RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 491av de särskilda posterna, att värdeminskningen å Anderssons bil icke kunde skattas till högre belopp än 500 kr.
    Kronan inträdde såsom intervenient i målet och gjorde ett med Rull.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Körlof) yttrade i dom d. 29 juni 1950:

D o m s k ä l. Rull har i målet gjort gällande, att han vid kollisionen hållit en hastighet av 30 km/tim. och att han vid plogningen måst hålla »en viss hastighet» för att snön skulle kastas undan ordentligt. Han förmenade, att kollisionen skulle hava blivit än värre, om han stannat vid mötet med Anderssons bil. Rull har härjämte gjort gällande, att lastbilen med påkopplad snöplog vore att anse såsom ett motorredskap.
    Vittnet Erik Tomtgard, som vid kollisionen färdats i den av Rull förda bilen, har berättat bl. a., att om Andersson givit tecken åt Rull att stanna och denne stannat, skulle olyckan hava blivit än värre, enär Rull då icke kommit tillräckligt långt ut på vänster vägkant i Rulls färdriktning menat. Det hade varit lämpligast, om båda förarna vid mötet stannat sina fordon, men om Rull ensam stannat, hade olyckan blivit värre.
    HR:n, som anser, att vad Rull anfört därom, att den av honom förda lastbilen varit att betrakta såsom ett motorredskap, ej förtjänar avseende, finner, att i den förefintliga situationen med hänsyn tillvägens ringa bredd, enligt kartskissen blott 4,60 m, båda de tilltalade,då mötet förestod, bort stanna sina fordon för att undersöka, huru mötet skulle utan missöde kunna företagas, och finner HR:n förty, att båda de tilltalade brustit i nödig omsorg och varsamhet.
    I fråga om Anderssons skadeståndsanspråk finner HR:n skadeståndsposterna nr 1, 3 och 4 å tillhopa 2,947 kr. 87 öre vara i och för sig skäliga, men finner HR:n med hänsyn till vad HR:n vid syn å Anderssons bil iakttagit, posten nr 2 skäligen icke kunna skattas högre än till 500 kr.
    Beträffande frågan om vållande till olyckan finner HR:n, särskilt med hänsyn till svårigheten för Rull att i den givna situationen snabbt kunna föra även plogbilens bakhjul till vänster vägkant i Rulls körriktning menat, Rulls vållande böra beräknas till 1/4 och Anderssons till 3/4.
    Domslut. HR:n dömer Andersson och Rull jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan att utgiva: Andersson 20 dagsböter efter en beräkning av 4 kr. för dagsbot och Rull 10 dagsböter efter en beräkning av 6 kr. för dagsbot.
    I skadeståndsfrågan finner HR:n skäligt på det sätt bifalla Anderssons talan, att HR:n förpliktar Rull att ersätta Andersson med 861 kr. 97 öre.

    Endast Andersson fullföljde talan mot HR:ns dom samt yrkade ogillande av åtalet i vad anginge honom och helt bifall till sina skadeståndsanspråk mot Rull. Andersson lade Rull till last bl. a., att denne,

492 SVENSK RÄTTSPRAXIS.utan att Andersson blivit varskodd om att det var en plogbil som nalkades, i den skymda kurvan fört plogbilen så nära den plogade körbanans högra sida, i Rulls färdriktning räknat, att Anderssons bil icke fått plats att köra förbi.
    Svea HovR (hrr Thuresson, Boye, Bernhard och Mejegård, referent) yttrade i dom d. 31 okt. 1950: I målet är upplyst, att personbilens bredd var 1,98 m och lastbilens bredd 2,22 m, varjämte den å lastbilens bakre vänstra sida anbragta snöplogen upptog ytterligare 1,65m:s bredd, att körbanan mellan snövallarna på kollisionsplatsen var4,60 m bred, att strax intill kollisionsplatsen, som ligger i en kurva, finnes ett backkrön, som samtidigt utgör ingång till kurvan i Anderssons färdriktning, samt att sikten i kurvan var skymd. Lastbilen var försedd med en särskild lampa med blått ljus, som vid mörker varskodde mötande fordon att de måste iakttaga särskild varsamhet. Under dagsljus fanns emellertid intet särskilt varningsmärke anbragt å lastbilen ägnat att varna mötande trafikant, som icke kunde iakttaga snöplogen, att det var en plogbil som nalkades.
    Lika med HR:n finner HovR:n plogbilen icke vara att hänföra till motorredskap.
    Det är utrett, att plogbilen före mötet mellan fordonen befann sig åtskilligt över på den högra hälften av körbanan mellan snövallarna, räknat i Rulls färdriktning, att Andersson vid mötet i kurvan förde sin bil intill den vänstra snövallen i hans färdriktning räknat, att, oaktat Rull genast vid upptäckten av personbilen körde plogbilen åt vänster, varvid snöplogen delvis kom in i snövallen utanför den plogade vägbanan, den fria delen av körbanan framför personbilen var för smal för att denna bil skulle kunna passera förbi och att detta var den omedelbara orsaken till skadorna å Anderssons bil vid mötet mellan fordonen.
    Utredningen giver vid handen, att vållande till sammankörningen ligger båda förarna till last, i vilket avseende är att framhålla följande.
    Det är uppenbart, att möte mellan plogbilen och annan bil — vid vilket snöplogen tydligen måste köras in i snövallen på sidan eller bringas ur funktion — måste i god tid förberedas och ske med försiktighet. I ifrågavarande kurva med skymd sikt hade sålunda båda förarna bort vara beredda på att möte med annat fordon kunde äga rum med åtföljande svårigheter för fordonen att passera varandra — bl. a. hade Andersson bort förutse möjligheten att han kunde möta en buss, plogbil eller annat fordon, som upptog större bredd av körbanan än hans bil — och båda förarna hade därför i kurvan icke bort köra fortare än att bilarna vid behov kunnat stanna före möte. I betraktande av plogbilens och snöplogens sammanlagda bredd, 3,87m, synes det knappast kunnat undgås, att plogbilen vid framförande under plogning, även om den kördes så långt från högra snövallen som varit möjligt, upptog mer än hälften av körbanans bredd. Under förhandenvarande förhållanden och då plogbilen saknade flagga eller annat synligt kännetecken på framändan, som under dager kunde

