Riksåklagaren om 15—17-åringarna.¹ Frågan om den ur kriminalpolitisk synpunkt lämpligaste reaktionsformen för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort sig skyldig till allvarliga lagöverträdelser, lärer senast hava varit föremål för ett mera ingående övervägande av Kungl. Maj:t i samband med framläggande av förslaget om tvångsuppfostringsinstitutets upphävande från den 1 juli 1947 (Kungl. prop. 1947: 298). Anledningen till att frågan om detta instituts utmönstrande ur det straffrättsliga reaktionssystemet aktualiserades var närmast att den uppfattningen alltmer vunnit insteg att det även för tillrättaförande av sådana ungdomliga lagöverträdare som ådagalagt grövre brottslighet vore ändamålsenligare att ersätta straff och straffrättsliga skyddsåtgärder med de behandlingsformer som stode till buds inom socialvården, främst skyddsuppfostran.
    I motiven till förslaget konstaterades, att enighet torde råda därom, att organen för samhällets barnavård i regel vore de lämpligaste för omhändertagande av minderåriga brottslingar. Såsom exempel på socialvårdens företräden anfördes jämväl densammas möjlighet till en ändamålsenlig differentiering av klientelet och därmed till en rationell vård även som att inom ramen för barnavårdens organisation speciella anstalter funnes för psykiskt abnorma elever.
    Justitieministern uttalade för sin del i motiven till förslaget att han — i likhet med strafflagberedningen — vore av den uppfattningen att man icke behövde hysa någon farhåga för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran komme att i större utsträckning döma ungdom under aderton år till ovillkorligt frihetsstraff. Försiktigheten syntes emellertid bjuda att i varje fall till en början anordningar vidtoges så att dessa mycket ömtåliga avgöranden lätt kunde komma under omprövning i högre instans. För det ändamålet föreskrevs i Kungl. cirkuläret den 30 juni 1947 (SFS 354) till överåklagarna och distriktsåklagarna i

 

¹ Denna artikel återger en skrivelse från riksåklagarämbetet till Kungl Maj:t d. 24 sept. 1951. 

riket att, när allmän underrätt eller hovrätt dömt någon som vid domens meddelande ej fyllt aderton år till fängelse eller straffarbete utan tillämpning av lagen om villkorlig dom, åklagaren i målet ofördröjligen skulle insända avskrift av domen till justitiekanslersämbetet eller, efter den 1 januari 1948, till riksåklagaren.
    För uppnåendet av syftet med nyssnämnda föreskrift har riksåklagarämbetet alltsedan sin tillkomst kontinuerligt granskat meddelade domar å ovillkorligt frihetsstraff för ungdom i åldern 15—17 år samt i tveksamma fall ombesörjt, att domen dragits under högre rätts prövning.
    Vid avgörande av frågan i vilka mål fullföljd borde ske har ämbetet låtit sig vägleda av den uppfattningen att avtjänande av frihetsstraff för den ungdom, varom här är fråga — i varje fall med fångvårdens nuvarande resurser — allenast i särskilda undantagsfall kunde anses vara en ur kriminalpolitisk synpunkt lämplig reaktionsform. Enligt ämbetets mening borde i vart fall tidsbestämt straff icke ifrågakomma förrän ett försök gjorts att återbörda den unge lagöverträdaren till ett ordnat samhällsliv genom omhändertagande för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.
    Till stöd för sin ståndpunkt har ämbetet när frågan om lämpligaste reaktionsform kommit under omprövning i högre rätt i första hand hänvisat till socialvårdens överlägsenhet i förhållande till fångvården då fråga är om en ur individualpreventiv synpunkt lämplig behandling av unga lagöverträdare. Ämbetet har därvid erinrat om de större möjligheterna till differentiering på ungdomsvårdsskolorna, den psykologiskt skolade personalen, de moderna medicinska och psykologiska behandlingsmetoderna, de större möjligheterna till arbetsfostran och utbildning, den obestämda behandlingstiden och den effektivare eftervården.
    Fångvården är i alla dessa avseenden underlägsen socialvården. Och det kan naturligen ifrågasättas om det över huvud är möjligt att åstadkomma en rationell behandling av missanpassad ungdom, därest behandlingstiden såsom vid fängelse och straffarbete är på förhand fixerad. Särskilt betänkligt är att fångvården icke förfogar över någon anstalt, som är lämplig för dessa unga lagöverträdare — naturligt med hänsyn till att man icke räknat med att fångvården annat än i rena undantagsfall skulle taga hand om lagöverträdare i den yngsta åldersgruppen. En följd härav har blivit att ungdomarna kommit att placeras tillsammans med äldre brottslingar. En av de allvarligaste olägenheterna med frihetsstraffet är vidare att möjligheten att erhålla lämplig arbetsanställning är i hög grad försvårad för den som undergått sådant straff. Därigenom minskas ock möjligheterna till resocialisering. — Det kan naturligen icke bestridas att i den mån fångvårdens behandling verkställes på sluten anstalt den fördelen uppnås, att man kan undvika det ur flera synpunkter högst stötande förhållandet att de, som omhändertagits efter lagföring för brott, snart efteråt i samband med rymning eller permission begå nya brott. Straffverkställighetslagen föreskriver emellertid, att unga fångar så snart ske kan skola överföras till öppen anstalt. I de fall då så sker bli fångvårdens möjligheter att hindra rymningar icke större än ung-

