ETT SPÖRSMÅLRÖRANDE

UNDANTAGSAVTAL.

 

AV

 

DOCENTEN ÅKE LÖGDBERG.

 

Även i våra dagar förekommer det ganska ofta, att vid försäljning av en fastighet säljaren förbehåller sig eller annan rätt till s. k. undantag eller födoråd att utgivas av fastighetsägaren. Innehållet i undantagsavtal kan vara synnerligen skiftande. Det är emellertid väsentligen tre olika typer av undantagsförmåner, varom bestämmelser kunna finnas i dylika avtal, nämligen nyttjanderätt till en eller flera byggnader eller del däri tillbostad m. m. och/eller ett markområde, rätt att erhålla vissa prestationer i varor eller penningar samt rätt till vissa tjänsteeller arbetsprestationer. Prestationerna i form av varor kunna utgå antingen i mån av behov, t. ex. nödig vedbrand, eller varafixerade såsom bestämda prestationer att utgå å bestämda tider,t. ex. 2 liter mjölk om dagen och per år 100 kg. potatis, 20 m³ prima björkved etc. Ofta är bestämt, att prestationer in natura under vissa förutsättningar skola i stället utgå i form av bestämda penningprestationer. Prestationerna av varor behöva icke varaav sådan art, att de kunna erhållas direkt ur fastighetens avkastning. I stor utsträckning äro de emellertid av sådant slag, och rätt till undantag anses i allmänhet utgöra en avkomsträtt.
    I undantagsavtal kunna alltså intagas klausuler, vilka erinra om skilda typer av andra avtal, såsom nyttjanderättsavtal, livränteavtal och arbetsavtal. Syftet med undantagsavtal anses allmäntvara försörjning, vanligen av säljaren själv eller av någon, gentemot vilken denne är försörjningspliktig.¹ Ett annat karakteristiskt drag för de flesta avtal, varigenom undantagsförmåner tillförsäkras, är, att de till tidslängden äro bestämda av en eller flera personers livstid. Genom att vederlaget erlägges i förskottoch till storleken är oberoende av den tid, under vilken förmå-

 

¹ Jfr den i Finland och tidigare även på sina håll i Sverige förekommande benämningen å undantag, sytning, som kommer av syta = sköta, vårda. 

36—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

nerna utgå, äga undantagsavtal en aleatorisk, d. v. s. hasardartad, karaktär.
    Gällande bestämmelser om avkomsträtt, vartill rätt till undantag sålunda hänföres, finnas i inteckningsförordningen § 54, i UL samt i HB 17 kap. och äro mycket knapphändiga. I vissa av dessa stadganden skiljes emellertid klart mellan olika slag av undantagsförmåner, nämligen mellan å ena sidan undantagsförmåner bestående i prestationer av penningar eller varor och å andra sidan övriga slag av undantagsförmåner. Sålunda gäller den regeln, att därest en fastighet försäljes utan förbehåll om undantagsrättens bestånd, så utfår innehavare av rätt till intecknade upplupna och oguldna undantagsförmåner i penningar eller varor ersättning motsvarande det kapitaliserade värdet av förmånerna, under det att innehavare av rätt till andra undantagsförmåner icke utfår någonting. Även i vissa andra hänseenden gälla skilda bestämmelser i lag för dessa olika slag av undantagsförmåner.
    Den knapphändiga regleringen i lag av undantagsavtal torde delvis sammanhänga med att ortens sed sedan gammalt tillmätts betydelse vid tolkningen av dessa avtal. Också i våra dagar torde ortens sed härvidlag tillmätas en viss betydelse. Därpå tyda bl. a.ett par tämligen moderna rättsfall, NJA 1937 s. 204 och NJA 1943 s. 602, där vissa sedvänjor på Gotland synas ha haft inflytande på utgången. Vidare är att märka, att tvistefrågor kunnaantagas i många fall bli uppgjorda i godo, enär undantagsgivaren och undantagstagaren synnerligen ofta äro nära besläktade med varandra.
    Ej sällan uppkommer emellertid spörsmålet i vad mån allmänna regler om nyttjanderätt till fast egendom, livränteavtal och arbetsavtal etc. äro tillämpliga såvitt gäller avtal av sådant slag, som här behandlas. En allsidig behandling av denna fråga skulle kräva ett mycket stort utrymme. Här skall därför i huvudsak blott en delfråga beröras, nämligen i vad mån allmänna regler om nyttjanderätt till fast egendom, framför allt lagen d. 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom och ensittarlagen, äro tillämpliga å ifrågavarande avtal.¹ Därvid avses endast sådana undantagsavtal, som ha tidigare nämnda karakteristiska känne

 

¹ Den intressanta frågan om gränsdragningen mellan nyttjanderätt och vissaandra undantagsförmåner upplåtna genom samma avtal kan här icke heller upptagas till behandling. 

