SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

OBLIGATIONSRÄTT 1945-1949.

 

I.

 

AV

 

PROFESSOR KNUT RODHE.

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

 

A. Allmänna frågor.

Avtals ingående....... 581

Avtals ogiltighet..........585

Tolkning och utfyllning av avtal ................... 587

Jämkning av obilliga avtal . . 590

Pacta turpia............. 593

Handlande för annans räkning 594

Tredjemansavtal.......... 596

Tvång att sluta avtal....597

Borgenärsmora.......... 597

Påföljder av icke-uppfyllelse . 597

Fordrans upphörande......598

Prestation som icke motsvaras av fordran .......... 601
 

B. Särskilda avtalstyper.

Köp av fast egendom......601

Köp av lös egendom...... 606

Nyttjanderätt till lös egendom 609

Borgen................. 609

Uppdragsavtal......... 610

Sysslomansavtal......... 611

Immateriella uppdrag...... 613

Tillverkningsavtal......... 613

Befordringsavtal........ 614

Depositionsavtal........ 615

Inträdesavtal.......... 615

Avtal om måltider och logi.. 615

Avtal om sjukvård...... 616

Avtal att ej konkurrera.... 616

 

A. ALLMÄNNA FRÅGOR.

 

AVTALS INGÅENDE. NJA 1945 s. 193. En skriftlig viljeförklaring får såsom huvudregel icke verkan om den utan löftesgivarens vilja kommit mottagaren till handa, såvida ej godtrosregeln i avtalslagen 35 § föranleder annat. Se om detta problem senast ARNHOLM, Alminnelig avtalerett, s. 268 ff. I föreliggande fall hade en växelblankett ostridigt varit ofullständigt utfylld då den kom i växelinnehavarens hand. Gäldenären hade likväl bevisbördan för sin invändning att han ej utgivit växeln.

 

Vissa områden av obligationsrätten behandlas av särskilda författare. Sålunda hava senast behandlats: nyttjanderätt till fast egendom av LEJMAN 1946 s. 255, bolags- och föreningsrätt av NIAL 1947 s. 491, växel- och checkrätt av EBERSTEIN 1946 s. 47, sjörätt av WIKANDER 1946 s. 183, försäkringsrätt av HULT 1947 s. 494, arbetsrätt av SCHMIDT 1949 s. 656 och 729. Skadestånd i utomobligatoriska förhållanden har behandlats av LEJMAN 1946s. 401. Föregående översikter över nu ifrågavarande delar av obligationsrätten återfinnas 1937 s. 471, 1942 s. 211 och 1946 s. 26. Förf. har i Festskrift till Ekeberg s. 436 ff. framlagt vissa förslag till ändrad systematik inom förmögenhetsrätten men vill f. n. av hänsyn till kontinuiteten här i huvudsak bibehålla hittills tillämpad systematik. En siffra vid boktitel (t. ex. USSING, Aftaler3) anger den uppl. av verket som citeras. 

582 KNUT RODHE.

NJA 1945 s. 595. En person förhandlade på dödsbädden med en representant för ett försäkringsbolag om inköp av livräntor för de efterlevande mot engångspremier. Fråga uppstod nu om förhandlingarna lett till bindande avtal, så att premierna kunde upptagas såsom skuld i bouppteckningen.
    NJA 1949 s. 664 rör verkan av s. k. »dold dissens» vid slutande av avtal.
    Då två parter sluta avtal föreligger normalt två överensstämmande viljeförklaringar, var och en motsvarande den förklarande partens vilja. Det kan emellertid hända, att sådan överensstämmelse mellan parternas vilja icke är för handen, ehuru parterna tro att så är fallet. Man kan säga att det då föreligger dold dissens. Detta i rättsfallets rubrik upptagna, från tysk rätt hämtade begrepp lämpar sig emellertid knappast för den svenska på tillitsteorien grundade avtalsläran. Begreppet kommer nämligen hos oss att täcka flera situationer, som icke bedömas lika, samtidigt som det icke har någon betydelseför avgränsningen mot situationer, som bedömas på annat sätt. Dold dissens kan sålunda föreligga i huvudsakligen följande fall:
    a) A säger x och menar x, men förklaringen förvanskas vid överföring genom bud eller telegram, varför B mottager förklaringen y.
    B accepterar y.
    Om accepten är så allmänt hållen att den ej nämner y, uppfattas den av A såsom accept av x och dold dissens föreligger. Intet avtal har kommit till stånd, vare sig dissensen är dold eller icke. Se avtalslagen 32 § 2 st. samt ALMÉN, Avtal, § 32 not 59, och KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 45 ff.; jfr USSING, Aftaler 8, s. 69 not 114.
    b) A menar x men säger y, antingen därför att han tror att y betyder x eller därför att han gör en felsägning.
    B varken inser eller bör inse A:s misstag, varför han accepterar y.
    Dissensen är dold om accepten icke upplyser A om hans misstag, vare sig detta beror på att accepten ej nämner y eller på att A tror att y betyder x.
    I detta fall är enligt gängse uppfattning y avtalat, vare sig dissensen är dold eller ej, vilket är en tillämpning av det av lagstiftaren avsedda e contrarioslutet från AvtL 32 § 1 st.
    c) Lika med fallet b), utom därutinnan att B bort inse A:s misstag.
    I denna situation anses enligt AD:s praxis x vara avtalat, jfr SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, s. 102 f., och rättsfall nedan s. 587 f. Så också, om än med någon tvekan, USSING, Aftaler3, s. 422 not 7 och 424 not 15. Från HD synes blott föreligga NJA 1915 s. 26, där domstolen förklarade att avtal icke kommit till stånd. Det rörde sig i detta fall om ett formbundet avtal från tiden före avtalslagens ikraftträdande, och det är icke osannolikt att utgången kan förklaras av en dåförtiden gängse men nu måhända övergiven uppfattning om formkravets konsekvenser. Jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 55.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 583

d) A menar x men säger y, antingen därför att han tror att y betyder x eller därför att han gör en felsägning.
    B menar z men accepterar y därför att han tror att y betyder z.
    I detta fall, där ingendera parten valt ett objektivt riktigt uttryckssätt, har intet avtal kommit till stånd. ARNHOLM, Alminnelig avtalerett, s. 168 f., anför endast detta fall under rubriken dold dissens.
    Det nu refererade fallet hör till gruppen b). A, som sålde en kreatursbesättning vilken i en vid det skriftliga avtalet fogad förteckning betecknats såsom kastningsfri, gjorde gällande att han före avtalets underskrivande muntligen inskränkt denna garanti. Även om A vid tillfället gjort ett dylikt uttalande, ansågs det ej styrkt att han gjort uttalandet så att det av köparen uppfattats eller bort uppfattas såsom en inskränkning av garantin. A hade alltså gjort vad som kan betecknas såsom en felsägning: hans förklaring sådan den uppfattats eller bort uppfattas av motparten motsvarade icke hans vilja. Avtal ansågs slutet utan inskränkning av garantin.
    Så långt är allt gott och väl; rättsfallet synes vara blott en demonstration av tillitsteorins vedertagna principer. Men HD har i motiveringen infogat ännu ett rekvisit: det åberopas såsom stöd för utgången även att det måste tagas för visst att köparen icke skulle inlåtit sig på avtalet, därest han ej erhållit garantin. Felsägningen har alltså varit väsentlig för löftesmottagaren (enligt förutsättningslärans terminologi).
    Detta är överraskande. Visserligen är det vedertagen uppfattning att tillitsteorin även inom förmögenhetsrättens område skall förses med vissa reservationer; man brukar sålunda peka på att gåvomottagaren icke har samma behov av skydd som mottagaren av ett löfte i en onerös transaktion. Jfr ALMÉN, Avtal, 32 § vid not 41—43. Här har emellertid HD rubbat den vedertagna lärobyggnaden genom att i en ren omsättningstransaktion förklara, att tillitsteorin skulle gälla blott om felsägningen var väsentlig från löftesmottagarens synpunkt (eller möjligen någon annan likvärdig omständighet förelåg).
    Vad skall då gälla om felsägningen är oväsentlig ur mottagarens synpunkt? Skall man då tillämpa viljeteorin och anse avtalet ogiltigt, icke blott, såsom enligt BGB § 119, då felsägningen är väsentlig för löftesgivaren, utan även då den är oväsentlig jämväl för honom, vilket väl i regel blir fallet? Eller skall man anse att avtal kommit till stånd i överensstämmelse med den felsägande partens vilja och alltså taga parti för den part som gjort felsägningen mot den part som icke gjort någon felsägning?
    NJA 1946 s. 731 kan sägas röra återkallelse av accept. En ordinarie statstjänsteman, som genom anmälan inom föreskriven tid accepterat ett nytt pensionsreglemente, kunde icke sedermera — ehuru innan han pensionerats — återkalla denna anmälan.
    NJA 1946 s. 620 rör frågan om lagstadgad form för rättshandling iakttagits. Ett äktenskapsförord hade väl bestyrkts av vittnen (GB

 

584 KNUT RODHE.8:10), men då ena makten icke i vittnenas närvaro undertecknat handlingen eller vitsordat sin (i och för sig riktiga) underskrift, ansågs formkravet icke iakttaget. HD gjorde dock den reservationen att formkravet kunde tänkas hava blivit uppfyllt på annat sätt, men antydde icke vilket. Frågan återkom i NJA 1947 s. 270, denna gång beträffande en bodelningshandling (boutredningslagen 6:4). Här hade vittnena icke närvarit då A skrev under handlingen, men bevittnandet hade skett med A:s medgivande och A hade sedermera inför ett av vittnena vitsordat sin namnteckning. Under dessa omständigheter accepterades handlingen såsom giltig. Se om dessa fall NIAL i Festskrift för Ekeberg s. 383 ff.
    Jfr också NJA 1949 s. 427: Ett äktenskapsförord, som makarna beslutat att icke ingiva till domstolen, ingavs likväl av ena maken utan den andras samtycke.
    Om formkravet vid fastighetsköp se SvJT 1949 s. 32 f. samt L.VAHLÉN, Formkravet vid fastighetsköp, Sthm 1951 (utkommer inom kort).1
    AD har i en del fall haft att pröva huruvida en i kollektivavtal intagen föreskrift att en rättshandling skall ske i viss form innefattade allenast en ordningsföreskrift eller en formföreskrift, vars iakttagande skulle vara villkor för rättshandlingens giltighet. Domstolen har i alla de nu föreliggande fallen stannat för den förstnämnda tolkningen. Se ADD 1945 nr 12 och 99, 1946 nr 10, 28 och 39 samt 1948 nr 15 ävensom SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, s. 115 ff. Jfr ADD 1945 nr 15.
    Vid icke formbundna rättshandlingar kan en förklaring avges genom konkludent handlande. Exempel härpå ge NJA 1945 s. 240 (plenimål), där HD ansåg att arbetstagare genom att utan invändning mottaga semester under löpande kalenderår hade gått med på att detta år skulle vara kvalifikationstid, NJA 1947 s. 54, där en köpare genom att vid de tre första delleveranserna antingen självmant eller efter anmaning av säljaren betala dessa ansågs hava åtagit sig att jämväl i fortsättningen betala varje delleverans, ehuru avtalet stadgade betalning först då hela leveransen fullgjorts, NJA 1947 s. 121, som rör frågan om hyresvärd godkänt överlåtelse av lägenheten, samt NJA 1949 s. 313, som rör frågan om en bilägare åtagit sig att betala reparationer å bilen.
    Ibland kan en handling få samma effekt som ett löfte, även om den icke i likhet med en konkludent handling framstår som ett viljeuttryck. Det viktigaste exemplet härpå utgör tillägnande av icke beställda varor. Se NJA 1946 s. 122: En byggherre hade fördelat entreprenaden mellan A och B. A levererade vissa dörrar som egentligen bort levereras av B. Även om byggherren då han emottog dörrarna med fog antagit att A levererade dem för B:s räkning, så borde han när han erhållit A:s faktura ha ställt dem till A:s förfogande. Då

 

1 Förf. har haft förmånen att ur Vahléns manuskript kunna hämta synpunkter av betydelse för ett par av de frågor, som behandlas i denna uppsats. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 585han i stället fortsatt att bruka dörrarna, måste han betala dem till A. Jfr USSING, Aftaler3, s. 389 ff.
    Även passivitet kan verka som ett löfte, oavsett om den framstår såsom ett viljeuttryck eller ej — en gräns som f. ö. in casu kan vara svår att draga. Ett exempel härpå visar NJA 1949 s. 609, där underlåtenhet att reklamera mot en oren accept hade medfört att avtal slutits. Sättet för avtalets tillkomst kom dock att återverka på dess tolkning, se härom nedan s. 589.
    Man bör hålla isär frågorna om reklamation mot oren accept och om reklamation mot oriktig bekräftelse av ett redan slutet avtal. Sistnämnda problem belyses av NJA 1946 s. 602 och 1948 s. 283. 1948 års fall ger ytterligare belägg för domstolarnas starka tendens att lägga stor vikt vid en skriftlig bekräftelse på ett muntligt avtal, om bekräftelsens mottagare ej reklamerar mot denna. Ofta anses underlåtenheten att reklamera ålägga bekräftelsens mottagare bevisbördan för att bekräftelsen är oriktig; i detta fall åberopades underlåtenheten i stället såsom ett indicium på att bekräftelsen var riktig. 1946 års fall åter ger en begränsning i reklamationsskyldigheten: Sedan skriftligt avtal träffats mellan A och B sände A till B en faktura och ett bekräftelsebrev som båda avveko från avtalet, under uppgift att muntlig överenskommelse träffats om sådan avvikelse. B reklamerade icke; HD lade likväl bevisbördan på A och förklarade det icke styrkt att det skriftliga avtalet ändrats genom muntlig överenskommelse. En besläktad situation återfinnes i NJA 1948 s. 611: Ett i anslutning till certeparti utfärdat konossement upptog en negligenceklausul, som saknades i certepartiet. Frågan om verkan härav kom emellertid ej på sin spets, emedan fartyget förliste innan konossementet kommit behörig företrädare för befraktaren till handa och någon passivitet från befraktarens sida alltså ännu ej inträtt. Jfr SCHMIDT, Sjörätt, s. 108 f.
    Passivitet kan leda till att en ogiltig rättshandling blir giltig, jfr härom SvJT 1946 s. 27 och därutöver USSING, Aftaler3, s. 251. Se under nu ifrågavarande period NJA 1949 s. 305 och 444, avseende avtal vilka slutits av obehörig företrädare men blivit giltiga genom huvudmannens passivitet. Jfr också NJA 1946 s. 225: En person uttog olovligen medel på annans sparbanksbok, därvid han förfalskade motboksägarens namn. Motboksägaren fick några år senare kännedom härom, men underlät under 4—5 år att påpeka detta för banken, samtidigt som hon varje år lät införa ränta i boken. Hon ansågs dock ej hava förlorat sin skadeståndsrätt mot banken, eftersom det in casu icke kunde antagas att banken lidit skada genom dröjsmålet (märk att HD i motsats mot HovRn ej lade bevisbördan härför på banken).

