Den straffrättsliga rubri-ceringen av »billån». Med utgångspunkt från ett remissyttrande av ungdomsfängelsenämnden med vissa synpunkter på frågan om »billånens» straffrättsliga rubricering har prof. STRAHL i SvJT 1950 s. 982—990 utvecklat sin syn på saken.
    Nämnden har i sin verksamhet såvitt jag vet inte sett något exempel på att tillgrepp av bil blivit bedömt som stöld. Ibland har man frågat sig om inte beteckningen stöld legat närmare till hands än egenmäktigt förfarande. Följande fall är inte ovanligt. Några pojkar har tagit en bil och givit sig ut på en vild färd genom halva landet och till slut lämnat bilen med trasig motor, nedbrända lager och utslitna däck. De har fyllt bensintanken några gånger med bensin som de tappat ur andra bilar eller tagit från bensinmackar, och de har hämtat mat och cigarretter från källare och kiosker. De blir dömda för stöld, grov stöld och grovt egenmäktigt förfarande. Bensin-, mat- och cigarretttillgreppen är stöld, grov om den skett genom inbrott, men tillgreppet av bilen är icke stöld, även om den vid starten var splitterny och bensintanken fylld.
    Då nämnden hade att yttra sig angående riksdagsmotioner som gav uttryck åt den tydligen vitt utbredda åsikten att biltillgrepp generellt borde straffas som stöld, ville nämnden inte biträda denna. Ty långt ifrån alla de tillgrepp som ligger inom nämndens erfarenhet är av den karaktären att stöld kan anses vara den rätta beteckningen. Det för tjuvnadsbrottet typiska tillägnelseuppsåtet saknades ej sällan, yttrade nämnden, och utvecklade närmare detta (SvJT 1950 s. 446). Nämnden rekommenderade en differentiering efter omständigheterna i de olika fallen.
    För denna ståndpunkt ansåg sig nämnden ha gott stöd i förarbetena. Visserligen var det straffrättskommitténs mening att stöldbegreppet borde inskränkas så, att tillgrepp av bilar och cyklar praktiskt taget skulle falla utanför. Men i propositionen förekom uttalanden av både departementschefen och lagrådet som visade att man icke velat gå så långt som kommittén. Nämnden åberopade dessa uttalanden. Den kunde också ha hänvisat till EKEBERG, STRAHL och BECKMANS kommentar, där det uttryckligen sägs att straffrättskommitténs förslag icke blivit godtaget. Enligt kommentaren kan lagens innebörd antagas vara, »att om någon tager en sak med uppsåt att tillfälligt tillgodogöra sig den, men utan uppsåt att återställa den, gärningen skall bedömas såsom stöld, såvida icke tillgodogörandet var så oväsentligt att av denna grund ett tillägnande får anses uteslutet». Detta torde vara ungefär vad som med få ord kan sägas om lagens innebörd, sett i belysning av förarbetena, och nämndens utläggning lär inte innehålla något som strider mot denna lagtolkning.

 

