Ur Svensk författningssamling 1951.
82. KK 23 febr. 1951 ang. viss begränsning av rättsstatistiken.
89. KK 9 febr. 1951 ang. krigsrätter.
111. Lag 2 mars 1951 om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ UL.
170. Lag 6 april 1951 om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk.
175. Lag 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten.
186. Lag 20 april 1951 ang. ändring i lagen d. 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
197. K. M:ts cirk. 11 maj 1951 till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål.
233. Lag 18 maj 1951 om behörighet att utöva tandläkarkonsten.
237. KK 18 maj 1951 om skyldighet för domstol att till medicinalstyrelsen översända dom eller slutligt beslut i vissa brottmål.
272. Lag 25 maj 1951 om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.
290. Lag 1 juni 1951 ang. ändring i lagen d. 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.
291. Lag 1 juni 1951 ang. ändrad lydelse av 19 § lagen d. 30 sept. 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt.
303. Lag 25 maj 1951 ang. ändring i lagen d. 29 juni 1945 (nr 420) om semester.
308. Lag 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar.
316. KK 1 juni 1951 om rikets indelning i landsfiskalsdistrikt.
335. KF 1 juni 1951 om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän, m. m.
336—352. Härtill anslutande förf:ar.
B. L
Några data från Østre och Vestre Landsret. Efter besök i Østre Landsret i Köpenhamn och i Vestre Landsret i Viborg har jag gjort några anteckningar, som möjligen kan vara av allmänt intresse.
Antalet till landsrätterna inkomna mål av olika slag under åren 1949 och 1950 framgår av följande tabell:
| | Østre Landsrett | Østre Landsrett | Vestre Landsrett | Vestre landsrett |
|---|
| | 1949 | 1950 | 1949 | 1950 |
|---|
| Brottmål: | | | | |
|---|
| Nævningemål | 61 | 54 | 69 | 66 |
|---|
| Domsmandsmål | 1,082 | 1,065 | 683 | 629 |
|---|
| Politimål | 991 | 636 | 443 | 334 |
|---|
| »Kære» m. m. | 286 | 294 | 243 | 218 |
|---|
Summa brottmål | 2,420 | 2,049 | 1,438 | 1,247 |
|---|
| tvistemål: | | | | |
|---|
| mål i första instans | 1,563 | 1,554 | 508 | 557 |
|---|
| Fullföljda mål | tillsammans med »Kære» m. m.: 1,475 | tillsammans med »Kære» m. m.: 1,373 | 874 | 893 |
|---|
| »Kære» m. m. | | | 108 | 103 |
|---|
summa tvsitemål | 3,038 | 2,927 | 1,490 | 1,553 |
|---|
| summa brott- och tvistemål | 5,438 | 4,976 | 2,928 | 2,800 |
|---|
Dessa siffror för inkomna mål torde i stort sett motsvara även avverkningen av mål per år. I samtliga mål tjänstgör som bekant
tre domare (ordinarie eller konstituerade landsdomare) och dessutom tjänstgör i nævningemål nævninger och i domsmandsmål domsmænd. »Kære» avser huvudsakligen vissa beslut under rättegången, t. ex. om häktning. Att målet avgöres på handlingarna, utan huvudförhandling, förekommer i stort sett endast bland kære.
Inberäknat extra avdelningar har de sista åren Østre Landsret haft 12 och Vestre Landsret 8 avdelningar. Då varje avdelning har tre ledamöter, är antalet domare i Østre Landsret 36 (jämte 2 el. 3 suppleanter) och i Vestre Landsret 24 (jämte 1 suppleant).
Vid tillfälligt förfall för ledamot på en avdelning får, om suppleant ej finnes till förfogande, någon av de yngre ledamöterna å annan avdelning rycka in jämte egen tjänst (utan särskild ersättning).
På grund av stora olikheter i fråga om förberedelsens anordnande (se nedan) uppgives tvistemålssiffrorna för Østre Landsret omfatta betydligt flera mål, som avskrivits före huvudförhandlingen, än motsvarande siffror för Vestre Landsret. Med hänsyn även härtill synes man på grundval av ovanstående siffror kunna uppskattningsvis beräkna, att huvudförhandling hålles vid Østre Landsret i omkring 4,000 mål per år och i Vestre Landsret i omkring 2,500 mål per år. Antalet huvudförhandlingar skulle således bli 315 à 330 per år och avdelning. Då domstolarna fungerar i 44 veckor, blir detta således 7 à 8 huvudförhandlingar i veckan på varje avdelning, med varje domare tjänstgörande vid varje huvudförhandling.
