavtalslagen har nu utkommit av trycket, såsom av förordet framgår i bearbetat skick. Med 200-kronorsregeln åsyftas bestämmelsen i 8 § sista stycket sista punkten kollektivavtalslagen, vilket stadgande lyder sålunda: »Ej må i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare till högre belopp än 200 kronor.» Arbetet innehåller onekligen en del synpunkter av intresse men också, såsom var att vänta efter den tidigare diskussionen, åtskilligt som framkallar kritik.
    Boken är uppdelad på en kortare inledning samt tre kapitel med rubrikerna »Den praktiska betydelsen av 200-kronors-regeln», »Om den allmänna räckvidden av KAL:s (= kollektivavtalslagens) skadeståndsbestämmelser» och »200-kronors-regelns räckvidd». Rättsfallsregister och sakregister avsluta boken. Ett huvudsyfte med arbetet synes ha varit att prestera försvar för förf:s i hans doktorsavhandling2 framförda mening, att 200-kronorsregeln skulle vara att tillämpa även om kollektivavtalet annorlunda bestämmer, d. v. s. att lagbestämmelsen skulle vara tvingande. Därjämte vill förf. klarlägga, huruvida regeln skall antagas gälla alla situationer av skadeståndsskyldighet enligt kollektivavtalslagen eller om den skall antagas vara på ett eller annat sätt begränsad.
    Om inledningen är icke mycket att säga. Några pretentiösa sidor (14 ff.) om vad förf. kallar lagtolkningsteknik kunde dock med fördel ha varit oskrivna.
    Jag skall härefter först ägna mig åt förf:s framställning av frågan om 200-kronorsregelns tvingande eller dispositiva natur. Såsom förf. ordentligt redovisar (s. 82 ff.) är det härvidlag ett faktum, att både andra lagutskottet — på vars initiativ 200-kronorsregeln tillkom — och sedermera utskottsordföranden i riksdagsdebatten klart sade ifrån, att 8 § (utan undantag) skulle vara dispositiv, vilket även underströks av ytterligare ett par talare i riksdagen. Därmed borde ju saken rimligen vara klar; och jag kan mot bakgrund av vad som sålunda förekommit svårligen tänka mig, att någon domstol skulle reflektera på att betrakta regeln som tvingande. Men icke förty förklarar förf. (s. 88 not 6), att det är en överdrift att säga, att det »kan lätt konstateras» av förarbetena, att regeln ansågs vara dispositiv. Och i en längre analys av orden »Ej må i något fall» söker förf. hämta stöd för sin tidigare åsikt, att regeln skulle vara tvingande. Undersökningen leder fram till slutsatsen, att det är mest sannolikt, att regeln historiskt sett är åsyftad att vara dispositiv (s. 88). Efter

 

1 SvJT 1949 s. 241 ff, 494 ff och 507 ff.

2 Kollektivavtalslagen. Studier över dess huvudprinciper. Uppsala 1948, s. 144.

 

