Fastighetsboksarbetet. I SvJT 1949 s. 552 har, som fortsättning av tidigare översikter, lämnats en redogörelse för fortgången av arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker för landet under år 1948. Sedan uppgifter numera inkommit till justitiedepartementet rörande samma arbete t. o. m. 1950, återgives i nedanstående tabell ar-

 

Antalet domAntal upplagda fastigheter sagor i vilkaÅterstår arbetetDomsagor under att överföra c:a slut- ej slut1947 1948 1949 1950förts förtsSvea hovrätt 8,875 3,817 4,294 7,776 ¹78,500 23 15Hovrätten för NedreNorrland 4,048 1,868 940 3,464 6,000 6 4Hovrätten för ÖvreNorrland 2,222 3,578 1,500 1,577 4.800 6 4Göta hovrätt 3,838 640 3,669 1,555 16.300 16 10Hovrätten för VästraSverige 4,124 1,611 3,243 1,207 - 15 Hovrätten över Skåneoch Blekinge 8,413 1,863 4,302 6,451 14,200 8 9Summa 31,520 13,377 17,948 22,030 119,800 74 42

 

¹ Därav 69,000 inom Kopparbergs län.

 

betsresultatet och ställningen vid utgången av åren 1949 och 1950, därvid som jämförelse medtagits jämväl åren 1947 och 1948 och i en särskild kolumn angivits det ungefärliga antal fastigheter som vid 1950 års utgång återstod att överföra.
    Under åren 1949 och 1950 ha nya fastighetsböcker färdigställts för 5 (1 + 4) domsagor. Antalet domsagor i vilka arbetet vid sistnämnda års utgång var slutfört framgår av tabellen. Under innevarande år beräknas, enligt vederbörande häradshövdingar, arbetet kunna avslutas i ytterligare 8 domsagor, där relativt få upplägg återstå att överföra till nya böcker. (Beträffande en av dessa domsagor har dylik anmälan numera inkommit).
    Ett studium av ovannämnda tabell ävensom liknande förut i tidskriften intagna (jfr SvJT 1949 s. 553, 1947 s. 395, 1944 s. 586, 1938 s. 345) visar, att under perioden 1936—1950 bottenläget i avseende å färdigställda upplägg nåddes år 1948, då endast 13,377 fastigheter överfördes till nya böcker. Sistsagda års magra resultat föranledde justitieministern att i skrivelse till hovrättspresidenterna d. 18 juni 1949 framhålla vikten av att fastighetsboksarbetet snarast avslutades, varjämte vissa utvägar anvisades för uppnående av ett gynnsammare arbetsresultat än under de senaste åren. I skrivelsen anförde justitieministern under erinran att K. M:t d. 10 juni 1949 jämlikt 10 § lagen d. 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet meddelat föreskrifter ang. samma arbetes bedrivande budgetåret 1949/50 i de domsagor där detta ej då avslutats, bl. a.:
    I de nu meddelade föreskrifterna givas regler om hur arbetet skall bedrivas i tingsdomar- och tingssekreterardomsagor; beträffande övriga domsagor medgives hovrätten i regel att förordna särskild, fiskalskompetent arbetskraft att under viss tid upplägga fastighetsböcker.
    Bestämmelser av i stort sett enahanda innehåll ha funnits även under de föregående åren. Beklagligtvis har emellertid uppläggningsarbetet icke gått så snabbt som man vid dess igångsättande räknat med. Antalet för år färdigställda upplägg har, i stort sett, undan för undan minskat. Jag är fullt medveten om att flera förhållanden medverkat härtill, såsom att arbetet gått lättare i domsagor med relativt enkla fastighetsförhållanden och att bristen på fiskaler i hovrätterna hindrat dessa att i önskvärd utsträckning förordna särskilda bokuppläggare. Med hänsyn till den stora vikten av att fastighetsboksarbetet snarast avslutas — icke minst på grund av den lättnad för domsagoarbetet som därigenom vinnes — har jag ansett mig böra framhålla hur angeläget det synes mig vara att varje möjlighet att påskynda bokuppläggningsarbetet begagnas. I de tingsdomar- och sekreterardomsagor där icke enligt ovannämnda kungl. brev särskilda bestämmelser avses skola gälla, synas häradshövdingar, tingsdomare eller tingssekreterare böra söka fortlöpande färdigställa åtminstone några upplägg. För övriga domsagors del böra de lämnade medgivandena att förordna särskilda bokuppläggare utnyttjas i den mån personaltillgången över huvud medger. Skulle det i viss domsaga finnas någon tingsnotarie med längre tids tjänstgöring som lämpligen skulle kunna anförtros att — helt eller partiellt — ägna sig åt fastighetsboksuppläggning, kan det ställas i utsikt medgivande för hovrätten att särskilt förordna därom. Sådant förordnande torde kunna medgivas även för tid efter utgången av tingsnotarietjänstgöringen.