Resultaten synes stämma med allmänna uttalanden om arbetssättet. Avdelningarna håller tämligen regelbundet session, huvudsakligen för huvudförhandlingar, fyra dagar i veckan och varje dag avverkas tydligen i genomsnitt omkring två mål. Vid »hovrättstingen», som i Vestre Landsret är mycket täta (se nedan), hålles sessioner oftast fem dagar i veckan och torde också avverkas flera mål per dag. Varken under tiden närmast före eller närmast efter ett hovrättsting synes takten i hemmasessionerna nämnvärt påverkas.
Till jämförelse kan nämnas att i de svenska hovrätterna uppgick under tiden 1/7 1949—30/6 1950 antalet inkomna mål till sammanlagt 5,180 eller således (med 105 ledamöter) till 200 per 4 ledamöter. Under samma tid avgjordes ungefär lika många mål efter förhandling som utan förhandling. Varje ledamot skulle således ha deltagit i omkring 100 förhandlingar eller således, med 41 arbetsveckor, 21/2 i veckan. Härtill kommer ungefär lika många föredragningar, men dessa avse genomsnittligen vida enklare mål och sammanträdena för dessa måls avgörande kräver i varje fall avsevärt kortare tid.
I vad mån den stora skillnaden mellan de danska och svenska siffrorna beror på målens olika beskaffenhet och svårighetsgrad är självfallet omöjligt att efter några dagars erfarenhet från Danmark uttala sig om. Ej heller kan man utan långvarig tjänstgöring på båda håll gärna göra någon jämförelse i fråga om arbetsintensiteten, grundligheten, effektiviteten eller de resultat som innefattas i de
meddelade domarna. Jag saknar varje anledning misstänka att våra hovrätter i något av dessa avseenden skulle ligga efter de danska landsrätterna. Enligt min erfarenhet är de svenska hovrättsledamöternas arbetsbörda nu liksom tidigare genomsnittligen mycket stor, jag skulle vilja säga för stor, om man nämligen vill att en domare skall hinna med något annat än själva dömandet.
Skillnaden i antalet avverkade mål torde också tillfyllest kunna förklaras av andra omständigheter, som hänför sig till själva arbetssättet. I mål som går till huvudförhandling — således praktiskt taget alla mål i Danmark — föreligger en markant skillnad i fråga om målens förberedande i överrätten. I Sverige förberedes de flesta sådana mål först noga av en fiskal eller aspirant, som genomarbetar och gör register till handlingarna, tränger in i de föreliggande rättsfrågorna, studerar rättsfall och litteratur och ev. sammanfattar sina resultat i »synpunktspromemorior» el. dyl. I dessa mål göres i stort sett motsvarande arbete sedan också av referenten, och i mål som icke sålunda förberetts av fiskal eller aspirant gör referenten själv detta arbete. Han anses ha skyldighet att »kunna» handlingarna. I fråga om ordförandenas arbete är väl praxis mycket växlande; åtskilliga anser sig nog ha skyldighet att tränga ungefär lika djupt, medan andra anse sig icke behöva — eller ens böra — läsa så mycket. De två återstående ledamöterna får endast del av underrättens dom, förslag till rubrik och ev. synpunktspromemoria och ägnar väl i regel icke stor tid åt förberedelse av målen. I åtskilliga mål av mera invecklad beskaffenhet förekommer även före huvudförhandlingen ingående förberedande diskussioner om målen mellan fiskalen, referenten och ordföranden eller två av dem, eventuellt på avdelningen efter en mer eller mindre fullständig föredragning. Efter huvudförhandlingen slutligen nedlägges ett mycket stort arbete på skrivningen av domen.