 

    AVTALS OGILTIGHET. Rubbad själsverksamhet. NJA 1946 s. 748 avser giltigheten av avtal mellan makar med avseende å förestående hemskillnad och äktenskapsskillnad samt av bodelning. Ehuru mannen vid avtalens ingående led av vissa rubbningar

 

586 KNUT RODHE.i själsverksamheten, ansågos avtalen icke ogiltiga, emedan mannen icke gjort större eftergifter än som skäligen kunnat påfordras av honom. Hithörande problem diskteras i ARNHOLM, Alminnelig avtalerett, s. 213 ff., samt av A. REIN i TfR 1940 s. 161 ff. och 299 ff. — ADD 1946 nr 10 avser en chaufför som vid uppsägning av sin tjänst var gengasförgiftad.
    Ocker. SvJT 1946 rf. s. 106 ger belägg för den vedertagna uppfattningen att ockerreglerna (här strafflagens) icke äro avsedda att påverka den allmänna marknadens prisbildning utan förutsätta att ett trångmål skall vara individuellt.
    Jfr också NJA 1947, s. 107, som behandlas nedan s. 591.
    I NJA 1948 A 74 ville en minoritet inom HD tillämpa AvtL 33 § på ett fall av »sol och vår», där löftesgivaren stod i starkt beroende av löftesmottagaren men uppenbart missförhållande mellan prestationerna icke förelåg; majoriteten ansåg icke någon ogiltighetsanledning styrkt.
    Svek. Innebörden av det civilrättsliga svekbegreppet kan belysas av NJA 1945 s. 351 och 1948 s. 537 samt SvJT 1947 rf. s. 20, vilka röra tillämpning av strafflagens bestämmelser om bedrägeri och bedrägligt beteende.
    Bristande förutsättningar. I NJA 1945 s. 94 ha domstolarna dömt till återgång av ett fastighetsköp under åberopande av bristande förutsättningar hos säljaren. Fastigheten hade sålts på villkor att säljaren för obegränsad tid skulle behålla ett till fastigheten hörande mot annan fastighet gällande servitut. Ett förbehåll av detta slag saknar giltighet. Då förbehållets rättsliga giltighet för säljarenvarit en väsentlig förutsättning vid avtalets ingående och då köparen måste antagas hava insett förbehållets betydelse, ansågs avtaletej bindande för säljaren. HRn hade formulerat sin dom i anslutningtill LASSENS subjektiva förutsättningslära medan överinstanserna föredrogo den gängse mera neutrala formuleringen, som väl närmastär avsedd att täcka en objektiv förutsättningslära i USSINGS utformning. Denna formulering är emellertid såtillvida otillfredsställandesom det uppenbarligen icke kan vara meningen att det i domenupptagna ogiltighetsrekvisitet — att förutsättningen är väsentlig ochdess väsentlighet synbar — ensamt skall vara tillräckligt. Den objektiva förutsättningslärans allmänna regel ger blott anvisning på ettområde, inom vilket man ytterligare måste pröva om i ett visst falltillräcklig anledning föreligger att tillerkänna förutsättningen relevans, vare sig nu fallet kan rubriceras såsom ett typfall eller måstebedömas individuellt. Jfr USSING, Aftaler 3, s. 457 ff., särskilt s. 467 ff.Detta påpekas också av HD i NJA 1949 s. 134, vartill förf. strax återkommer.
    Det nu refererade fallet, som diskuterats av A. WIBERG i TSA 1946s. 134 ff. och av BENCKERT i Festskrift till Ekeberg s. 80 f., gälldevillfarelse om innehållet i gällande rätt. Denna typ av villfarelse återkom i NJA 1948 s. 244, där ett arvskifte, som grundade sig på oriktig

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 587förutsättning om en deltagares arvsrätt, förklarades icke gällande.Jfr ett vid HovRns dom fogat yttrande med utförliga hänvisningar tilllitteratur och rättspraxis.
    I det nyss nämnda fallet NJA 1949 s. 134 avsåg förutsättningen något annat än innehållet i gällande rätt. En konsumtionsförening entledigade en affärsföreståndare och träffade därvid en överenskommelse med denne, varigenom han mot erhållande av en förtidspension förband sig att icke öppna »med föreningen konkurrerande öppen affär» inom dess verksamhetsområde. Föreståndaren öppnadeemellertid en butik strax utanför verksamhetsområdet och levereradedärifrån efter beställning varor till kunder inom verksamhetsområdet.HD:s majoritet fann sig icke kunna tolka avtalet så att detta skullevara förbjudet. Däremot fann man utrett, att föreningens representanter vid avtalets ingående icke tänkt sig att någon annan form för konkurrens inom verksamhetsområdet fanns än bedrivande av rörelse i öppen butik, och att de icke skulle ha inlåtit sig på överenskommelsen »därest de räknat med ett sådant förfarande» av föreståndaren som det varom i målet var fråga, ävensom att föreståndarens representant insett detta (om denna detalj se nedan s. 595). På grund härav ansågs avtalet numera ej bindande för föreningen. De kortfattade ordalagen ge rum för någon tvekan om vad som ansetts utgöra förutsättningens innehåll. En möjlighet är att föreningens representanter förutsatt, att ingen annan konkurrensform fanns än den i avtalet nämnda, och att sålunda avtalet förbjöd all konkurrerande affärsrörelse. En annan kanske sannolikare läsart är att föreningens representanter förutsatt, att föreståndaren faktiskt icke skulle bedriva någon form av konkurrerande affärsrörelse. Det skulle emellertid föra för långt att här diskutera innebörden i denna distinktion och frågan om dess ev. betydelse. Av intresse är att förutsättningens bristande (eller oriktighet) gjorde avtalet »numera» ogiltigt, d. v. s. för framtiden befriade föreningen från att utge förtidspensionen. Jfr USSING,Aftaler3, s. 481 f., där det understrykes att total ogiltighet icke är den enda påföljden av att en relevant förutsättning brister eller visar sig vara oriktig.
    Här må också anmärkas NJA 1949 s. 427: Två makar hade samtidigt upprättat dels ett äktenskapsförord varigenom viss egendom skulle vara hustruns enskilda och, i den mån den nu tillhörde mannens giftorättsgods, genom gåva övergå till denne, dels en handling enligt vilken boet vid eventuell skilsmässa skulle delas lika, som om intet äktenskapsförord hade funnits. Då sistnämnda handling varo giltig, uppstod vid bodelning fråga om detta borde medföra att ej heller äktenskapsförordet, såsom upprättat under förutsättning att den särskilda handlingen vore gällande, skulle tillämpas. Denna fråga blev dock ej besvarad av HD.

 

    TOLKNING OCH UTFYLLNING AV AVTAL. Vissa principiella uttalanden rörande avtalstolkning föreligga från AD:s verksamhet.
    Sålunda rör ADD 1946 nr 2 tolkningen av ett uttryck i ett kollek-

 

588 KNUT RODHE.tivavtal, vilket arbetsgivarparten vid avtalets ingående använt i enlighet med ordalydelsen, medan arbetarparten med uttrycket avsett något mera än vad orden gåvo vid handen. AD ansåg att båda parter haft anledning förstå att ett missförstånd möjligen förelåge. Då det emellertid i första hand ankommit på arbetarparten, som framlagt förslaget — vilket därtill varit felaktigt avfattat — att klargöra sin ståndpunkt och icke på arbetsgivarparten att förfråga sig om den närmare innebörden i förslaget, måste arbetarparten anses bära den större skulden till att klarhet icke blivit förebragt innan uppgörelsen skedde. AD tolkade därför avtalet i överensstämmelse med arbetsgivarpartens ståndpunkt. Så också ADD 1947 nr 17. Liknande situationer förelågo i ADD 1934 nr 7, där en avtalsbestämmelse var tvetydig och vardera parten bort förstå att motparten i bestämmelsen inlade något annat än man själv gjorde, samt i ADD 1935 nr 83, där det omtvistade uttrycket också var tvetydigt men ingendera parten haft särskild anledning att förstå att motparten intog en annan ståndpunkt. I båda dessa fall tolkades avtalet mot den som framlagt förslaget. Samma princip uttalas i ADD 1947 nr 68 i följande ordlag: »Den omtvistade bestämmelsen har erhållit sin slutliga avfattning i överensstämmelse med ett av arbetsgivarparten vid avtalsförhandlingarna framlagt förslag. Denna part äger då därefter icke till tolkningen av bestämmelsen åberopa skäl, som icke låta sig förena med bestämmelsens formulering.» Jfr också ADD 1948 nr 28. Se vidare SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, s. 100 ff.
    De allmänna domstolarna röra sig på detta område icke efter alldeles samma tankebanor. Besläktade synpunkter ha dock kommit fram i en grupp fall, där en parts underlåtenhet att föra en sak på tal vid avtalets ingående medfört att avtalet tolkats mot honom.
    I NJA 1949 s. 87 hade en pråmuthyrningsfirma till sina kunder utsänt ett tryckt meddelande som innehöll uppgift om hyresvillkoren. En tid senare slöts ett muntligt hyresavtal med en av de kunder som fått cirkuläret, utan att man därvid förhandlade om villkoren. Cirkulärets villkor ansågos gälla. Likaså ansågs i NJA 1948 s. 620 den som utförde ett sågningsarbete få finna sig i att priset bestämdes efter vad som gällt föregående säsong, då han måste hava insett att motparten utgick från att så skulle bli fallet.
    En viss försiktighet iakttages dock vid tillämpningen av den angivna principen, såsom framgår av ett uttalande som gjordes inom lagrådet vid granskningen av förslaget till 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Två ledamöter framhöllo på förekommen anledning att »tryckta klausuler å ett vid beställningentill beställaren lämnat kvitto å godset icke utan vidare innefatta något av honom ingånget avtal». Se KProp 1950 nr 77 s. 44. Mottagaren avett utan stöd av certeparti utfärdat konossement torde dock få räkna med att konossementets klausuler anses avtalade mellan honom ochbortfraktaren, om ej reklamation sker, jfr NJA 1949 s. 724.
    Speciellt varsam har HD i ett fall ansett sig böra vara då det upp-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 589kom fråga huruvida en kontrahent genom passivitet blivit bunden av en skiljeklausul. I NJA 1949 s. 609 hade en säljare på en acceptskrivelse stämplat en allmän hänvisning till Mekanförbundets allmänna leveransbestämmelser. Köparen underlät att reklamera mot denna från hans synpunkt orena accept och härigenom kom avtal till stånd. Då en i nämnda bestämmelser intagen skiljeklausul icke bevisligen varitkänd för köparen, och frågan om ev. skiljeklausul överhuvud taget ej varit på tal mellan parterna, ansåg HD (dock med 3 röster mot 2), att — oavsett vilka materiella bestämmelser som genom underlåtenheten att reklamera kunde ha blivit gällande för själva avtalet — köparen likväl icke blivit bunden av skiljeklausulen ifråga.
    Vid tolkningen av ett kollektivavtal spelar formkravet en viss roll. I ADD 1948 nr 79 heter det: »Om än ordalydelsen ej ensamt är avgörande, måste dock — i beaktande särskilt av den i 1 § kollektivavtalslagen upptagna fordran på skriftlig form — stränga krav ställas på bevisning som åberopas till stöd för att en bestämmelse, som är i sig klar, skall tolkas på annat sätt.»
    Sistnämnda fråga kommer igen i en annan variant i NJA 1945 s. 711. Här tvistades om huruvida uttrycket »giftorätt» i ett aktiebolagsår 1921 antagna bolagsordning avsåg allenast giftorätt enligt äldre GB eller även giftorätt enligt nya GB. Underinstanserna förklarade att anledning saknades till antagande att med stadgandet avsetts att göra skillnad mellan giftorätt enligt äldre lag och giftorätt enligt ny lag. HD fann sig böra korrigera uttryckssättet därhän att stadgandet »måste tolkas» på angivet sätt. Detta förefaller att vara en erinran att avsikten hos dem som antagit bolagsordningen icke ensam får tillmätas betydelse och att sålunda en objektiv tolkningsmetod kan vara påkallad beträffande en dylik handling som dels är formbunden, dels skall vara rättesnöre för en icke på förhand bestämd grupp av personer. Se OLSSON, Aktieförvärvares rätt i förhållande till bolaget, Hfors 1949,s. 182 ff.
    Jfr också NJA 1948 s. 768 om formkravets betydelse vid tolkning av testamente.
    En annan tolkningsfråga var uppe i NJA 1945 s. 107. Här ansåg sig RRn tvungen att åberopa skuldebrevslagen 8 § för att komma ifrån en mindre tilltalande men efter ordalagen ofrånkomlig tolkning aven klausul i ett skuldebrev. Överinstanserna tolkade klausulen utöver bokstaven och undgingo därmed omvägen över nämnda §. Jfr NJA 1941 s. 150.
    AD 1946 nr 66. I ett kollektivavtal stadgades viss uppsägningstid förde enskilda arbetsavtalen. Härefter tillades: »Bestämmelserna i de föregående styckena betaga icke arbetsgivaren hans rätt att vid onykterhet eller oärlighet omedelbart avskeda anställd. » Vid en tvist huruvida omedelbart avskedande kunde vara tillåtet i ett här ej nämnt fall fann AD det tydligt att denna reglering endast tog sikte på vad som erfarenhetsmässigt kunde anses vara någorlunda normalt förekommande. »Vid avtalsslutet har man ju icke kunnat förutse alla de

 

590 KNUT RODHE.växlande situationer, verkligheten kan erbjuda, och man har säkerligen icke heller åsyftat att bindande reglera även fall, vilka klart framstå som överraskande undantag från det normala. Där bör rimligen större frihet från ordalydelsen vara tillåten och det avgörandebli hänsyn till vad avtalsbestämmelsen enligt sin andemening vill uppnå. Det är då uppenbart, att en anställd kan tänkas genom något handlingssätt tillfoga sin arbetsgivare mycket större skada eller olägenhet eller i långt högre grad svika dennes förtroende än vad som i allmänhet sker när en anställd gör sig skyldig till onykterhet eller oärlighet. Här föreligger just ett sådant fall.»
    NJA 1945 s. 35 rör tolkning av ett mot språkbruket ifyllt formulär.
    I NJA 1948 s. 704 ansåg HD att ett avtal »icke med erforderlig tydlighet» gav vid handen, att redan ett visst förfarande skulle medföra tillämpning av en vitesbestämmelse.
    Frågan om ett avtal borde utfyllas med hjälp av sedvana har varit uppe i några fall. I NJA 1948 s. 799, ansågs en i byggnadsämnesindustrien sysselsatt, av kollektivavtal obunden arbetare skyldig att iakttaga en veckas uppsägningstid. Det hade i målet utretts, dels att i kollektivavtal merendels en uppsägningstid av en vecka brukade stadgas, dels att bestämmelse om en veckas uppsägningstid intagits i det för byggnadsämnesindustrien gällande riksavtalet. Utgången blev en annan i NJA 1948 s. 701 (jfr nedan s. 614), där domstolarna icke ville utfylla ett fraktavtal med en friskrivningsklausul, intagen i de inom fraktförarens bransch antagna allmänna bestämmelserna. Jfr också NJA 1949 s. 609, behandlat ovan s. 589. Se om detta problem även NIAL, Annonsavtalet, s. 13 ff.