Det visar sig nu att en av kommentatorerna, Strahl, har en helt annan åsikt om hur lagen skall läsas. Det kan inte komma i fråga att i detalj granska hans framställning. Men några påpekanden måste undertecknad dock göra, eftersom Strahls bevisföring till stor del har fått formen av en polemik mot ungdomsfängelsenämndens uttalanden.
    Strahl konstaterar att lagrådet tagit avstånd från straffrättskommitténs ståndpunkt. Men då lagrådets utlåtande icke föranledde något yttrande av departementschefen eller under riksdagsbehandlingen, vill Strahl icke tillmäta det någon betydelse för lagtolkningen. »Det kan», säger Strahl, »icke begäras, att lagstiftningsinstanserna skola uttryckligen taga ställning till varje tolkning som framställes i ett vidlyftigt lagstiftningsärende, vid äventyr att deras tystnad uppfattas som ett instämmande.»
    Det är riktigt att en departementschef vid framläggande av sitt förslag, departementsförslaget, inte kan i detalj diskutera alla anmärkningar som framställts i yttranden över t. ex. ett kommittéförslag, även om han ej brukar förbigå något av vikt. Men då det är fråga om lagrådets utlåtande, som ju avser departementsförslaget och i sin helhet åtföljer propositionen till riksdagen, anser sig helt visst departementschefen tvungen att anmäla avvikande mening, om han inte önskar ansluta sig till lagrådets uttalanden i tolkningsfrågor. I all synnerhet måste detta gälla när, såsom här var fallet, lagrådet har uttalat sig i en fråga av central betydelse. Det rörde ju bestämningen av själva stöldbegreppet. Departementschefens tystnad innebär alltså att lagrådets uttalande blivit ett tolkningsdatum av största betydelse. Under riksdagsbehandlingen förekom intet av intresse för tolkningsfrågan.
    Jag har inte förbisett Strahls påstående att departementschefen vid remissen till lagrådet av departementsförslaget ej uttryckt någon från kommittén avvikande mening, då han uttalade sig om cykeltillgreppen. Även om så vore, gör detta inte någon skillnad beträffande tolkningen. I själva verket innebar dock uttalandet, som gjordes med anledning av kritik som i remissyttrandena över kommmittéförslaget framförts mot detta, ett tillmötesgående av kritiken. Att någon olikhet i uppfattningen inte förelåg mellan departementschefen och lagrådet framgår för övrigt med all tydlighet av att lagrådet, efter hänvisning till departementschefens uttalande om cykeltillgreppen, yttrade: »Detsamma torde icke sällan äga tillämplighet jämväl i fråga om de s. k. billånen». Omedelbart efter denna punkt följer, såsom en vidare utveckling av tankegången, det yttrande som Strahl med rätta finner innebära avståndstagande från kommittén.
    Det föreligger icke, säger Strahl, »något så auktoritativt uttalande under förarbetena att icke lagens eget innehåll bör få utslagsgivande betydelse». Vad är detta om icke en truism? Vilken auktoritet skulle kunnat påbjuda att lagens innehåll icke skall vara utslagsgivande? Frågan gäller väl endast: vad innehåller lagen?
    Nu föreligger det egendomliga förhållandet att en och samma lagtext av olika instanser under förarbetena ansetts kunna tydas på olika sätt.

 

Skiljaktigheterna hänför sig till kravet på tillägnelseuppsåt i den omredigerade stöldparagrafen.
    Man tycks vara ense om den språkliga innebörden av uttrycket »tillägna sig» så långt att man som synonymt kunnat använda »göra saken till sin». I kommitténs betänkande förekommer utförligare men likvärdiga uttryckssätt, såsom »göra sig till herre över saken som vore han dess ägare». Det finns intet skäl att antaga att inte lagrådet skulle kunnat begagna samma omskrivningar, om behov därav yppats.
    Det som orsakar schismen är att Strahl vill i tillägnandet lägga in något mer, något som han betecknar som »en på visst sätt kvalificerad förmögenhetsöverföring». Vad detta skall betyda får man kanske bäst besked om i kommittébetänkandet (s. 96), där det sägs först att för stöld fordras att gärningsmannen ej endast tillfälligt brukar saken utan gör sig till herre över den som vore han dess ägare, och därefter att »detta krav är uppfyllt, om han behåller den och därigenom så att säga upptager den bland sina ägodelar, om han säljer den eller på annat liknande sätt tillgodogör sig dess värde eller om han konsumerar den». (Kursiverat av mig.) Det var mot denna senare deklaration lagrådet riktade sig med orden »låt vara att gärningsmannen icke tillägnat sig fordonet i den bemärkelsen (kursiverat här), att han upptagit det bland sina ägodelar eller på annat sätt tillgodogjort sig dess värde».
    Strahl anser själv (s. 984) att kommittén uppställt ett »långtgående» krav på tillgodogörande. Det kan ifrågasättas om detta krav blivit vältäckt i lagens ord. Enligt normalt språkbruk tillägnar man sig en sak även om man inte avser att behålla den för alltid eller tillgodogöra sig hela dess värde eller konsumera den helt och hållet. I långliga tider har doktrinen för att känneteckna stöldbrottet begagnat termen tillägnande utan att därmed mena att något mer än ett tillfälligt eller partiellt tillgodogörande fordrades. THYRÉN tog upp ordet tillägnande i sin lagtext (Utkast, Spec. delen III) men såvitt man kan se utan att däri vilja inlägga någon annan betydelse än den i doktrinen vanliga. Man kan tryggt utgå från att departementschefen och lagrådet med sina korta yttranden blott avsåg att tillråda en sådan tillämpning av lagstadgandet att man inte alltför mycket avlägsnade sig från det hävdvunna stöldbegreppet. Och eftersom någon ändring i den av kommittén föreslagna lagtexten ej ifrågasattes, kan man likaledes utan tvekan antaga att man fann denna ägnad för tillämpning i den riktningen.
    Märkvärdigare än så är nog inte denna fråga. Den modesta kritiken av kommitténs förslag berörde på intet sätt grundtanken i detta. Av Strahls nu gjorda utläggning får man snarast intrycket att kritiken, vari även ungdomsfängelsenämnden vågat instämma, skulle bero på förbiseende av viktiga straffrättsliga principer och leda till beklagliga resultat i praktiken.
    Strahl bygger en stor del av sin kritik mot lagrådet på att i dess yttrande skulle ligga en anvisning för rättstillämpningen att i icke ringa utsträckning laborera med eventuellt uppsåt eller som han sedan uttrycker sig »uppfordran till domstolarna att frångå sin försiktighet