tecken: tillkomst i samband med fastighetsförsäljning, syfte försörjning, tidslängd bestämd genom anknytning till en eller flera personers livstid och vederlagets storlek oberoende av det antal år respektive delar därav, varunder undantagsförmånerna faktiskt utgå. För undantagsavtal, som sakna ett eller flera av dessa kännetecken, torde delvis skilda regler gälla.
    Lagberedningens förslag till jordabalk, II, 1908, innehöll bl. a. ett förslag till ny lagstiftning om undantag med motiv. Ett parpunkter däri äro här av särskilt stort intresse. Enligt detsamma konstitueras undantag i samband med överlåtelse av en fastighet, »den förutvarande ägaren bibehåller för sin räkning något af fastighetens ekonomiska värde under form af vissa honom eller annan tillförsäkrade förmåner».¹ Dessa förmåner sägas erhålla sin egenartade karaktär därigenom, att de i stort sett äro nyttigheter, som frambringas å fastigheten eller äro avsedda att hämtas därifrån. Därest i undantagsavtalet ingå rättigheter av sådan natur, att de i och för sig icke äro att hänföra till undantagsförmåner, så anses detta icke utesluta, att å avtalet i desshelhet tillämpas de i den föreslagna lagen om undantag givna bestämmelserna. Samtidigt framhålles, att exempelvis förbehåll om nyttjanderätt kan ha karaktären av ett självständigt nyttjanderättsavtal, å vilket icke regler om undantag utan i allmänhet om nyttjanderättsavtal gällande regler bli tillämpliga.
    I anslutning till dessa synpunkter gjorde lagberedningen ett betydelsefullt uttalande: »Huruvida i ett gifvet fall en förbehållen nyttjanderätt är att hänföra till det ena eller andra slaget af upplåtelser, är beroende däraf, huruvida nyttjanderätten kan ansesvara det väsentliga i aftalet eller ingår allenast såsom en särskild förmån i den försörjning, som tillförsäkrats fastighetens förreägare.»²
    Lagberedningen drager alltså en gräns mellan undantagsavtal, å vilka den föreslagna lagen skulle vara tillämplig, å ena sidan, och andra avtal, å andra sidan, efter vad som anses var det väsentliga innehållet i avtalet. Detta får anses utgöra ett utslag av lagberedningens önskan att accentuera enhetligheten av reglerna om undantagsavtal. Det kan sålunda ses som ett led i en medveten strävan att i den mån det är möjligt åstadkomma likartade regler för de disparata elementen i de gängse undantags-

 

¹ Se lagberedningens a. a. s. 12 och 217.

² Se lagberedningens a. a. s. 218.

 

avtalen och samtidigt markera skillnaden mellan dessa avtal och andra delvis närstående former av avtal, exempelvis avtal angående nyttjanderätt till fast egendom.
    Även andra i förslaget upptagna nyheter peka i samma riktning. Sålunda äger enligt detsamma undantagstagaren, därest den av undantag graverade fastigheten säljes utan förbehåll om undantagsrättens bestånd, ur köpeskillingen erhålla ersättning motsvarande uppskattade värdet av samtliga de förmåner, som tillkomma honom. Därmed ville lagberedningen ändra den tidigare i 54 § inteckningsförordningen upptagna regeln, att endast i det fall då intecknad avkomsträtt vore bestämd till visst belopp i penningar eller varor inteckningen medförde förmånsrätt för det skadestånd, vartill rättighetens innehavare vore berättigad. Denna bestämmelse i förslaget torde delvis få ses som ett led i lagberedningens strävan att förenhetliga reglerna om undantagsavtal, ehuru detta icke direkt kan utläsas ur motiveringen till densamma.¹
    Detta av lagberedningen framlagda lagförslag har som bekant icke antagits såsom lag. I de på grundval av detsamma skedda smärre ändringarna i den dessförinnan gällande lagstiftningen om undantag har förslagets strävan efter enhetliga regler icke heller kommit till uttryck.
    LEJMAN har behandlat frågan om gränsdragningen mellan, som han säger, vanlig nyttjanderätt och »födorådsnyttjanderätt», d. v. s. sådan nyttjanderätt, som ingår i födorådsavtal.² Han anser sig kunna konstatera, att det nyss nämnda av lagberedningen föreslagna kriteriet väsentlighet av domstolarna har tillmätts avgörande betydelse för frågan, huruvida en nyttjanderätts upplåtelse till fast egendom skall följa allmänna regler om nyttjanderätt eller betraktas som en »födorådsnyttjanderätt», beträffande vilken delvis andra regler äro tillämpliga. Lejman säger sålunda:»Det finns säkerligen fog för påståendet, att den linje rättspraxis följt icke företer någon avvikelse från den av Lagberedningen för

 

¹ Som skäl för den föreslagna bestämmelsen anförde lagberedningen: »En sådan utsträckning af undantagshafvarens rätt att hålla sig till köpeskillingen är grundad på otvifvelaktig billighet och utgör en förutsättning för den begränsning af upplåtarens personliga ansvarighet, som i nästföregående § stadgats.» I nämnda paragraf föreslogs bl. a. en bestämmelse innebärande en skillnad mellan undantagsregler och regler avseende nyttjanderätt upplåten mot vederlag såvitt gällde ansvarigheten för upplåtaren i händelse rättigheten ginge förlorad vid fastighetensförsäljning.

² Se LEJMAN, Om begreppet nyttjanderätt till fast egendom, 1944, s. 26 ff.