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 493varsko förare av mötande fordon att det var en plogbil som nalkades, samt ej heller var försedd med anordning, som möjliggjorde att snöplogen kunde under gång infällas, hade Rull i allt fall bort avgiva signal före mötet för att därigenom söka varsko mötande bilförare om att det förestod möte som fordrade särskild försiktighet.
    Rull har emellertid uppgivit, att han vid tillfället med begagnande av tredje eller näst sista växeln icke körde fortare — i det motlutvägen här bildade för honom omkring 30 km/tim — än att han med denna fart bl. a. i betraktande av motlutet och den starkt bromsande verkan som plogen utövade skulle kunnat inbromsa och stanna bilen före mötet med Anderssons bil, såframt också denna bil ej förts med större hastighet än att den kunnat stannas före mötet, men att han, medveten om att plogbilen befann sig in på högra delen av körbanan, fick uppfattningen att den mötande bilens förare icke ämnade eller kunde stanna sitt fordon före mötet, varför Rull icke själv omedelbart bromsade in utan körde åt vänster för att komma ur vägen för personbilen så mycket som möjligt och därigenom söka undvika kollision.
    Vad Rull sålunda uppgivit anser HovR:n bära sannolikhetens prägel, jämväl sammanställt med Anderssons uppgifter om sitt körsätt, och har i vart fall ej vederlagts av omständigheterna.
    Andersson har uppgivit, att han, som körde på fjärde växeln, innan han nådde krönet några meter norr om kurvan och kollisionsplatsen, hållit en hastighet av omkring 40 km/tim, att därefter en efter vägskrapa uppkommen sträng av snömodd på vägens vänstra sida i hans färdriktning räknat måste hava bromsat upp farten, att Andersson då han varseblev den andra bilen nere i svackan på omkring 20 à 25 m:s avstånd icke iakttog vare sig att denna var en plogbil eller att fordonet i detta ögonblick befann sig in på körbanans vänstra väghalva i Anderssons färdriktning räknat och ej tillät personbilen att fritt passera, att Andersson därför icke företog någon inbromsning utan räknade med att fordonen skulle kunna passera varandra utan svårighet samt att han blev förvånad, då kollisionen inträffade.
    Det är ursäktligt, att Andersson ej genast uppfattade, att det var en plogbil han mötte. Rulls åtgärd att allenast svänga in mot sin vänstra sida kan hava föranlett Andersson att tro att jämväl lastbilens bakända kunnat föras tillräckligt åt sidan.
    Med avseende å möjligheten för Andersson att i föreliggande situation med den innehavda farten bromsa in och stanna sitt fordon föremötet har Andersson i HovR:n till en början framhållit, att det förelegat risk för att hans bil vid en hastig inbromsning med fotbromsen skulle slirat ut till höger i den vänsterkurva, vari bilen befann sig, men därefter, på särskild fråga, likväl förklarat, att han vid behov skulle kunnat stanna bilen före mötet. Oavsett hur härmed förhåller sig — omständigheterna torde dock snarast giva vid handen att Andersson vid tillfället hållit sådan hastighet, efter allt att döma högre än Rulls, att Andersson med sitt ganska tunga fordon jämte släpvagn