 

vid bedömande av uppsåtsfrågan». Vad föranleder detta orimliga antagande? En naturlig förklaring till att eventuellt uppsåt nämndes i yttrandet vore väl att lagrådet helt enkelt ville påpeka att i händelsetvekan råder om hur långt det direkta uppsåtet sträckt sig, det enligt erfarenheten ofta är fullt klart att åtminstone eventuellt uppsåt förelegat att frånhända ägaren bilen.
    Strahl anför systematiska och kriminalpsykologiska synpunkter till stöd för sin ståndpunkt (s. 987). Mot vad i detta sammanhang yttra som att lagstiftaren bör söka låta brottstyperna svara mot olika brottslingstyper etc. är i stort sett intet att erinra. Det faller av sig självt att man t. ex. bör hålla isär de lukrativa och de egenmäktiga tillgreppen, så att man icke, vilket även ungdomsfängelsenämnden starkt betonat, nödgas beteckna förövarna av de senare som tjuvar. Strahls reflexioner i denna del saknar berättigande som argument mot nämndens ståndpunkt. De bottnar delvis i hans ogrundade antagande att nämnden förbisett den fundamentala betydelsen av tillägnelseuppsåtet i stöldrekvisitet. Strahl laborerar här som eljest med det »långtgående» krav i fråga om tillägnelsen som jag i det föregående sökt visa aldrig har accepterats av lagstiftaren.
    För att belysa de praktiska verkningarna av en tolkning i enlighet med nämndens uppfattning — som jag fortfarande antar nära överensstämma med kommentatorernas — är det enklast att hänvisa till det i början av denna artikel uppställda exemplet. Har pojkarna tillägnat sig bilen? Om frågan riktas till en lekman, tror jag att svaret utan tvekan (och troligen med någon förvåning över frågan) blir jakande. Ty från de språkliga synpunkter Strahl åberopar kan väl intet anmärkas mot att här tala om tillägnande. Juristen konstaterar, förmodar jag, att pojkarna tillgodogjort sig bilen, t. o. m. ganska grundligt. En granskning av utredningen i målet antages klart visa att de inte haft en tanke på att återställa bilen till ägaren. Det förefaller som om juristen, åtminstone efter att ha kastat ett öga i EKEBERG, STRAHL och BECKMAN, s. 142, borde kunna säga sig att pojkarna tagit bilen med uppsåt att tillägna sig den. Att han likafullt, efter ytterligare knäckning, känner sig tveksam och stannar för att döma för egenmäktigt förfarande kan förklaras på olika sätt. Nämnden (s. 446) trodde sig finna en förklaring i lydelsen av SL 20: 6 andra stycket. Detta stadgande pekar direkt på biltillgreppen och kan läsas som om det innefattade ett undantag från 20: 1. Att detta emellertid icke är avsikten med stadgandet torde framgå av det föregående.
    Ofta ligger väl saken inte så klar som i exemplet. Det moment i brottet som kallas tillgodogörande kan vara mindre framträdande. Ibland tillkommer ett handskande med bilen som mera framstår som skadegörelse än som tillgodogörande. Ibland avbryts färden på ett tidigt stadium, av polisen eller genom missöde, och det kan då vara oklart om meningen varit att göra en långfärd och beröva ägaren bilen eller blott att taga en kortare tur och sedan återställa den. För somliga kan det te sig naturligt att även om tillgodogörandet varit relativt oväsentligt betrakta tillgreppet som stöld. Redan bensinförbrukningen är ett till-