ANM. AV SVANTE BERGSTRÖM: ARBETSRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 357ytterligare deduktioner av bl. a. vad förf. kallar »friare ändamålssynpunkter» konstaterar han (s. 106), att såväl alternativet tvingande som alternativet dispositiv faller inom lagtolkningens ram men att det senare alternativet är att föredraga. Någon teoretiskt riktig eller enda möjlig lösning enligt »lagtolkningstekniken» anser förf. icke finnas (s. 106 not 7). Detta må stå i överensstämmelse med förf:s »lagtolkningsteknik»; med min uppfattning om hur lagtolkning skall bedrivas stämmer det icke.
    Lämnar man lagens förarbeten och går till rättspraxis, finns det två domar av arbetsdomstolen — AD nr 49/1946 och nr 66/1947— som åberopats i sammanhanget. Den senare domen synes mig utgöra ett otvetydigt stöd för att regeln ansetts vara dispositiv. Men hur är det med den förra? Att förf. ansett den ha betydelse för frågan om 200-kronorsregelns karaktär av dispositiv eller tvingande lag är uppenbart — annars skulle han icke ha tolkat utgången i målet såsom ett förbiseende från domstolens sida.1 I detta mål gjordes kvittningsvis gällande skadeståndsanspråk mot enskild arbetare för brott mot vårdnadsplikt med belopp överstigande 200 kronor. Beloppets skälighet vitsordades från arbetarsidan, och AD tillät kvittning med hela beloppet. Förf:s åberopande av denna dom föranleder en fråga, vad förf. här menar med att 200-kronorsregeln skulle vara tvingande. Det verkar, som om förf. skär över en kam åsidosättande av lagregeln genom avtal och genom medgivande i rättegång (s. 44, 93 och 108). Redan ett ytligt studium av s. k. tvingande bestämmelser i svensk förmögenhetsrätt visar emellertid, att dessa icke överallt äro av samma natur. Vi torde sålunda ha att räkna med en grupp av tvingande rättsregler, där den tvingande verkan är så stark, att rättsordningen icke kan taga någon som helst befattning med förfoganden i strid mot rättsregeln. Om en kärande stämmer på utbekommande av köpeskillingen för en bordell, lärer domstolen vara förhindrad att utdöma beloppet, även om svaranden medger kravet.Därnäst kommer en grupp av regler, där varken avtal eller avtalets fullgörande hindrar den berättigade att utfå vad han har att fordraenligt lagen. Hit torde semesterlagens tvingande regler höra.3 Däremot är det ingalunda givet, att icke domstol skulle vara skyldig att taga hänsyn till ett i rättegång lämnat medgivande innebärande avsteg från en tvingande regel av denna typ. Härvidlag måste — oavsett vad som följer av en tolkning av själva rättsregeln: bl. a. dess mer eller mindre »sociala» natur — hänsyn tagas till den processrättsliga synpunkten, huruvida icke medgivandet i rättegång är av annan rättslig natur än förfogandet över den materiella rätten.4 Eller med andra ord, att en tvingande rättsregel mycket väl kan vara föremål för dispositiv process. Slutligen ha vi att räkna med

 

1 Kollektivavtalslagen, 2:a uppl., s. 144 not 1; SvJT 1949 s. 510; Arbetsrättsligaspörsmål I s. 93 f.

2 BRAMSJÖ, Om avtals återgång, Lund 1950, s. 28 med not 1.

3 Jfr ref. i SvJT 1948 s. 566.

4 KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt I s. 1221 ff, särskilt s. 1223.

 

358 ERLAND CONRADI.de tvingande regler — och dessa torde vara huvuddelen — som väl icke få åsidosättas genom avtal med en för framtiden bindande verkan men som säkerligen icke hindra vare sig frivillig uppfyllelse med full rättslig effekt eller — än mindre — att domstolen beaktar ett medgivande i rättegången i strid mot rättsregeln. Hit höra exempelvis bestämmelserna i lagen om avbetalningsköp § 17 och lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar § 6 första stycket.
    Endast om 200-kronorsregeln såsom tvingande skulle tillhöra den första av de nu beskrivna tre grupperna av tvingande rättsregler, skulle det alltså vara alldeles klart, att medgivandet i rättegång borde likställas med annat förfogande. Eljest vore detta mer eller mindre tveksamt. Med hänsyn härtill kan rättsfallet AD nr 49/1946 icke utan vidare åberopas som ett stöd för att 200-kronorsregeln ansetts vara »dispositiv».
    Av vad jag förut anfört framgår, att jag i motsats till förf. icke finner det vara föremål för någon som helst tvekan, att 200-kronorsregeln är dispositiv även i den meningen, att den kan åsidosättas genom avtal. Eftersom skadeståndsskyldigheten i de fall, som här äro av intresse, regelmässigt vilar på kollektivavtal, måste för ett undantag från 200-kronorsregeln i allmänhet krävas kollektivavtals form. Förf. påpekar emellertid (s. 107), att i enstaka fall ett sådant undantag från regeln kan tänkas gälla som en tyst förutsättning parterna emellan; och detta skulle inträffa särskilt när vinsten av avtalsbrottet kan väntas överstiga 200 kronor (brott mot bestämmelser om rätten till arbetstagares uppfinningar, konkurrensförbud och diskretionsplikt). Jag tror, att detta är alldeles riktigt; och det förtjänar understrykas, att man genom att godtaga en sådan tillämpning och därvidlag icke kräva alltför mycket för att antaga förutsättningens förhandenvaro kan komma ifrån svårigheter, som eljest följa med att tolka 200-kronorsregeln såsom generell (se nedan). Förf. fortsätter emellertid, att med »parter», som skola ha uppfattat den tysta förutsättningen, helst (!) torde böra avses icke blott de avtalsslutande kollektivavtalsparterna utan även organisationernas enskilda medlemmar. Detta kan knappast vara riktigt. När det gäller tolkning av kollektivavtal, har AD gått så långt, att en tolkning, varom avtalsparterna varit ense men som stått i direkt strid med avtalets ordalydelse, ansetts vara bindande för medlem av den avtalsslutande organisationen (AD nr 4/1944). Såsom förf. i annat sammanhang (s. 37 not 8) påpekat, är gränsen mellan »tolkning» och tillämpning av »förutsättningsläran» utomordentligt oklar.1 Lika litet som vid tolkning av avtal tror jag, att de enskilda medlemmarnas åsikt i fråga om tysta förutsättningars förhandenvaro eller ej i princip kan tillmätas någon betydelse. En annan sak är att det beträffande förfluten tid kan vara skäligt att icke låta förutsättningen bli gällande mot medlem, som icke känt till densamma. Därmed blir kanske skillnaden i praktiken mellan förf:s och min åsikt på denna punkt ganska liten.