494 SVENSK RÄTTSPRAXIS.och i det nedförslut vägen här bildade för honom icke skulle varit i stånd att stanna på det av honom uppgivna korta avståndet utan sammankörning med plogbilen — så har Andersson tydligen ej vidtagit och ej heller ansett behövligt vidtaga någon inbromsning. Rull har följaktligen haft fog för sitt antagande att personbilen icke skulle komma att stanna före mötet. Rulls undanmanöver har sålunda i varje fall varit ägnad att begränsa kollisionsskadorna i jämförelse med den skadegörelse — måhända även personskador — som sannolikt skulle hava inträffat, om Rull icke kört åt sidan.
    Vidkommande åklagarens ansvarstalan mot Andersson framgår av det anförda, att Andersson gjort sig förfallen till ansvar i det hänseende åklagaren fört honom till last eller att han ej vidtagit någon åtgärd för att inbromsa och stanna sitt fordon före mötet med plogbilen. Det bötesstraff han härför förskyllt kan skäligen bestämmas till 15 dagsböter.
    Vad beträffar Anderssons mot Rull förda skadeståndstalan finner HovR:n vid övervägande av den skuld till kollisionen, som enligt vad ovan utvecklats kan anses åvila envar av bilförarna, Andersson och Rull hava i lika mån vållat kollisionen och därvid för Andersson uppkomna skador. Skadeståndet till Andersson skall sålunda jämkas till hälften av det belopp, vartill skadorna uppgått.
    Värdeminskningen å Anderssons bil — den enda tvistiga skadeståndsposten — finner HovR:n med hänsyn till den härom förebragta utredningen skäligen kunna uppskattas till 1,200 kr.
    Domslut. HR:ns dom, i vad talan mot densamma fullföljts, ändras i så motto, att bötesstraffet för Andersson bestämmes till 15 dagsböter om 4 kr. samt det belopp Rull har att i skadestånd utgiva till Andersson fastställes till 2,073 kr.
Hovrättsrådet Boye tillade följande domskäl: Ett närliggande försiktighetsmått, som Rull enligt min uppfattning kunnat iakttaga vid plogning i den skymda kurvan, hade varit att låta någon av de snöskottare, vilka medföljde plogbilen, stiga av och framför kurvan varna mötande fordon för den pågående plogningen därstädes. Andersson måste hava brustit i tillbörlig uppmärksamhet, då han icke varseblev, att det andra fordonets bakända spärrade passagen för personbilen, och felbedömde möjligheten för honom att köra förbi utan risk förkollision.

17.Urkundsförfalskning eller allenast ringa urkundsförfalskning?

Jfr NJA 1948 s. 487 samt 1948 avd. II s. 390.

    Stadsfiskalen Gustaf Ljungström instämde byggnadsarbetaren Per Erik Alfredsson, Ålkärrsvägen 23, Skoghall, till RR:n i Karlstad med följande påståenden. Alfredsson hade d. 5 febr. 1950 i Karlstad dels utanför en restaurant uppträtt så berusad av starka drycker, att detta märkts av hans raglande gång, dels genom att högljutt kritisera, att han på grund av spritpåverkan blivit avvisad från restauranten, och

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 495genom att vara otidig mot två på platsen tjänstgörande poliskonstaplar gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende dels gjort våldsamt motstånd genom att spjärna emot, då han omhändertogs av en av poliskonstaplarna, och dels därefter, då han togs i förhör på polisstationen, uppgivit sitt namn vara Per Erik Johansson samt undertecknat ett vitsordande av en dagsbotsuppgift med samma namn, med vilket han icke avsett viss person. Under åberopande härav yrkade Ljungström ansvar å Alfredsson jämlikt 11 kap. 10 och 11 §§, 10 kap. 4 § och 12 kap. 1 § allt strafflagen för fylleri, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd och urkundsförfalskning.
    RR:n (ordf. rådmannen Maechel) yttrade i dom d. 21 sept. 1950:
    D o m s k ä l. Alfredsson har erkänt, att han, på sätt åklagaren påstått, begått de åtalade gärningarna; och får erkännandet anses gällande mot Alfredsson.
    Därjämte har Alfredsson igenkänt och vitsordat, att han skrivit den falska namnteckningen å dagsbotsuppgiften.
    Den av Alfredsson undertecknade meningen å dagsbotsuppgiften får anses som sådant intyg, som avses i 12 kap. 1 § strafflagen. Då dagsbotsuppgiften i fråga icke angav lägre utan tvärtom något högre inkomst än den Alfredsson vid tillfället åtnjöt samt urkundsförfalskningen jämväl i övrigt innebar endast obetydlig fara i bevishänseende, får densamma anses såsom ringa.
    Alfredsson är född d. 4 aug. 1932.
    Domslut. RR:n dömer Alfredsson, med tillämpning av 4 kap. 1och 2 §§ samt 5 kap. 2 § strafflagen, jämlikt 11 kap. 10 och 11 §§, 10 kap. 4 § samt 12 kap. 2 §, allt samma lag, att för fylleri, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd och ringa urkundsförfalskning utgiva 50 dagsböter om 3 kr.

