Nya finska lagar. D. 1 juli 1950 trädde i kraft nya lagar angående avbrytande av havandeskap, sterilisering och kastrering. Ett havandeskap kan avbrytas i tre fall: 1:o) om kvinnans kroppsliga eller själsliga tillstånd icke utan allvarlig fara tillåter barnets framfödande; vid uppskattningen av denna fara skall kvinnans sociala förhållanden beaktas; 2:o) om kvinnan vid hävdandet ej fyllt 16 år eller om hennes handlingsfrihet blivit grovt åsidosatt vid gärningens begående såsom vid minderårighet, medvetslöshet, bristande tillräknelighet och blodskam; 3:o) när det med skäl kan antagas, att kvinnans eller lägersmannens arvsanlag kan förorsaka svår psykisk eller kroppslig sjukdom hos avkomman. I alla dessa fall ären förutsättning att kvinnan ger sitt bifall till åtgärden utom då hon på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna ett giltigt samtycke.
    Om ingreppet förorsakats av sjukdom eller kroppsligt lyte kan ett förnyat havandeskap med kvinnans eller anhörigas samtycke förhindras genom samtidig sterilisering av kvinnan.
    Sterilisering kan åter företagas efter förordnande på sinnessjuk eller själsligen undermålig person utan hans samtycke, om undermåligheten kan anses övergå på avkomman eller om denna avkomma komme att sakna omvårdnad. Även en person med rättslig handlingsförmåga kan på egen begäran steriliseras, om fara är förhanden att hans avkomlingar bleve sinnessjuka eller undermåliga eller om han genom sitt asociala levnadssätt och missbruk av narkotiska medel anses för framtiden uppenbart olämplig att vårda sina barn. En ung person, som fyllt 18 år och uppfattar steriliseringens ändamål och behövlighet, kan även begagna sig därav. Denna utväg står likaledes öppen för kvinna, vilkens sjukdom eller kroppslyte icke tillåter ett havandeskap utan att äventyra hennes liv eller hälsa.
    Den nya lagen tillåter att individer, som på grund av sin könsdrift är farliga för andra människor, kan kastreras utan att de samtyckt därtill. Detta kan ske i fall de genom laga kraft vunnen dom dömts för brott eller försök därtill, som utvisar denna farlighet eller om de, intagna på vårdanstalt, äro varaktigt sinnessjuka eller själsligen undermåliga och deras könsdrift visar sig farlig för andra personer. Men även utan att dessa förutsättningar förefinnas, kan en person på egen begäran kastreras, om han fruktar att hans könsdrift skulle förleda honom till brott eller om dess abnorma styrka eller inriktning förorsakar honom själsligt lidande. Detta gäller dock ej personer under 21 år.

G. F—g.

 

    Der deutsche Jugendgerichtstag höll d. 20 och 21 april 1950 efter en mera än tjugoårig paus sin sjunde kongress i BAD GODESBERG. Många hundra västtyska jurister, socialvårdsfunktionärer av båda könen, läkare och präster hade inställt sig. Ordf. var f. Oberlandesgerichtspräsident HEINRICH LINGEMANN, en förtjänt kriminalist.
    Der deutsche Jugendgerichtstag är en av Franz von Liszt 1917 grundad institution. På inbjudan av Vereinigung fiir Jugendgerichte und Jugendgerichtshilfe och i samverkan med tyska myndigheter diskuteras vid dess

 

kongresser läget och utvecklingen på ungdomskriminalpolitikens område; man avser att samtidigt stimulera och främja det praktiska judiciella och sociala arbetet på detta område. Bland tongivande kriminalister och socialvårdare i Tyskland har man insett att den nazistiska regimen samt katastrofen av 1945 vållat ungdomsvården så stor skada att en nybyggnad måste ske. Kriminalreaktionerna, den sociala organisationen och arbetsmetodiken för kampen mot den starkt ökade ungdomsbrottsligheten måste ofrånkomligen nydanas. Nazismen har även här lämnat ett teoretiskt och praktiskt vakuum efter sig. För att kunna börja på nytt vill man lära av utlandets reformer och framsteg. Denna insikt hade medfört att man anmodat kriminalister från U. S. A., England, Frankrike, Holland och Sverige att redogöra för lagstiftningen, nya principer och erfarenheter i deras länder, och man lyssnade till deras föredrag med stor uppmärksamhet. Undertecknad talade ingående över ämnet »Die Behandlung des jugendlichen Rechtsbrechers in Skandinavien». Både på kongressen och vid många samtal i förbundsjustitiedepartementet i Bonn kunde konstateras, att man i Västtyskland visar ett mycket starkt och allvarligt intresse för den moderna svenska rättsutvecklingen och kriminalpolitiken.
    Framstående tyska talare som lämnade omfattande referat voro bl. a. Marburg-psykiatern prof. WERNER VILLINGER, den särskilt erfarne barndomaren LUDWIG CLOSTERMANN och den framstegsvänlige fångvårdsmannen ALBERT KREBS. Diskussionen var livaktig och temperamentsfull; den röjde ofta mycket skilda uppfattningar.

Gerhard Simson.