 

    JÄMKNING AV OBILLIGA AVTAL. NJA 1948 s. 138 kan sägas vara en milstolpe i den svenska avtalsrättens utveckling. Lagstiftaren har under det senaste halvseklet i allt större utsträckning infört tvingande rättsregler i rättssystemet. Å andra sidan ha domstolarna — bortsett från de så småningom i AvtL 36—38 §§ reglerade fallen — i princip icke ansett sig befogade att åsidosätta ett avtalsvillkor utan uttryckligt stöd av en tvingande lagbestämmelse. Man har emellertid nödgats konstatera, att det är svårt för lagstiftaren att, utan att alltför mycket klavbinda utvecklingen, täcka alla de fall då en tvingande lagbestämmelse kan vara eller komma att bliva erforderlig. Lagstiftaren har därför funnit anledning att komplettera de i olika lagar befintliga tvingande specialbestämmelserna med generalklausuler, som överlämna åt domstolarna att, vid sidan av de i lag särskilt reglerade fallen, jämka eller åsidosätta en avtalsbestämmelse, som strider mot god sed eller eljest är uppenbart obillig. Början gjordes år 1915 med lagen om avbetalningsköp 2 § 2 st., härpå följde år 1927 försäkringsavtalslagen 34 år 1936 skuldebrevslagen 8 §, år 1939 den nya 43 § i nyttjanderättslagens hyreskapitel och slutligen år 1949 lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar 9 §. Den första av dessa generalklausuler var en nyhet som knappast kunde läggas till grund för ett analogislut; numera är antalet dylika klausuler så stort att man — i anslutning till

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 591vissa uttalanden i skuldebrevslagens förarbeten — kan tala om en allmänt accepterad princip att otillbörliga avtalsvillkor kunna jämkas eller lämnas utan avseende. I det föreliggande rättsfallet — där Kronan hade den tvivelaktiga äran att bestå åskådningsmaterialet — har HD veterligen för första gången tillämpat denna princip utan stöd avnågon av de nämnda generalklausulerna, nämligen på ett arrendeavtal.
    I NJA 1948 s. 163 tillämpades skuldebrevslagen 8 § på ett skuldebrev som en fastighetsägare lämnat en mäklare i samband med att denne erhöll ensamförsäljningsrätt till fastigheten. Denna såldes sedermera utan att mäklaren medverkat vid försäljningen eller eljest anvisat någon spekulant eller överhuvud satt sig i förbindelse med säljaren angående någon verksamhet för att få fastigheten såld. Det ansågs med hänsyn härtill och omständigheterna i övrigt otillbörligt av mäklaren att överhuvud taget åberopa skuldebrevet. Se också NJA 1945 s. 107, anmärkt ovan s. 589.
    I NJA 1947 s. 107 jämkades en obillig klausul i ett hyresavtal under åberopande av NyttjL 3: 43. Det ansågs däremot icke erforderligt att jämka den i och för sig orimligt höga hyran, då jämlikt hyresregleringslagen en lägre grundhyra redan fastställts för lokalerna. Det må antecknas att HovRn fann ockerrekvisiten uppfyllda och åberopade detta som stöd för att förändra avtalet; en nybildning som HD tydligen ansåg överflödig. Jfr om sistnämnda problem USSING, Aftaler3, s. 149.
    Yrkanden om jämkning av vitesbelopp hava ogillats i NJA 1948 s. 268 och 572. Däremot ger NJA 1946 A 1467 exempel på en synnerligen kraftig jämkning, då ett högt vitesbelopp utsatts för varje kontraktsbrott och ett stort antal sådana brott ägt rum i ett sammanhang. Jfr också NJA 1948 s. 704.
    Ett yrkande om jämkning av förverkandeklausul ogillades i NJA 1946 s. 450. I NJA 1947 s. 215 och 267 var det fråga om förverkande av handpenning med karaktär av Reugeld (jfr SvJT 1946 s. 41, alt. 3). Det ansågs att beloppet av Reugeld kunde jämkas, visserligen icke jämlikt avtalslagen 37 § men väl jämlikt grunderna för detta lagrum. Avtalslagens motiv betona, att 36 och 37 §§ icke avse Reugeld och uttala därjämte att jämkning av Reugeld icke synes böra komma ifråga (se bet. 1914 om avtal s. 152 f. och 155). Denna ståndpunkt har HD alltså nu avvisat. Se om dessa mål vidare KARLGREN i Festskrift till Ekeberg s. 302 ff.
    Förbudet i AvtL 37 § 2 st. mot förbehåll om förverkande av pant eller annan säkerhet har i NJA 1949 s. 744 tillämpats även vid en säkerhetsöverlåtelse, där säljaren-pantsättaren icke hade någon skyldighet att återbetala det belopp han erhållit.
    NJA 1948 s. 69 rör en fråga om jämkning (eller möjligen endast tolkning?) av en konkurrensklausul.
    I NJA 1946 s. 679 hade HD till prövning den svåra frågan om en fortlöpande, i tiden obegränsad förpliktelse borde kunna, efter lång

 

592 KNUT RODHE.tids förlopp och under väsentligen förändrade omständigheter, jämkas eller helt upphävas. Järnvägs AB Stockholm—Saltsjön hade vid försäljning av tomter i Storängen år 1904 utfäst sig att gentemot tomtköpare jämte familjer och tjänstefolk hålla vissa bestämda biljettpriser. Bolaget gjorde i målet gällande att biljettpriserna ej kunde genom avtalet hava bestämts för all framtid och att kostnadsökningarna nu blivit så stora, att bolagets förpliktelse upphört. HD förkastade med 3 röster mot 2 bolagets ståndpunkt. De två ledamöter som dikterade domen föredrogo att dölja sina åsikter bakom den intetsägande frasen att bolaget ej visat något förhållande som kunde befria bolaget från dess skyldighet. Den tredje ledamoten i majoriteten åberopade, att utfästelsen skett i samband med exploateringen av bolagets mark och att bolaget, jämväl under senare tid, dragit fördel av utfästelsen, liksom å andra sidan denna tillmätts synnerlig betydelse av dem som bosatt sig på området. Med hänsyn till dessa omständigheter kunde den försämring av penningvärdet som ägt rum sedan kontraktets tillkomst icke utgöra tillräcklig grund för att bolaget befriades från utfästelsen. De båda ledamöterna i minoritet voro ense om att penningvärdets försämring nu gått så långt, att en uppsägning av förpliktelsen borde vara möjlig. Den ene ville låta bolaget,sedan 5 år förflutit från domen, gå halva vägen upp till de för andratrafikanter gällande priserna, och efter ytterligare 10 år återstodenav vägen. Den andre intog en försiktigare ståndpunkt: han medgavbolaget att, sedan fem år förflutit från uppsägningen, vidtaga en »skälig» höjning av priserna, varom parterna borde förhandla och, ibrist på åsämjande, särskilt tvista vid domstol.
    Detta fall ligger något vid sidan av de vanliga problemen rörandeverkan av penningvärdets förändringar och lämpar sig knappast såsom utgångspunkt för generella betraktelser över detta ämne. Denomtvistade bestämmelsen innebär att en fortgående penningvärdesförsämring ger tomtägaren en allt större rabatt på biljettpriset. Attdetta skulle vara åsyftat av parterna vid avtalets tillkomst är väl rättosannolikt — vid 1900-talets början tänkte man för övrigt föga påmöjligheten av en allmän penningvärdesförsämring. Snarare har manåsyftat att ge tomtägaren ett skydd mot att järnvägsbolaget skulle utnyttja sin monopolställning till isolerade prishöjningar.
    Se vidare RODHE, Om jämkning av kontrakt på grund av ändrade förhållanden, i Förhandlingarna vid 1951 års nordiska juristmöte.
    NJA 1948 s. 564 avser frågan om verkan av en i samband med tillkomsten av allmän flottled träffad överenskommelse mellan flottningsföreningen och strandägare varigenom en engångsersättning betalats för all skada och olägenhet, som under all framtid kunde uppstå. Vattenlagens bestämmelser anses innebära att vattendomstolsbeslut i ersättningsfrågan endast har begränsad rättskraft, i det att beslutet icke utgör hinder för en framtida prövning av anspråk på ersättning för skador, som ej förutsetts vid tiden för beslutet eller vilka bliva större än då beräknats. I mål om fastställelse av en över-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 593enskommelse av nyss nämnt slag diskuterades om överenskommelsen och en ev. fastställelse av denna kunde ha vidsträcktare verkan än ett domstolens beslut. I diskussionen åberopades avtalslagens 33 §.
    PACTA TURPIA. Verkan av ett köp till otillåtet pris belyses av NJA 1947 s. 137. För att klarlägga problemet kan det vara skäl att analysera de olika situationer som kunna uppstå vid ett dylikt köp.
    a) Ingendera parten har ännu fullgjort sin prestation.
    Säljaren kan ej tvingas leverera till högsta tillåtna pris, se NJA 1921 s. 373. Enligt ALMÉN, Köp3, Tillägg till § 1 not 33 b, kan han däremot tvingas leverera till det avtalade priset, om köparen vill betala detta. Belägg härpå saknas dock i rättspraxis. Observera att hyresregleringslagen ger en annan lösning: hyresvärden är skyldig att fullgöra sin prestation mot det lagligen tillåtna vederlaget.
    Köparen å sin sida lär väl ej kunna tvingas att mot varans erhållande utge det avtalade priset, men förmodligen kan säljaren, om han så önskar, avstå från överpriset och därigenom hålla fast köparen vid avtalet. Frågan synes ej vara avgjord i praxis.
    b) Varan är levererad men köpeskillingen ej betald.
    Köparen kan tvingas betala högsta tillåtna pris men ej mer, se NJA 1921 s. 373 och 1922 A 184. Köparen kan ej tvingas att i stället återställa varan, se 1921 års avgörande.
    c) Köpeskillingen är betald men varan ej levererad.
    Enligt Alméns nyss anförda uttalande skulle säljaren kunna tvingas att leverera.
    d) Båda de avtalade prestationerna äro fullgjorda. Säljaren kan enligt NJA 1947 s. 137 ej tvingas att betala tillbaka överpriset. Att regeln skulle förutsätta ond tro hos köparen antydes ej. Jfr NJA 1926A 121 (fraktavtal) och SvJT 1923 rf. s. 74. Även här ger hyresregleringen en annan lösning: hyresvärd som uppburit för högt belopp måste betala tillbaka det överskjutande beloppet.
    Det har emellertid förekommit att köparen på en annan väg fått kompensation för det frivilligt erlagda överpriset, nämligen så att han i mål om ansvar mot säljaren för prisöverträdelsen fått sig tilldömt ett skadestånd av denne, motsvarande överpriset. Se DAHLIN & DAHL GREN, Prisregleringslagen och priskontrollen, s. 72 f. Måhända betyder 1947 års avgörade att dylikt skadestånd icke skall givas.
    Se i detta ämne vidare WIEDESHEIM-PAUL i SvJT 1945 s. 724 samt USSING, Aftaler3, s. 223 ff.
    NJA 1949 s. 589 visar att den omständigheten att en försäljning av egendom från ett tyskägt företag skett i uppenbar avsikt att undgå en väntad och kort efter försäljningen utfärdad lagstiftning om skingringsförbud icke i och för sig föranledde att försäljningen var ogiltig. Däremot prövade domstolarna om försäljningen var gjord för skens skull eller icke.
    NJA 1947 s. 267. A, som icke själv kunde erhålla tillstånd att förvärva en fastighet, ordnade ett köp med en bulvan såsom köpare. Säl-

 

38—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

594 KNUT RODHE.jaren var medveten om att det rörde sig om ett bulvanköp. A ångrade sig någon dag senare och påfordrade att affären icke skulle fullföljas. Han ansågs berättigad att återfordra erlagd handpenning, oavsett att denna enligt avtalet skulle vara förverkad om tillstånd till köpet icke erhölles.