    Ljungström fullföljde talan under yrkande att Alfredsson för undertecknandet av dagsbotsuppgiften måtte jämlikt 12 kap. 1 § strafflagen fällas till ansvar för urkundsförfalskning samt att han för detta och övriga av honom erkända brott måtte ådömas frihetsstraff.
    Svea HovR. (hrr Björklund, ref., Söderström, Westerling och G. Petrén) yttrade i dom d. 19 dec. 1950: Vid polisförhör har Alfredsson, uppenbarligen för att undgå lagföring, uppgivit sig vara Per Erik Johansson, Helleniusvägen 12, Skoghall, samt vitsordat dagsbotsuppgiften med samma diktade persons namn. Då dagsbotsuppgiften icke är en handling avsedd att styrka vederbörandes identitet, finner HovR:n i likhet med RR:n vad som ligger Alfredsson till last icke böra bedömas svårare än som ringa urkundsförfalskning.
    RR:ns dom varder emellertid av HovR:n på det sätt ändrad, att antalet av de dagsböter Alfredsson jämlikt de av RR:n åberopade lagrummen förskyllt av HovR:n bestämmes till 80 envar om 3 kr.

496 SVENSK RÄTTSPRAXIS.18.En femårig gosse har vid cykelåkning på allmän väg förorsakat trafikolycka. Frågor om skadeståndsansvar för barnet samt föräldrarna.

Jfr BECKMAN: Barns skadeståndsskyldighet i Försäkringsjuridiska fören:s publ.1950 nr 7 samt USSING vid Nordiska Juristmötet 1948 s. 172 f. och bil. 6 s. 45 f.

    Skogsarbetaren Emil Werf i Mjågen, Älvdalen, instämde i april 1950 till Älvdals, Särna och Idre tingslags HR rörmontören Ivar Stenis och h. h. Inez Stenis i Älvdalens kyrkby samt deras son Rolf, född d. 27 juni 1942, och anförde: Werf körde d. 8 maj 1948 motorcykel å allmänna vägen från Rot mot Älvdalens kyrkby, därvid han med en hastighet av 30—35 km/tim färdades å vägbanans vänstra sida i färdriktningen räknat. Vid en charkuteriaffär i kyrkbyn kom gossen Rolf, vid tillfället endast 5 år gammal, cyklande på en trampcykel i stark fart från höger i Werfs färdriktning räknat ut på allmänna vägen rakt mot Werf. Då Werf icke till undvikande av sammanstötning kunde bromsa in motorcykeln, sökte han väja undan för gossen och förde motorcykeln åt vänster, därvid han körde rakt mot ett träd vid vägens vänstra sida. Genom denna manöver undveks visserligen icke olyckshändelse, men gossen undkom utan skador. Werf däremot erhöll vid sammanstötningen med trädet en krossfraktur å vänstra knäskålen, för vilken han opererats, sista gången d. 5 mars 1949, då knäskålen borttogs. Gossen vore ensam vållande till sammanstötningen. Ivar Stenis hade för sig och sin familj tecknat ansvarsförsäkring i Försäkringsaktiebolaget Norden. Genom att utrusta gossen med cykel och lämna gossen utan tillsyn vore föräldrarna ansvariga för den skada, gossen förorsakat Werf. Werf hade efter olyckshändelsen icke kunnat utföra arbete annat än under ett par kortare perioder; han kunde ej utföra tungt arbete. Werf yrkade förpliktande för gossen och dennes föräldrar att solidarskt till Werf utgiva skadestånd med tillhopa 9,965 kr. 95 öre, därav 3,000 kr. för sveda och värk. Werf fordrade därjämte ränta samt förbehöll sig att för utgifter och förlorad arbetsförtjänst, invaliditet och men efter d. 20 juli 1949 föra särskild talan.
    Makarna Stenis bestredo Werfs talan till alla delar samt anförde bl. a.: Werf hade haft fri sikt på 200 m till kollisionsplatsen. De skador, som åsamkats Werf, hade tillfogats honom genom hans egen oförsiktighet, då han brustit i uppmärksamhet och icke kunnat behärska situationen. Intet ansvar åvilade makarna, och ej heller Rolf kunde anses ansvarig för olyckan. Rolf hade kommit ut på landsvägen och varit på vägens vänstra sida i färdriktningen räknat, då olyckan skedde. För att Werf över huvud taget skulle kunna äga rätt till ersättning av motparterna måste Werf kunna visa, att han själv vore fri från vållande till olyckan, men detta förmådde han ej.