 

    Såsom framgår av tabellen har arbetsresultatet påtagligt förbättrats under åren 1949 och 1950, d. v. s. efter justitieministerns appell

 

i ämnet. I de icke så få fall, där K. M:ts medverkan till att frigöra rättsbildad arbetskraft för fastighetsboksarbetets bedrivande erfordrats, har sådan undantagslöst lämnats.
    Även riksdagens revisorer ha i sin år 1950 avlämnade berättelse uppmärksammat, hurusom fastighetsboksarbetet avsevärt försenats, samt understrukit angelägenheten av att en intensifiering av bokuppläggningen kommer till stånd och föreslagit, att i sådant syfte åtgärder snarast måtte övervägas för ett snabbt och planmässigt slutförande av fastighetsboksreformen. Efter en utförlig redogörelse för fastighetsboksfrågan alltifrån år 1875 samt innebörden av 1932 års reform på området i fråga och det dittills verkställda arbetet för reformens genomförande uttala revisorerna sammanfattningsvis följande:

 

    Den omläggning av fastighetsbokföringen för landsbygden, varom beslut fattades vid 1932 års riksdag, utgör ett synnerligen betydelsefullt led i arbetet på en modernisering av inskrivningsväsendet vid våra underrätter. Med den specialisering av fastighetsböckerna reformen innebär åsyftade man främst att få till stånd ett säkrare och överskådligare underlag för fastighetsredovisningen, varigenom bl. a. skulle vinnas en snabbare handläggning och expediering av inskrivningsärendena.
    Med hänsyn härtill underströks vid reformens genomförande betydelsen av att det nya fastighetsbokssystemets praktiska genomförande icke onödigt fördröjdes utan att böckerna snarast färdigställdes. Sakkunniga hade sålunda räknat med att de nya böckerna i samtliga domsagor borde föreligga färdiga senast före utgången av år 1938. Även lagrådet uttalade sig för en tidsbegränsning för arbetets utförande för att därigenom förebygga en enligt lagrådets mening eljest oundviklig försening. I den proposition, som år 1932 förelades riksdagen i frågan, angavs visserligen icke någon fixerad tidpunkt för omläggningens slutförande, men enligt departementschefens mening vore reformens genomförande av den största betydelse för inskrivningsväsendet liksom för verksamheten över huvud vid underrätterna ...
    Som av den lämnade redogörelsen framgår, har fastighetsboksreformens praktiska genomförande icke fortskridit i den takt, som ursprungligen åsyftades. Följden härav har blivit en avsevärd försening med färdigställandet av de nya fastighetsböckerna. Under de snart tjugo år, som förflutit sedan beslut fattades om fastighetsbokföringens omläggning, ha kostnaderna för bokuppläggningen uppgått till ett belopp av sammanlagt c:a 2.3 miljoner kr. Man torde ha anledning räkna med att de slutliga kostnaderna för hela uppläggningsarbetet väsentligt komma att överstiga de ursprungligen beräknade. Särskilt under de senare åren har till följd av den nya rättegångsordningens förberedande och ikraftträdande arbetet med bokuppläggningen kunnat bedrivas endast i mycket begränsad omfattning . . .
    Uppenbarligen är det av största vikt för den rationella skötseln av inskrivningsväsendet inom domsagorna, att fastighetsbokföringsreformen genomföres utan onödigt dröjsmål...
    Även ur kostnadssynpunkt tala starka skäl för att arbetet med de nya böckernas färdigställande bedrives med skyndsamhet. Främst genom den omfattande egna hemsbildningen befinner sig fastighetsbeståndet inom vissa delar av landet i en kontinuerlig tillväxt. Varje dröjsmål med uppläggandet kan därför medföra, att ett alltmer ökat antal fastigheter först måste uppläggas i de gamla böckerna för att sedermera vederbörligen överföras till de nya, vilket givetvis är ägnat föranleda ökat arbete och ökade kostnader vid uppläggningen. Även i fall, där avbrott måst göras i en påbörjad uppläggning, uppkomma kostnadsökningar genom att redan utfört arbete med tiden blir av mindre värde vid det fortsatta uppläggningsarbe-

 

tet. Slutligen vilja revisorerna framhålla, att genomförandet av den kommande jordabalksreformen i väsentlig mån måste bliva beroende av fastighetsböckernas färdigställande.

