Från dagens diskussion om straff och moral. Fil. lic. BJÖRN AHLANDER ställde i Dagens Nyheter 7/8 1951 frågan: varför skall samhället straffa dem som begår brott? Han gav själv inget svar. Enligt allmänpreventionen sker det för att avskräcka folk i allmänhet från att bli kriminella, sade han. Och i koncentrerad och tillspetsad form gav han följande karakteristik av läran.

 

»Läran om allmänpreventionen kräver att myndigheterna av omtanke om den allmänna moralen skall utsätta enskilda individer för en behandling som är veterligen olämplig för dessa individer.»
Men »innan man bestämmer sig för att offra Karlsson och Pettersson för att Andersson och Lundström skall klara sig måste man i all rimlighets namn ha tagit reda på att detta verkligen är nödvändigt».

 

    Ingen har undersökt hur utdömandet och verkställandet av straff påverkar individerna i samhället, framhöll Ahlander. Han ställde en rad frågor. Vad vet allmänheten om innehållet i strafflagen? (Nej, förvisso inte mycket, men det är inte heller någon lättillgänglig lektyr.) Vad vet folk om domstolarnas verksamhet? (Kanske något mera dock, åtminstone så där i allmänhet.) Vet människor i allmänhet vad som skiljer en skyddsåtgärd från ett straff? (Nej, men den frågan kan en ledamot av strafflagberedningen gå bet på utan att därför behöva skämmas för sin okunnighet.)

 

»Folks kunskaper om strafflagens innehåll är förvånansvärt dåliga. Hur kan någonting som människor vet så lite om påverka deras handlande?»

 

    Inte heller får folk reda på vad straffrättskipningen resulterar i beträffande den enskilde brottslingen. I pressen slås brottet, spaningen och den misstänktes gripande upp stort. Men sedan faller saken i glömska eller behandlas på undangömd plats. Utdömandet och verkställandet av straff är de minst uppmärksammade av myndigheternas åtgärder i samband med brottsligheten.

 

»Vetskapen om att förbrytare efterspanas och gripes avskräcker kanske folk i långt högre grad än tanken på det straff som kan utdömas. Det viktiga är kanske att folk vet att myndigheterna skall vidta någon åtgärd mot dem om de utför vissa handlingar.»

 

    Allmänpreventionen talar om straffets moralbildande verkan.

 

»Genom att straffa Karlsson och Pettersson skall vi, enligt läran om allmänpreventionen, kunna ge Andersson och Lundström en bättre moral. Den gör emellertid inget försök att förklara hur de förvärvar denna. Inte heller besvärar den sig med att tala om vad som händer med Andersson och Lundström när de får denna bättre moral. Man nöjer sig med att använda själva ordet, som tydligen har ett lugnande inflytande på folks sinnen. Kanske tänker man sig att Andersson

 

och Lundström får en vana att inte begå brott. Det är möjligt att dessa personer kan få en sådan vana, men vi kan absolut inte veta till hur stor del detta sammanhänger med att samhället utdömer och verkställer straff. Vidare kan läran innebära att Andersson och Lundström när de frestas att begå ett brott utöver fruktan för själva straffet får ett annat återhållande motiv: rädslan för att bli utstötta ur sitt umgänge, för att bli utskämda. När man talar om moralbildning tänker man sig förmodligen att individen om han frestas inte enbart skall vara rädd för själva straffet, utan därjämte även för omgivningens mera privata reaktioner. Ingen har emellertid undersökt vilket som kan vara det väsentliga. Det kan tänkas att rädslan för att bli 'moraliskt utskämd' är starkare än rädslan för straffet.»
--
»Framför oss ligger konkreta forskningsuppgifter, som borde kunna fullföljas inom relativt begränsad tid. Vad som krävs är emellertid en rättssociologisk forskning som är fri och obunden av både naiv och förfinad moralism. Den naiva moralismen ropar på straff i rättvisans namn. I läran om allmänpreventionen framträder den moraliska indignationen i sofistikerad gestalt.»

 

Professor IVAR STRAHL bemötte Ahlander i ett inlägg 9/8. Han gav Ahlander rätt i att vi vet ganska litet om straffrättskipningens allmänpreventiva effekt och hur den uppkommer. Dock finns den.