Utredning om händelseförloppet förebragtes vid HR:n.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Körlof) yttrade i dom d. 5 sept. 1950: Domskäl: Det får anses vara i målet ostridigt, att Werf vid olyckstillfället hållit en hastighet av 30 à 35 km/tim och att Werf, då olyckan skedde, körde å vänster sida å vägbanan i hans färdriktning menat. Werf har vid förhör med honom under sanningsförsäkran berättat bl. a., att han funnit körbanan framför sig vara fri från trafik omedelbart innan gossen Stenis fort kom cyklande ut på vägbanan, girande snett mot Werfs motorcykel. Gossen hade försökt vika av men hade ej kunnat det, enär hans fart var för stor. Werf hade dels trampat på bromspedalen och dels satt fötterna imarken för att hindra motorcykeln att stjälpa. Därpå styrde Werfför att skydda gossen av vägen och körde mot ett träd, därvid motorcykeln stjälpte och gossen föll under Werfs ena ben. Werf kände väl till den utfartsväg till höger, å vilken gossen kom åkande, men hade icke sett någon på höger sida av vägen, när Werf for framåt vägen. Gossen hade först kört rakt ut på vägbanan, men när han var någon meter inne på denna, fick han troligen se motorcykeln och försökte då tvära kurvan.
    Ivar Stenis har vid förhör med honom under sanningsförsäkran berättat bl. a.: Han hade inköpt cykeln åt gossen ett par år före olyckan. Frampå vårvintern 1948 hade han börjat undervisa gossen i att cykla och talat om allmänna trafikregler för gossen. Gossen hade fått cykla på landsvägen blott i föräldrarnas sällskap. Enligt vad man berättat hade gossen vid olyckstillfället varit i sällskap med sin moder i en granngård på östra sidan av vägen och hade härvid fått taga cykeln med sig. Så hade gossen smitit iväg från gården medtagande cykeln. Gossen hade efteråt omtalat, att han cyklat ut på landsvägen och där svängt söderut.
    HR:n finner, att Werf vid tillfället ifråga iakttagit all den försiktighet, man rimligen kunnat fordra av en motorförare i en sådan situation.
    Rolf får anses hava genom egen oförsiktighet varit vållande till sammanstötningen och förty skadeståndsskyldig till Werf, men bördet skadestånd, gossen har att utgiva, med hänsyn till gossens ålder jämkas till 1/3 av full ersättning för skadan.
    Makarna Stenis måste genom att giva den endast 5-årige gossen en cykel och därefter icke tillse, att gossen ej ensam åkte å cykeln ut å allmänna vägen ävenledes anses ansvariga för skadorna.
    Makarna Stenis hava vitsordat skäligheten i och för sig av skadeståndsposterna 1)—15) å tillhopa 6,965 kr. 95 öre.
    Vad angår posten å 3,000 kr. för sveda och värk finner HR:n denna post skäligen icke kunna beräknas högre än av makarna Stenis till skäligheten medgivna 1,800 kr.
    Domslut. HR:n förpliktar dels makarna Stenis och Rolf att gemensamt eller vilkendera bäst gälda gitter till Werf utgiva 2,921kr. 98 öre jämte 5 procent ränta därå från dagen för målets an-

32—517004. Svensk Juristtidning 1951.

498 SVENSK RÄTTSPRAXIS.hängiggörande d. 17 april 1950 till dess full betalning sker, dels makarna Stenis att härutöver till Werf gemensamt eller vilkendera bäst gälda gitter utgiva 5,843 kr. 97 öre jämte ränta därå efter nyss angiven grund.
    Werf lämnas obetaget att framdeles i särskild rättegång mot makarna Stenis och Rolf föra talan om skadestånd för utgifter och förlorad arbetsförtjänst, invaliditet och men, som efter d. 20 juli 1949 i anledning av ifrågavarande olycksfall drabbat Werf.