 

    HANDLANDE FÖR ANNANS RÄKNING. Fullmakt. Reglerna om fullmäktigs behörighet skola skydda tredje man som i förlitan på de fakta som konstituera behörigheten träder i förbindelse med fullmäktigen. Men skall skyddet ges även om tredje man saknar kännedom om dess fakta, t. ex. därför att fullmäktigen ej visat upp en fullmakt som han faktiskt innehar? ALMÉN, Avtal, 16 § vid not 9—10, lämnar frågan öppen, dansk rätt tycks vara benägen att ge tredje man skydd, se USSING, Aftaler3, s. 298, medan tysk rätt synes stå på motsatt ståndpunkt, se ALMÉN, a. st. not. 9.
    Om fullmäktigen utfärdar en skriftlig handling undertecknar han den normalt »N. N. genom X». Men antag att han endast skriver huvudmannens namn. Tredje man som mottager ett dylikt brev eller telegram ser icke att rättshandlingen avgivits genom fullmäktig, än mindre att denne hade behörighet. Skall man här skydda tredje man och alltså anse huvudmannen bunden av en rättshandling inom behörighetens gränser? I NJA 1947 s. 302 hade en person, vilken — enligt vad som fick antagas — innehade en fullmakt som gav honom behörighet att utkvittera annans medel men ej hade befogenhet att använda fullmakten, skrivit den andres namn på postanvisningar, lyft medlen och gjort av med dem. Om huvudmannen icke bundits gentemot postverket, hade fullmäktigen medelst förfalskning bedragit sig till medlen från detta. Om åter huvudmannen bundits, hade fullmäktigen förskingrat medlen från denne. Fyra ledamöter av HD valde den förra lösningen, en ledamot den senare. Ifråga om ställningsfullmakt synes däremot reservantens mening vara erkänd, se NJA 1924 s. 458 och 1934 s. 385. Jfr i detta sammanhang också NJA 1947 s. 634.
    Fullmakt att föra dödsbodelägares talan vid arvskifte ansågs i NJA 1948 s. 359 under föreliggande omständigheter icke innefatta behörighet att godkänna ett på grund av försummad bevakning ogiltigt testamente. Bank, som var behörig att mottaga hyror för en fastighet, ansågs i NJA 1946 s. 146 behörig att mottaga en vid hyreslikvid framställd reklamation i anledning av fel i en lägenhet.
    Den ställningsfullmakt, som tillkom vice värden för en fastighet, ansågs i SvJT 1946 rf. s. 78 innefatta behörighet att samtycka till överlåtelse av lägenheten.
    Jfr även NJA 1946 s. 338 och 1949 s. 46, som behandlas nedan s. 616.
    Från ställningsfullmakt bör skiljas den fullmakt som gives genom att huvudmannen vid upprepade tillfällen tolererar att ombudet sluter avtal. Ett exempel härpå ger ADD 1949 nr 41. Jfr NILSSON-STJERNQUIST, Föreningsfirmans funktion, s. 36 f.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 595

SvJT 1948 s. 186 (I—III). A förvaltade en jordbruksfastighet försin i Amerika boende broder B. Mot B riktades krav dels från en leverantör, som till A sålt frö och en drivrem (I), dels från borgensmännen å ett av A i eget namn upptaget banklån som använts förgårdens behov (II), dels från en borgensman å ett av hushållningssällskapet för gården beviljat täckdikningslån (III). HRn hade bifallit alla tre kraven under åberopande av att varorna, resp. lånebeloppen kommit gården till godo. Det är emellertid vedertagen uppfattning att den omständigheten att B haft nytta av ett av A i eget namn ingånget avtal icke är tillräcklig för att göra B jämte A betalningsskyldig (HELLNER, Obehörig vinst, s. 350) och i överensstämmelse härmed ändrade HovRn domen i fallet II och ogillade kravet mot B. Vad åter beträffar fallen I och III fastställes domarna. HovRn synes alltså i dessa fall ha ansett att A handlat i B:s namn — enligt Hellner a. st. synas domstolarna vara benägna att på ganska lösa grunder antaga att en intressent, som står bakom den som formellt ingår ettavtal, är att anse som den verklige kontrahenten. En reservant i HovRn intog en strängare ståndpunkt och ville ogilla käromålen I och III då det ej styrkts att A motparterna veterligen handlat å B:s vägnar. Om man med HovRns majoritet anser att A handlat i B:s namn, kunna käromålen bifallas antingen därför att A haft ställningsfullmakt och handlat inom ramen för sin därav följande behörighet, eller också, jämlikt HB 18:3, oaktat behörighet saknats, därför att A:s handlande länt huvudmannen till nytta. Formuleringen av HRns av HovRn fastställda domar är väl närmast förenlig med det sistnämnda alternativet. Är detta HovRns mening, skulle A alltså icke ansetts ha ställningsfullmakt vare sig att köpa frö och en drivrem eller att upptaga avdikningslån. Domarna äro emellertid så oklara, att förf. icke vill utesluta möjligheten att ställningsfullmakt ansetts föreligga, åtminstone i fallet I.
    NJA 1949 s. 134. A, som var ansluten till en personalorganisation, förde förhandlingar med sin arbetsgivare genom en tjänsteman hos organisationen, vilken icke ägde behörighet att avsluta uppgörelse i saken. Likväl ansågs med hänsyn till särskilda föreliggande omständigheter det böra tillräknas A att förhandlaren insett visst förhållande. — Om verkan av förhandlares onda tro jfr de vid 1800-talets slut vanliga tvisterna angående muntliga inskränkningar i skogsavverkningsrätter som skriftligen upplåtits till norrländska trävaruföretag, se NJA 1899 s. 473 och 1900 s. 319 med hänv. Jfr vidare NJA 1928 s. 44.
    En fullmäktig, som slutit avtal inom ramen för sin behörighet, har — i motsats till en kommissionär — icke något ansvar för det sätt på vilket huvudmannen fullgör avtalet. I NJA 1947 s. 82 ansågos emellertid två auktionsförrättare skadeståndsskyldiga gentemot köparen av en med smittosam kastning behäftad ko, då de underlåtit att vid auktionen upplysa om att smittosam kastning förekommit hos den utbjudna kreatursbesättningen och de därigenom vållat fara för sjuk

 

596 KNUT RODHE.domens spridning inom köparens besättning. Att auktionsförrättarna sålt i sitt eget namn ansåg HD:s majoritet vara utan betydelse;därmed är sagt att regeln gäller också för fullmäktige. Något egentligt undantag från huvudregeln föreligger dock ej, då ansvaret kan betecknas såsom utomobligatoriskt (jfr nedan s. 608).
    I ADD 1949 nr 12 har AD under säregna omständigheter ansett ett moderbolag hava handlat såsom behörig fullmäktig för ett dotterbolag, ehuru moderbolaget handlat i eget namn och icke haft någon fullmakt.
    Kommission. Frågan om tredje man i ett av kommissionslagen icke reglerat kommissionsförhållande får fordringsrätt mot kommittenten beröres i SvJT 1948 s. 186 (II), refererat ovan s. 595.
    NJA 1946 s. 378 och 1948 s. 5 avse inköp av fastighet i eget namn för annans räkning. Det är icke klarlagt huruvida domstolarna vid fastighetsköp tillämpa den för köp av lös egendom i kommissionslagen 53 § fastslagna regeln att huvudmannen genast blir ägare eller om man anser att kommissionären blir ägare till fastigheten, ehurumed skyldighet att övelåta den till huvudmannen. Se härom NILSSON STJERNQUIST, Föreningsfirmans funktion, s. 65 ff. Stjernquist hävdar, att tendensen i rättspraxis skulle gå i den riktningen att man ansåge huvudmannen även vid fastighetsköp direkt bli ägare. Till stöd för detta åberopas särskilt NJA 1943 s. 86, där HD:s domslut otvivelaktig stöder Stjernquists tes — huvudmannen förklarades för ägare och kommissionärens lagfart undanröjdes — men där domskälen och vissa i referatet givna notiser rörande finsk rätt, som väl icke meddelats alldeles utan skäl, tala i motsatt riktning. De ovan angivna fallen från 1946 och 1948 kunna måhända förenas med båda alternativen, ehuru förf. är mera benägen att se dem såsom stridande mot Stjernquists tes.
    Bulvanförhållande. Den just nu diskuterade frågan återkommer beträffande bulvanförhållanden i NJA 1949 s. 757. A innehade en fastighet såsom bulvan för en förening. Denna lät uppförabyggnader på fastigheten. Skulle dessa anses tillhöra föreningen eller A? Då rättsfallet till övervägande del bör ses ur sakrättsliga aspekter, vill förf. emellertid ej gå närmare in på de däri uppkomna frågorna. Jfr STJERNQUIST, a. a. s. 68 f.
    NJA 1947 s. 647 har behandlats i SvJT 1948 s. 493. Se härom ytterligare STJERNQUIST, a. a. s. 87 ff. och 98 ff.
    Se vidare NJA 1947 s. 267 och 1949 s. 589, anmärkta ovan s. 593. 1947 års fall behandlas av STJERNQUIST, a. a. s. 73 f. Jfr slutligen ADD 1949 nr 17 och 28.

 

    TREDJEMANSAVTAL. NJA 1946 s. 15. Ett bolag hade anställt två försäljare A och B med var sitt distrikt. Enligt likalydande avtal som bolaget slutit med A och B var för sig hade dessa personer vissa skyldigheter mot varandra i händelse en av den ene gjord försäljning borde hänföras till den andres distrikt. På grundval härav dömdes A på talan av B att till denne utgiva vissa belopp.

 

Jfr också NJA 1949 s. 119 (meningsskiljaktigheten i HD).
    Se vidare NJA 1945 s. 577, anmärkt nedan s. 606.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 597    TVÅNG ATT SLUTA AVTAL. En offentlig anstalt är i stor utsträckning skyldig att prestera på den enskildes begäran, se H STRÖMBERG, Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare, s. 123 ff. Däremot föreligger det i regel icke i privata förhållanden någon skyldighet att sluta avtal. Det finnes emellertid i nutidens rätt en tendens att antaga, att den som har ett faktiskt monopol är skyldig att sluta avtal med den som så önskar. Såsom uttryck för denna tendens kan man se NJA 1948 s. 513, där en fackförening ålades att såsom medlem intaga en person, vilken utan medlemskap icke kunde erhålla arbete inom sitt yrke. Se härom SVEN NEGÅRD i SvJT 1950 s. 31 ff., samt SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, s.80 f. Jfr också NJA 1946 s. 695: Ett kraftaktiebolag ålades att meddela en person entreprenörsrätt för arbeten å bolagets installationsnät. Se vidare USSING, Aftaler3, s. 98 f., ARNHOLM, Alminnelig avtalerett,s. 178 ff. och NIAL, Annonsavtalet, s. 29 ff.

 

    BORGENÄRSMORA. NJA 1948 s. 614. Om en borgenär vägrar mottaga betalning kan gäldenären nedsätta beloppet, men om han icke gör detta medför det härigenom uppkommande dröjsmålet ingen påföljd för honom. Så snart borgenären ångrar sig och kräver betalning, måste dock gäldenären omedelbart betala för att icke själv komma i mora.

 

    PÅFÖLJDER AV ICKE-UPPFYLLELSE. Prisnedsättning. Obligationsrättens nu gällande regler ha utbildats under ett samhällsekonomiskt system, där fri prisbildning i de flesta fall rått. Sedan ett årtionde är situationen en annan och det förefaller icke osannolikt att den nu genomförda priskontrollen kommer att bibehållas underöverskådlig tid. Detta förhållande ställer obligationsrätten inför åtskilliga nya problem. Ett tillspetsat exempel härpå ger NJA 1949 s. 381. A hade åtagit sig spedition av fisk för B:s räkning. Han missskötte emellertid uppdraget med påföljd att fisken anlände till B i sämre skick än som bort vara fallet. Fisken var dock ej sämre än att B kunde sälja den till högsta tillåtna pris. Skulle A gå fri från påföljd, eller skulle B erhålla ekonomisk gottgörelse genom avdrag på det i speditionsavtalet betingade vederlaget eller genom skadestånd?Härom rådde mycket delade meningar; HovRn och den ledamot av HD som kom att bestämma domens avfattning ansågo att avdrag kunde få ske.
    Skadestånd. Om skadeståndsskyldighetens omfattning se NJA 1949 s. 87, anmärkt nedan s. 609.
    Dröjsmålsränta. NJA 1947 s. 476. Då lagfartsstämpel restituerades av den anledningen att transport å fånget senare lagfarits och stämpelbelagts, skulle ränta utgå från den tidpunkt, då beloppet inbetalats, oavsett att rätt till restitution uppkommit först då trans-

 

598 KNUT RODHE.portfånget lagfarits. Jfr LJUNGMAN, Om skattefordran och skatterestitution, s. 150 ff.
    NJA 1947 s. 373. Å gatumarksersättning skulle endast utgå 5 % ränta från stämningsdagen.
    SvJT 1945 rf. s. 35. Ränta skulle icke utdömas vid värdekonfiskation. Se T. STRÖMBERG, Om konfiskation som brottspåföljd, s. 242 f.
    Vite. NJA 1947 s. 4. En reversklausul av innehåll att viss ersättning skulle utgå om ett lån inbetalades i förtid ansågs tillämplig oavsett om lånets omplacering på grund av rådande ränteläge föranledde förlust för långivaren eller icke.
    ADD 1945 nr 57. Skadestånd kunde ej utdömas vid sidan av ett i kollektivavtal utfäst vite (högre belopp än vitet ej yrkat). Kollektivavtalslagens regler om nedsättning av skadestånd ansågos ej tillämpliga på vitet.
    NJA 1948 s. 268. Den som utfäst vite kan undgå att erlägga detta om han av force majeure hindrats att uppfylla den prestation vitet skall säkerställa.
    NJA 1948 s. 572 och 581 ge exempel på tillämpning av vitesbestämmelser i föreningsstadgar.
    Mot vem kan påföljden göras gällande? Hävdvunnen uppfattning torde vara att talan om skadestånd för icke-uppfyllelse endast kan riktas mot gäldenären, icke direkt mot hans medhjälpare. Jfr HASSELROT, Handelsbalken, VII s. 1341 och 1344, samt USSING, Dansk obligationsret, Alm. del3, s. 135. HD synes emellertid icke betrakta detta såsom någon allmängiltig regel. I NJA 1947 s. 21 (nedan s. 613) och 1949 s. 289 (nedan s. 614) har HD sålunda ansett talan direkt mot en självständig medhjälpare vara möjlig. I NJA 1948 s. 127 (nedan s. 611) laborerar man däremot med den konstruktionen att gäldenären till borgenären överlåter sin rätt mot den självständige medhjälparen.