 

ordade ståndpunkten, att gränsdragningen göres beroende av om nyttjanderätten utgör ett väsentligt moment i avtalet eller icke. »Han anser rättspraxis även lämna stöd för en närmare bestämning, nämligen att ett födorådsavtal anses föreligga, »så snart en livstidsnyttjanderätt förenas med nödtorftiga förmåner i livsmedel eller motsvarande tjänstbarheter». Däremot »bör» en livstidsnyttjanderätt i förening med »ringare förmåner, exempelvis rätt till vedbrand e. d.», icke anses konstituera ett födorådsavtal. Lejman anser alltså rättspraxis giva ytterligare hållpunkter för gränsdragningen ifråga utöver den av lagberedningen anförda allmänna principen.¹
    Flera omständigheter äro ägnade att låta Lejmans uppfattning såvitt gäller rättspraxis' inställning framstå som rimlig. Åtminstone gäller detta dess förmodade inställning till den allmänna principen angående gränsdragning efter skiljelinjen huruvida nyttjanderätten utgör ett väsentligt moment i avtalet eller icke. Det framgår sålunda klart av rättspraxis, att åtminstone i vissa fall för nyttjanderätt upplåten såsom undantag i skilda hänseenden gälla andra regler än beträffande nyttjanderätt i allmänhet. Vidare har lagberedningens auktoritet medfört, att dess jordabalksförslag i rättspraxis och av doktrinen tillmätts stor betydelse även i de delar ny lagstiftning icke föranletts därav. Det kan måhända dessutom sägas ligga nära till hands att draga engräns mellan vanlig nyttjanderätt och »födorådsnyttjanderätt» efter väsentlighet, enär en dylik gräns är lättfattlig, ehuru synnerligen vag, och dessutom en därom påminnande gränsdragning efter väsentlighet kommer till användning inom många områden av rättslivet.²

 

¹ LEJMAN anser vidare, att om nyttjanderätten är avtalad för bestämd tid, kan ett födorådsavtal i allmänhet icke anses föreligga, »särskilt om denna tid är kortare än nyttjanderättshavarens beräknade återstående livslängd». Är det fråga om upplåtelser för relativt långa tidrymder böra enligt LEJMAN endast »alldeles särskilda skäl i det speciella fallet föranleda ett antagande, att nyttjanderätten tillkommit för innehavarens försörjning, och nyttjanderätten kan följaktligen här endast i undantagsfall betraktas såsom en födorådsnyttjanderätt». Se LEJMANa. a. s. 33—34. I förevarande artikel avses emellertid, som tidigare nämnts, endast sådana undantagsavtal, som till tidslängden äro beroende av en eller flera personers livstid. Därför saknas anledning att här närmare gå in på frågor rörande tidsbestämda undantagsavtal.

² Även SKARSTEDT och EKBERG synas hysa den uppfattningen, att undantagsinstitutets enhet bör accentueras. Märk orden »enär vid undantag det hela, själva rättsinstitutet såsom sådant, icke är nyttjanderätt utan en till fastigheten knuten 

Vissa omständigheter synas emellertid tala emot den uppfattningen, att domstolarna draga en gräns på detta sätt, och i varje fall synes frågan vara väl värd att ställas under debatt. Om det sålunda kan ifrågasättas, huruvida domstolarna överhuvudtaget haft denna allmänna princip till rättesnöre, så synes det särskiltsvårt att ur deras domar utläsa den skillnad mellan å ena sidan livstidsnyttjanderätt förenad med »nödtorftiga» andra förmåner och å andra sidan livstidsnyttjanderätt kombinerad med »ringare» andra förmåner, varom Lejman talar.

 

    Det av Lejman berörda rättsfallet NJA 1907 s. 532 torde i detta sammanhang äga ett visst intresse, ehuru dess betydelse begränsas därav, att det tillkom, innan lagberedningen avgav sitt förslag. Det var härfråga om två äkta makar, för vilka vid försäljning av en fastighet förbehållits undantagsförmåner bestående i dels livstids nyttjanderätt till ett par byggnader jämte en trädgård och en park och dels rätt att så länge de kvarbodde å egendomen få två hästar utfodrade och passade samt begagna halva vagnsporten. Den byggnad, vari undantagstagarna bodde, förstördes av en eldsvåda. WIKANDER har hävdat, att HR:n och HD tillerkände undantagstagarna ersättning efter en annan beräkningsgrund än som skulle varit fallet, därest vanliga regler om nyttjanderätt tillämpats.¹ Lejman framhåller, att HD:s dom på denna punkt äro klar, och att ersättningens belopp skulle bestämmas av skiljemän. Han anser emellertid, att nyttjanderätten i detta fall synes ha betraktats såsom en »födorådsnyttjanderätt».² Det förtjänar då också att framhållas, att nyttjanderätten synes ha utgjort det väsentliga momentet i avtalet. Därest i detta fall »födorådsnyttjanderätt» ansågs föreligga, så skedde därför gränsdragningen mot avtal, där allmänna regler om nyttjanderätt äro tillämpliga, efter en annan skiljelinje än vad lagberedningen senare föreslog.
    Några relativt moderna rättsfall, där frågan gällt ensittarlagstiftningens tillämplighet beträffande nyttjanderätt upplåten i samband med fastighetsförsäljning, äro av större intresse. I rättsfallet NJA 1933 s. 1, för vilket Lejman lämnar en utförlig redogörelse,³ var situationen i storadrag följande. I samband med tvenne med långt mellanrum i tiden gjorda försäljningar av fast egendom förbehölls genom skilda undantagsavtal, varav det senare innehöll ytterligare några undantagsförmåner utöver de i det förra upptagna, nyttjanderätt till vissa områden och bygg-