    Makarna Stenis och Rolf fullföljde talan mot domen i Svea HovR med yrkande om befrielse från all ersättningsskyldighet.
    Angående händelseförloppet hördes Werf närmare i HovR:n, och hördes därom även ett vittne, fru Hilda Stéen.
    Ivar uppgav: Pojken fick vetskap om att han skulle hålla sig påsin vänstra kant, då han cyklade. Om han körde ut på landsvägen, skulle han vara försiktig och se sig för. Ivar var på sitt arbete, då olyckan inträffade.
    Inez förmälde: Gossen var förbjuden att fara på landsvägen ensam utan någon av föräldrarna i sällskap. Olycksdagen besökte Inez sin svägerska, som hon skulle hjälpa med tvätt och vars bostad var belägen på andra sidan om landsvägen. Pojken fick då medfölja och taga cykeln med sig. Inez skulle vara i tvättstugan och hon kunde icke erinra sig, att hon sade något till pojken om cykeln, men hon sade, att han skulle hålla sig på gården och leka med kusinen, somvar 2 1/2 år gammal. När Inez varit en liten stund i källaren, gick hon för att kontrollera, att gossen lekte på gården, och då var han borta. Hon sprang då ut på gatan och mötte Rolf, som talade om att han kört ihop med en motorcykel.
    HovR:n (hrr Boye, referent, Aquilon, Mejegård och Hult) yttrade i dom d. 21 dec. 1950: Det är upplyst att Rolfs cykel var en liten modell av ordinärt konstruerad, tvåhjulig cykel med kedja, utväxling och frihjulsnav med bromsverkan men utan handbroms.
    Makarna Stenis hava en ansvarighetsförsäkring i Försäkringsaktiebolaget Norden, vilken omfattar även vållande av Rolf och gäller intill ett belopp av 20,000 kr. för varje skadad person. Werf har en olycksfalls- och sjukförsäkring i Försäkringsaktiebolaget Skandinavien, varigenom han i händelse av olycksfall tillförsäkrats dels vid full invaliditet en årlig livränta av 2,000 kr. och vid partiell invaliditet en däremot svarande del av nämnda livränta, dels vid övergående arbetsoförmåga 7 kr. per dag och vid sjukdom 3 kr. per dag ävensom ersättning för läkekostnad med 3 kr. per dag. Werf uppbär enligt egen uppgift i HovR:n alltjämt sjukersättning med 7 kr. per dag. Invaliditetsgrad har ännu ej fastställts.
    Beträffande händelseförloppet är till en början utrett, att den gård i kyrkbyn, Inez vid tillfället besökte, är belägen invid en omkring 100 m söder om platsen, där Werf mötte Rolf, till allmänna landsvägens östra sida ledande väg och 75 à 100 m in på denna samt att

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 499gossen på egen hand cyklat från denna gård ut på landsvägen norrut, in på en väg norr om charkuteriaffären på den västra sidan om landsvägen och var på återväg därifrån då olyckan inträffade.
    Av Werfs uppgifter och vittnesmålen framgår rörande förloppet vid kollisionen, att då Werf kom körande söderut genom kyrkbyn på landsvägens vänstra sida, i hans färdriktning räknat, Rolf cyklade ut från vägen till charkuteriaffären och korsade landsvägen föratt köra söderut på samma sida som Werf samt att härvid sammankörning skedde mellan fordonen. Genom att sålunda köra ut på landsvägen utan att uppmärksamma den annalkande motorcykeln gav Rolf upphov till den situation, som ledde till sammankörningen och Werfs påkörning av trädet, en björk, med åtföljande knäskada för honom.
    Werfs egna uppgifter i målet och särskilt vittnesmål av barnmorskan fru Hilda Stéen, som vid olyckan befann sig knappt 20 m söder om björken, giva anledning till berättigade tvivel, huruvida Werf färdades genom kyrkbyn med tillbörlig försiktighet och uppmärksamhet och vidtog åtgärd, som skäligen kunnat fordras av honom, för att vid mötet med gossen behärska läget och undvika kollisionen med björken. Makarna Stenis hava i HovR:n gjort gällande, bl. a.,att Werf ej endast brustit i uppmärksamhet å den öppna utfartsvägen, varifrån Rolf kom cyklande, utan även haft en med hänsyn till omständigheterna alltför hög fart, högre än 35 km/tim; den i HR:ns dom angivna hastigheten hade icke varit ostridig.
    Utredningen synes utvisa, att Werf blev helt överraskad av gossens uppträdande i körbanan framför honom — Werf har själv uppgivit, att han förlorade kontrollen över motorcykeln — och det är bl. a. anmärkningsvärt att påkörningen av björken skedde så långt som omkring 20 m söder om den plats, där utfartsvägen mynnar ut ilandsvägen, utan att Werf dessförinnan sökte inbromsa fordonet med handbromsen; någon effektiv bromsning med fotbromsen hade enligt Werf knappast förekommit, då han måste »skurra» med fötterna i marken för att motorcykeln ej skulle välta.
    HovR:n finner i vart fall den möjligheten icke kunna uteslutas, att Werf åtminstone i något avseende brustit i den omsorg och varsamhet, som betingats av omständigheterna till förekommande av den timade skadan. Werf har sålunda icke styrkt, att han är fri från vållande till skadan, och HovR:n anser därför, att han under alla förhållanden skäligen bör själv vidkännas 1/3 av det belopp, 8,765 kr. 95 öre, vartill HR:n, utan erinran i HovR:n från Werfs sida beträffande ersättningen för sveda och värk, beräknat Werfs skada till och med d. 20 juli 1949.
    Vad härefter angår frågan i vad mån hela eller del av den återstående skadan bör gottgöras av Werfs motparter är att framhålla följande.
    HovR:n anser det uppenbart, att denna rättegång kommer att bliva prejudicerande för den rätt till ytterligare skadestånd Werf i fram-