 

    I anledning av riksdagsrevisorernas uttalande ha yttranden infordrats från samtliga hovrätter med undantag av hovrätten för Västra Sverige, där som framgår av tabellen fastighetsboksarbetet redan slutförts, samt från styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar.
    Såväl hovrätterna som häradshövdingföreningen understryka kraftigt angelägenheten av att en intensifiering av fastighetsbokuppläggningen snarast kommer till stånd i de cirka femtio domsagor, där den ännu icke avslutats. I samtliga yttranden betonas, att anledningen till arbetets försening främst är att det under senare år på grund av bristande tillgång på arbetskraft och i följd av arbetet med rättegångsreformens förberedande och ikraftträdande icke varit möjligt att i samma utsträckning som tidigare friställa kvalificerad arbetskraft för bokuppläggningen.

 

    Svea hovrätt framhåller dessutom såsom en särskild, av revisorerna ej omnämnd anledning till nedgången i arbetstakten det förhållandet, att en uppläggning av de fastigheter, som under senare år återstått att överföra till ny bok, otvivelaktigt varit förenad med större svårigheter och fordrat vidlyftigare utredning än den uppläggning som ägde rum under de första åren efter fastighetsboksreformens genomförande. Vid arbetets utförande i de olika domsagorna hade man nämligen i regel först ägnat sig åt sådana fastighetskomplex, som ej erbjudit några svårigheter, samt väntat till sist med att upplägga hemman som varit sämjedelade eller eljest svårutredda. Detta innebure även att den uppläggning, som återstode att utföra och vid vilken sakägarsammanträden i stor utsträckning vore erforderliga, säkerligen komme att kräva ett förhållandevis omfattande arbete samt att det därför vore vanskligt att på förhand beräkna den tid, som erfordrades för det återstående arbetet. Svea hovrätt påpekar vidare att i de femton domsagor under hovrätten, där arbetet ej helt avslutats vid 1950 års utgång, inräknats fem domsagor i Kopparbergs län, beträffande vilka, jämlikt övergångsstadgandet till lagen d. 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet, föreskrifter om arbetets igångsättande meddelats först under senare år och där områden alltjämt funnes för vilka uppläggning av ny fastighetsbok icke finge ske. I fråga om de övriga tio domsagorna vore arbetet så gott som slutfört i två, medan det återstående arbetet i sex domsagor taxerades till 10 procent och i två domsagor till 24 resp. 27 procent av hela antalet fastigheter.
    Även Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norland framhålla att för dessa hovrätters del icke återstode så mycket, som de av revisorerna anförda siffrorna gåve vid handen. Förstnämnda hovrätt säger sig ha anledning hoppas att på grund av ökad tillströmning av domaraspiranter uppläggningshjälp skall kunna lämnas i sådan utsträckning att arbetet med de nya böckerna skall kunna avslutas någon gång under 1953. Hovrätten för Nedre Norrland ställer i utsikt att beträffande de fyra domsagor där arbetet ännu pågår, detsamma skall vara slutfört i tre redan 1951 och i den fjärde vid utgången av 1952.
    Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar att i vissa fall ett betydande antal fastigheter återstode att överföra till nya böcker i de nio domsagor under hovrätten, där arbetet ännu ej avslutats. Frågan om arbetets intensifierande vore i första hand beroende på huruvida fiskalskompetent eller eljest kvalificerad rättsbildad arbetskraft kunde ställas till förfogande. I en av domsagorna utfördes arbetet av en äldre juris kandi-

