Upplands lagmansdombok 1581 och 1586 jämte inledning, förklaringar och register, utg. genom NILS EDLING och OLOF SVENONIUS. Uppsala 1950. Almqvist & Wiksell. 244 s.+ kartskiss. Kr. 10.00. — Uppländska domböcker utg. av Kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, VIII.
Genom utgivandet av föreliggande urkundspublikation ha Edling och Svenonius gjort sig förtjänta av främst rättshistorikernas stora tacksamhet. Det är nämligen en ofantlig skillnad mellan att studera en otryckt dombokstext och en tryckt dylik, särskilt då den som härär försedd med såväl orts-, sak- och personregister som med vägledande av utg. Edling formulerade målrubriker jämte förklaringar och anmärkningar. Några kritiska reflexioner ur vetenskaplig synvinkel må dock i en tidskrift som denna vara på sin plats.
Till en början kan konstateras, att utg. själva erkänna i inledningen, hurusom benämningen Upplands lagmansdombok i viss mån är en konstruktion, enär de protokoll, som ingå i editionen, ej äro homogena, varmed utg. torde åsyfta förhållandet, att editionen omfattar även landstingsprotokoll. Utg. trösta sig emellertid med att deras titel bäst ansluter sig till dem, som använts i flertalet tidigare delari serien »Uppländska domböcker». Alldeles bortsett ifrån att ett fel ej blir mindre för att det upprepas, anser jag för min del, att titeln är missvisande även i annat hänseende. Läsaren får nämligen härigenom intrycket, att det skulle vara fråga om en officiell dombok, medan det i själva verket är Upplandslagmannen Hogenskild Bielkes privata dombok, som bragts till trycket. Utg. mena också (Inledningen, s. 31), att volymen »sannolikt varit Hogenskild Bielkes eget domboksexemplar». Men i så fall borde detta ha fått komma till uttryck i titeln, som nu närmast har karaktär av falsk ursprungsbeteckning. En i serien tidigare utgiven publikation (n:o IV) har erhållit benämningen »Lagläsaren Per Larssons dombok 1638». Det tråkiga är emellertid, att denna dombok ej hade privat utan officiell karaktär, varför titeln även i sistnämnda fall blivit vilseledande.
Det kan vidare diskuteras, huruvida uppenbara fel i texten böra omedelbart rättas eller icke. Utg. anse tydligen, att ett sådant förfarande är onödigt. Å sid. 88 står exempelvis årtalet [15] 82 i ställetför [15] 62 och å sid. 170 häradet Hagunda i stället för Lagunda. Felen äro rättade i »förklaringar och anmärkningar», resp. i ortsregistret mot slutet av boken, vilket förhållande torde ha undgått de flesta av läsarna. Rättelse borde i anförda fall enligt min mening
ha skett antingen i själva texten inom klammer eller i not vid slutet av sidan. — Texten kan likväl vara felaktig även på annat sätt, och utg. ha då ansett det principiellt riktigt att förmedla felaktigheterna till såväl målrubriker som register, och detta trots att utg. varit helt medvetna om att de därigenom kunna komma att förvilla läsaren. Jag syftar här närmast på förhållandet, att benämningen häradshövding i domboken ofta begagnats så pass extensivt, att den i stort sett torde motsvara vårt nuvarande begrepp domhavande. Detta innebär m. a. o., att i domboken som regel ej gjorts någon skillnad mellan häradshövdingar, lagläsare och underlagmän. Vanligen sker dock detta i den formen, att en rad namn avslutas med den sammanfattande titeln »häradshövdingar». Därom kanske ej är så mycket att säga. Delvis kan det förklaras av att vissa titelsjuka lagläsare under ifrågavarande tid själva brukade benämna sig häradshövdingar i såväl dombrev som tingsprotokoll. Men när dessa personer sedermera i registret var för sig av utg. kallas häradshövding, ehuru de flesta ej haft rätt till sådan titel, är det mindre underligt, att åtminstone undertecknad måste reagera, som i ett för några år sedan utgivet arbete sökt uppdraga riktlinjerna för ett särskiljande av hithörande kategorier. F. ö. är det ej endast i målrubriker och register, som den felaktiga titulaturen kommer till synes. I inledningen, s. 13, heter det sålunda: Av bisittarna »återfinnas de flesta i J. E. Almquists domareförteckning. Undantag utgör endast häradshövdingen Jöns Classon». — Om denne hade varit häradshövding i Uppland, borde han ju ha stått i min förteckning, åtminstone om hans domsaga kunnat lokaliseras inom nämnda landskap. En närmare undersökning har emellertid givit vid handen, att det här är fråga om en underlagman i Gästrikland, som alltså icke haft någonting i den åberopade uppländska domarförteckningen att göra. Sin riktiga titel har denne däremot fått behålla i registret till »Uppländska domböcker» III, varför åtminstone den ene av utgivarna ej borde vara okunnig om rätta förhållandet. — Tillika må här i förbigående påpekas, att ordet »lagmannen» å s. 45 rad 2 nedifrån bör utgå — vederbörande blev lagman i Uppland först flera år senare — och att några personer i registret blivit oriktigt identifierade. Häradshövdingen [э: underlagmannen i Hälsingland] Anders Eriksson exempelvis tillhör sålunda icke släkten Hästehufvud. Udde Bengtsson [Örnflycht] tycks dessutom av misstag fått häradshövdingebeteckning i registret, ty han har veterligen aldrig haft något med domarämbetet att skaffa, om man bortser från att han en gång förekommer som bisittare i lagmansrätten; o. s. v.
Slutligen må beröras en egendomlig plägsed, som av utg. i inledningen (s. 15) beskrives sålunda: »Mål och ärenden angående köp eller byte av fast egendom eller klander av åtkomst till sådan egendom förekommer ofta. Ett vanligt fall är härvid att part begär och erhåller stadfästelse å ett av vederbörande häradshövding (lagläsare) utfärdat dombrev angående egendomen. Sannolikt är, att dessa dombrev utgöra resultat av fastighetstvister vid resp. underrätter... I
sakregistret hava dessa mål betecknats som stadfästelsemål. » Här ber jag att få anmäla avvikande mening. Visserligen vill jag ej förneka, att det här understundom kan ha varit fråga om fastighetstvister, men i de flesta fall är detta icke händelsen. Sedvanan att »konfirmera» fastebreven i högre rätt är nämligen i själva verket något för upplänningarna karakteristiskt, som ej har haft någon samtida exakt motsvarighet på annat håll i riket. Och denna sedvana fortsatte tilllångt in på 1600-talet. I litteraturen har den observerats redan av J.STIERNHÖÖK, som i sitt 1672 tryckta rättshistoriska arbete, s. 35, ikorthet berört förhållandet. Åtgärden säges där i enlighet med riktigheten vara helt obehövlig, om allt från början gått lagligt till. Förmodligen har Stiernhöök fått upplysning om sedvanan av sin goda vän Olof Bärling, som på 1660-talet i flera decennier tjänstgjort som underlagman i Uppland.
De här anförda anmärkningarna böra icke bortskymma förhållandet, att det är ett gediget arbete som utg. presterat, och vi rättshistorici se därför mer än gärna, att fortsättning följer.
J. E. Almquist.