 

    FORDRANS UPPHÖRANDE. Betalning. SvJT 1946 rf. s. 2 demonstrerar den vedertagna principen att den som har flera förfallna skulder till samma person äger rätt att vid betalning av ett belopp som icke täcker alla skulderna på yrka att betalningen skall avräknas på en viss skuld — här ville gäldenären hellre betala böter än restförda skatter. Jfr NJA 1881 s. 314, 1895 s. 177 och 1944 s. 536. Om gäldenären icke vid betalningen träffat något val, har borgenären valrätt, ehuru han knappast behöver ge något besked genast om sin ståndpunkt, se NJA 1882 s. 6, 1883 s. 186, 1923 s. 281 och 1944 s. 536, jfr också NJA 1931 s. 613. Ett undantag från huvudregeln utgör på sätt och vis det fallet att gäldenärens konkursbo betalar genom kvittning i konkursen. I denna situation skall avräkning ske först på betalningsmottagarens oprioriterade fordran innan avräkning skerpå prioriterad fordran; man kan säga att det här är betalningsmottagaren som från början har valrätt. Se NJA 1902 s. 283 samt SvJT 1921 rf. s. 20 och 1922 rf. s. 67.
    Betalning genom nedsättning i allmänt förvar godtogs i ett fall då

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 599en fastighetssäljare utsatts för krav på förmedlingsprovision från två olika mäklare, se SvJT 1947 rf. s. 24.
    I NJA 1948 s. 828 gav HD en nödfallslösning för en situation då vissa pretendenter på nedsatt belopp icke kunde instämma de andra, två nationaliserade estniska banker och estniska sovjetrepubliken.
    Nedsättning enligt 1927 års lag får icke förblandas med nedsättning enligt nyttjanderättslagen 3:22. Enligt det senare lagrummet kan en hyresgäst av förfallen hyra nedsätta så stort belopp som han anser sig vara berättigad att avdraga på hyran. Hyresvärden äger ej lyfta detta belopp utan stöd av hyresgästens medgivande eller lagakraftvunnen dom; han kan å andra sidan genom att inom tre månader visa att han träffat överenskommelse med hyresgästen eller instämt denne hindra att beloppet går honom ur händerna. Nedsättningen medför att hyresrätten ej förverkas på den grund att det nedsatta beloppet ej erlagts till hyresvärden. Men om hyresgästen icke gör gällande att han har någon motfordran, måste han akta sig för att nedsätta enligt nyttjanderättslagen, ty då undgår han icke förverkande; om nedsättning är påkallad måste den ske enligt 1927 årslag. Se NJA 1948 s. 614. Jfr WALIN, Allmänna hyreslagen, s. 103 f.
    Kvittning. Hinder möter icke för en arbetsgivare att mot lönkvitta fordran mot den anställde (annorlunda t. ex. i tysk rätt). Han måste emellertid då vid avlöningstillfället uttryckligen företaga en avräkning av sin motfordran, se ADD 1949 nr 67.
    Preskription. Då en arvinge lång tid efter arvlåtarens bortgång vill göra gällande sin arvsrätt uppstå en hel rad preskriptionsfrågor. Först gäller det att avgöra om själva arvsrätten är preskriberad, se härom arvslagen 9 kap. Skyldigheten att upprätta och inregistrera bouppteckning (resp. tilläggsbouppteckning) preskriberas icke, se NJA 1934 s. 293. I NJA 1945 s. 475 har HD utsagt, att skyldigheten att beediga bouppteckning icke preskriberats därför att tio år förflutit från dödsfallet; jfr FEHR, Fordringspreskription, s. 192, och HASSELROT, Handelsbalken2, II s. 208 f., där vissa äldre avgöranden i motsatt riktning redovisas. Kvar står möjligheten att preskription skulle kunna inträda tio år från bouppteckningsförrättningens avslutande, en regel som i målet uttalades av underinstanserna men till vilken HD icke fann anledning taga ståndpunkt. Slutligen uppstår fråga om och när skyldigheten för dödsbodelägare att redovisa för boets egendom preskriberas. I målet hade efterlevande make alltsedan dödsfallet omhänderhaft dödsboets egendom; HD uttalade att sådana omständigheter ej förelågo att denne make kunde undgå att avgiva redovisning för egendomen. Underinstanserna menade att även denna skyldighet preskriberades tio år efter bouppteckningsförrättningens avslutande; FEHR s. 181, HASSELROT s. 206 och KARL GREN, Kollegium i allmän obligationsrätt, II (1941) s. 169 ha ansett att tiden bör räknas från arvskifte, medan HD i detta mål föredrog att icke uttala sig därom. Det bör i detta sammanhang beaktas, att utomstående persons redovisningsskyldighet gentemot döds-

 

600 KNUT RODHE.boet preskriberas enligt vanliga regler, om vilkas innebörd dock enviss oklarhet råder (jfr NJA 1922 s. 582, 1927 s. 462, 1935 s. 5 och 1936 s. 385 samt LUNDSTEDT, Kompendium i speciell obligationsrätt,II s. 9, och KARLGREN, S. 169 och 171). Här kunna dock uppstå gränsfall då en dödsbodelägare redan före arvlåtarens död mottagit egendom till förvaltning, se HASSELROT S. 208. Även om redovisningsskyldigheten preskriberas, kvarstår dock skyldighet att utgiva egendomsom finnes i behåll in specie.
    Statens anspråk på arvsskatt preskriberas tio år från dödsfallet, även då det gäller senare yppad ny tillgång, se NJA 1946 s. 115. Jfr LJUNGMAN, Om skattefordran och skatterestitution, s. 45.
    Anspråk av en delägare i enkelt bolag mot annan delägare på grund av bolagsförhållandet är underkastat tioårspreskription i vanlig ordning, oavsett att anspråket skall göras gällande genom att likvidation och skifte påkallas, och preskriptionstiden löper även om dylika åtgärder icke ägt rum, se NJA 1947 s. 66. Jfr FEHR S. 141.
    NJA 1949 s. 119. En församling hade emottagit medel till förvaltning såsom en särskild fond, att användas till fullgörande av den byggnadsskyldighet som ålåg ett boställes arrendatorer. Mot anspråk från kyrkofonden att i samband med boställets försäljning utfå innestående medel kunde tioårspreskription ej åberopas. Anspråket har väl närmast ansetts vara ett äganderättsanspråk, i det att medlen voro under särskild benämning avskilda från förvaltarens förmögenhet, jfr NJA 1936 s. 385. Liknande synpunkter hava måhända varit avgörande i NJA 1947 s. 335.
    Utgångspunkten för tioårspreskription har varit av betydelse i några mål. Enligt bilansvarighetslagen skall talan om skadestånd anhängiggöras inom två år från det skadan timade. Om detta skett och den skadeståndsberättigade i målet gör förbehåll om rätt att kräva ytterligare skadestånd, löper tioårspreskription. I NJA 1946 s. 175 förklarades att preskriptionstiden löpte icke från det rättegångstillfälle då förbehållet gjordes utan från dagen för det utslag, varigenom målet slutligen avgjorts; det åberopades emellertid särskilt att det i utslaget gjorts erinran om förbehållet. NJA 1946 s. 80 rör ett anspråk av en fastighetsköpare på gottgörelse för en på fastigheten vilande skuld, som bort avräknas vid köpeskillingslikviden. Tioårspreskription ansågs löpa från köpet, ej från det köparen fått kännedom om skulden.
    SvJT 1945 rf. s. 24. Växelpreskription beaktades ex officio i lagsökningsmål.
    Vissa fall röra hyreslagstiftningens bestämmelse om tvåårspreskription. NJA 1946 s. 34. En hyresgäst hade accepterat en växel på ett hyresbelopp. Sedan växeln preskriberats förde hyresvärden talan enligt växellagen 74 §. Den i NyttjL 3:41 stadgade tvåårspreskriptionen ansågs ej tillämplig. — SvJT 1946 rf. s. 78. Hyresgäst överlät före hyrestidens slut lägenheten och blev därigenom, då hyresvärden utanvillkor samtyckte, fri från sina skyldigheter enligt avtalet (NyttjL

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 6013:7). Tvåårspreskription räknades från överlåtelsen. — NJA 1946 s. 573. Ej tvåårspreskription då byggnad av kronan tagits i anspråk för militärt ändamål, oavsett om avtal om ersättning träffats.
    I detta sammanhang kan man också erinra om NJA 1949 s. 738, där fråga uppstod om icke ägaren av ett vattenområde genom lång tids passivitet förlorat sin rätt att kräva borttagande av en av strandägaren uppförd brygga, som överskred vad vattenområdets ägare jämlikt vattenlagen 1: 3 var skyldig att tåla.

 

    PRESTATION SOM ICKE MOTSVARAS AV FORDRAN. Avtalsåtergång. I NJA 1948 s. 244, anmärkt ovan s. 586, uppkom fråga om återbäringsskyldighetens omfattning, då ett arvskifte förklarades ogiltigt. Anledning ansågs icke föreligga att reducera det belopp som skulle återbäras, ehuru svaranden i god tro konsumerat detta. Jfr BRAMSJÖ. Om avtals återgång, s. 167 ff., särskilt s. 218 ff., samt HELLNER, Obehörig vinst, s. 279 ff.
    Condictio indebiti. NJA 1947 s. 206. Ett landsting hade, utan att vara enligt lag skyldigt därtill, beslutat att utbetala vissa bidrag till ett vägdistrikt. Landstingets verkställande organ tolkade — icke utan sakliga skäl — beslutet oriktigt, och vägdistriktet mottog i god tro bidragen. Någon erinran från landstingets sida framställdes först sedan utbetalningarna pågått åtskilliga år. Återkrav ansågs ej befogat.
    NJA 1947 s. 634. Hustrun till en pensionstagare, vilken försvunnit från sitt hem, fortsatte att kvittera ut pensionen i hans namn. I HD rådde delade meningar i frågan om hon handlat mot bättre vetande (och sålunda skulle straffas), men alla voro eniga om att de medorätt utkvitterade beloppen skulle återbetalas.
    Se vidare NJA 1947 s. 137, anmärkt ovan s. 593.

 

B. SÄRSKILDA AVTALSTYPER.

 

    KÖP AV FAST EGENDOM. Frågan om bindande köpeavtal kommit till stånd behandlas i översikterna över sakrätten, se senast SvJT 1949 s. 32 ff.
    Tolkningsfrågor. Vad har överlåtelsen omfattat? Domstolen är enligt vedertagen uppfattning icke bunden av den beteckning, som överlåtelseobjektet erhållit i köpehandlingarna utan prövar fritt vilket område parterna avsett att överlåta. Ifråga om måttet av den bevisning som erfordras för att man skall frångå köpehandlingarnas ordalag råder måhända icke samma enighet. I NJA 1945 s. 564 ansågo två ledamöter av HD det uppenbart att ett visst till en såld fastighet hörande område avsetts icke skola ingå i köpet, medan tre ledamöter icke ansågo detta mot köpehandlingarnas ordalydelse styrkt. Jfr RODHE, Fastighetsindelningen, s. 166 f.
    NJA 1945 s. 229 rör frågan om en till tomt i stad hörande skogslott omfattats av en överlåtelse, vari endast tomten nämndes. Jfr PRAWITZ, Tomter och stadsägor, s. 27 ff.

 

602 KNUT RODHE.

NJA 1945 s. 485, 1947 s. 232 (I och II) och 1949 s. 41 ge alla belägg för HD:s benägenhet att — trots den officiella presumtionen i motsatt riktning — finna att överlåtelse av strandområde avsetts omfatta även vattenområdet utanför stranden. Se SOU 1947:38 s. 68 och RODHE, Gränsbestämning, s. 101 ff.
    Vilka mot fastighetsägaren riktade anspråk har köparen åtagit sig att slutligen stå för? NJA 1946 s. 80. En på fastighet i stad vilande friköpeskilling skulle betalas genom förhöjda tomtören under 40 år. Dessa annuiteter ansågos icke omfattade av köpekontraktets bestämmelse att köparen skulle svara för onera efter tillträdesdagen, utanhela friköpeskillingens belopp borde avräknas såsom på fastigheten vilande gäld. Jfr nedan s. 605.
    Enligt stämpelförordningen 9 § skall det presumeras att lagfartsstämpeln betalas av kontrahenterna till hälften var. Nu sålde A till B, och B transporterade inom kort köpet till C. Vid lagfart för B och C uttogs stämpel endast för C:s fång. B ansågs icke hava rätt att avfordra A halva stämpelbeloppet, se NJA 1947 s. 9.
    Hur gestaltar sig förhållandet mellan parterna under övergångstiden från det avtal om köp träffats till dess köpet slutligen fullbordats? NJA 1945 s. 170. Säljaren hann på grund av brist på arbetskraft icke före tillträdesdagen taga upp sockerbetor på hela den sålda egendomen. De kvarvarande betorna ansågos dock tillkomma säljaren.
    Jfr NJA 1947 s. 132, som rör frågan i vilken omfattning dödsbodelägare efter fideikommissarie ägde avverka skog under fardagsår som tillkom dem.
    I detta sammanhang kan även anmärkas NJA 1946 s. 638, som visar att en fastighetsägare, som fört talan om undanröjande av inteckning men under rättegången avhänt sig fastigheten, icke var behörig att fullfölja talan i målet, då han icke visat att målet det oaktat fortfarande rörde hans rätt. I NJA 1944 s. 676 blev utgången — med hänsyn till köpeavtalets innehåll — den motsatta.
    En fråga om tolkning av utfästelse i samband med försäljning av visst område till järnväg var uppe i NJA 1946 s. 538.
    Dröjsmål å köparens sida. Åtskilliga lagrum utsäga, att hävningsrätt i anledning av ett avtalsbrott icke föreligger annat än om avtalsbrottet är väsentligt. Samma ståndpunkt har i många fall intagits av rättspraxis utan stöd av lag, se t. ex. NJA 1923 s. 133, 1931 s.340, 1937 s. 495, 1938 s. 517, 1939 s. 183 och 1949 s. 640. Beträffande köparens prestation vid fastighetsköp synes dock ej denna princip vara erkänd. I NJA 1948 s. 111, där en fastighetsköpare åtagit sig att mot erhållande av köpebrev betala på viss dag, ansågs redan en obetydlig försening med betalningen ge säljaren hävningsrätt. Så också ALMÉN, PM om köp och byte av fast egendom, s. 136. Måhända ligger bakom detta uttalande den tanken att underlåtenheten att iakttaga en föreskrift som i avtalet gjorts till villkor för köpets bestånd — jfr 1947 års förslag till JB 4:5 — icke bör bedömas efter de principer som eljest tillämpas beträffande hävningsrätt.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 603

Fel i såld fastighet. Vid diskussionen av hithörande problem synes man kunna utgå från den iakttagelsen att reglerna om fel i såld fastighet i allmänhet tillämpas även på sådana fall då överlåtelsen avser alla andelar i en ekonomisk förening, vars enda funktion är att äga en fastighet. Även fall av sistnämnda typ medtagas alltså under denna rubrik. Jfr NILSSON-STJERNQUIST, Föreningsfirmans funktion, s. 103 ff.
    Faktiska fel. I NJA 1949 s. 259 gällde det att avgöra huruvida vissa arealuppgifter i en vid köpekontraktet fogad specifikation skulle anses innefatta en utfästelse av säljaren eller icke. HD:s majoritet ansåg att så var fallet och dömde säljaren att betala skadestånd. En reservant var av motsatt mening men ansåg likväl att säljaren borde få stå för följderna av sitt uttalande, då detta var culpöst och grovt oriktigt; jfr vad KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål s. 79 ff., sägerom oriktig enuntiation. Reservanten ville dock ej utdöma skadestånd utan föreskrev — då köparen ej yrkat att få häva avtalet — att köpeskillingen skulle nedsättas till fastighetens verkliga värde (alltså ej avdrag på köpeskillingen enligt vanliga regler). I NJA 1949 s. 91 har HD:s majoritet gått ett steg längre. Vid ett fastighetsköp upprättade mäklaren, såsom vanligen sker, med ledning av uppgifter från säljaren en beskrivning över fastigheten, innehållande bl. a. besked om hyresavkastningen. Före köpekontraktets underskrivande gingo kontrahenterna tillsammans igenom beskrivningen och säljaren förklarade på köparens fråga uttryckligen att uppgifterna voro riktiga. Beskrivningens uppgifter om hyresavkastningen betraktades såsom bindande för säljaren (3 röster mot 2). Jfr om dessa båda fall KARLGREN i SvJT 1950 s. 877 f.
    Rättsliga fel. Om A sålt en fastighet till B kan den senare enligt reglerna om tvesala mista fastigheten, såvida A senare säljer denna även till X och denne först söker lagfart. Om B utan att hava sökt lagfart säljer fastigheten vidare till C, svarar han gentemot C för att han vid köpet var ägare. NJA 1946 s. 773 visar att han däremot icke svarar för att C på grund av bådas underlåtenhet att söka lagfart sedermera förlorat sin rätt genom att X söker lagfart. I förhållandet mellan B och C skall sålunda förlusten träffa den som var ägare då X sökte lagfart. Den som enligt denna regel fått bära förlusten torde kunna vända sig mot A. Någon tvekan kan dock råda om C:s möjlighet att utan B:s medverkan föra talan mot A, jfr ALMÉN, PM, s. 222;NJA 1878 s. 350 och 1919 s. 59 antyda dock att detta skulle vara möjligt.
    NJA 1949 s. 640 rör bl. a. verkan av att byggnad å såld fastighet befunnits delvis ligga utanför fastighetens gräns.
    Då det gäller att avgöra huruvida säljaren skall svara för att visst område befunnits icke tillhöra den sålda fastigheten måste man förstfastställa vad som sålts. Oftast avser köpet en registerfastighet, eventuellt med tillägget »allt vad därtill hörer och lagligen tillvinnas kan» el. dyl. I andra fall avser köpet ett område på marken, bestämt anting-

