LITTERATURNOTISER. 367HALVAR G. F. SUNDBERG. Folkrätt. 2 uppl. Sthm 1950. Institutet för offentlig och internationell rätt. 398 s.

 

    Prof. Sundbergs lärobok i folkrätt, som först utkom 1944 och anmäldes i SvJT 1945 s. 521 ff, har utkommit i en ny upplaga. Texten har genomgått de kompletteringar och ändringar som föranletts av rättsutvecklingen under de år som därefter förflutit.

B. L.

 

    Nordisk tidskriftsöversikt.
    Tidskrift, utg. av Juridiska föreningen i Finland (1950 h. 1—5). Två uppsatser av straffrättsligt innehåll märkas. Vicehäradshövdingen MARGA AHLQVIST svarar (s. 36 ff) på frågan om den dömande domstolen bör erhålla uppgiften att avgöra huruvida en ung förbrytare skall avtjäna straff i ungdomsfängelse eller i allmän straffanstalt eller om denna uppgift bör anförtros ett särskilt organ — som den nuvarande (administrativa) fängelsedomstolen. Svaret blir att domstolen bör få uppgiften. Den andra uppsatsen, av prof. BO PALMGREN (S. 50 ff), rör ett ämne som förefaller en svensk läsare bekant: Tidräkningen vid verkställighet av straff, efter antalet dagar eller efter kalenderår? Rättshistorien tillhör en uppsats, »Borgmästare och råd i Helsingfors under svenska tiden», av fil. mag. WALTER VON KOSKULL (s. 99 ff). Inom privaträtten falla flera, av vilka här må nämnas »Aktuella frågor om rätt till bärgarlön» av förvaltningsrådet RUDOLF BECKMAN (S. 9 ff) och »Testamentsexekutorn» av prof. ERIK AF HÄLLSTRÖM (†) (s. 180 ff), vilket senare ämne erbjuder särskilda svårigheter, eftersom Finland saknar lagbestämmelser om boutredningsmän och testamentsexekutorer.
    Som bekant har Finland sedan 1949 en ny bevislag i form av en ny lydelse av kap. 17 RB. En av Juridiska föreningens diskussionsfrågor under 1949 var »Praktiska synpunkter på vittnesförhörets verkställande enligt det nya 17 kap. RB». Justitierådmannen GEIR LINDBLAD levererade huvudreferatet inom centralavdelningen (Helsingfors) och har fått det publicerat s. 115 ff. Likaså är det referat häradshövdingen L. R. HERTZBERG lämnade inom Östra Nylands filialavdelning (Borgå) intaget i årgången (s. 239 ff). Framställningarna kunna intressera också en rikssvensk läsare. Den finska bevisrätten företer nu — genom att förfarandet ej moderniserats — en blandning av gammalt och nytt. Hertzberg nämner, att det ej finnes någon laglig garanti för att domaren får ta del av ett polisförhörsprotokoll före målets behandling. Det säges vara regeln vid häradsrätterna att han inte får det, ej ens i grova brottmål. Båda författarna behandla frågan om ledandet av vittnesförhör och framhålla svårigheterna för parterna (partsombuden) att omhänderha ledningen. Men Hertzberg framhåller också hur han funnit att ett vittnesförhör som förrättas av parterna kräver större uppmärksamhet av honom som ordförande än när han själv förhör vittnena. Protokollföringen och dess sammanhang med och inverkan på vittnesförhören ha båda författarna givetvis måst beröra. Finland har vårt äldre system i fråga om protokollföring. Detta har försvårat övergången till helt och hållet muntliga vittnesutsagor. »Memorialisten» hinner inte med. Båda författarna äro övertygade om att diktafoner skulle

 

368 NORDISK TIDSKRIFTSÖVERSIKT.vara till stort gagn. Men de synas ha olika mening om hur de böra användas, om för diktering eller direkt upptagning.
    I en anmälan (s. 65 ff, av en finskspråkig bok om retentionsrätten, jfr SvJT 1951 s. 123) berör prof. L. A. TAXELL intressanta metodologiska spörsmål. Han klagar över att man är konservativ i Finland.

 

    »I vårt land tycks man fortfarande omhulda en uppfattning, som annorstädes i Norden redan länge varit gravlagd. Man anser att varje mera betydande rättsvetenskapligt arbete — åtminstone varje doktorsavhandling — bör inledas med en redogörelse för och ett ställningstagande till begreppet 'subjektiv rätt'. Detta är nyckeln till doktrinens skattkammare. Och när man en gång kommit in är det svårt att komma ut tillbaka, det finns så mycket gammalt och intressant att studera. Verkligheten utanför är alltför tarvlig, den är inte fin nog för den som söker ett rum och vill skapa sig ett namn i forskningens förnäma värld. Man glömmer att forskningsobjektet finns ute i det dagliga livet, att detsamma är rättens regler och deras tillämpning på den betalningsförsumlige hyresgästen eller skomakaren som icke fått ersättning för sitt arbete. Man studerar nuet i det förgångna. Man bedömer den levande verkligheten i skenet från döda ting.»

