SIGURD DENNEMARK. Om rätten till arbetstagares uppfinningar. Sthm 1950. Norstedt. 101 s. 4.50.

 

    Om en person anställts för att bedriva forskningsarbete och detta arbete leder till att en uppfinning göres, framstår det som naturligt, att arbetsgivaren får tillgodogöra sig uppfinningen. Är uppfinningen ej av större ekonomiskt värde, torde enligt allmänt bedömande arbetstagaren ej böra erhålla särskild ersättning. Om åter uppfinningen är synnerligen värdefull, skulle det åtminstone stundom te sig sig i hög grad stötande, därest arbetsgivaren finge tillgodogöra sig uppfinningen utan att utgiva särskild gottgörelse till uppfinnaren. En arbetstagare kan på sin fritid göra en uppfinning, som helt saknar anknytning till den av hans arbetsgivare bedrivna verksamheten. Tydligen ligger det i detta fall närmast till hands att anse, att arbetsgivaren icke skall ha någon särskild förmånsrätt att tillgodogöra sig uppfinningen. Men den under fritid gjorda uppfinningen kan också ha ett samband, större eller mindre, med arbetstagaren— uppfinnarens arbetsuppgifter eller i varje fall med arbetsgivarens verksamhet. Bör i ett sådant fall arbetsgivaren ha möjlighet att före andra utnyttja uppfinningen och, om så är händelsen, i vad mån bör arbetstagaren erhålla särskild gottgörelse?
    Reglering av de antydda spörsmålen har tidigare ej funnits i svensk lagstiftning. Ändring i detta avseende har skett genom tillkomsten år 1949 av lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, som trätt i kraft den 1 januari 1950. Lagen — som avser i Sverige patenterbara uppfinningar av arbetstagare såväl i allmän som i enskild tjänst — uppdelar uppfinningarna i fyra grupper beroende på dels i hur hög grad uppfinningen har samband med uppfinnarens anställning och arbetsuppgifter och dels om

 

uppfinningens utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. I lagen upptagas regler, som ge arbetsgivaren vissa möjligheter att tillgodogöra sig uppfinningen, möjligheter som äro olika stora beroende på till vilken grupp uppfinningen är att hänföra. Lagen innehåller också bestämmelser om arbetstagarens rätt till ersättning.
    Med den skiftning, som det levande livet företer, kunna givetvis svårigheter uppstå att i det särskilda fallet avgöra under vilken grupp en viss uppfinning faller. Den omständigheten att lagen avser ett förut oreglerat rättsområde gör därjämte att de i och för sig betydande svårigheterna i nyssnämnda liksom ock i åtskilliga andra hänseenden äro än större. I den föreliggande lagkommentaren ha de ovan antydda problemen ingående belysts. Likaså ha en rad andra frågor, som varit förknippade med lagstiftningsärendet och reglerats i lagen, behandlats. Hit höra bl. a. spörsmålet vilka som äro att anse såsom arbetstagare enligt lagen samt frågorna hur erforderlig sekretess skall vinnas och i vilka fall lagens bestämmelser ej må åsidosättas genom avtal.
    Lagkommentaren, som i det väsentliga bygger på lagens förarbeten, behandlar de åtminstone delvis invecklade frågorna överskådligt och lättillgängligt och ger en klar och fullständig bild av de överväganden, som ligga till grund för lagen. På åtskilliga punkter har förf. givit värdefulla synpunkter utöver dem som kunna hämtas ur förarbetena.
    Ytterligare må nämnas, att i arbetet intagits texten till 1946 års lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret ävensom administrativa följdförfattningar.

O. P.