 

1 Jfr beträffande ett annat formalkontrakt — köpekontraktet — BENCKERT i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg s. 76 ff, särskilt s. 80. 

ANM. AV SVANTE BERGSTRÖM: ARBETSRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 359

Jag övergår så till den andra huvuddelen av boken, nämligen utredningen huruvida 200-kronorsregeln är generell eller begränsad. Den ger enligt min mening betydligt mera än undersökningen om regelns dispositiva eller tvingande natur. Förf. börjar här med att som bakgrund lämna en redogörelse för faktiskt förekommande kollektivavtalsbestämmelser, vilkas överträdande skulle kunna medföra tillämpning av 200-kronorsregeln (s. 18—26). Tyngdpunkten i framställningen (s. 37—67) ligger på en undersökning av frågan, om vissa (tysta) typförutsättningar — »naturalia negotii» — för arbetsavtalet skola anses tillhöra kollektivavtalet eller det enskilda arbetsavtalet.1 Det kan icke komma ifråga att mera i detalj gå in på förf:s resonemang. Jag får begränsa mig till att taga upp några frågor, och jag har valt sådana, som anknyta till AD:s praxis. Förf. påstår (s. 41 jfr s. 56), att även när en fråga icke uppmärksammats i kollektivavtal vare sig genom en materiell regel eller en avtalsbestämmelse, varigenom åt de enskilda parterna överlämnats att träffa överenskommelse i frågan (en »delegationsregel»), frågan torde få anses vara föremål för en olöst intressetvist endast i speciella fall, främst sådana när lönen för visst arbete icke är bestämd. Detta är säkerligen att gå för långt. Det är riktigt, att AD har en viss benägenhet att tillerkänna sig kompetens i arbetsrättsliga tvister mellan kollektivavtalsbundna parter (se exempelvis för den allra senaste tiden AD nr 35/1950), men något — antingen en uttrycklig avtalsbestämmelse (som tolkas extensivt) eller en tyst allmän rättsgrundsats i kollektivavtalet — måste det dock finnas att hänga upp frågan på för att få den till kollektivavtalstvist. Det är att märka att, beträffande den av förf. (se s. 41 not 4) omnämnda reservationen till domen AD nr 62/1943, reservanten varken ansåg, att arbetstiden förde i målet avsedda arbetarna var direkt reglerad i avtalet eller menade sig kunna föra in arbetstidsregleringen under den arbetsgivaren tillerkända rätten till arbetsledningen; därför förklarade han tvisten i denna del vara en intressetvist. Jag vill även åberopa en annandom, AD nr 38/1947, som gällde arbetsbetyg. I kollektivavtalet stod intet om arbetsbetyg och ett yrkande från arbetarsidan om åläggande för arbetsgivaren att utge ersättning till en arbetare i anledning av innehållet i ett av arbetsgivaren för arbetaren utfärdat betyg upptogs därför icke till prövning. En sådan tvist är säkerligen från fredspliktens synpunkt en intressetvist.
    Förf. konstaterar (s. 42) riktigt nog, att allmän domstol och icke AD skall pröva innebörden av en överenskommelse som är träffad på grundval av en delegationsregel i kollektivavtal. I en not (s. 42 not 7) anföres emellertid, att AD i domen nr 8/1947 prövat en överenskommelse mellan enskilda parter på grundval av en sådan delegationsregel, varjämte tillägges att förf. hade svårt att tro, att denna dom kunde vara prejudicerande. Förhållandena i målet voro följande. För en mekanisk verkstad gällde kollektivavtal med minimilönsystem och med föreskrift tillika, att ackordsarbete skulle användas så snart det lämpligen kunde ske. Tre arbetare sattes att mot