I Danmark finns egentligen alls ingen motsvarighet till det förberedande arbetet. Ingen särskild referent eller motsvarande finnes. Varje avdelning har endast en rättsbildad befattningshavare under domarna, en »fuldmægtig» (retsskriver), som huvudsakligen sysselsättes med expeditionsgöromål och den rätt obetydliga protokollskrivningen; endast i rena formulärsaker skriver han förslag till domar och beslut, och något materiellt förberedande av målen sysslar han inte med. De tre domarna får fredag eller lördag varje vecka s. k. »extrakt» till de mål som skall upp nästa vecka. Extrakten har iordningställts av åklagare eller ombud och innehåller avskrift av alla relevanta handlingar i akten. Det är tydligen mycket individuellt i vad mån dessa handlingar i förväg läsas och föranleder förstudier, men uppenbarligen sker det praktiskt taget aldrig i en omfattning som tillnärmelsevis motsvarar det arbete som en svensk fiskal, referent eller ordförande regelmässigt nedlägger. Ofta hävdas att det är till fördel för både handläggningen och bedömandet att inte kunna så mycket i förväg, och tydligen går det genomsnittligen till så att
domarna ögnar på extrakten i förväg ungefär så mycket som våra två ledamöter (ej ordförande eller referent) ser på de handlingar de får del av.
Det föreföll mig efter närvaro vid åtskilliga överläggningar och samtal med olika domare som om även efterarbetet genomsnittligt är mindre i Danmark än i Sverige. Vid överläggningarna, som alltid hålles omedelbart efter förhandlingens slut, uttalade sig även i rätt svåra mål domarna i tur och ordning, den yngste först, med en verkligen imponerande klarhet och fullständighet, och tydligen kom man i regel till ett bestämt och tämligen utformat resultat. Ofta formulerades det på rak arm. Det är svårt att veta vilket arbete som därefter följde för ledamöterna, men jag fick det intrycket att det var mindre än här. Där som här är emellertid tydligen skrivsätt och skrivningens bredd mycket växlande. I brottmål syntes man som regel skriva mycket kort; där så sker blir det praktiskt taget varken för- eller efterarbete för ledamöterna. Tvistemålsdomarna åter är som regel mycket utförliga. Vem som skall skriva domen avgöres av ordföranden fall för fall så att bördan fördelas ungefär lika mellan alla tre domarna. I brottmål skall domen avkunnas inom en vecka, i nævningemål dock senast dagen efter huvudförhandlingen. I tvistemål finns ingen bestämd tid, men det uppges att domen som regel expedieras inom 1 å 2 veckor.
Något som väl svenska jurister mest häpnar över i Danmark är hur långt man går i fråga om domstolens medverkan till förlikning. Detta gäller även landsrätterna. Kanske råkade det inträffa särskilt ofta vid mitt besök, men otvivelaktigt sker det i varje fall alls icke sällan, att rätten vid en huvudförhandlings slut frågar parterna om de önskar ett förlikningsförslag av rätten, och det synes som om denna fråga är väntad och nästan alltid besvaras jakande. Den överläggning som rätten därefter håller synes ej mycket skilja sig från en vanlig överläggning; frågan i vad mån man därvid lägger andra synpunkter på tvistefrågorna än vid överläggning till dom skall jag här inte ingå på. Rätten meddelar därefter parterna sitt förlikningsförslag och det synes som om sådana också nästan alltid godkännes; advokatens avsides rådplägning med sin huvudman blir kort och tycks vara mycket formell. De vet ju också att chansen för ett annat resultat, om förslaget icke antages, är ringa; det lär dock förekomma. Vinsten av en förlikning blir för rätten att denna slipper skriva någon dom; i stället dikteras resultatet omedelbart till »retsbogen». Vinsten för parterna, n. b. den vinnande, blir att han slipper betala gebyret för målets upptagande till dom (samma belopp som betalas vid målets anhängiggörande; växlar efter processvärdet; t. ex. 30 kr. för 4,000 kr., 168 kr. för 50,000 kr.) och att han får en omedelbart exigibel dom. Rätten får, om förlikningsförslaget godkännes, också parternas uppdrag att bestämma rättegångskostnaden. Sannolikt är väl detta förfarandes frekvens också en förklaring till att de danska landsrätterna hinna med så många mål.