 

604 KNUT RODHE.en genom angivande av vissa gränser i köpehandlingen eller genom en hänvisning till hävden. Om köpehandlingen nämner både en registerbeteckning och ett visst område kan det hända att registerbeteckningen är det primära — i så fall kan köpet i verkligheten omfatta mer eller mindre än det angivna området. Det kan också vara så att registerbeteckningen endast är sekundär; jfr NJA 1934 s. 365 (HRns ordf. contra övriga domare). Ett specialfall förelåg i NJA 1940 s. 179, där HD med hänsyn till omständigheterna ansåg köpeobjektet utgöra vad säljaren verkligen ägde på den ifrågavarande platsen, ehuru köpehandlingen hänvisade till karta som utvisade ett större område.
    Huvudregeln är att säljaren svarar för att han äger vad som sålts, men icke har något ansvar därutöver. Om han alltså sålt en registerfastighet svarar han för att han äger vad som rätteligen hör till denna, men icke för att dit hör hela det område som vid köpet hävdades till fastigheten. Om han åter sålt visst område svarar han för att han äger detta område.
    Om en registerfastighet sålts, kan emellertid säljaren utöver det ansvar som åligger honom enligt huvudregeln hava ett ansvar för att vad som sålts också motsvarar ett visst område. Härutinnan är till en början att märka, att en säljare, som vet att hävden är på det sätt oriktig att fastighetens åbyggnader helt eller delvis ligga utanför fastigheten, är skyldig att upplysa köparen därom, se NJA 1922 s. 491 och 1934 s. 365. Detta bestyrkes nu ytterligare av HovRns av minoriteten i HD gillade dom i NJA 1949 s. 640. Huruvida säljaren även eljest är skyldig att upplysa om att det till fastigheten hävdas ett område som honom veterligen icke hör dit synes bero på om in casuköparen, enligt vad säljaren vet, haft anledning att tro att detta område hörde till fastigheten, se NJA 1930 A 422 och 1933 s. 383. En säljare som icke har upplysningsplikt eller som är i god tro kan emellertid i avtalet åtaga sig ansvar för att fastigheten omfattar visst område. Huruvida ett sådant åtagande föreligger kan vara en svår tolkningsfråga. Ett åtagande av nu avsett slag ansågs med hänsyn till omständigheterna föreligga i NJA 1949 s. 640 (HD:s majoritet). Det kan tilläggas, att lagberedningen i 1908 års förslag (s. 199) ger den tolkningsregeln, att en arealgaranti icke innefattar en garanti att säljaren äger det område vars areal garanterats.
    Om hithörande problem se vidare lagberedningen i 1947 års förslag s. 219 f., där emellertid framställningen tyvärr är sådan att den lätt kan missförstås. Då det där talas om »ansvar för areal och gränser» avses förmodligen icke något annat än den till problemet om rättsliga fel hörande frågan om ansvar för gränser, d. v. s. ansvar för att säljaren äger visst område. Frågan om ansvar för areal, d. v. s. ansvar för att visst område håller uppgivet antal kvadratmeter, hör till det under annan paragraf behandlade problemet om ansvar för faktiska fel.
    Om det vid en köpeskillingslikvid befinnes, att fastigheten är gra-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 605verad av intecknad gäld till större belopp än köpekontraktet ger vid handen, skall detta såsom huvudregel endast föranleda den påföljden, att den kontanta köpeskillingen minskas i motsvarande mån. Om misstaget upptäckes först efteråt, anses köparen ha rätt att återfordra motsvarande belopp, åtminstone i den mån han nödgats betala något till inteckningshavaren (jfr NJA 1881 s. 380, 1892 s. 145 och 1917 s. 193). Med intecknad gäld likställas numera i praxis odlingslån (NJA 1930 s. 594) och premielån i Stockholms stads brandförsäkringskontor (NJA 1917 s. 476). I NJA 1946 s. 80, även anmärkt ovan s. 602, antogs detta gälla också friköpeskilling för ofri tomt i stad.
    En analog situation förelåg i NJA 1946 s. 567. Det gällde en överlåtelse av samtliga andelar i en ekonomisk förening, vars enda funktion var att vara ägare av en fastighet. Säljaren garanterade i avtalet att föreningen endast hade vissa angivna skulder. Någon balansräkning företeddes icke vid avtalets ingående. Sedermera upptäckte köparen, att balansräkningen upptog vinst med visst belopp. En dylik omständighet medför, att andelarnas ägare vid uttag av medel ur föreningen förr eller senare, dock sist vid föreningens upplösning, måste upptaga ett lika stort belopp såsom skattepliktig inkomst och alltså får betala en del av detta belopp i skatt. Saken kan uttryckas så att det med andelarna följer en latent skatteskuld. Med nuvarande skattesatser måste en klok köpare av andelarna beakta denna skuld, vilket i regel sker på så sätt att han påfordrar att ingen dylik skuld får finnas, dvs. att balansräkning icke får utvisa vinst. I förevarande fall stannade HD för att säljaren borde återbära så mycket av köpeskillingen, som svarade mot skuldens belopp. En svårighet är emellertid att fastställa detta belopp. Eftersom inkomstskatten är progressiv beror skuldens storlek nämligen helt på vilka inkomster andelsägaren har det eller de år, han gör de uttag ur föreningen, som aktualisera skulden, liksom även på vilka skattesatser som just då gälla. I förevarande fall hade köparen några år efter köpet funnit sig föranlåten att göra uttaget, och den då in concreto för honom uppkomna skattehöjningen godtogs av HD såsom uttryck för skuldens storlek. Tyvärr försvåras läsningen av rättsfallet av att det föreliggande problemets innebörd icke uppfattats riktigt, varken i partsanförandena eller i HD:s domskäl. Denna omständighet minskar väl också avgörandets värde såsom prejudikat.
    NJA 1947 s. 150 gällde den omvända situationen: en fastighetsförening hade lägre skulder än kontrahenterna vid köpet och likviden antagit. Köparen dömdes att betala av det som icke bort avräknas, ehuru han redan sålt andelarna vidare, ävenledes mot en för låg köpeskilling.
    Rådighetsfel. Till kategorien rättsliga fel i fastighet har man brukat räkna även sådana omständigheter som att byggnad uppförts i strid med gällande byggnadsbestämmelser eller att fastighetsägarens rådighet över fastigheten inskränkts genom myndighets i det särskilda fallet givna föreläggande. Dessa fall böra emellertid lämpligen, såsom

 

606 KNUT RODHE.lagberedningen gjort i 1947 års förslag till JB 4: 18, behandlas för sig, och förf. vill i anslutning till VAHLÉN använda beteckningen rådighetsfel.1
    Säljaren har enligt rättspraxis upplysningsplikt beträffande rådighetsfel men har intet ansvar om han var okunnig om dessa (se SvJT 1946 s. 42).2 Detta belyses nu ytterligare av NJA 1947 s. 1, där säljaren ansågs skyldig att lämna upplysning om ett föreläggande från yrkesinspektionen att ordna ventilation. NJA 1947 s. 680 rör frågan hur ingående upplysningar säljaren behövde lämna om ett föreläggande att inreda skyddsrum för att upplysningsplikten skulle vara fullgjord. Jfr också NJA 1949 s. 640. NJA 1945 A 249 visar att culpös okunnighet hos säljaren icke ådrager honom ansvar (jfr HovRn).
    Ofta är det så att fastigheten kan vara fullgod ur fastighetsägarens synpunkt, ehuru ett rådighetsfel föreligger, t. ex. därför att vindsrum inretts i strid med byggnadsbestämmelser. Men i andra fall motsvaras rådighetsfelet av ett faktiskt fel. Så var t. ex. fallet i NJA 1945 s. 305, där byggnadsnämnden förelagt fastighetsägaren att bygga om en skorsten som fungerade otillfredsställande. Skall man då tillämpa reglerna om faktiska fel eller de mot säljaren strängare reglerna om rådighetsfel? Lagberedningen uttalar sig i 1947 års förslag (s. 214) för den senare lösningen. I det anförda rättsfallet, där meningarna voro mycket delade, synes flertalet av HD:s ledamöter ha omfattat samma mening som lagberedningen. Enligt domen hade emellertid säljaren icke in casu haft någon upplysningsplikt, väl närmast därför att han haft anledning tro att rådighetsfelet saknade betydelse. Jfr NILSSON-STJERNQUIST, Föreningsfirmans funktion, s. 106.

 

    KÖP AV LÖS EGENDOM. Säljarens prestation. NJA 1945s. 577 avser frågan om i och i så fall i vilken omfattning säljaren aven affärsrörelse skulle gentemot köparen stå för återbäring av årsomsättningsrabatt grundad på kunders före överlåtelsen gjorda inköp.
    NJA 1945 s. 147. Då köparen enligt köplagen 16 § skall betala mot fraktsedelsduplett behöver han ej finna sig i att fraktsedeln är ställd till säljarens adress å bestämmelseorten, utan han har rätt att påfordra att den skall vara ställd till hans egen adress. Se FEHR i Nordiska juriststämman 1926 s. 142. Jfr HASLE & NEBELONG, Løsørekøb. Khvn 1949, s. 80, där avgörandet tolkats på annat sätt.

 

1 Se Vahléns ovan s. 584 omtalade inom kort utkommande bok. Den av lagberedningen och av förf. i Festskrift tillägnad Ekeberg s. 443 använda termen rådighetsinskränkningar är, såsom Vahlén framhåller, mindre lämplig om man därmed avser endast sådana inskränkningar, som en köpare icke behöver finna sig i. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att den regel, som ges i 1947 års förslag till JB 4:18 2 st., skulle utvidga rådighetsfelens område högst väsentligt i förhållande till nuvarande praxis, åtminstone om lagrummet tolkas efter ordalydelsen.

2 Lagberedningen (a. st. och s. 213 f.) föreslår att säljaren skall vara ansvarig så snart köparen är i god tro, oavsett om säljaren själv är det, och synes, ehuru med orätt, antaga att detta är gällande rätts ståndpunkt. Jfr LIND & LECH i TfR 1948 s. 352. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 607

Transportklausuler. NJA 1949 s. 129. Den som köpt varor fritt kylhus i frihamn fick betala den tull och de övriga avgifter, som måste erläggas då varorna uttogos från frihamnen. Jfr ALMÉN § 65 vid not 74 b—81.
    Prestationstiden. NJA 1948 s. 554 rör bevisbördans fördelning då säljare och köpare äro ense om att kreditköp föreligger men oense om kredittidens längd. HD:s majoritet lade bevisbördan på köparen. För de domare i målet som — i anslutning till Almén § 12 not 45 — lade bevisbördan på säljaren förelåg därjämte frågan huruvida köparens uppgifter voro så osannolika att bevisbördan ändock borde åligga denne. Jfr BOLDING, Bevisbördan, Uppsala 1951, s. 78 f.
    Dröjsmål. NJA 1947 s. 54. Underlåten reklamation medför att köparen ej ens kvittningsvis kan tillgodoräkna sig skadestånd för dröjsmålet. Jfr ALMÉN § 27 vid not 29 a. Se om målet även ovan s. 584.
    Fel i sålt gods. NJA 1946 s. 482 avser det veterligen icke förut i svensk rättspraxis (jfr ALMÉN, Rubr. till §§ 42—54, not 31) behandlade fallet att en målning befunnits icke vara målad av den person, vars signatur förekom därå. HD intog en mot säljaren sträng ståndpunkt: han fritogs från ansvar för äktheten endast därför att det styrkts (eller åtminstone gjorts sannolikt) att han vid avtalets ingående reserverat sig beträffande äktheten (annorlunda HovRn, som ansåg att ansvar förelåg blott om särskild utfästelse styrkts). Jfr NJA 1948 s. 537, där säljaren medverkat till att köparen tolkade en oklar signatur felaktigt.
    NJA 1949 s. 750. Den som köpt en personbil av märket Hudson, modell 1938, i befintligt skick, fick häva köpet då bilen befunnits vara hopsatt av delar från olika bilar av skilda märken och modeller — bl. a. hade motorn gått c:a 5 gånger längre än vägmätaren utvisade. Jfr också SvJT 1947 rf. s. 20: Säljaren av en begagnad bil hade gjort sig skyldig till bedrägligt beteende därigenom att han ändrat vägmätarens ställning.
    Se slutligen NJA 1949 s. 680, där det var fråga om huruvida säljaren iklätt sig garanti för att en tjur var avelsduglig.
    Såsom förf. i föregående översikt (SvJT 1946 s. 42) framhållit, har HD antagit att köplagens regler icke äro tillämpliga då det gäller skada som köparen lidit, icke genom avsaknaden av felfritt gods utan genom skadebringande egenskaper hos det gods han bekommit, ehuru skadestånd likväl kan utdömas om culpa ligger säljaren till last. Denna ståndpunkt kom till uttryck i NJA 1945 s. 189 (i en bilmotor hade insatts en ny kanna, som var behäftad med fabrikationsfel och därför skadade motorn) samt i de nedan omtalade fallen rörande smittosamkastning; jfr också från hyresrätten NJA 1946 s. 623 (fukt i hyreslägenhet skadade hyresgästs kläder). Mot dessa fall står NJA 1945 s. 676, som avser en felexpediering bestående däri att en butikskund, som begärde alunpulver till bakning, fick blysocker i stället. Såsom följd av felexpedieringen ådrogo sig kunden själv, hennes man och ett barn blyförgiftning. Culpa kunde icke läggas vare sig butikspersonalen eller