 

rätt till periodiskt återkommande olikartade prestationer av fastighetsägaren.»Se SKARSTEDT och EKBERG, Lagen om nyttjanderätt till fast egendom av d. 14 juni 1907 m. fl. författningar, 3 uppl., 1941, s. 460 jfrd med s. 6. Det framgår emellertid icke av denna bok, huruvida SKARSTEDT och EKBERG vilja draga en gräns mellan »födorådsnyttjanderätt» och annan nyttjanderätt på samma sätt som lagberedningen.

¹ Se WIKANDER, Om rätt till undantag af fast egendom med särskild hänsyn till frågan om dess natur af s. k. reallast, 1909, s. 28 n. 2.

² LEJMAN a. a. s. 30.

³ LEJMAN a. a. s. 30—32.

 

nader, varjämte vissa andra undantagsförmåner bestående i tjänste- och naturaprestationer skulle utgå. Därest köparen i det senare köpeavtalet så önskade kunde han i stället för vissa av de i det senare undantagsavtalet upptagna undantagsförmånerna utgiva årliga relativt obetydliga penningbelopp (maximum tillhopa sextio kronor). En genom dessa undantagsavtal förbehållen husbyggnad å ofri grund såldes längre fram å offentlig auktion. Den nye ägaren till densamma begärde förrättning enligt ensittarlagen å det till honom upplåtna området. Den besittningsrätt, som här upplåtits, ansågs av HD vara att hänföra till sådan rätt till avkomst eller annan förmån, som avses i 54 § inteckningsförordningen.Ensittarlagstiftningen ansågs därför icke vara tillämplig. Då de vid sidan av nyttjanderätten förbehållna förmånerna synas ha varit förhållandevis obetydliga i båda undantagsavtalen¹ torde utgången av detta rättsfall knappast utgöra ett stöd för den uppfattningen, att gränsdragning mot avtal följande allmänna regler om nyttjanderätt här skett efter den riktlinjen, huruvida nyttjanderätten utgjorde ett väsentligt moment i avtalet eller icke.²
    I rättsfallet NJA 1936 s. 343 var situationen följande. Vid försäljning av en fastighet undantogs för säljarnas återstående livstid till bostad ett närmare angivet jordområde. Därjämte undantogs skog, varur skulle erhållas bl. a. virke till uppförande av bonings- och uthus, vilka efter säljarnas frånfälle skulle tillfalla jordägaren mot det att han betalade vad säljarna utlagt för husens uppförande. Dessutom förbehöllos vissa andra undantagsförmåner. Dessa omnämnas i rättfallsreferatet blott med orden »jämte andra undantagsförmåner». I en i akten i målet förvarad promemoria nämnas vissa körslor, och de övriga förmånerna beskrivas såsom »säd, potatis, lin, mjölk, ved, bete m. m.», men storleken av de sistnämnda förmånerna framgår icke.
    Åtskilliga år efter försäljningen påkallade den enda kvarlevande av undantagstagarna förrättning enligt ensittarlagen för inlösen av det enligt undantagskontraktet förbehållna området. Domstolarna ansågo det här vara fråga om sådan rätt till avkomst eller annan förmån av fast egendom, varom förmäles i 54 § inteckningsförordningen, och att ensittarlagen icke vore tillämplig å sådan rätt. Om domstolarna här hade grundat sina domar på den omständigheten, att nyttjanderätten icke var det väsentliga momentet i avtalet, hade de säkerligen vinnlagt sig om att få utredd och att framhäva storleken av de vid sidan av nyttjanderätten avtalade förmånerna. Särskild vikt hade säkerligen tillmätts en dylik utredning, därest det ansetts vara av betydelse att här draga en

 

¹ I varje fall prestationerna i varor (resp. penningar). Storleken och arten av de avtalade undantagsförmånerna bestående i vissa skyldigheter för fastighetensägare med avseende å det förbehållna områdets skötsel ha tydligen icke tillmätts betydelse härvidlag, då de icke angivits i rättsfallsreferatet, ehuru av ett i akten i målet förvarat domboksutdrag framgår, att de tämligen noggrant beskrivits i det första undantagskontraktet.