 

1 Jfr härom SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, Lund 1950, s. 179 f.

 

360 ERLAND CONRADI.timlön utföra ett arbete, som rätteligen bort ackordsättas. De fingo därvid löfte dels att arbetet i efterhand skulle sättas på ackord och dels att t. v. skulle utgå garanterad timlön med belopp, högre än minimitimlönen. Något ackord kom emellertid icke till stånd. AD ålade arbetsgivaren att till arbetarna utge den garanterade timlönen. Förf. menar nu tydligen, att denna överenskommelse om högre lön än minimilönen — vilken överenskommelse träffats på grundval av den »delegation» till det enskilda arbetsavtalets parter som minimilönsystemet innefattar — icke vore av kollektivavtals natur och därför icke bort prövas av AD. Emellertid synes det här vara skäligen likgiltigt, att överenskommelsen framträder såsom tillämpning av en delegationsregel. Från AD:s praxis föreligga flera liknande fall — seexempelvis AD nr 94/1936 och nr 83/1945; jfr nr 150/1932, 171/1933 och 89/1944 — där AD beträffande arbete, som påbörjats såsom ackordsarbete men sedermera befunnits vara icke prissatt, ålagt arbetsgivaren att för förfluten tid betala den ersättning, som finge anses vara uppgjord mellan arbetsgivaren och arbetarna: i dessa fall ackordspriser, som saknade varje som helst stöd i någon »delegationsregel». AD har också i ett par fall prövat condictiones indebiti (AD nr 16/1938 och 62/1949), vilka med hänsyn till AD:s behörighet torde ligga till på ungefär samma sätt. Domen nr 8/1947 synes alltså stå i god samklang med AD:s praxis i övrigt, och talet om att den icke skulle vara prejudicierande är enligt min mening obefogat.
    Av förf:s framställning s. 61 ff framgår, att förf. tolkat AD:s dom nr 34/1947 så, att domstolen — oaktat i kollektivavtalet funnits en föreskrift som i allmänna ordalag ålade arbetarna vårdnadsplikt (med förf:s terminologi: en »osjälvständig» regel) — skulle ha hänvisat en tvist om skadestånd för brott mot denna regel1 till allmän domstol. Förf. har läst avtalet fel. Avtalsbestämmelsen föreskrev iakttagande av omsorg och aktsamhet om vagnar och materiel, medan tvisten gällde skadestånd för det arbetaren skulle ha skrivit oriktiga följesedlar och därigenom rubbat förutsättningarna för arbetsgivarens kontrollsystem i vad avsåg bokföringen. Förf. har själv tidigare (s.20 not 9 och 1) varit inne på denna motsättning mellan omsorgsplikt i en vidare bemärkelse och vårdnadsplikt beträffande materiel; så mycket mera besynnerligt är det då, att han icke tänkt därpå i förevarande sammanhang.
    Dessa exempel i fråga om rättsfallsbehandlingen må räcka.
    I kap. 2 ingår även ett avsnitt om den famösa s. k. dubbla konstruktionen.2 Härmed avses enligt förf., att en och samma regel, tyst eller uttrycklig, ingår i kollektivavtalet och det enskilda arbetsavtalet på en gång, så att påföljd för överträdelse av regeln inträder parallellt enligt kollektivavtalet och det enskilda arbetsavtalet (s. 69). Frågan om den dubbla konstruktionens berättigande eller ej har enligt min mening mycket litet intresse ur praktisk synpunkt. Jag har