 

godogörande av något som numera inte har så obetydligt värde, och det kunde ju sägas vara inkonsekvent att blunda för detta när man utan att blinka bedömer som stöld att ur en bil tappa bensin för att begagna den för körning med en annan bil. Andra är benägna att i större utsträckning bortse från dylika och andra moment av tillgodogörande som är förenade med tillgrepp och brukande av bilar. Lagen lämnar ett visst spelrum för skiftningar i bedömandet (jfr kommentaren s. 142). Det är ju otvivelaktigt att bensinförbrukningen inte gör tillgreppet till stöld. Åtskilligt mera bör fordras.
    Till vad som ovan sagts om de kriminalpolitiska synpunkter Strahl framhållit kan nu, i anslutning till exemplet, fogas ännu några anmärkningar. Pojkarna bör inte dömas för stöld, anser Strahl, ty de är långt ifrån typiska tjuvar. Men med detta argument borde väl ej heller deras mat-, cigarrett- och (fristående) bensintillgrepp bedömas som stöld. Genom dessa tillgrepp avslöjar de inte andra egenskaper än dem de redan visat genom att taga bilen. Jag erinrar om att det är fråga om ett typexempel: praktiskt taget alla grövre »billån» är kombinerade med stölder av detta slag. Med typiska tjuvar menas, antar jag, butiks- och våningstjuvar och andra mer eller mindre konstitutionellt långfingriga personer. Men stöldstraffet drabbar obönhörligt många som ej hör till dessa kretsar. I filmen Cykeltjuven förekom två cykeltillgrepp, det första förövat av »tjuven», det andra av »Antonio». Ingen strafflag lär kunna konstrueras så att den olycklige Antonio skulle kunna undgå stöldstraff. Och även om så skedde, skulle ingen taga miste på att filmtiteln syftar på Antonio. Lika litet kommer vare sig propaganda eller domstolspraxis att kunna hindra exemplets bilägare att säga att hans bil blivit stulen och att kalla pojkarna tjuvar. Om man med Strahl anger ohederlighet som något för den typiske tjuven karakteristiskt, bör man inte glömma att det utmärkande förförövaren av egenmäktigt förfarande är, för att tala med Thyrén, otålighet eller översitteri.
    Ungdomsfängelsenämnden ansåg att lagändring inte var nödvändig, huvudsakligen av det skälet att frågan ej hade så stor praktisk betydelse för straffmätningen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte en justering, inte av 20: 1 men av 20: 6 andra stycket, skulle vara av värde från vissa andra synpunkter. Enligt en allmänt utbredd lekmannaopinion strider nuvarande praxis mot sunt förnuft. Den betraktas i stor utsträckning, även av personer utanför bilisternas krets, som ett utslag av juridiskt teoretiserande, främmande för den allmänna rättsuppfattningen. Man bör inte i onödan bibehålla en sådan klyfta mellan rättspraxis och rättsuppfattning.
    Strahl har framställt åtskilliga anmärkningar mot ungdomsfängelsenämndens yttrande, vilka jag inte bemött i det föregående. Härav får ej dragas slutsatsen att jag anser dem befogade. Den intresserade läsaren, om sådan finnes, torde själv kunna se att det är fråga om mästrande av punkter i yttrandet som tagits ur sammanhanget och lästs utan hänsyn till detta. C. G. Hellquist.