 

»I fråga om ordningsföreskrifter av skilda slag, t. ex. trafikföreskrifter, är det nog emellertid ganska tydligt att de skulle efterlevas betydligt sämre om de inte vore sanktionerade genom straff. Även för mera allvarliga lagöverträdelser, vilka dock inte uppbäras av en allmän övertygelse att de är förkastliga, spelar säkerligen straffhotet en avsevärd roll. Det är t. ex. svårt att tro annat än att smuggling skulle förekomma betydligt oftare om inte straffhotet funnes. Det förefaller också tydligt att bestämmelserna om straff för förfalskning och för utställande av check utan täckning medför att man med större trygghet änman annars kunde göra kan lita på att skuldebrev och andra urkunder är äkta och att täckning finns för checker.»

 

    Men hur förhåller det sig, frågade Strahl, med ett brott som allmänt anses i hög grad förkastligt, såsom stöld eller mord?

 

»De flesta människor avhåller sig från allvarliga brott på grund av en oreflekterad inställning, den må vara mer eller mindre moraliskt färgad eller helt enkelt invand. — — — Det finns emellertid åtskilliga människor som inte är så lyckligt lottade. De har kanske växt upp under otillfredsställande miljöförhållanden, deras uppfostran har kanske eftersatts eller deras psykiska och fysiska utrustning är bristfällig. Sådana och många andra faktorer kan vara ägnade att skapa mottaglighet för frestelser till brott.
Om frestelsen inställer sig och den frestade är i stånd att någorlunda överväga situationen, måste han i första hand betänka upptäcktsrisken. Är denna stor — är med andra ord polisväsendet effektivt — måste redan detta utöva en starkt avhållande verkan.
Först den som frestats att begå brott och som därutöver tagit risken för upptäckt i betraktande och beslutat sig för att ta denna risk har någon anledning att närmare reflektera över det straff som kan beräknas. För de flesta betyder det därvid säkert mest att de vet att samhället kommer att ingripa på något sätt. Redan vetskapen om att det blir polisundersökning, rannsakning och dom verkar avskräckande, liksom ännu mer det ogillande som i allmänhet möter en dömd och som för vissa kan ha katastrofala följder. Vad själva straffet beträffar har de flesta säkerligen en mycket vag föreställning om hur pass

 

strängt det kommer att bli. För att graden av stränghet skall spela någon störe roll måste det vara fråga om stora skillnader.
Nu förhåller det sig emellertid så att just de människor som enligt det förut sagda frestas att begå brott av allvarligt slag på det hela taget är föga skickade att väga fördelar och nackdelar av sina handlingar mot varandra. De handlar ofta inte efter normalt övervägande, det må bero på ungdom, oerfarenhet eller lättsinne, intellektuell undermålighet eller viljesvaghet eller på att de handlar under inflytande av en affekt eller en plötslig frestelse. Därmed minskas på ett sätt vikten av straffet såsom avhållande motiv. Enligt många grova brottslingars utsagor har tanken på upptäckt och straff inte oroat dem då de begick sina brott. Å andra sidan är det inte uteslutet att straffrättsskipningen kan äga en suggestiv kraft som överträffar dess betydelse enligt ett rationellt övervägande och att många just av dem som har svårt att klokt överväga olika handlingsalternativ är tillgängliga för en sådan suggestion. Det är vidare att märka att den oreflekterade inställning mot brott som nämnts i det föregående nog till en del är en frukt av straffrättsskipningen.»

 

    Alltså: straffrättskipningen har säkerligen en viss allmänpreventiv effekt men straffets större eller mindre stränghet har nog inte såstor betydelse som mången föreställer sig.

 

Strahls svar hade en sådan avrundning att man kunde tro att det utgjorde avslutningen på diskussionen för denna gång. Men 14/8 kom det ett mycket skarpt inlägg från lagbyråchefen ERIK HEDFELDT mot Ahlander:

 

»Samhällsvetenskaperna är på de flesta områden mycket ofullkomligt utvecklade, och det är orimligt att på dessa områden kräva en vetenskaplig underbyggnad för åsiktsbildning och för ställningstagande i särskilda frågor. Då man läser artikelns sista avsnitt verkar det som om enligt författarens mening en kriminalpolitisk åsikt saknade allt värde om därför inte kunde anföras 'vetenskapligt hållbara skäl'. Men det finns också något som heter praktisk erfarenhet, för att inte tala om vanligt sunt förnuft. I de flesta politiska — inklusive kriminalpolitiska — frågor får man nöja sig med dylika tarvliga hjälpmedel.»
--
    »Vad saken gäller är detta: då man diskuterar vilka olika påföljder som bör följa på brott är det inte likgiltigt om dessa påföljder från brottslingens personliga synpunkter är obehagliga eller lätt uthärdliga. Sålunda vet var och en som praktiskt sysslat med ungdomsbrottslighetens problem att det på många sätt förträffliga institutet villkorlig dom har den nackdelen, att det i många fall har för ringa avskräckande verkan. Storstädernas ungdomar vet utmärkt väl att de första gången praktiskt taget kan räkna med vilkorlig dom, och den 'risken' tar de mycket lätt. Ligaledarna placerar förstagångarna på riskabla poster, eftersom de dock riskerar minst. Detta är ett exempel.»

