Ny ungersk strafflag. Under 1950 har i Ungern antagits en lag om strafflagens allmänna principer, avsedd att ersätta den allmänna delen i 1878 års strafflag. Omarbetning av den äldre strafflagens speciella del pågår.
    Den nya lagstiftningens ändamål är — enligt lagens inledningsord — att skydda den folkdemokratiska samhällsordningen. I lagens första paragraf definieras »brott». Därmed avses en handling som är straffbelagd och dessutom innebär en fara för samhället. Sådan fara föreligger från »varje form av handling eller underlåtenhet som kränker den ungerska folkrepublikens politiska, sociala eller ekonomiska ordning eller medborgarnas person eller rättigheter». Även om en handling formellt faller under brottsbeskrivningen för ett visst brott, utgör handlingen således intet brott om den ej samtidigt innebär en fara för samhället i nyss angivna betydelse.
    De spörsmål som behandlas i den nya lagen äro i huvudsak desamma som förekomma i den svenska strafflagens 1—5 kap. och därtill anslutande lagar om särskilda påföljder för brott. De straffarter som kunna ådömas äro dödsstraff, fängelse, böter, konfiskation, förbud att taga del i allmänna angelägenheter, förbud att utöva visst yrke samt utvisning. Bland skyddsåtgärderna kan nämnas åläggande för den brottslige att utföra arbete avvisst slag under lägst en månad och högst två år. Den arbetsskyldiges frihet begränsas därvid i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa ändamålet med åtgärden och utförandet av det ålagda arbetet. I förarbetena till den nya lagstiftningen uppges att ifrågavarande skyddsåtgärd,vars straffkaraktär förnekas, intager en framskjuten ställning i Sovjetunionens kriminalrätt. S. R.

 

    Den nya rättshjälpen i England. Avigsidan av det engelska rättsväsendet är de höga processkostnaderna. I ett av Court of Appeal nyligen avdömt mål uppskattades de sammanlagda advokatkostnaderna i bägge instanserna till £ 80,000 à 90,000 vilket, om än ett undantagsfall, dock ger en vink om hur dyrt det kan vara att processa i England. För många har det varit en ekonomisk nödvändighet att avstå från att försvara eller söka sin rätt. Vilka fördelar höga kostnader ur andra synpunkter än må ha (t. ex. genom att dämpa processlystnad), så måste ett dylikt system av sociala skäl kompletteras med bestämmelser om rättshjälp åt mindre bemedlade. Den vittsyftande Legal Aid and Advice Act, som antogs 1949 (12 & 13 Geo. 6. ch. 51)¹ och som fr. o. m. d. 2 okt. 1950 delvis förts ut i praktiken, får ses som ett led i det stora sociala reformarbete — omfattat av alla partier i princip — som sysselsatt den engelske lagstiftaren efter kriget. Lagen gäller England och Wales (Skottland har sin egen rättsordning). Den innehåller många detaljbestämmelser och innefattar en ganska komplicerad administration; den höjer emellertid den engelska rättshjälpen till en hög och tidsenlig standard. Hittills har engelsk rättshjälp närmast byggt på »charity», i fråga om utomprocessuell hjälp helt och hållet privat sådan, ifråga om en rättegångshjälp lagfäst, ehuru på ett sätt som — åtminstone

 

¹ För närmare kännedom om lagen och dess följdförfattningar kan hänvisas till Law Society's utgåva, publicerad av »His Majesty's Stationary Office», London 1950, Code-nr 39-69, pris 6 s. 

i tvistemål¹ — utestängt var och en med större inkomst än £ 2, högst £ 4 i veckan och som lämnat barristern och solicitorn utan någon ersättning för nedlagt arbete. Nu ha i civilmål högst betydande förbättringar inträtt både för de hjälpande och de hjälpta. De förra få ta ut ordentliga arvoden (85 % mot vad som eljest skulle vara »allowed on taxation»). De senare få, alltefter omständigheterna, viss del av eller hela rättegångskostnaden betald av statsverket. Det beräknas att i civilmål 3 personer på 4 ha blivit berättigade till rättshjälp i någon utsträckning. Vissa fall av civil talan, för brutet äktenskapslöfte, för skadestånd i samband med våldtäkt och s. k. »Relatoractions»² jämte några andra, ha undantagits från lagens tillämpningsområde. Det praktiskt viktiga undantaget är mål ang. »libel» och »slander» (ärekränkning). Behovsprövning sker ej längre mekaniskt efter inkomstsumman utan har överlämnats åt den allmänna »National Assistance Board» att utföra, delvis diskretionärt, men på basis av vederbörandes s. k. »disposable income» som beräknas efter ganska invecklade regler. Det är emellertid också en annan förutsättning som uppställts för förmånen av rättshjälp: man måste ha en »reasonable case». Denna del av prövningen handhaves av »Local Committees» och »Certifying Committees» (bestående av solicitors och barristers) med besvärsrätt till någon av de 12 »Area Committees». Domstolarna ha alltså ej alls härmed att skaffa. Ansvaret för hela planens administation har överlag lagts på Law Society, som är solicitornas motsvarighet till Sveriges Advokatsamfund. Förloras målet, uttagas kostnaderna av parten, dock ej mera än som befinnes skäligt med hänsyn till den tappande partens ekonomiska villkor (sådana dessa finnas angivna i hans »Legal Aid Certificate»). Överskjutande kostnad får den, som vunnit målet, förlora.
    Som ovan antytts ha dock blott vissa delar av lagen (15 §§ av 27) ännu trätt i kraft. Dessa delar beröra processer i High Court (vilket inkluderar skilsmässoprocesserna) och Court of Appeal. Utanför ha t. v. lämnats rättegångar i County Courts och alla kriminalmål. Den gamla Common Law-formen med »dock briefs» kommer att fortsätta — rätten för den tilltalade, som föres inför rätta utan rättegångsbiträde, att i salen utpeka vem som helst närvarande barrister att för 1 guinea åtaga sig hans sak. (Detta är det enda fall då en barrister kan engageras direkt av en klient, och ett »dock brief» har varit mången barristers första chans att få uppträda inför rätta.) — Hela kapitlet om utomprocessuell hjälp har t. v. också stannat på papperet. När återstoden kan föras ut i praktiken, vet man föga om. Redan nu har modern fri rättshjälp visat sig kosta avsevärda belopp. Kanske framtvingar utvecklingen ett förbilligande av rättsmaskineriet med revolutionerande återverkningar på urgamla verksamhetsformer. O. B.

 

¹ Vad beträffar brottmål är att observera existensen av »Poor Prisoners' Defence Act» av 1930, som ger domstol möjlighet att bevilja fri rättshjälp av barristers och/eller solicitors i fall då detta är »in the interest of justice». Införandet av den nya lagen lär ha gjort domstolarna påtagligt mer benägna att medgiva fri rättegång under 1930 års lag. Advokaterna tillerkännas emellertid mycket ofullständiga arvoden i dylika mål och få ej debitera klienten något.² First Schedule, Part II. »Relator actions» är en egendomlig grupp av civilmål (i praktiken närstående såväl kategorien Brott mot allmänheten som Immissioner); talan mot den som gjort sig skyldig till rättstridig handling, kan icke beslutas av den eller de förfördelade självrådigt utan måste göras av Attorney General på anmälan — om han finner tillräckliga skäl föreligga.