² Just. R. MOLIN, som ville bifalla anspråket å inlösen enligt ensittarlagen, synes emellertid ha haft den uppfattningen, att gränsdragning skulle ske på detta sätt. 

gräns mellan »nödtorftiga» och »ringare» dylika förmåner. Detta rättsfall synes därför snarast utvisa, att någon dylik gränsdragning icke varit avgörande. Rättsfallet kan åtminstone knappast utgöra ett stöd för den uppfattningen, att en dylik gränsdragning användes i rättspraxis.¹
    Ett rättsfall, som möjligen skulle kunna anses utgöra ett stöd för att den av lagberedningen skisserade gränsdragningen användes i rättspraxis, är NJA 1936 s. 711. I detta fall var det fråga om ett undantagskontrakt, varigenom makar gjort förbehåll om vissa förmåner under sin egen och en makarnas dotters livstid. Däri stadgades vidare, att dottern efter makarnas död finge begagna endast jorden, varemot alla övriga förmåner då skulle upphöra att gälla. Dotterns rätt enligt kontraktet ansågs vara av beskaffenhet, som avses i ensittarlagen. Emellertid är att märka, att undantagstagaren i detta fall skulle betala en — visserligen ringa — årlig avgäld till åbon för sin rätt. Vederlaget var alltså icke till storleken oberoende av den tid, under vilken nyttjanderätten skulle gälla, varför detta avtal redan därför icke är att hänföra till sådana undantagsavtal, som här behandlas. I varje fall utgör ej heller detta rättsfall något stöd för den uppfattningen, att i rättspraxis göres en gränsdragning mellan avtal med »nödtorftiga» förmåner vid sidan av nyttjanderätten, å ena sidan, och avtal med »ringare» dylika förmåner, å andra sidan.
    Rättsfallet NJA 1917 s. 217, för vars innehåll Lejman lämnar en tämligen utförlig redogörelse,² synes knappast utgöra något starkare stöd för Lejmans uppfattning om rättspraxis' ståndpunkt. Här förbehöll

 

¹ Jfr rättsfallet SvJT 1936 s. 66. Det var här fråga om ett undantagsavtal, där undantagsförmånerna vid sidan av nyttjanderätt utgjordes av fri ved och friskjuts till kyrkan. Den sistnämnda förmånen var förbehållen en undantagstagare, som avled innan det i rättegången aktuella anspråket på inlösen av ett område enligt ensittarlagen framställdes. Anspråket avslogs, enär det till lösning ifrågasatta området ansågs vara upplåtet med sådan rätt, som avses i 54 § inteckningsförordningen. Märk även rättsfallet NJA 1935 s. 238, där säljarna av en fastighet såsom undantag hade förbehållit sig brukningsrätten till ett jordområde jämte rätt till mulbete, vedbrand och bränntorv. Området ansågs utgöra avsöndring på viss tid, varför ensittarlagen ansågs tillämplig. Detta avtal omfattas icke av sådana undantagsavtal, som här behandlas, emedan tiden för nyttjanderättens bestånd var bestämd (49 år) och ej satt i relation till en eller flera personers livstid. Rättsfallet kan i alla händelser icke gärna utgöra ett stöd för en gränsdragning efter nyttjanderättens väsentlighet, bl. a. därför att det icke ansetts behövligt att i domstolarnas domar eller ens i rättsfallsreferatet framhålla storleken av de vid sidan av nyttjanderätten till jordområdet utgående undantagsförmånerna, ehuru av en i akten i målet förvarad promemoria framgår, att ifrågavarande förmåners storlek och art delvis tämliggen noggrant bestämts i samband med fastighetsförsäljningen. Detta gör icke heller LEJMAN gällande. Han säger nämligen: »Den långa upplåtelsetiden — i praktiken den längsta tillåtna — medförde här, att avtalet knappast kunde anses väsentligen tjäna ett försörjningsändamål.» Se LEJMAN a. a. s. 32—33. Jfr s. 33—34. Därest även de vid sidan av nyttjanderätten till jordområdet utgående förmånerna ansågos ha nyttjanderättskaraktär kan rättsfallet dock möjligen utgöra ett stöd för en sådan gränsdragning.

² LEJMAN a. a. s. 28—29.

 

sig vid försäljning av en fastighet säljaren att för hennes livstid skulle undantagas ett boningshus jämte två bodar och del i hemlighus. HovR:n och HD:s majoritet ansågo fastighetens ägare skyldig att företaga nödiga reparationer såvitt gällde dessa byggnader, varvid 3 kap. i lagen om nyttjanderätt till fast egendom åberopades. Då, som även Lejman torde anse,¹ allmänna regler om nyttjanderätt alltid i viss utsträckning få anses tillämpliga såvitt gäller »födorådsnyttjanderätt», så framgår icke alldeles klart av HD:s dom, huruvida HD:s majoritet här ansåg det vara fråga om en »födorådsnyttjanderätt» eller icke, och vilken betydelse för en sådan gränsdragning, som kan tillmätas den omständigheten, att inga undantagsförmåner utgingo vid sidan av nyttjanderätten. Rubriken till rättsfallsreferatet i NJA kan emellertid möjligen tyda på att HD ansåg, att det här icke var fråga om undantag. I samma riktning kan måhända också följande omständighet anses peka. En ledamot av HD, som med annan motivering kom till samma slut som de övriga, åberopade icke 3 kap. i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Han framhöll, att säljarens rätt vore att hänföra till livstidsundantag samt att det vid sådant förhållande måste antagas ha varit mellan kontrahenterna avsett, att nödiga reparationsarbeten skulle utföras av jordägaren. Jfr även HR:ns av NRev. biträdda ståndpunkt och Lejman.² I varje fall behövde HD i detta fall icke taga ställning till frågan om gränsdragning mellan nyttjanderätt förenad med »nödtorftiga» förmåner å ena sidan och nyttjanderätt förenad med »ringare» förmåner å andra sidan.