500 SVENSK RÄTTSPRAXIS.tiden kan göra gällande samt att Werf — som enligt vad för närvarande kan bedömas icke torde bliva i stånd att försörja sig genom skogsarbete eller annat tungt arbete — kommer att få bestående men i så väsentlig grad att, om han framdeles fordrar ersättning i de av honom i målet förbehållna hänseenden med 2/3 av hithörande skada, det genom ansvarighetsförsäkringen täckta beloppet, 20,000 kr., icke tillnärmelsevis förslår därtill. Därest Rolf skulle åläggas ansvara för denna skada, även efter nedsättning jämlikt 6 kap. 6 § strafflagen, synes han därför såsom vuxen komma att bliva hårt drabbad. Tager man härefter i betraktande arten av den medverkan till olyckan, som hans cykelåkning innefattar, så framstår Rolfs handlande såsom en med hänsyn till omständigheterna och hans ålder förklarlig och jämförelsevis ringa oförsiktighet vid sidan av det ansvar för händelsen, som kan finnas åvila föräldrarna eller någon av dem genom bristande tillsyn av gossen, sedan han vid endast 5 års ålder fått en cykel av förut angivna beskaffenhet, och det förefaller knappast skäligt, att ett litet barn skall bliva så kännbart lidande för en helt oavsiktlig förseelse av detta slag, för vilken en vuxen vårdnadshavare kan sägas väsentligen bära skulden. Det är att märka, att såsom denna cykel är konstruerad den lätt kan uppnå en avsevärd hastighet, varför den uppenbarligen i ett så litet barns hand måste innebära en betydande fara i fordonstrafiken på en allmän väg, både för gossen själv och för andra vägfarande.
    Gentemot föräldrar, som oaktat den därmed förenade faran skänka ett 5-årigt barn en cykel av denna typ, torde därför böra uppställas ett vittgående och strängt krav på oavlåtlig tillsyn av barnet, när det får använda cykeln, så att barnet icke på egen hand kan begiva sig ut på en allmän genomfartsled. Det är naturligt, att när barnets fader är frånvarande på sitt arbete — vilket Ivar var vid detta tillfälle — tillsynsplikten måste falla på modern. Inez har i förevarande fall, enligt vad hennes egna uppgifter giva vid handen, åsidosatt denna plikt. Redan den omständigheten att hon lät gossen taga med cykeln, då hon med honom lämnade hemmet för att på motsatta sidan av allmänna vägen besöka en bekant och där hjälpa till med tvätt inomhus i en källare, finner HovR:n innefatta en oförsiktighet, och även om Inez' påstående att hon, innan hon gick ned i källaren, tillsade Rolf att leka på gården, får tagas för god, så kan hon icke anses därmed hava fyllt sin uppsiktsplikt, särskilt som hon bort räkna med möjligheten, att en så liten gosse icke skulle taga en sådan uppmaning alltför allvarligt utan lätt kunde falla för frestelsen att färdas med cykeln på vägen. Att döma av en uppgift av Inez i HovR:n, som förefaller trovärdig, skulle gossen också så gott som omedelbart hava cyklat från gården, vilken icke var inhägnad.
    HovR:n finner alltså att, enär Ivar icke kan anses hava vid tillfället brustit i tillsyn över gossens handhavande av cykeln, skadeståndsskyldighet gentemot Werf icke kan åläggas honom, men att

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 501däremot sådan skyldighet åvilar Inez genom att hon lämnat cykeln till gossen och därefter åsidosatt erforderlig uppsikt över honom.
    Vid sådant förhållande och i anslutning till vad förut anförts rörande skäligheten av att ålägga jämväl Rolf skadeståndsplikt finner HovR:n, med tillämpning av 6 kap. 6 § strafflagen, Rolf böra helt befrias från skadeståndsansvar gentemot Werf.
    Domslut. Med ändring av HR:ns dom bifaller HovR:n i så måtto Werfs talan, att Inez förpliktas att till Werf i skadestånd utgiva 2/3 av 8,765 kr. 95 öre eller 5,843 kr. 97 öre jämte ränta därå enligt de av HR:n stadgade grunderna. Det är Werf obetaget att i särskild rättegång mot Inez föra talan om ytterligare skadestånd i de hänseenden HR:n angivit.