 

608 KNUT RODHE.butikens ägare till last. Likväl utdömde HD skadestånd, tydligen med tillämpning av det strikta ansvaret i köplagen 43 § 2 st. Detta lagrum åberopades visserligen icke uttryckligen, men en indirekt hänvisning till köplagens regler torde ligga i domens uttalande att ersättning för sveda och värk med hänsyn till grunden för skadeståndsskyldigheten ej skulle utgå (jfr STRAHL i SOU 1950: 16 s. 18). Det är ej klart hur detta fall skall förenas med den nyss omtalade regeln, men förf. vill — i anslutning till ett votum av JustR SUNDBERG i NJA 1918 s. 156 — våga den gissningen att HD velat statuera ett strängare ansvar vid yrkesmässig försäljning (eller kanske butiksförsäljning) av livsmedel. Jfr TfR 1946 s. 474.1 — I målet hade upplysts att säljaren hade ansvarighetsförsäkring som täckte ifrågavarande skadefall. Jfr emellertid NJA 1947 s. 400, där en ansvarighetsförsäkring i ett liknande fall visade sig vara utformad i anslutning till huvudregeln sålunda att den täckte culpöst orsakande av skada genom skadebringande egenskaper hos sålt gods men icke ett strikt ansvar. Försäkringsbolaget underströk i sin argumentation att försäkringen skulle meddela skydd mot utomobligatoriska skadeståndsanspråk men icke mot obligatoriska anspråk.
    Ytterligare ett antal mål angående smittosam kastning föreligga under nu ifrågavarande period (jfr SvJT 1946 s. 42 f.), utan att det dock kan sägas vara fullt klarlagt hur HD ser på problemet.
    Utgångspunkten är alltså att säljaren svarar för culpa. I NJA 1948 s. 123 har HD liksom i NJA 1942 s. 542 åberopat både att säljaren, då han bort misstänka förekomsten av smitta, underlåtit att lämna upplysning om inträffade kastningsfall och att han vidtagit positiva åtgärder för att invagga ev. spekulanter i säkerhet. Förf. har av 1942 års fall dragit den slutsatsen att blott förtigande icke vore tillräckligt för att ådraga säljaren ansvar; en slutsats som även stödes av 1948 årsfall. NJA 1947 s. 82 synes emellertid visa att slutsatsen är förhastad; här hade inga positiva åtgärder vidtagits för att situationen skulle förgyllas upp men likväl ansågs culpa föreligga. Jfr om detta fall även ovan s. 595.
    NJA 1946 s. 552 och 1947 s. 82 belysa frågan hur mycket säljaren av en kreatursbesättning bör göra för att hava fullgjort sin upplysningsplikt. I NJA 1949 s. 664 hade säljaren i avtalet åtagit sig garanti, se härom ovan s. 582. Även i NJA 1948 s. 123 ansåg en reservant att  säljaren åtagit sig garanti, i det att han i annons om auktionen förklarat att smittosam kastning ej förekommit.
    I anslutning till vad som nu sagts om säljares ansvar gentemot köparen för skadebringande egenskaper hos det sålda må även antecknas NJA 1945 s. 582, 1948 s. 173 och 1949 s. 460, vilka avse tillverkares ansvar för skada som på grund av fabrikationsfel hos varan åsamkats annan än köparen. Jfr också NJA 1949 s. 620 om entreprenörsansvar för vårdslöshet med eld vid arbetets utförande.
    NJA 1948 s. 526 visar ett fall då köparen av en eldningsanläggning

 

1 Annorlunda en norsk dom rörande giftig djurföda, se NRt 1945 s. 388 och TfR 1950 s. 192. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 609ansågs berättigad att göra gällande att anläggningen saknade tillförsäkrad bränsle- och arbetsbesparande egenskaper, oaktat han omedelbart efter montering och en första proveldning på en monteringsordertecknat godkännande av anläggningen. Jfr ALMÉN § 47 vid not 54—56 samt KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 84 ff.
    Omfattningen av köparens undersökningsplikt var uppe i NJA 1946 s. 691, där det gällde att avgöra om en köpare av 107 tunnor salt fisköppnat tillräckligt många tunnor vid varans ankomst.
    Om innebörden av att garanti lämnats för viss tid jfr NJA 1946 s.666, anmärkt nedan s. 613.

 

    NYTTJANDERÄTT TILL LÖS EGENDOM. En nyttjare anses vara ansvarig för skada som genom hans vårdslöshet uppkommit å egendomen men icke för skada uppkommen av våda, ehuru han har bevisbördan för att våda föreligger. Se HASSELROT, Handelsbalken, VI s. 1160 ff., och NJA 1931 s. 462. Jfr NJA 1933 s. 323, där jämlikt sedvana ansvaräven för våda ansågs föreligga vid uthyrning av film. Om skadestånd utgår, skall det omfatta icke blott minskning i egendomens värde utan även utebliven inkomst intill dess egendomen kunnat repareras eller återanskaffas, se Hasselrot a. st. s. 1170 f. NJA 1949 s. 87 (jfr även ovan s. 597) rör ett fall då man vid uthyrning av pråmar i avtalet utsträckt nyttjarens ansvar även till skada inträffad av våda. Sedan pråmarna under hyrestiden förstörts av våda, krävde ägaren skadestånd.En knapp majoritet inom HD tolkade avtalet så restriktivt, att det utvidgade ansvaret endast skulle omfatta pråmarnas värde, icke ägarens hyresförlust under återanskaffningstiden.

 

    BORGEN. Borgensförbindelsens omfattning. Enligt HB 10: 11 i dess i samband med skuldebrevslagens tillkomst ändrade lydelse presumeras flera borgensmän vara solidariskt ansvariga. Det är alltså numera överflödigt att i en borgens mening inrycka orden »en för alla och alla för en», resp. »en för båda och båda för en». De gamla formulären äro emellertid seglivade och man kan därför ännu stöta på det gamla problemet om hur ansvaret gestaltar sig då en borgens mening, innehållande uttrycket »en för båda och båda för en», undertecknats av endast en borgensman. I SvJT 1948 s. 651 antogs borgensmannen i dylikt fall endast svara för halva beloppet; så också NJA 1921 s. 603. Jfr Hasselrot, Handelsbalken, III2 s. 229 ff. Däremot är det ovisst om en motsvarande reduktion skall ske om endast två borgensmän skrivit under en borgensmening innehållande orden »en för alla och alla för en». I NJA 1926 s. 103 antog HD visserligen detta, men fallet var ej rent, eftersom fordringsägaren vid skuldebrevets mottagande insett att en av borgensmännen förutsatt att tre personer skulle teckna borgen. Jfr också SvJT 1925 rf. s. 37, som emellertid ej heller var rent, då tre olika ortsnamn på förhand utsatts under borgensmeningen. — Det diskuterade problemet kan i en annan form bli aktuellt även i framtiden, nämligen om det i en tryckt borgens

 

39—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

610 KNUT RODHE.mening står »gå ... undertecknad ... härigenom i borgen» och luckorna i texten ej fyllas i korrekt. För att undvika detta ovisshetsmoment kan en formulärförfattare lämpligen byta ut de citerade orden mot »tecknas härigenom borgen», såsom det numera heter i bankernas formulär.
    Betalningstiden vid enkel borgen. SvJT 1945 rf. s.67. Enkel borgen hade tecknats för belopp som finsk gäldenär hade att betala i svensk valuta. Enbart den omständigheten att finsk valutalagstiftning förbjöd gäldenären att transferera beloppet ansågs ej medföra att borgensmannens ansvar fick tagas i anspråk.
    Borgensmans regress. Då flera personer tecknat borgen i förening äga de ömsesidig regressrätt sinsemellan. Om de åter varför sig självständigt tecknat borgen för samma huvudförbindelse är saken mera komplicerad. Om förbindelserna icke ingåtts samtidigt, anses den borgensman som inträtt senare hava full regressrätt mot den som inträtt tidigare — han blir m. a. o. likställd med den som tecknat efter borgen såsom för egen skuld. BENCKERT (Festskrift till Stjernberg s. 55 f.) vill förbehålla denna regel för de fall då den senare borgensmannen vid borgensåtagandet hade vetskap om den äldre förbindelsen; i andra fall skulle ömsesidig regressrätt föreligga. Belägg härpå saknas dock i rättspraxis. Om åter förbindelserna ingåtts samtidigt, förelåg enligt en äldre uppfattning ingen regressrätt alls; en genom gäldenärens insolvens uppkommen förlust stannade alltså på den borgensman, mot vilken borgenären fann gott vända sig. Se HASSELROTH, Handelsbalken, III2 s. 243, och EKSTRÖM, Löftesmans regress, II s. 197. Denna ståndpunkt är dock numera uppgiven i rättspraxis. Sålunda har ömsesidig regressrätt ansetts föreligga då borgensåtagandena tecknats på olika av gäldenären utställda ackommodationsreverser, vilka lagts såsom säkerhet för samma huvudförbindelsese NJA 1936 s. 1 och 1937 s. 395. Nu föreligger ett fall, NJA 1945 s. 421, då gäldenären vid huvudförbindelsens tillkomst såsom säkerhet lämnat dels två borgensåtaganden tecknade på omslagsreversen, dels tre andra tecknade på två ackommodationsreverser. HD ansåg att förbindelserna borgensmännen emellan skulle ha samma verkan som om de samtliga tecknats på omslagsreversen och ingåtts samtidigt. Mellan borgensmännen skulle ansvaret fördelas i förhållande till det belopp, för vilket var och en ingått borgen. Då borgen tecknats av A och B på omslagsreversen å 3 000 kr., av C och D på en revers å 2 500 kr. och av E på en revers å 500 kr., varvid summan av ansvarsbeloppen utgjorde 11 500 kr., skulle A och B svara för vardera 3 000/11 500 av det nödlidande beloppet, C och D för vardera 2 500/11 500 samt E för 500/11 500 därav. — Om hithörande problem jfr NEBELONG, B., Omforløfte, Khvn 1948, s. 144 f.

 

    UPPDRAGSAVTAL. Då stor oklarhet råder i terminologiskt avseende när det gäller avtal om utförande av arbete nödgas förf. precisera innebörden i vissa termer. Såsom arbetsavtal vill förf. beteckna ett avtal, varigenom någon åtar sig att utföra eller låta utföra arbete (obs.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 611dock köplagen 2 §). En del arbetsavtal kunna betecknas såsom tjänsteavtal; dessa karakteriseras därav att det föreligger ett anställningsförhållande mellan parterna. Ett arbetsavtal, som icke är ett tjänsteavtal, vill förf. beteckna som ett uppdragsavtal. Denna betydelse av termen uppdrag har numera vunnit hävd i termen »beroende uppdragstagare», jfr om denna KProp 1945 nr 88 s. 11 ff. samt BERGSTRÖM, Kollektivavtalslagen, 1 uppl. s. 39 ff., och SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, s. 33 ff. och 51 ff. Till uppdragsavtalen höra bl. a. sysslomansavtal och befordringsavtal. Vidare höra dit avtal, som avse tillverkning, reparation eller förbättring av egendom. För dessa avtal saknas en vedertagen benämning, varför förf. vill föreslå termen tillverkningsavtal; jfr HASSELROT, Handelsbalken, IX s. 1, där termen tillverkare användes i häremot svarande betydelse. Somliga tillverkningsavtal bruka benämnas entreprenadavtal, detta begrepp har emellertid rätt vaga gränser. Andra uppdragsavtal åter avse immateriell produktion; för dessa kan förf. ej finna någon bättre term än avtal om immateriella uppdrag.
    Inom var och en av de nämnda grupperna kan det föreligga ett åtagande att arbeta för ett visst resultat eller ett åtagande att arbeta viss tid. Vare sig det ena eller andra är fallet kan det vara så att arbetet skall betalas efter tid eller så att det skall betalas efter resultat.
    Den gamla termen arbetsbeting har man brukat använda på åtaganden att arbeta för ett visst resultat; den bygger alltså på en annan indelningsgrund än den systematik förf. ovan uppställt och kan icke infogas i denna annat än såsom en djupare uppdelning av de minst omfångsrika begreppen. Såsom sådan förefaller den emellertid överflödig.
    Särskilt är att märka, att ett tillverkningsavtal icke alltid är ett materiellt arbetsbeting; tillverkningsavtalet innefattar väl oftast ett åtagande att arbeta för visst resultat men kan även innefatta ett åtagande att arbeta viss tid. Å andra sidan kan ett tjänsteavtal ålägga arbetstagaren att arbeta för ett visst resultat: en professor skall t. ex. tentera ett visst antal studenter, en städerska dagligen städa vissa rum.
    Rättsfall som avse tjänsteavtalet behandlas icke i denna översikt. Dock må antecknas NJA 1947 s. 171, som avser frågan om en person var handelsagent eller anställd i huvudmannens tjänst såsom handelsresande; jfr också NJA 1948 s. 440.

