I ett nyligen i New York utkommet arbete »White Coilar Crime» av den kände amerikanske kriminologen, professor EDwIN H. SUTHERLAND framhålles, att termen brott vanligen används i en alltför snäv betydelse. Vid sidan av de »vanliga» brotten, såsom mord, stöld, våldtäkt och andra strafflagsbrott, förekommer en omfattande kriminell verksamhet som inte på samma sätt observeras i kriminalstatistik och kriminalteori och mot vilken den allmänna reaktionen är påfallande svag. Sutherland åsyftar sådana brott som överträdelser av antitrustlagar och lagar om förenings- och förhandlingsrätt, patent- och varumärkesintrång, förfalskning av födoämnen, bedräglig reklam, skattesvek, aktiemanipulationer o. s. v. Han söker förklara varför dessa lagöverträdelser, vilka han benämner white collar crimes, icke betraktas som egentliga brott och han framhåller bland flera orsaker härtill särskilt att rättegångsförfarandet och påföljden i dessa fall ofta blir av administrativ art och att förbrytelsen sålunda ej åsätts »the stigma of crime». Sutherland framhåller vidare bl. a., att allmänheten icke på samma sätt som vid strafflagsbrotten är förtrogen med de lagar och författningar som det här är fråga om samt att denna lagstiftning ofta är komplicerad och att gränsen mellan det straffria och det straffbara området ej sällan är mycket svårbestämbar, t. o. m. för experter.
    I en intresseväckande anmälan av Sutherlands arbete i Stockholmstidningen d. 6 febr. 1951 med rubriken »Brott i vit krage» uttalar EVA WENNERSTRÖM-HARTMANN, att allmänhetens svaga reaktion mot dessa brott främst torde sammanhänga med lagöverträdarens anonymitet och tendensen att vid dessa brott placera ansvaret inte hos individen utan hos kollektivet:

 

Det är en elementär psykologisk iakttagelse, att individens känsla av ansvar för sin handlingar försvagas eller rent av utplånas, när dessa handlingar företas tillsammans med andra, det må vara i en lös massa eller i en organiserad grupp. På motsvarande sätt visar skuldkänslan gentemot den man förfördelar en tendens till försvagning eller utplåning, om handlingen riktar sig inte mot en enskild utan mot ett kollektiv, det må vara ett bolag, staten, övriga medborgare. Falsk deklaration, smuggling och ransoneringsbrott är belysande exempel på det sistnämnda. Samvetet har det avgjort behagligare om man tillskansar sig en orättmätig vinst av ett namnlöst kollektiv än av en namngiven person. Det är betecknande, och psykologiskt riktigt, att propagandan för större laglydnad på dessa i rättsmedvetandet dunkla områden tar sikte på att förbrytelsen drabbar medmänniskan.

 

    Anm. framhåller vidare, att i de typiska »affärsförbrytelserna» föreligger en utspädning av ansvar och skuld från båda hållen:

 

Där står kollektiv mot kollektiv: affärsföretaget med dess många ansvariga gentemot ett annat kollektiv, gentemot ett annat affärsföretag, gentemot staten, gentemot aktieägarna, gentemot allmänheten. Men vår rättskänsla är uppenbarligen så beskaffad att den reagerar med fullstyrka endast i de fall där individ står mot individ.
Vill man ha ytterligare belägg för den saken kan man ju tänka på det största av alla kollektiv, staten, som onekligen har en enorm och tämligen riskfri kriminell kapacitet. . . Det kan vara skäl att begrunda dessa förhållanden innan man alltför lättsinnigt talar om »den hänsynslösa individualismen». Den ansvarslösa kollektivismen i ett genomorganiserat samhälle kan vara väl så farlig.

 

    Sutherland betonar i sitt arbete, att gängse teorier om kriminalitetens orsaker icke håller streck, när det gäller white collar crimes. Psykisk undermålighet eller otillfredsställande uppväxtförhållandenkan således inte anföras som orsaker till denna art av brottslighet. Eva Wennerström-Hartmann framhåller i anslutning härtill, att Sutherlands undersökning tvingar fram en omprövning av alla teorier och kanske också en skärpt uppmärksamhet på den kollektiva brottsligheten.
    Utformningen av samhällets åtgärder mot den art av brottslighet som behandlas i Sutherlands bok är med den nuvarande samhällsutvecklingen en ingalunda oviktig fråga. I den kriminalpolitiska debatten bör den inte få helt undanskymmas av diskussionerna kring ungdomsbrottslighet, kriminell homosexualitet och »vanlig» brottslighet i övrigt. De specialpreventiva tankegångar som i ökad grad präglat det senaste halvseklets straffrättsliga reformarbete har mindre betydelse för utformningen av de straffrättsliga sanktionerna mot detta slags brottslighet. v. Liszts berömda tes »det är icke brottet utan brottslingen som skall straffas» kan här knappast tagas till utgångspunkt för samhällets motåtgärder. Straffets allmänpreventiva funktion såsom avskräckande, vanebildande och så småningom även moralbildandefaktor träder i stället i förgrunden.
    Vad särskilt angår den av Eva Wennerström-Hartmann uppmärksammande »kollektivbrottsligheten» kan ifrågasättas om de i svensk rätt gällande reglerna om bestraffning av brott som förövas i juridiska

 

personers verksamhet alltid möjliggöra tillräckligt effektiva ingripanden. Inom vissa områden och beträffande vissa slag av brott, där det subjektiva rekvisitet är mer eller mindre åsidosatt, kan kriminalpolitiska överväganden tala för att låta påföljden — närmast i form av ekonomiska sanktioner — drabba den kollektiva enheten som sådan i stället för en, stundom på diskutabla grunder utvald, fysisk personsom företrädare för kollektivet.

Sten Rudholm.