 

dat. Det vore önskvärt att denne, när arbetet i samma domsaga inom kort vore slutfört, kunde få motsvarande förordnande i annan domsaga.¹ Något uttalande om när fastighetsarbetet kunde väntas färdigt gör hovrätten icke.
    Hovrätten för Övre Norrland slutligen framhåller — under erinran om att K. M:t för en domsaga under hovrätten d. 14 april 1950 lämnat medgivande till särskild anordning (anlitande av rådhusrättsdomare) för fastighetsboksarbetets fullbordande — att hovrätten i övrigt sedan flera år tillbaka saknat och alltjämt saknade möjlighet att ställa personal till förfogande för ändamålet, enär därtill kompetenta jurister icke ens förslagit till de befattningar som vore avsedda för den egentliga rättsvården. Dessa befattningar hade kunnat uppehållas endast genom att 3 å 5 assessorer eller fiskaler från annan hovrätt samtidigt tjänstgjort i domsagor i Övre Norrland. Det vore synnerligen olyckligt därest eventuella föreskrifter om en forcering av bokuppläggningen skulle medföra att den hjälp, som hovrätten hittills kunnat erhålla från andra hovrätter genom att personal av dem »utlånats» skulle för framtiden försvåras eller gå om intet.
    Häradshövdingeföreningen understryker liksom hovrätterna att vad som framför allt erfordrades för arbetets påskyndande vore att särskilda arbetskrafter ställdes till förfogande för ändamålet. Efter den nya rättegångsordningens ikraftträdande hade nämligen arbetsbördan vid underrätterna ökat högst avsevärt och till följd härav vore den nu tillgängliga personalen å domarkanslierna på många håll icke tillräckligt stor för att de löpande göromålen skulle kunna medhinnas utan att personalen belastades i en omfattning som på längre sikt finge anses orimlig. Föreningen framhåller i detta sammanhang att förordnandena för särskilda fastighetsboksuppläggare icke borde göras alltför kortvariga och att personalombyten borde i görligaste mån undvikas. Föreningen berör till sist de särskilda svårigheter som uppkomma i de fall då äldre sämjedelningar eller andra oregelbundenheter i fastighetsväsendet föreligga. Härom anföres:
    »I vissa andra delar av riket har arbetet med fastighetsboksuppläggningen hämmats av den talrika förekomsten av äldre sämjedelningar. Fördelarna av de nya fastighetsböckerna komma heller icke helt till sin rätt beträffande sämjedelade fastigheter, enär samtliga sämjelotter av en fastighet skola uppföras på ett och samma upplägg. Möjligen skulle man här kunna tänka sig ändrade föreskrifter av innebörd att särskilt upplägg göres för varje sämjelott. Härigenom undanröjas emellertid icke svårigheterna vid själva uppläggningen av de nya böckerna. Måhända skulle dock icke oväsentliga fördelar kunna nås genom sådana ändringar i jorddelningslagstiftningen, varigenom laga skifte för legalisering av äldre sämjedelning förenklades och förbilligades.»

 

    Föreningen framhåller slutligen att på en del håll i riket därjämte torde förekomma andra oregelmässigheter i fastighetsväsendet, återgående på att vid olika tider gällande regler om fastighetsbildning icke blivit följda och på att äganderättsförhållandena äro oklara till följd av underlåtenhet sedan långliga tider att söka lagfart å fastighetsfång. Härav följande svårigheter vid uppläggningen av nya fastighetsböcker kunna vara mycket betydande och i några fall torde det vara tvivelaktigt, huruvida de kunna inom rimlig tid övervinnas utan särskild lagstiftning. Det torde emellertid, säger föreningen, här icke röra sig om ett fastighetsbestånd av sådan omfattning, att det för nu ifrågavarande spörsmål har annan betydelse än att det måhända icke

 

¹ En framställning härom har bifallits av K. M:t 22 febr. 1951. S. d. meddelades liknande förordnande jämväl för ytterligare en äldre jur. kand. i avseende å annan domsaga under skånska hovrätten. 

låter sig göra att införa en allmängiltig föreskrift om att fastighetsboksuppläggningen skall vara slutförd inom viss bestämd tid.
    Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagsrevisorernas berättelse jämte däröver avgivna yttranden och förklaringar hänvisats, har i utlåtande den 22 maj 1951, nr 174, funnit vad revisorerna i förevarande fråga anmält och erinrat icke påkalla särskilt yttrande från utskottets sida.

C.-G. Bruno.