 

    SYSSLOMANSAVTAL. Gränsen mellan köp och sysslomansavtal. NJA 1945 s. 406 belyser gränsdragningen mellan försäljningskommission och köp i fast räkning. Jfr NJA 1940 s. 312 och 1941 s. 165 samt SCHMIDT, Ägareförbehåll, s. 205 ff., och KOBBERNAGEL, Forhandlerkonsignation, bl. a. s. 66.
    Sysslomannens plikter mot huvudmannen. NJA 1948 s. 127 rör sysslomannens ställning då en medhjälpare förfarit felaktigt. A hade genom förmedling av banken B ställt rembours i banken C. Sistnämnda bank betalade ut remboursbeloppet mot dokument, som icke överensstämde med A:s instruktioner, och debiterade

 

612 KNUT RODHE.banken B remboursbeloppet. A gjorde gällande att B borde avvisa denna debitering och återställa det inbetalade remboursbeloppet till honom. Enligt Internationella handelskammarens regler av år 1933 ansvarar B icke gentemot A för fel begångna av dess medhjälpare C. Däremot svarar B givetvis gentemot A för sina egna fel. HD ansågatt B icke hade någon skyldighet att uttryckligen vägra att godkänna debiteringen eller att återdebitera C motsvarande belopp; B hade uppfyllt sina plikter genom att protestera mot debiteringen och att till A överlåta sin rätt mot C. A:s talan mot B ogillades alltså.
    NJA 1949 s. 381 rör konsekvenserna av försummelse vid spedition av fisk, se härom ovan s. 597.
    NJA 1949 s. 589, anmärkt ovan s. 593, berör frågan om sysslomans befogenhet att i en extraordinär situation handla på egen hand utan instruktioner.
    I detta sammanhang kan det också vara av intresse att peka på NJA 1948 s. 283 (jfr ovan s. 585). A skulle fullgöra ett leveransavtalmed C och uppdrog åt speditören B att till C mot kontant betalning överlämna ett varuparti. Sedan överlämnandet skett befanns partiet ej leveransgillt. Mellan B och C fördes nu underhandlingar som ledde till att B lovade C att ej utan dennes tillstånd redovisa köpeskillingen till den insolvente A. Detta löfte ansågs bindande, ehuru B, som förgäves bestred att löftet givits, dessutom påpekade att han genom ett dylikt löfte skulle hava grovt åsidosatt sina skyldigheter mot sin uppdragsgivare A.
    Det förekommer ibland, att en part gör gällande skadeståndsanspråk mot ett rättegångsombud, som underlåtit att överklaga ett domstolsavgörande. Ett sådant anspråk kan bifallas om situationen är sådan att det med tillräcklig sannolikhet kan sägas att ett överklagande skolat leda till ändring, se NJA 1929 s. 343. Frågan kommer i ett speciellt läge om försummelsen ägt rum i ett mål där icke HD utan RegRn var högsta instans, t. ex. ett skattemål. I NJA 1949 s. 271 ha samtliga instanser ansett sig behöriga att bedöma, huruvida utsikt funnits att få ändring i ett beslut av prövningsnämnd rörande dödsbos befrielse från skatt. Jfr däremot NJA 1903 s. 96. Mellan 1929 års fall och 1949 års förelåg ytterligare den skillnaden att det förstnämnda avsåg ett ombud som erhållit instruktion att fullfölja talan, medan det sistnämnda avsåg en boutredningsman som haft att själv avgöra om besvär bort anföras. Den som handlar på eget ansvar måste tydligen ha en rätt stor rörelsefrihet; här blev dock ej detta problem aktuellt eftersom boutredningsmannen överklagat det ena av två samtidigt meddelade beslut och endast av rent misstag försummat att i besvären nämna även det andra beslutet.
    Sysslomans rätt till ersättning. Provision till mäklare utgår endast då avtal genom hans förmedling kommit till stånd. I NJA 1947 s. 120 ansågs provision icke böra utgå då en man sålt fastighet men försäljningen på hustruns talan med stöd av GB 6: 4och 5 förklarats ogill.

 

Mäklarprovision skall vidare endast utgå om det föreligger orsakssammanhang mellan mäklarens verksamhet och avtalet (BECKMANSvJT 1943 s. 125). Sådant orsakssammanhang kan föreligga även om förhandlingar bedrivna under mäklarens medverkan avbrutits och köpeavtal träffats först vid senare år återupptagna förhandlingar, jfr NJA 1939 s. 645. NJA 1949 s. 765 rör ett gränsfall där de av mäklaren nr 1 åvägabragta förhandlingarna avbrutits och avtal kommit tillstånd först sedan en mäklare nr 2 nedlagt ett energiskt arbete på att ena parterna. Majoriteten inom HD ansåg att orsakssammanhang likväl förelåg.
    Se vidare NJA 1948 s. 163, anmärkt ovan s. 591. Jfr också SvJT 1947 rf. s. 24 ang. betalning av provision genom nedsättning i allmänt förvar, se ovan s. 599.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 613    IMMATERIELLA UPPDRAG. NJA 1947 s. 21. Bank förklarades vara ansvarig för skada uppkommen därigenom att en dess tjänsteman uppsåtligen eller av vårdslöshet givit oriktigt innehåll åt en soliditetsupplysning. Då upplysningen begärts hos en bank men av denna anskaffats hos annan bank, kunde uppdragsgivare föra talan direkt mot denna självständiga medhjälpare. Jfr härom ovan s. 598.

 

    TILLVERKNINGSAVTAL. Fel i tillverkarens prestation.NJA 1946 s. 666 rör frågan om vilken inverkan viss tids garanti har på tiden inom vilken reklamation skall ske.
    Om man till en början ser på förhållandena i detta avseende vid köp av lös egendom så är det vedertagen uppfattning att garantien icke befriar köparen från att iakttaga bestämmelserna i köplagen 51 och 52 §§ om undersöknings- och reklamationsplikt (ALMÉN § 53 vid not 21—23). Vidare anses en garanti utöver ett års tid förlänga den i 54 § stadgade preskriptionstiden (ALMÉN § 54 vid not 25 a). Om återsäljaren åtagit sig en garanti för kortare tid än ett år, är det möjligt att preskription enligt 54 § inträder redan vid garantitidens utgång. Det är dock osäkert om så är fallet; frågan är ej löst i rättspraxis och beröres ej av Almén.
    Vid ett tillverkningsavtal ligga förhållandena annorlunda till, varför analogislut från köpreglerna icke utan vidare äro möjliga. Dels saknas motsvarighet till de stränga reglerna i köplagen 51 och 52 §§ — rättspraxis har dock antagit att en byggherre måste reklamera inom skälig tid efter det han märkt eller bort märka felet (se SvJT 1946 s. 27). Dels saknas motsvarighet till den i köplagen 54 § stadgade ettårspreskriptionen — på denna punkt är säkerligen intet analogislut att vänta (jfr WIKANDER, Materiella arbetsbetinget, s. 106).
    I det nu föreliggande fallet har HD förklarat att en garantitid i ett entreprenadavtal rörande husbyggnad icke är en preskriptionstid; annorlunda NJA 1913 s. 311. Detta kunde innebära, att garantitiden överhuvud taget saknar betydelse för undersöknings- och reklamationsplikten. HD:s domskäl antyda emellertid en annan regel. Det heter i dem att ansvarighetens begränsning till viss tid icke kan tilläm-

 

614 KNUT RODHE.pas ifråga om fel som varken upptäckts eller bort upptäckas före denna tids utgång. Garantitiden skall sålunda e contrario hava betydelse beträffande fel som upptäckts eller bort upptäckas före tidens utgång. Detta kan ej gärna betyda annat än att reklamation i dessa fall måste ske inom garantitiden, även om felet upptäckts eller bort upptäckas nära garantitidens slut, kanske också att reklamation får ske när som helst inom garantitiden, även om felet upptäckts eller bort upptäckas redan vid garantitidens början.
    Se även NJA 1946 s. 122, anmärkt ovan s. 584, och NJA 1949 s. 620, anmärkt ovan s. 608.
    Tillverkarens vårdnadsplikt. SvJT 1945 rf. s. 76. En till reparation inlämnad bil hade olovligen tillgripits från verkstaden, och domstolen hade att avgöra om verkstadens ägare genom försumlighet möjliggjort tillgreppet.

 

    BEFORDRINGSAVTAL.1NJA 1948 s. 701. Ett företag som åtagit sig att transportera flyttsaker med bil, svarade för skada uppkommen genom chaufförens vårdslöshet, oavsett om vederlag för transporten skulle utgå eller ej. Jfr HAMMARSKJÖLD, Fraktavtalet, s. 72 f. Se omfallet även ovan s. 590.
    NJA 1949 s. 231 rör tillämpning av järnvägsrättsliga bestämmelser om trafikantens skyldighet att bära den särskilda risk som är förenad med transport i öppen vagn och om järnvägens skyldighet att ofördröjligen upprätta skriftlig skaderedogörelse.
    NJA 1949 s. 289. Några postpaket, som postverket låtit transportera med fartyg till Sydamerika, kommo genom fartygsbefälets försummelse på avvägar. Postverkets ansvar är enligt internationella paketavtalet begränsat till visst lågt belopp. Sedan avsändaren utfått detta, vände han sig mot redaren för att få återstoden av förlusten täckt. HD förklarade emellertid att skadan uppkommit medan paketen för befordran omhänderhades av postverket och att ifråga om ersättning för sådan skada gällde vad om postverkets ansvarighet vore stadgat. Avsändarens talan mot bolaget ogillades därför. I och för sig ansågs det alltså möjligt för en befraktare att rikta ett anspråk direkt mot fraktförarens medhjälpare, jfr ovan s. 598. Förmodligen får man karakterisera situationen så, att medhjälparens ansvar mot befraktaren skall bedömas enligt avtalet mellan medhjälparen och fraktföraren, samtidigt som det icke får vara strängare än fraktförarens ansvar gentemot befraktaren.
    SvJT 1946 rf. s. 66. En hotellgäst skulle avresa med nattåg och anmodade portieren att låta föra ned bagaget till tåget. En vaktmästare placerade bagaget i ägarens sovkupé och lämnade därpå vagnen. Då ägaren kom till kupén saknades ett kolli. Från hotellets sida gjordes gällande, att dess ansvar upphört i det ögonblick bagaget placerats i kupén. HovRn ville ej yttra sig i frågan om ansvaret upphörde då ellerförst senare men biföll gästens talan på den grund att det ej tillför-

 

1 Utom sjörätten.

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT I. 1945—1949. 615litligen styrkts att det saknade kollit verkligen lagts in i kupén. Annan bevisning än vaktmästarens påstående att han fullgjort sitt uppdrag synes ej ha funnits och lär väl i en dylik situation sällan finnas. Om hotellets ansvar se vidare nedan s. 616.

 

    DEPOSITIONSAVTAL. NJA 1948 s. 752. Innehavaren av en bilverkstad hade medgivit att en bil fick ställas in på verkstadsområdet någon tid. Sedan bilen stulits uppstod tvist om huruvida verkstadsinnehavaren gjort ett så långtgående åtagande att han ådragit sig en depositaries ansvar.
    NJA 1946 s. 338. En dyrbar päls hade försvunnit från garderoben på en restaurang. Garderobiären ansågs ansvarig härför oaktat pälsen emottagits av en av honom anlitad undergarderobiär; förmodligen ansågs undergarderobiären ha slutit avtalet för garderobiärens räkning på grund av ställningsfullmakt. Jämväl restaurangbolaget ansågs ansvarigt, se härom nedan s. 616. Hela pälsens värde skulle ersättas, oavsett invändning att gästen bort upplysa garderobiären att pälsen var särskilt dyrbar. Jfr om sistnämnda fråga NJA 1934 s. 424.
    NJA 1949 s. 791 rör frågan om ett bolag som hade monopol på handräckningsarbeten i en frihamn ådragit sig depositaries ansvar för gods som blivit kvarglömt i ett skjul. Enligt frihamnsreglementet svarar frihamnen eller särskilt bolag som övertagit viss del av frihamnsrörelsen för gods som mottagits till uppläggande å allmänt frihamnsupplag men icke för annat gods. Sådant gods, som icke inom viss kort tid intagits å enskilt frihamnsupplag eller bortföres ur frihamnen, anses automatiskt vara anmält till uppläggning å allmänt frihamnsupplag. HD fann i motsättning mot underinstanserna att bestämmelsen om ansvarighet gällde även dylik automatisk lagring. Svarandebolaget ansågs emellertid av majoriteten icke intaga en sådan ställning att ansvarigheten åvilade detta.

 

    INTRÄDESAVTAL. Förf. tillåter sig att föreslå denna benämning på avtal varigenom någon vinner inträde till ett museum, en utställning, en teaterföreställning, ett nöjesfält el. dyl. Ett sådant avtalsförhållande förelåg till bedömande i NJA 1947 s. 299. En förening som anordnat festplats med skjutbana ansågs gentemot en besökare, som träffats av ett skott, ansvarig för vårdslöshet av den som satts att sköta skjutbanan. LUNDSTEDT, Grundlinjer i skadeståndsrätten, II: II: 1,s. 402, vill däremot se detta fall som utomobligatoriskt. Jfr också STRAHL i SOU 1950: 16 s. 19.

 

    AVTAL OM MÅLTIDER OCH LOGI. Den som besöker ett hotell eller en restaurang träffar ofta med personal på företaget avtal om utförande av tjänster av olika slag. En portier åtager sig t. ex. att transportera bagage, en garderobiär att förvara ytterkläder. Man skulle kunna tänka sig att personalen i dessa fall sluter avtalen på företagets vägnar på grund av ställningsfullmakt. Oftast fullgöres avtalet av den person som slutit detta; han skulle då uppträda dels som företagets

 

616 KNUT RODHE.representant vid avtalets ingående, dels som dess medhjälpare vid avtalets fullgörande. Det förefaller emellertid som om domstolarna icke betraktade saken på detta sätt utan ansåge att personalen i dylika fall sluter avtal för egen räkning. Icke desto mindre anser man företaget och den som ingått avtalet vara solidariskt ansvariga för att avtalet fullgöres. Företagets förpliktelse kan väl i så fall närmast karakteriseras såsom en biförpliktelse i det avtal om tillhandahållandet av måltid eller logi, som gästen slutit med företaget.
    Det sagda exemplifieras av NJA 1946 s. 338 (ansvar för garderobiärsdepositionsavtal) och SvJT 1946 rf. s. 66 (ansvar för portiers åtagande att transportera bagage till tåget). NJA 1949 s. 46 (portier hade åtagit sig att en kall vinternatt hålla en bilmotor varm) ger uttryck åtsamma principiella ståndpunkt ehuru företaget här fritogs från ansvar emedan portierns åtagande föll utanför vad hotellpersonal brukade åtaga sig för gästernas räkning. Jfr LUNDSTEDT, Grundlinjer i skadeståndsrättsrätten, II:II:1 s. 476 ff., där NJA 1946 s. 338 analyseras. Jfr också NJA 1918 s. 604.
    En annan biförpliktelse vid nu ifrågavarande avtalstyp utgör skyldigheten att tillse att lokalerna äro ofarliga att beträda. Se NJA 1945 s. 608 och 1947 s. 126.

 

    AVTAL OM SJUKVÅRD. NJA 1945 s. 617 ger ytterligare belägg för den vedertagna principen att en sjukvårdsinrättning gentemot patienten svarar för underordnads vållande. Jfr H. STRÖMBERG, Offentliga anstalter, s. 174 ff.

 

    AVTAL ATT EJ KONKURRERA. Om tolkning av konkurrensklausuler se NJA 1948 s. 69 (jfr ovan s. 591), som rör räckvidden av en förbindelse att icke taga anställning i »konkurrerande företag», samt NJA 1949 s. 134 (jfr ovan s. 587), som rör räckvidden av en förbindelse att icke driva »konkurrerande öppen affär».
    NJA 1948 s. 704. Ägaren av en rörelse förband sig vid vite att ej sälja mjölk eller grädde och att avfordra köpare av rörelsen en liknande förbindelse. Rörelsen såldes emellertid utan att köparen gav en dylik förbindelse. Vitespåföljden ansågs dock ej inträda förrän det visats att köparen verkligen sålt mjölk eller grädde.