19. Fråga huruvida part gjort utfästelse att ej fullfölja talan mot underrätts dom. 49 kap. 1 § 3 st. RB.

    Sedan Stockholms RR d. 6 juni 1950 meddelat dom i mål mellan grosshandlaren Gunnar Vetterlein och hans hustru Gertrud Vetterlein, f. Dahlström, angående underhåll under hemskillnad, anmälde Gertrud d. 13 juni vad mot domen och fullföljde därefter vadet genom vadeinlaga.
    Gunnar, som genom anslutningsvad förde talan mot domen, gjorde i anledning av Gertruds fullföljda talan invändning om rättegångshinder och anförde i sådant hänseende: Gunnars ombud mottog d. 8 juni brev av d. 7 juni från Gertruds ombud, vari denne meddelade, att RR:ns dom icke komme att överklagas av Gertrud, såvida ej Gunnar fullföljde talan mot domen. Gunnars ombud meddelade i brevs. d. Gertruds ombud, att han, enär Gunnar befunne sig utomlands och icke beräknades återkomma förrän d. 12 juni, ej kunde lämna något besked, huruvida Gunnar önskade överklaga domen eller ej. Först d. 13 juni kom Gunnars ombud i telefonförbindelse med Gunnar, som då förklarade att han icke önskade överklaga domen, om Gertrud ej heller överklagade denna. Gunnars ombud sökte då kontakt med Gertruds ombud för att underrätta denne därom men lyckades ej få förbindelse med Gertruds ombud förrän vid ett telefonsamtal efter expeditionstidens slut i RR:n samma dag, eller sedan tiden för anmälan av vad sålunda gått till ända. Gunnars ombud meddelade då Gertruds ombud, att Gunnar ej anmält vad, varför RR:ns dom skulle stå fast. Gertruds ombud förklarade emellertid, att Gertrud utan ombudets vetskap anmodat dennes advokatbyrå att anmäla vad. Gunnar ansåge, att bindande överenskommelse träffats mellan parterna, att talan icke skulle fullföljas mot domen.
    Gertrud genmälde: Gertrud hade efter domens avkunnande till sitt ombud uttryckt önskan om betänketid, innan hon bestämde sig förfullföljd av talan eller ej. Ombudet hade emellertid utan hennes vi-

502 SVENSK RÄTTSPRAXIS.dare hörande avlåtit brevet av d. 7 juni. I detta brev hade Gertruds ombud anhållit om meddelande före vadetidens utgång, huruvida Gunnar komme att fullfölja talan eller ej, och i brev av d. 9 juni till Gunnars ombud hade hennes ombud, under åberopande av att tiden för fullföljd mot domen utginge d. 13 i s. m., utbett sig svar i nämnda hänseende dessförinnan. Enär Gertrud icke inom föreskriven tid erhållit svar, hade hon ansett sig hava full rätt att handla efter eget gottfinnande. Därtill komme, att motparten genom att anslutningsvis fullfölja talan icke lede någon som helst rättsförlust.
    Gunnar framhöll, att det faktum vore avgörande att Gunnar icke anmält vad, ty därigenom vore den förutsättning, under vilken Gertruds utfästelse att icke överklaga domen lämnats, uppfylld.
    Svea HovR (hrr Poss, Mellgard, Lindberg och Hallenberg, referent) yttrade i beslut d. 17 okt. 1950: I det brev av d. 7 juni 1950 från Gertruds rättegångsombud till Gunnars rättegångsombud, som Gunnar åberopar till stöd för sin invändning om rättegångshinder, meddelades, att RR:ns dom icke komme att av Gertrud överklagas, såvida ej Gunnar fullföljde talan mot domen, och anhölls om meddelande i detta hänseende före vadetidens utgång. Sedan Gunnars ombud i brev påföljande dag till Gertruds ombud förklarat, att han, på grund av att Gunnar befunne sig i utlandet och ej beräknades återkomma förrän d. 12 juni, icke kunde lämna besked om Gunnar önskade överklaga domen eller ej, yttrade Gertruds ombud i brev d. 9 juni till motpartens ombud, att han, eftersom tid för fullföljd mot RR:ns dom utginge d. 13 juni, utbåde sig svar i nämnda angelägenhet dessförinnan.
    Med hänsyn till innehållet i breven d. 7 och 9 juni får Gertrud anses hava gjort sitt avstående av talan mot RR:ns dom beroende av huruvida hon före utgången av tiden för anmälan av vad mot RR:ns dom från Gunnar erhölle utfästelse, att denne icke komme att fullfölja talan i målet. Gunnar har emellertid ostridigt icke före expeditionstidens slut i RR:n d. 13 juni till Gertrud eller hennes ombud gjort sådan utfästelse. Vid dessa förhållanden kan från Gertruds sida icke anses föreligga sådan utfästelse, som avses i 49 kap. 1 § 3 st. RB.
    På grund härav ogillar HovR:n Gunnars invändning.