 

1 I samma avtalsbestämmelse fanns en regel om lydnadsplikt; men den vardet icke fråga om i detta sammanhang (se s. 64 not 7).

2 Se SvJT 1949 s. 244 ff, 500 ff, 512 f.

 

ANM. AV SVANTE BERGSTRÖM: ARBETSRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 361faktiskt icke kunnat finna något fall, där man icke skulle kunna klara sig lika bra utan konstruktionen som med densamma.1 Av förf:s resonemang (s. 70 ff.) verkar det emellertid som om han trodde, att det överhuvud icke existerade något fall, då skadestånd för ett och samma handlande kunde medföra påföljd såväl enligt kollektivavtalet som enligt det enskilda arbetsavtalet. Sedan förf:s bok utkommit, har jag försökt att i denna tidskrift2 ge några exempel på fall som jag tror vara sådana — dock utan att uttryckligen omtala dem som illustrationer till »den dubbla konstruktionen». Jag får här hänvisa till denna framställning. Trots de exempel jag sålunda framdragit — och som enligt förf:s betraktelsesätt säkerligen måste anses vara uttryck för den av honom bekämpade dubbla konstruktionen — vidhåller jag vad jag nyss sagt, att man icke heller för att förklara dem har behov av den dubbla konstruktionen. Ingen förnekar ju, att ett enskilt arbetsavtal får upprättas med avseende å frågor, som falla helt utanför kollektivavtalets reglering. I mina exempel rör man sig i stället på gränsområden, där en fråga i viss mån, ur viss aspekt blivit föremål för reglering i kollektivavtalet, men där man likväl kunnat godtaga, att vid sidan härav utan predominans för kollektivavtalet skett en reglering — väsentligen ur andra synpunkter — även i det enskilda arbetsavtalet. Det har då under stundom icke kunnat hjälpas, att de två regleringarna på någon punkt skenbart kommit att kollidera, t. ex. på det sättet att påföljder av ett och samma handlande kunna inträda enligt båda avtalen. Detta är dock icke mera besynnerligt än om en arbetsgivare i ett icke kollektivavtalsreglerat förhållande upprättar ett anställningskontrakt med en arbetstagare, däri uppsägningstiden anges vara exempelvis 6 månader, och samtidigt avkräver honom en särskild förbindelse, innehållande förbud mot strejk vid vite av 2 000 kronor, vilket vite skall utgå vid sidan av eventuellt skadestånd för brott mot uppsägningsbestämmelsen, varjämte föreskrives att i händelse av tvist mellan parterna vitesskyldigheten skall prövas av skiljemän enligt lag. Här torde båda avtalen kunna sägas innehålla samma materiella regel (»primärregel»), nämligen »det är förbjudet att strejka».3 Påföljder vid överträdelse kunna inträda samtidigt enligt båda avtalen, och påföljderna utdömas av skilda domstolar. Men det finns ingen möjlighet att här tala om en »dubbelkonstruktion». Parallellen med de av mig anförda exemplen från kollektivavtalsrättens område synes mig vara påtaglig.
    Förf. påstår (s. 102), att om en icke kollektivavtalsbunden tjänsteman utan att iakttaga överenskommen uppsägningstid strejkar i samråd med sin organisation för att förmå arbetsgivaren att ingå kollektivavtal med organisationen, denne tjänsteman ovivelaktigt kan komma att vid allmän domstol ådömas drygt skadestånd för brott mot anställningsavtalets uppsägningsbestämmelse. Bortsett från att kom

 

