YNGVE LYTTKENS. Domen över Magdalena Rudensköld. Sthm 1950. Bonnier. 254 s. Kr. 11.00, inb. 15.00.

 

    Under den förmyndarregering, som följde efter Gustaf III:s mord, förekommo flera politiska rättegångar. Det har sagts att de i kungamordet inblandade kommo anmärkningsvärt lindrigt undan i jämförelse med andra som stått den avlidne konungen nära. Regenten hertig Karl och hans högt betrodde man Gustaf Adolf Reuterholm ansågo sin makt hotad av de missnöjda gustavianerna. Gustaf III:s specielle gunstling, Gustaf Mauritz Armfelt, befann sig utrikes men stod genom sin älskarinna Magdalena (Malin) Rudensköld i förbindelse med de hemmavarande. För Armfelts konspirationer blevo han och Malinjämte andra åtalade och dömda. De ådömda straffen blevo stränga, ty i missgärningsbalkens 4 kap. stadgades ej ringare straff än dödsstraff för vare sig förräderi (1 §), medverkan därtill med brev, råd eller hjälp (2 §) eller ens för underlåtenhet att i tid avvärja eller upptäcka förrädiska stämplingar som man visste vara å färde ( 3 §). Svea hovrätt dömde Armfelt till döden jämlikt 1 § och Malin jämlikt 3 §. Hovrätten ansåg henne icke övertygad om medverkan till Armfelts förräderi utan blott om vetskap därom. HD, dit målet fullföljdes, fann emellertid Malin skyldig till medverkan och fastställde dödsstraffet men hemställde om nåd för henne under åberopande av att hon förbrutit sig »icke så egentligen av avoghet och illvilja emot sin fosterbygd och dess närvarande lagliga regering som fastmera av en olyckeligen fattad och ända till förtjusning uppdriven böjelse för förrädaren» Armfelt samt under erinran tillika om »den hennes kön åtföljande svaghet samt att i Svea rike aldrig tillförene lärer hänt att någon av det könet för delaktighet i statsbrott straffad blivit». Nåd (dock ej från varje påföljd) blev också beviljad.
    Det Armfeltska förräderimålet har i ganska stor utsträckning blivit föremål för litterär behandling. Det har t. ex. behandlats av WEDBERG i Konungens Högsta Domstol 1789—1809 s. 59—67. YNGVE LYTTKENS, som tidigare utgivit böcker om uppmärksammade brottmål (se SvJT 1949 s. 126), har nu såväl utförligt som lättläst skildrat detta mål och särskilt kritiserat domen över Malin. Lyttkens framhåller, att Armfelts planer voro vittutsvävande och flyktiga, måhända »blott och bart drömmar», samt Malins andel däri i allt fall ringa. Regeringen sökte få domstolarna att döma så strängt som möjligt. Wedberg säger om HD:s ledamöter, att påfrestningen å deras självständighet och domareheder säkerligen var starkare än någonsin eljest, men att ingen av dem vid målets prövning svikit sin plikt att som en ärlig och uppriktig domare handla efter bästa förstånd och samvete. (Jfr K. G. WESTMAN, Den gustavianska högsta domstolen och dess hävdatecknare, i Historisk tid-

 

49—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

770 ANM. AV Y. LYTTKENS: MAGDALENA RUDEN SKÖLD.skrift 1924.) Lyttkens har med källor och litteratur ingående belyst frågan men icke framlagt något nytt material ägnat att leda till ett annat omdöme. För nutida uppfattning äro påtryckningar på domstolarna från regeringens sida naturligtvis mycket betänkliga, och de utdömda straffen måste förefalla oss orimligt stränga. På 1700-talet brukades emellertid ofta i allmänt avskräckande syfte dödsdomar, vilka det aldrig var meningen att verkställa. Att Malins liv efter domen och benådningen blev olyckligt berodde också till stor del på omständigheter som icke hade med det Armfeltska förräderimålet att göra. Nils Beckman.