 

    Den nu gjorda undersökningen av rättspraxis giver närmast vid handen, att något egentligt belägg därur icke kan hämtas för den uppfattningen, att »födorådsnyttjanderätt» anses föreligga, då en livstidsnyttjanderätt förenas med »nödtorftiga» förmåner i livsmedel eller motsvarande tjänstbarheter, under det att så icke är fallet, då de vid sidan av nyttjanderätten utgående förmånerna äro »ringare». Vidare torde därur såvitt gäller ensittarlagens tillämpning ej heller kunna hämtas något klart belägg för den uppfattningen, att gränsdragning skett mellan »födorådsnyttjanderätt» och annan nyttjanderätt med en skiljelinje utgörande nyttjanderättens egenskap av väsentligt moment i avtalet eller icke. Ett något starkare stöd för en dylik skiljelinjekan rättspraxis måhända anses erbjuda såvitt gäller tillämpningen av lagen om nyttjanderätt till fast egendom å förevarande slag av avtal, men ej heller härvidlag framgår tydligt inställningen.
    Uppfattningen om en generell gränsdragning mellan »födorådsnyttjanderätt» och annan nyttjanderätt med nyttjanderättens egenskap av väsentligt moment i avtalet som skiljelinje sy-

 

¹ LEJMAN a. a. s. 26.

² LEJMAN a. a. s. 28—29.

 

nes också svår att förena med de överväganden, som få anses ligga bakom delar av nyttjanderättslagstiftningen. Åtminstonetorde detta gälla ensittarlagstiftningen. Därvid är emellertid attmärka, att det är svårt att ur förarbetena till sistnämnda lagstiftning få klarhet om de egentliga skälen till densammas nuvarande utformning. Några uttalanden giva emellertid en viss ledning. Syftet med lagstiftningen angavs vid tillkomsten av lagen d. 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område vara att bereda ägare av hus å ofri grund en förbättrad ställning. Utan ingripande av lagstiftaren ansågs husägaren vara i jordägarens händer. »Denne kan förr eller senare tvinga honom att lämna det brukade området utan annan rätt för brukaren än att bortföra vad han därå äger av beskaffenhet att kunna bortföras.»¹ Några år senare framhöll lagrådet vid ett tillfälle, att äldre tiders lagstiftning uppställde sådana hinder för jorddelningen, »att uppkomsten av självständiga egna hem för den mindre bemedlade befolkningen i stor utsträckning omöjliggjordes». Därav blev följden, att för de mindre bemedlade var ofta nog enda sättet att förskaffa sig egen bostad å landet att förvärva nyttjanderätt till ett jordområde och därå åt sig uppföra boningshus. Ensittarlagstiftningen vore behövlig för att skaffa dessa lägenhetsinnehavare bättre villkor. Detta ägde i viss mån tillämplighet även»på upplåtelser, som skett sedan de av lagstiftningen förut uppställda hindren för utbrytning av mindre jordområden väsentligen undanröjts. Dels av rent ekonomiska skäl och dels på grund av jordägares obenägenhet att upplåta jord med äganderätt torde nämligen, åtminstone innan egnahemsrörelsen hos oss tagit starkare fart och vunnit understöd från det allmännas sida, ett visst tvångsläge ofta hava förelegat för den, som velat förskaffa sig eget hem på landet.»²
    Dessa överväganden, som ligga bakom ensittarlagstiftningensinförande och utformning, synas åtminstone i allmänhet icke vara aktuella såvitt gäller de här behandlade undantagsavtalen.

 

¹ Se prop. 1918 nr 172 s. 27—28, statsrådet LÖFGRENS uttalande. Jfr riksdagens skrivelse 1913 nr 161 med begäran om lagstiftningsåtgärder för åstadkommande av avlösning i vissa fall av marken till lägenhetsinnehavares besittningar på ofri enskild grund. Jfr även jordkommissionens utlåtande d. 28 april 1921 över en av C. LINDHAGEN gjord hemställan om revision av lagen om nyttjanderättsinnehavares inlösningsrätt, s. 17.

² Se prop. 1922 nr 251 s. 22—23.

 

