Ny processlagstiftning i Västtyskland. D. 1 okt. 1950 trädde i Västtyskland i kraft en »Gesetz zur Wiederherstellung der Rechtseinheit auf dem Gebiet der Gerichtsverfassung, der bürgerlichen Rechtspflege, des Strafverfahrens und des Kostenrechts», den s. k. Vereinheitlichungsgesetz. Den har publicerats tillsammans med Gerichtsverfassungsgesetz, Zivilprozessordnung och Strafprozessordnung, i den lydelse dessa lagar erhållit genom Vereinheitlichungsgesetz, i Bundesgesetzblatt 1950 s. 455 ff. Genom den nya lagstiftningen återställes i det väsentliga det tillstånd på ifrågavarande område som rådde före 1933. Dessutom ha vissa sinsemellan skiljaktiga processrättsliga bestämmelser som efter kriget utfärdats i de skilda zonerna och länderna i Västtyskland undanröjts. Mera principiella omgestaltningar av processrätten ha fått anstå till en kommande stor processreform.
    Gerichtsverfassungsgesetz (GVG) fastslår att domare skola utnämnas på livstid och att de blott under bestämda förutsättningar kunna förflyttas eller entledigas mot sin vilja (GVG §§ 6 och 8). Om domstolarnas kompetens gäller följande. Amtsrichter dömer som ensamdomare i mindre brottmål och i tvistemål där tvisteföremålets värde uppgår till högst 1,000 DM och dessutom i vissa mål som ha en mera lokalt betonad karaktär, såsom hyresmål. I större brottmål dömer Amtsrichter liksom före kriget jämte två lekmannadomare (Schöffen). I Landgericht består en Zivilkammer av tre domare. Under kriget hade man av skilda orsaker också här infört ensamdomare. Dessa kammare handlägga framförallt tvistemål som inte höra till Amtsgericht och vidare mål som fullföljas från Amtsgericht. I s. k. handelsmål har man nu åter fått särskilda Kammern für Handelssachen, som bestå av en jurist som ordförande och två köpmän som bisittare. Landgerichts Strafkammern fungera, allt efter målets betydelse, i första och andra instans som »Grosse Strafkammer» med tre juristdomare och två Schöffen och som »Kleine Strafkammer» med en juristdomare och två Schöffen. I Landgericht finnas också Schwurgerichte. De bestå av tre juristdomare och sex lekmannadomare, Geschworenen. Liksom die Schöffen deltaga die Geschworenen tillsammans med juristdomarna i avgörandet av både skuld- och strafffrågan (GVG §§ 30, 82). Oberlandesgerichte äro som tidigare indelade i tvistemåls- och brottmålsavdelningar (Zivil- und Strafsenate). De tjänstgöra som fullföljdsinstanser både i tvistemål från Landgerichte och i brottmål. Vidare handlägga de vissa mål som första instans i stället för Bundesgerichtshof (GVG §§ 120, 134). Denna senare domstol som har sitt säte i Karlsruhe, har trätt i

 

stället för Reichsgericht (jfr SvJT 1950 s. 153). Den består av Straf och Zivilsenate samt handlägger i första och sista instans mål angående högmålsbrott m. m. samt är dessutom fullföljdsdomstol. I rättsenhetens intresse kan bildas s. k. »grosse Senate».
    Zivilprozessordnung (ZPO) undergick under kriget bl. a. den ändringen att det inledande obligatoriska förlikningsförfarandet avskaffades. I praxis hade det visat sig att man inte kunde undgå att i förlikningarna yttra sig också om de tvistiga frågorna. Denna ändring har nu fått kvarstå. Man har återinfört möjligheten att med motpartens medgivande få avgöranden av Landgericht utan vad omedelbart fullföljda till Revisionsgericht. Denna anordning som ursprungligen infördes 1924 har emellertid knappast spelat någon roll i praxis.
    Strafprozessordnung (StPO) innehåller några helt nya bestämmelser som framför allt förstärka den enskildes rättsskydd. Det är erfarenheterna sedan 1933 som göra sig gällande. Den s. k. redaktionshemligheten vid vittnesförhör har återinförts (§ 53). Bundestag har infört som regel att varje vittne skall avlägga ed (efter förhöret; § 59); regeringsförslaget innebar i motsats härtill att rätten fick avgöra om vittnet skulle svära. Rätten att företaga kroppsbesiktning har begränsats. Möjligheterna att förordna om Untersuchungshaft ha åter begränsats till flyktfara och fara för försvårande av utredningen (§ 112). Om häktningsbeslut och om varje efterföljande beslut i häktningsfråga skall en anhörig till den häktade eller en person som denne åtnjuter förtroende för underrättas; detta skall ske utan hänsyn till om den häktade önskar det eller inte. Det är domstolen som beslutar om häktning (§§ 114—116). Den häktade har icke arbetsskyldighet. Ett stadgande i § 136 a, som har influerats av nya svenska RB, lämnar skydd åt den misstänktes viljefrihet. Denna får inte påverkas genom misshandel, uttröttande, kroppsliga ingrepp, medikamenter, svek eller hypnos. Det är likaledes förbjudet att hota med dylika åtgärder, att ge löften om fördelar som inte ha stöd i lagen m. m. Dessa begränsningar gälla utan hänsyn till den misstänktes samtycke. Utsagor som komma till stånd under åsidosättande av föreskrifterna få ej användas ens med medgivande av den hörde. Genom vad sålunda stadgats ha också s. k. narkoanalyser och sanningsinjektioner förbjudits. Domsmotiveringen skall ange också omständigheterna som påverkat straffmätningen. Förbudet mot reformatio in pejus har åter införts men gäller icke i fråga om intagande i Heilanstalt eller liknande inrättning (§§ 331—358 II och 373 II). Befattningen med strafföreläggande (Strafverfügung) har (§ 413) överflyttats från polisen till domstolarna.

Hellmuth Dix.