En annan sak som frapperar en svensk domstolsjurist i Danmark är att föredragningar, som fortfarande spelar så stor roll i de svenska överrätterna och i juristutbildningen, f. ö. också i administrativa verk, är något som tycks vara nästan okänt i Danmark. Som redan påpekats avgöres i landsrätterna praktiskt taget inga mål utan huvudförhandling, och i de fall då det sker synes det bokstavligare än hos oss ske »på handlingarna», d. v. s. helt enkelt genom cirkulation av dessa. Föredragning i förväg av huvudförhandlingsmål, helt eller delvis, är något helt okänt. I Højesteret förekommer som bekant inga föredragningar. Ett särskilt anmärkningsvärt exempel på vad jag här påpekat är väl att enligt vad jag erfor den nämnd, kallad »den særlige klageret», som sedan 1939 finnes med uppgift att pröva ansökningar om återupptagande av en gång slutdömda brottmål, icke heller använder sig av föredragningar utan i stället låter handlingarna, ofta väldiga luntor, cirkulera mellan de fem ledamöterna, bosatta på skilda orter; avgörandet sker sedan som regel vid sammanträden i Köpenhamn men vid dessa sker inga föredragningar.
»Hovrättstingen» syntes märkvärdigt mycket likna våra. I Vestre Landsret reser man mycket, trots att avstånden även på Jylland för svenska förhållanden är rätt små. Varje avdelning är där borta ungefär en vecka i månaden. Vid hovrättstingen medhinnes dock där sedan 1945 uteslutande brottmål; endast i Sønderjylland handlägges av särskilda skäl även tvistemål. I Østre Landsret får hovrättstingen av naturliga skäl mindre omfattning. Endast tre av avdelningarna håller sådana. Även där tas sällan tvistemål på hovrättstingen. Resorna sker mestadels i domstolens egna personbilar.
Trångboddheten är i båda landsrätterna stor. I Østre Landsret har väl ordförandena som regel ett eget rum, men bisittarna på en avdelning får samsas om ett rum. I Vestre Landsret är det ännu sämre. Till varje sessionssal hör visserligen ett domarrum men då — åtminstone i Vestre Landsret — varje sal disponeras av flera avdelningar (någon är alltid på resa eller har ingen session) är således inte ens detta disponibelt varje dag.
En sak som skulle kräva ett särskilt kapitel är utvecklingen av bevisomedelbarheten i Danmarks landsrätter. Men nu endast några antydningar. Det är tydligt, och måste nog frappera oss vid ett besök, att bevisningen i överrätterna — särskilt i Vestre Landsret — i vida större utsträckning än det nu sker vid svenska hovrätter förebringas genom uppläsning av protokollerade utsagor vid underrätten, och detta i fråga om såväl parter som vittnen. Även i de tvistemål vari landsrätten är första instans är denna bevismedelbarhet ej ovanlig. Förberedelsen i dessa mål sker nämligen vid underrätten i alla mål som icke kommer från Köpenhamn eller Viborg med omnejd1 och i samband därmed skedd bevisupptagning blir
ej sällan icke upprepad vid huvudförhandlingen i landsrätten. I fullföljda mål är man helt fri från de hänsyn vartill våra »tilltrosparagrafer» tvingar hovrätterna, och även i fråga om parternas personliga inställelse handlar man i hög grad efter omständigheterna utan bundenhet av lagbud, såsom i så många avseenden är fallet i Danmark. Tydligen överlämnas dessa frågor i mycket större utsträckning än här åt advokaterna. Jag fäste mig vid att då hustrun i ett mål vid Vestre Landsret om vårdnad av barn icke kom tillstädes personligen, så räckte det att advokaten upplyste att han bett henne komma men att hon inte hade tid; endast mannen hördes då.
Även sist berörda förhållanden kan utgöra en förklaring till olikheten mellan länderna i fråga om antalet avverkade mål. En annan förklaring därtill av ej ringa vikt torde ligga i de olika protokolleringsprinciperna, eller rättare den olika protokolleringspraxis, men härpå kan jag nu icke ingå (jfr SvJT 1946 s. 207).
Det här sagda kan naturligtvis på intet sätt ge någon samlad bild av de danska landsrätternas liv och gärning i jämförelse med de svenska hovrätternas. Endast i några hänseenden har sökts ge en belysning av förhållandena. Från värdeomdömen har jag i stort sett avhållit mig. Härtill kräves betydligt djupare studier. Alla jämförelser är dessutom vanskliga, då trots våra länders släktskap utgångspunkterna aldrig är riktigt lika.
J. Laurin.