Hogenskild Bielkes gamla dombok förmedlar ett mycket rikt stoff till oss av både rättshistoriskt och allmänt kulturhistoriskt värde. Det slutande femtonhundratalets uppländska bondesamhälle träder emot oss livs levande i de ofta konkreta och detaljrika skildringarna. Och inte bara folket utan också själva landskapet. Så få vi t. ex. följa en rågång mellan Myssinge och Rycklinge i Tuna socken genom äng och skog (7:4). Måhända skulle detaljer i den beskrivningen kunna identifieras än i dag. Men också naturen förändras med seklerna. När herr Hogenskild den 24 februari 1586 höll lagmansting i Antuna med bl. a. Vallentuna och Seminghundra härad »kom för rethenn Ösby sochne män och wore begärandes att the motte få sättie någre fiske werker eller kattise nedher i Garns wiken, vthi then åå som löper iffrån Helgöö och wp till Nertuna». Helgö ligger strax öster om Frösunda kyrka vid Närtuna åns utlopp i den lilla sjö som kallas Helgösjön; mellan denna sjö och Garnsviken, dit Frösundaån rinner sedan den passerat också f. d. Vadasjön, är nu ett avstånd på en halv mil,och Helgösjöns yta ligger enligt kartan två meter över Garnsvikens. Men för trehundrafemtio år sedan ingingo de nämnda sjöarna i en vattenrik farled från Biskopstuna nere vid Trälhavet in mot hjärtat av Uppland.
    Flertalet av de i domböckerna protokollerade målen gälla fast egendom: klander av åtkomst, lösningsrätt, återgång av byte; eller är det blott fråga om en anmälan av köp. Dessa må ha sitt stora rättshistoriska och ekonomihistoriska värde; de mål som ge de mest konkreta allmänt kulturhistoriska notiserna äro brottmålen. Språket får inslag från landskapslagarnas allittererande texter när domstolen låter Matz Carlsonn i Hammerby i Håtuna klaga över att han blivit »bastad och bunden, stungen och illa slagen» av en hans sockne-

 

bonde (145: 3) och när domen i samma mål fick omfatta alla dem som med den senare »i floch och far nöthe wore». Det målet handlar om en veritabel hemgång med yxehamrar och svåra blodviten; stämningen över det hela är nästan som från heden tid. Men i ett annat mål om misshandel, hemfridsbrott, andfridsbrott och kyrkofridsbrott heter det, tydligen som ett referat av svarandens redogörelse för det passerade, att (det väl varit slagsmål på åkern men att) svaranden icke trängt in på målsägandens gård: »Therföre kunne man ickie hollet för någon fullkomligh hemgång.»
    I ett mål om trolldom är det märkligt nog en präst som blir beskylld för brottet: »han hadhe hafft en lappe eller trulgubbe i all höst i sin gård» men det visade sig ogrundat: det hade blott varit »en helsing widh nampn Oluff Joensson i Bööle i Gnarp». Kvinnan som framställde beskyllningen blev av rätten själv benämnd som »för:ne trätedryghe menniske för:ne Ingneborg i Såpabodhe». Prästen trodde för sin del efter vad som framgår av domboken att I. kunde trolla: »han hade achtet — — —henne illa sedhen hon hoss så månge hadhe undsagt honom, att honom skulle aldrigh gå well i hand, och thet befandz effter hennes undseyelse att honom mesgick myckitt nyfödtboo, sedhen som han kom först i trätte medh henne». Men han framställde vid rätten ingen formlig beskyllning mot henne i den delen.
    De enkla förhållandena illustreras av stöldmålen. Det tillgripna är i ett fall (71:6) en silversked, i ett annat (142:9) några härvorhampgarn, i ett tredje (187:3) »någre peninger». Sistnämnda mål ger också ett intressant exempel på fri bevisprövning. Svaranden bestred stölden som skulle ha ägt rum »utti Strengnes marchnatt, för 2 åhr sädan» men kunde inte förneka att han hade givit målsäganden förlikningsanbud. »Men för thenne hans egien bekennelse, så och för thet han tilförenne war een laguunnin horkar och enn tiuff så ock enmenedare, theslikes för thetta thiuffery, dömdes han att komma och bliua i Salegruffua, thitt han ock ifrån tingett fördes.»

Bengt Lassen.