Dessa avtal äro ju avsedda för försörjning av en eller flera, i regel gamla, personer, vilka ofta äro fastighetsägarens föräldrar eller eljest nära befryndade med honom, och äro i regel ickeav parterna avsedda att förlängas och åstadkomma en permanent nyttjanderätt. Undantagstagaren kan i regel ej heller tvingas att lämna det åt honom upplåtna området.¹ Det torde emellertid icke vara motiverat att här draga en gräns mellan nyttjanderätt förenad med »nödtorftiga» undantagsförmåner av annat slag å ena sidan och nyttjanderätt kombinerad med endast»ringare» förmåner å andra sidan, särskilt som en sådan gräns svårligen kan bestämmas på ett rationellt sätt. Syftet med upplåtande av »ringare» förmåner är även det att åstadkomma ett bidrag till försörjningen, och det förefaller diskutabelt att här skilja mellan total och partiell försörjning eller att ens överhuvudtaget draga en gräns med nyttjanderättens egenskap av väsentligt moment i avtalet som skiljelinje. Av nämnda överväganden torde framgå, att andra omständigheter få anses vara avgörande, när det gäller frågan om ensittarlagstiftningens tilllämpning.
    Det är i detta sammanhang också av intresse att notera, att lagberedningens strävan att få till stånd såvitt möjligt enhetliga regler för de skilda typerna av undantagsförmåner icke kommit att prägla rättspraxis såvitt gäller vissa andra betydelsefulla områden av den rättsliga regleringen av undantagsavtalen. Sålunda har frågan om undantagsförmåners överlåtbarhet och utmätningsbarhet varit föremål för avgöranden i rättspraxis vid ett flertal tillfällen. Frågan har då i första hand gällt, huruvida undantagsförmånerna voro överlåtbara, enär, enligt vad som får anses indirekt framgå av UL § 62, överlåtbarhet är en förutsättning för att rätt till sådana förmåner skall kunna utmätas.² När det gällt att bestämma, huruvida en undantagsförmån är överlåtbar eller icke, har skilts mellan olika slag av undantagsförmåner. Förmåner bestående i varuprestationer av beskaffenhet att utgå med bestämda kvantiteter å bestämda tider ha sålunda in dubio ansetts överlåtbara och utmätningsbara. Undantagsförmåner bestående i nyttjanderätt, rätt till arbets-

 

¹ Vederlaget utgår ju också i förskott. Jfr NJA 1936 s. 696, där lösningsrätt enligt ensittarlagen ansetts icke kunna grundas å nyttjanderätt härflytande ur legokontrakt för soldat. Jfr vidare NJA 1925 s. 519 och NJA 1929 s. 15.

² Jfr HASSLER, Svensk exekutionsrätt II, 1940, s. 216.

 

prestationer eller varuprestationer efter behov ha däremot indubio ansetts icke överlåtbara och icke utmätningsbara. Se NJA 1913 s. 86 jfrt med NJA 1903 s. 581, NJA 1905 not. B nr 583, NJA 1910 s. 282 och NJA 1944 s. 194.¹ Åtminstone vissa av de undantagsförmåner, som in dubio icke äro överlåtbara, torde genom avtal kunna erhålla en dylik karaktär. Se NJA 1944 s. 194.2

 

    Undantagsinstitutet i dess nuvarande utformning framstår som en kvarleva från naturahushållningens och bygdeisoleringens dagar. Så länge dessa båda företeelser ägde bestånd samverkade de till att göra undantaget till ett förhållandevis ganska väl lämpat instrument för ålderdomsförsörjning. De efter hand framvuxna lokala sedvänjorna voro i allmänhet så väl kända av den ej sällan sedan generationer på samma ort bosatta bondebefolkningen, att osäkerhet om undantagsgivarens och undantagstagarens ställning gentemot varandra icke så ofta behövde uppkomma. Men i och med kommunikationernas utveckling, industrialismens genombrott o. s. v. ha dessa förutsättningar för den gamla regleringen av undantag genom ortens sed mer och mer börjat försvinna. På grund av den ökade folkomflyttningen och även av andra orsaker har kunskapen om och efterlevnaden av ortens sed här som på andra områden börjat bli av allt mindre betydelse. Därpå tyder ju redan det stora antalet rättsfall rörande undantag under 1800-talets senare del och 1900-talet. När undantagsavtal skola bedömas av domstolarna framträder klart undantagsförmånernas oenhetliga karaktär och svårigheten att tilllämpa likartade regler för skilda slag av sådana. Då en domstol i ett konkret fall skall taga ställning till frågan, huruvida allmänna regler om nyttjanderätt äro tillämpliga å sådana avtal om undantag, som här avses, synes det ligga närmast till hands

 

¹ Jfr TRYGGER, Kommentar till utsökningslagen, 1916, 2 uppl., s. 198—199. NJA 1900 s. 215 torde emellertid skilja sig från dessa rättsfall såtillvida som HD där synes ha ansett undantagsförmåner bestående i »vinter- och sommarföda för tvenne kor och tvenne får med lam» skola ha varit utmätningsbara, därest de icke varit villkorade av att undantagstagarna icke begagnade sig av den genom undantagskontraktet dem tillförsäkrade rätt att vara i fastighetsägarens brödlag. Jfr rättsfallen NJA 1903 s. 581 och NJA 1912 s. 30, varav framgår, att undantagsförmåner, som i och för sig äro överlåtbara och utmätningsbara, icke anses vara detta, om de på liknande sätt äro villkorade.