1 I den delen är jag alltså icke av PETRÉNS mening.

2 SvJT 1951 s. 65 ff.

3 Jfr dock nästa stycke.

 

362 ERLAND CONRADI.binationen »otvivelaktigt kan» lämnar läsaren i visst villråd om vad förf. egentligen avser, är detta en synnerligen vansklig fråga. Från kommunaltjänstemannahåll synes man exempelvis göra gällande, att utvecklingen i fråga om organiserandet av de anställda och begagnandet av ekonomiska stridsåtgärder även inom tjänstemannaverksamheten nu fortskridit så långt, att det borde vara berättigat att i regel i ett enskilt arbetsavtals uppsägningsbestämmelser tolka in ett tyst undantag för strejksituationer, i vilka alltså uppsägning icke skulle behöva iakttagas. I enlighet härmed har Sveriges kommunaltjänstemannaförbund i flera fall — bl. a. ett ganska uppmärksammat i Eskilstuna — varslat om strejk för personal, som icke varit kollektivavtalsanställd (och icke heller underkastad det straffrättsliga ämbetsansvaret), utan iakttagande av den uppsägningstid som gällt för de enskilda arbetsavtalen. Huruvida ett sådant tillvägagångssätt verkligen kan anses vara tillåtet enligt gällande rätt, har icke blivit prövat; och jag ställer mig för min del mycket tveksam därtill. Men även om man icke går så långt som kommunaltjänstemannaförbundet, bör man måhända i speciella fall vid icke kollektivavtalsreglerade anställningsförhållanden kunna våga antaga, att anställningsavtalets uppsägningsbestämmelse icke är avsedd att hindra strejk (måhända med den ytterligare begränsningen att strejken skall vara »organisationsmässig»). Det bör sålunda ligga ganska nära till hands att antaga detta, när ett nytt företag uppträder på ett verksamhetsområde, där arbetsvillkoren i allmänhet normeras av kollektivavtal (och där följaktligen satsen »strejk bryter icke anställning» i princip gäller), under förutsättning att det mer eller mindre ter sig som en tillfällighet, att det nya företaget ännu icke fått kollektivavtal. Arbetarna vid ett dylikt företag skulle alltså möjligen kunna anses ha rätt att gå i strejk utan att säga upp sig.1
    Förf. kommer till den slutsatsen, att 200-kronorsregeln är avsedd att vara generell (s. 102). Jag har också svårt att komma till annat resultat. Men som jag förut framhållit: jag anser — antagligen i motsats till förf. (s. 106 f.) — att det vore önskvärt och ägnat att avhjälpa de värsta olägenheterna av uppfattningen om regeln såsom generell, därest man i åtskilliga kollektivavtalsregler (tysta eller uttryckliga) kunde tolkningsvis — eller med tillhjälp av förutsättningsläran — lägga in den tysta dispositionen, att 200-kronorsregeln icke skall gälla.2 Detta bör kunna ligga nära till hands, när det gäller plikt att vårda dyrbar egendom eller konkurrensförbud eller bestämmelser om arbetsgivarens rätt till arbetstagares uppfinningar.3
    Sammanfattningsvis vill jag säga följande. Försöket att åstadkommanågot sorts försvar för åsikten, att 200-kronorsregeln skulle kunna betraktas som tvingande, är helt förfelat. I rättsfallsbehandlingen bris-

 

1 Beträffande hithörande frågor hänvisas till SCHMIDT a. a. s 194 ff.

2 Resonemanget vilar naturligtvis i viss mån på en fiktion; icke sällan borde man med samma rätt kunna säga, att lagregeln är begränsad.

3 Jfr beträffande icke uttryckliga avvikelser från semesterlagen i vissa fall: HESSELGREN-SAMUELSSON, Den nya semesterlagen, 4:e uppl., 1950, s. 44 och 149. 

ANM. AV SVANTE BERGSTRÖM: ARBETSRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL. 363ter det åtskilligt. Men boken är icke utan värde: man får en översikt över de vanliga skadeståndsgrundande reglerna i kollektivavtalen, och undersökningen om kollektivavtalets naturalia negotii fyller sin plats.

Erland Conradi.