 

Därmed var enligt tidningens tillkännagivande diskussionen avslutad men Ahlander hann (17/8) få in en replik till Hedfeldt, vars tro på »sunda förnuftet» han fann något överdriven:

 

»Det lär oss naturligtvis åtskilligt som är nyttigt, men vi måste vara beredda på att en åsikt som ter sig självklar för oss kan vara en fördom. Vill vi vara intellektuellt redbara, måste vi alltid vara villiga att pröva om våra åsikter för att undersöka om de är sanna eller trovärdiga.

 

Man får nämligen inte tro att fördomar numera upphört att spela någon roll. Vi har bara andra fördomar än äldre generationer. Men vi har ett övertag över dem. Vi har tillgång till och kan skaffa en större mängd vetenskapligt säkra kunskaper, med vilkas hjälp vi kan korrigera våra fördomar och söka frigöra oss från dem. Vi har därför större anledning än äldre generationer att förebrå oss om vi ansluter oss till oriktiga eller alldeles godtyckliga åsikter och teorier. Av detta skäl ville jag ställa läran om allmänpreventionen och straffens moralbildande förmåga under debatt.»

 

Naturligtvis har Ahlander rätt i vad som väl är hans huvudtes, nämligen att vi vet så litet om sammanhanget mellan strafflagen — dess existens och tillämpning — å ena sidan och människors handlande å andra sidan och att vi därför bör vara försiktiga när vi framställer s. k. straffteorier. De spörsmål han berör är ingalunda oviktiga, rent praktiskt sett. Och om man jämför den möda och tid —och därmed kostnader — som nedläggs för vetenskaplig behandling av t. ex. filologiska spörsmål med det vetenskapliga arbete som bedrivs inom sociologin här i Sverige, så har man nog svårt att finna proportionen rimlig, n. b. om man ser till problemens samhällsmässiga betydelse. Varken Strahl eller Hedfeldt avvisade heller kravet på en intensifierad rättssociologisk forskning.
    Att emellertid diskussionen gick så pass isär som den gjorde hade väl åtminstone delvis sin grund i att Ahlander inte startade med en definition — enligt den sokratiska regeln. Att folk har olika åsikter om allmänpreventionen visar sig ofta bero på att man bl. a. inte har samma kategorier av brott i sikte. Ahlander antydde på visst sätt vad han närmast åsyftar, när han på ett ställe talade om »tjuvar och mördare». Han avsåg alltså den »egentliga» brottsligheten, de svårare strafflagsbrotten. Det är ju dessa som särskilt drar uppmärksamheten till sig, som föranleder frihetsstraff och som ger anledning till undersökningar rörande brottslingens »tillräknelighet». Men denna grövre brottslighet spelar ju, om man bara ser till antalet straffdomar, en mycket liten roll. Det stora antalet straffdomar går ju bara ut på böter och avser vad man brukar kalla »ordningsförseelser». Strahl förde in dem i diskussionen. Men man får inte heller beträffande den gruppen generalisera: att bestraffningen av fylleri skulle ha någon större allmänpreventiv effekt kan väl sålunda knappast antas. Vill man åter inom området för de något allvarligare brotten ge ett drastiskt exempel på att straff har allmänpreventiv verkan utan att på något sätt gå via något slags moralbildning kan man peka på den stränga kriminaliseringen av brott mot mörkläggningsbestämmelser i ockuperade städer: våra grannländer kan ge illustrationsmaterial. Sådant brott hade positivt förtecken — som man visst brukar säga — i åtskilliga hänseenden inom större delen av befolkningen, men tämligen god åtlydnad av bestämmelserna kunde ernås kriminaliseringsvägen.
    Exemplet visar emellertid bara hur angeläget det är med en sådan intensifiering av forskningen som Ahlander krävde.

Bengt Lassen.