Från dagens diskussion. Prof. P. O. Ekelöf har i en intervju i Tidningen Upsala klagat bittert över bristen på lärare i de juridiska fakulteterna.

 

    »Jag har skött den professur jag nu innehar sedan 1938 då jag blev docent i ämnet och jag har hela tiden fått sköta alla uppgifter ensam, inte haft någon docent eller ens assistent, amanuens eller sekreterare. — — — Jag har hunnit tentera och ge en del undervisning för de juris studerande, men deras studieförhållanden måste i stort sett betecknas som dåliga. Således har jag ej hunnit skriva lämpliga läroböcker i den omfattning och med den snabbhet som erfordras. Dessa behövde komma ut i nya upplagor relativt ofta enär de snabbt blir föråldrade genom ny lagstiftning, ändrad praxis o. s. v. Själva undervisningen blir otillfredsställande då grupperna av studerande är för stora. Det är synd om studenterna, att de skall behöva arbeta under sådana förhållanden och att dessa inte väckt större uppmärksamhet kan endast förklaras av att de svenska universitetsstudenterna är ett så tålmodigt släkte.
    Om man går över till min vetenskapliga undervisning ser det inte ljusare ut. Under hela min tid som universitetslärare har jag inte hållit något lic.-seminarium eller någon rent vetenskaplig föreläsning i det ämne där jag är professor.
    Detta är så mycket mer beklagligt, som denna undervisning kunde tänkas stimulera unga jurister till forskningar på processrättens område och att detta kunde behövas förstår man därav att den disputation i ämnet, som kommer i vår, är den första sedan jag själv disputerade för 14 år sedan. Vad därefter angår min egen vetenskapliga produktion sedan 1943, då jag blev professor, så har denna inskränkt sig till några uppsatser och recensioner.
    Tiden räcker ej ens till att följa med de viktigare utländska arbetena på processrättens område. Visserligen är det möjligt att jag skulle kunna organisera och sköta undervisningen för jur. kand. på ett tillfredsställande sätt om jag avskrev alla vetenskapliga intressen, men detta skulle ju innebära att min verksamhet mer fick karaktären av en läroverkslärares än en universitetslärares.»

 

    Skildringen av det eländiga tillståndet är naturligtvis i någon mån en svartmålning. Detta gäller åtminstone i de delar kritiken riktar sig mot den intervjuade själv. De juris studerande i Uppsala böra i själva verket vara honom tacksamma för de utmärkta kompendier han skrivit. Och inom de delar av hans undervisningsämnen som dessa inte täcka finnas ju andra kompendier, också dessa av en kvalitet som en, vilken började sina juridiska studier för 25 år sedan, måste finna beundransvärda.
    Men man måste ju hålla med Ekelöf i att det är för galet att en enda lärare skall sköta både den elementära undervisningen och examinationen samtidigt som han själv skall vetenskapa och stimu-

 

lera och leda andras vetenskapliga arbete. Det går naturligtvis inte. Eftersom den elementära undervisningen och examinationen äro de uppgifter som i första hand måste skötas och som vederbörande lärare under inga förhållanden kan komma ifrån, blir resultatet meden naturlags nödvändighet att det arbete som främst löper faran att få sitta emellan är det vetenskapliga. Vårt akademiska arbete lider förvisso inte av någon övergödning i gemen, men fråga är om inte tillståndet är mest kritiskt inom de juridiska fakulteterna, där den elementära undervisningen — på grund av ämnenas art — och examinationen — på grund av kullarnas storlek — äro särskilt betungande. Dröjer det länge innan en bättre ordning vinnes, löper den svenska rättsvetenskapen allvarlig fara att sacka efter i förhållande till länder där de akademiska lärarna ha gynnsammare arbetsvillkor. Man får inte glömma en viktig, av Ekelöf framhållen omständighet, nämligen att urvalet till de högre vetenskapliga studierna särskilt i fråga om rättsvetenskapen ej kan undgå att i hög grad påverkas av vetenskapsutövarnas ekonomiska villkor.

Bengt Lassen.