² Märk orden »då utnyttjandet av ifrågakomna naturaförmåner genom överlåtelse därav å annan icke kan antagas hava varit vid förmånernas upplåtande förutsatt eller eljest är makarna Brolund lagligen medgivet ...» i HovR:ns av HD fastställda dom. 

för den att undersöka i vad mån utformningen av den eller de i fallet aktuella nyttjanderättsreglerna och de bakom denna utformning liggande rättspolitiska övervägandena äro förenliga med dessa avtals syfte och de för dem och de därigenom upplåtna förmånerna karakteristiska dragen samt att rätta sitt handlingssätt därefter.
    Den allmänna ovisshet om vilka regler, som äro att tillämpa å undantagsavtal, gäller icke blott i vilken utsträckning hänsyn skall tagas till allmänna regler om nyttjanderätt, utan även t. ex. i vad mån allmänna regler om livränteavtal här äro tillämpliga. Av rättsfallet NJA 1937 s. 289 får sålunda visserligen anses framgå, att undantagsförmån bestående i rätt till under en persons livstid utgående periodiska utbetalningar av visst penningbelopp betraktas såsom sådan livränta som enligt UL § 67 är under där angivna förutsättningar i utmätningshänseende jämställd med avlöning och pension, varom i lagrummet stadgas.¹ Osäkert är emellertid i vad mån bestämmelserna om livränta i denna paragraf äro tillämpliga även såvitt gäller undantagsförmåner bestående i varuprestationer, som utgå med bestämda kvantiteter å bestämda tider, särskilt som någon allmän definition å livränta icke finnes i svensk lag. För den tolkningen, att UL § 67 är tillämplig även såvitt gäller rätt till dylika varuprestationer, tala de sociala hänsyn, vilka anfördes som skäl för den lagstiftning 1927, varigenom paragrafen ifråga ändrades därhän, att utmätningsfrihet utsträcktes till att avse stora grupper avlivräntor, som tidigare icke berörts av densamma.² Emot en dylik tolkning kan emellertid måhända anföras, att dessa naturaförmåners värde då måste uppskattas i penningar. Enligt motiven till lagen d. 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta är denna lag icke tillämplig å rätt till födoråd. Som skäl emot en utsträckning till födoråd angavs bl. a., att födoråd vanligen skall gäldas in natura.³ Detta tyder på att nödvändigheten att uppskatta naturaförmåner i penningar här kan ha tillmätts betydelse. Kanske fästes dock mer avseende vid det förhållandet, att omvandling av naturafödoråd i penningar ofta reellt skulle

 

¹ Jfr SvJT 1934 s. 49. Jfr även såvitt gäller införsel NJA 1938 s. 270 och NJA 1949 s. 819.

² Se SOU 1925: 21 s. 237 ff. jfrd med NJA II 1927 s. 565 ff.

³ Se lagberedningens förslag till lag om barn utom äktenskap m. m., 1915, s. 232 jfrd med NJA II 1917 s. 546. 

innebära, att undantagsgivarens prestationsskyldighet bleve mer betungande. Detta sista skäl kan ju icke tillmätas relevans såvittgäller tolkningen av UL § 67. Vidare må framhållas, att dylik uppskattning respektive omvandling blir aktuell i många andra situationer.¹
    Därest undantagsavtal fortfarande anses ha en uppgift attfylla, vilket i vår tid med dess penninghushållning, sociala välfärdsåtgärder etc. måhända för mången synes diskutabelt,² torde avhjälpande av den nu berörda ovissheten rörande de för desamma gällande rättsreglerna vara av behovet påkallat. Hittillsvarande domstolspraxis på området synes utvisa, att denna ovisshet svårligen kan undanröjas på annat sätt än genom ny lagstiftning. Därest dylik lagstiftning kommer till stånd synas starka skäl tala för att reglerna om de skilda typerna av undantagsförmåner i systematiskt hänseende böra skiljas åt och sammanföras med de rättsinstitut, som de var för sig närmast påminna om. Huruvida avvikelser äro påkallade med hänsyn till undantagsavtal får då undersökas såvitt gäller varje rättsinstitut försig. Därigenom skulle rättsläget kunna bli klarare, och försöken att förenhetliga reglerna rörande skilda typer av undantagsförmåner, vilkas resultat synas bli alltför schematiska, icke längre te sig så frestande.

 

¹ Se förutom inteckningsförordningen § 54 bl. a. NJA 1907 s. 283, NJA 1910 s. 282 och NJA 1921 s. 228. Anmärkningsvärt är, att enligt tysk rätt »Altenteilsvertrag» icke synes betraktas som ett livränteavtal, ehuru enligt tysk rättspraxis livränta anses kunna utgå antingen i form av penningar eller i form av »vertretbaren Sachen». Se Das Bürgerliche Gesetzbuch erläutert von Dr. Bessau u. A. Band 2,1934, s. 453 o. där anförda rättsfall.

² Vid bedömandet av denna fråga synes hänsyn också böra tagas till en avigsida hos dessa avtal, som klart illustreras av vad en finländsk författare anförde för nära 70 år sedan. Efter att först ha konstaterat, att köparen av en fastighet ofta gärna åtog sig att utgiva undantagsförmåner för att få köpeskillingen bestämd till ett lägre belopp, nämner han den bitterhet, som i många fall uppstår, därest undantagstagaren icke snart avlider, och att det då och då inträffar, att undantagsgivaren själv eller genom annan bringar undantagstagaren om livet. Det förhållandet »att sådana brott icke oftare inträffa, vittnar fördelaktigt om den finska allmogens moralitet». Se TEGENGREN, Om sytning, FJFT 1881 s. 29.