 

    Man är för mycket fastlåst i tysk begrepps- och konstruktionsjuridik. Men vad som passar i ett rättssystem med en BGB och fullständig processlagstiftning passar inte för ett land med högst ofullständig och delvis mycket ålderdomlig lagstiftning. Läsaren av KARLGRENS anmälan av Taxells egen Panträtt i skuldebrev (SvJT 1949 s. 673) måste härefter bli bekymrad när Karlgren finner att TAXELL själv i metodiskt hänseende är »snarast ganska konservativ». Prof. ERIK AF HÄLLSTRÖM (t) har recenserat sammabok FJFT 1950 s. 303 ff:

 

    »Jag anhåller», säger af Hällström, »att privaträttsforskarna här hemma ville teckna sig till minnes detta uttalande av Karlgren. Den skola hos oss, som antagligen fortfarande anser sig vara den härskande och som söker sina ideal, vad metodfrågor angår, från tiden bortom sekelskiftet, betraktar Taxells metod som radikal. Detta enär Taxell redan på första sidan framhåller, att man inte når tillfredsställande resultat genom doktrinära diskussioner utan till utgångspunkt bör taga de ekonomiska syften som panträtten skall tjäna och beakta stridiga intressen. Taxell understryker 'de reella övervägandenas betydelse' och vill göra sin undersökning 'realistiskt inriktad'. Att sådana tendenser på sina håll hos oss anses vara betänkliga är känt; man stämplar dem som 'Lundstedtska' och menar att deras fördärvlighet därmed är ådagalagd. Karlgren har man dock hittills trott på hos oss, i alla kretsar. Och nu säger Karlgren att Taxells metod är konservativ. Karlgren menar att Taxell i sin framställning inte i tillräcklig grad följt de paroller han anger i inledningskapitlet.»

 

    Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab innehåller i h. 4/1950 förutom krönikor, recensioner och notiser två straffrättsliga uppsatser, nämligen »Om betydelsen av tidigare ådömda straff för bedömandet av skuldfrågan» av hovrättsfiskalen jur. lic. PAAVO HILTUNEN (S. 288 ff) och »strafudmåling» av byretsdommer P. M. SACHS (S. 293 ff). Titeln på en tredje uppsats, »Tatovering af kvinder», av overlæge MAX SCHMIDT, (S. 330 ff) väcker kanske någon undran. Det kriminologiska sammanhanget är emellertid följande: Schmidt har i sin verksamhet som sinnesundersökningsläkare för lösdrivare i Köpenhamn funnit att prostituerade och halvprostituerade kvinnor ofta äro tatuerade och att tatueringarna utgöra ett svårt hinder för vederbörandes resocialisering. Tatueringen sker ofta medan kvinnorna äro heltunga och nästan utan undantag medan de äro berusade eller i vart fall

 

NORDISK TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 369alkoholpåverkade. Även om tatuering av män — möjligen — kan tjäna något praktiskt syfte kan så knappast vara förhållandet med tatuering av kvinnor och barn. Schmidt kommer därför fram till ett yrkande om straffsanktionerat förbud däremot.

 

    Ugeskrift for Retsvæsen (1951 h. 1—14). Den diskussion omkring den permanente straffelovskommissions betænkning angående fortabelse af rettigheder, som började i årgång 1950 och som omnämndes i SvJT 1951 s. 215, har fått en mycket livlig fortsättning i h. 4, 6 och 11 av årgång 1951. Landsdommer Trolle har ett nytt inlägg och som ytterligare kritiker anmäler sig prof. Alf Ross. Prof. Hurwitz svarar Ross och prof. Louis le Maire bemöter på en punkt Trolle. Särskilt diskussionen mellan Ross och Hurwitz är rätt vass. Man kommer inte ens överens om diskussionsinläggen må liknas vid hugg med florett och klubba eller vid stötar resp. slag med nämnda vapen. Ordet dolkstöt skymtar också. Ross och Hurwitz dryfta ingående de personliga drivkrafter som ligga bakom kommissionens betänkande resp. kritiken. Vilken emotionell bakgrund ha argumenten? Ross kommer med den rent formella anmärkningen att »en argumentation er, hvad den er, ganske uanset hvad der psykisk eller fysiologisk måtte have stimuleret den — en personlig bias eller en stærk kop kaffe». Det är naturligtvis sant, men i vart fall lära vi knappast undgå att vid bedömandet av argumentens värde och bärkraft stå på och influeras av en viss emotionell basis, vilket särskilt gäller argumenten i en diskussion om vad det är som »bygger et samfund, hvad der skaber den myte om autoritet, den attitude af respekt, uden hvilken intet samfund kan bestå». Diskussionen har ett alldeles särskilt intresse ur svensk synpunkt, eftersom de svenska erfarenheterna av slopandet av rättighetsförlust som följd av brott och straffdom åberopas. Kommissionen har, på basis av uppgifter från svenskt håll, gjort gällande att man i Sverige ej haft olägenheter av slopandet. Nu säges från kritikersidan att det kanske inte är så helt med detta. Bl. a. påpekar man det för någon tid sedan aktuella fallet, då en för våldsbrott saker förklarad sinnessjuk efter tillfrisknandet sökte förordnande som tingsnotarie. Ross framhåller flera omständigheter som göra en jämförelse vansklig. När han säger att »de 15 år, der er gået (sedan påföljdsrefomen),(kanske) ikke er tilstrækkelig tid til at åbenbare ordningens uheldige virkninger» hoppas man åtminstone att hans förmodan är ogrundad. Att utvecklingen kanske inte är alldeles entydig framgår emellertid måhända av de ökade möjligheter att fråntaga en legitimerad tandläkare hans legitimation som föreslås i prop. nr 10 till årets riksdag med förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten. Fråntagandet skall alltjämt ske i administrativ ordning. Men medan det hittills för åtgärden krävts att vederbörande tre gånger dömts för obehörigt utövande av läkarkonsten, skall den nu kunna vidtagas om tandläkaren för brott som han förövat under utövning av sin verksamhet dömts till frihetsstraff, avsättning eller suspension eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten eller för medverkan till förseelse mot lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten samt skäl prövas föreligga till sådan »deslegitimation». B. L.

 

24—517004. Svensk Juristtidning 1951.