 

domsvårdsskolornas, vilka sistnämnda institutioner i princip anlita den öppna vården. Men fördelen att genom intagning på sluten fångvårdsanstalt temporärt hindra nya brott blir av ringa värde om den unge genom sin fängelsevistelse får sin kriminella disposition fixerad. För ämbetet, som ser som en av sina uppgifter att verka i brottsförebyggande riktning, ter det sig högeligen ogynnsamt om ungdomar, som kunnat återbördas till samhället, genom olämplig behandlingsform så småningom komma att utvecklas till grova lagöverträdare. Ämbetet kan icke dölja den meningen, att en ökad intagning av ungdomar på fångvårdens nuvarande anstalter sett på längre sikt kan visa sig vara, icke en brottsförhindrande utan en brottsbefrämjande faktor.
    Vad de allmänpreventiva synpunkterna beträffar har ämbetet brukat erinra om att det är högst tvivelaktigt om de unga lagöverträdarna själva betrakta den till tiden obestämda skyddsuppfostran med dess i regel långvarigare anstaltsvistelse och beträffande eftervårdstidens längd utsträckta samhällskontroll som ett mindre allvarligt ingrepp än tidsbestämt straff. Det må erinras om att ungdomar, som dömas till frihetsstraff, ofta omedelbart förklarat sig nöjda med domen i avsikt att undvika skyddsuppfostran. Oavsett huru härmed må förhålla sig vill ämbetet — med allt understrykande av straffets allmänpreventiva verkan i fråga om för normal motivbildning mottagliga äldre personer — ifrågasätta om frihetsstraffet beträffande den kategori, varom här är fråga, har någon starkare brottsavhållande betydelse. Man kan på goda grunder betvivla att ungdomarna reagera inför straffhotet på samma sätt som äldre normala personer. Det är i detta sammanhang att märka att många av de unga lagöverträdarna äro psykiskt infantila; de kunna alltså icke i psykiskt hänseende anses jämställda med vanliga 15—17-åringar. Från dessa utgångspunkter har det synts ämbetet som om ett ådömande av tidsbestämt straff för tillgodoseende av allmänpreventiva syften i fråga om dessa ungdomar i huvudsak borde ifrågakomma endast där den unges resocialisering redan från början ter sig tämligen utsiktslös.
    De synpunkter som ämbetet sålunda framfört synas under de första åren efter tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande i stort sett vunnit beaktande hos domstolarna. Emellertid har under år 1950 kunnat märkas en alltmer stegrad benägenhet att döma till ovillkorligt frihetsstraff även i mål där villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola ur förut angivna synpunkter tett sig som den lämpligaste påföljden. Denna stegring framgår av följande från centrala fångregistret hämtade uppgifter rörande antalet ungdomar i åldern 15—17 år, vilka under nedan angivna år börjat undergå straffarbete eller fängelse:
    1945 — 9, 1946 — 7, 1947 — 6, 1948 — 16, 1949 — 20, 1950 — 32.
    Genom en av Högsta Domstolen den 29 augusti 1951 meddelad dom i ett dit av ämbetet fullföljt mål synes föreligga ett ställningstagande som kan antagas få betydelse för den framtida utvecklingen. Omständigheterna i målet voro i korthet följande. Åklagaren yrkade vid Stockholms rådhusrätt ansvar å tre ynglingar i 16—17-årsåldren för en omfattande brottslighet, till övervägande delen bestående av bil- och motorcykeltillgrepp.

 

Skadorna synas ha uppgått till högst några tusental kronor, icke såsom på vissa håll i pressen uppgivits 100,000—200,000 kronor. Den vårdslösa framfart, som icke sällan förekommer i samband med ungdomars billån, förelåg icke här. Ynglingarna — beträffande vilka de individuella förutsättningarna enligt ämbetets mening kunde betecknas såsom relativt goda, i varje fall beträffande de båda i fråga om brottslighetens omfattning mest belastade ynglingarna — voro tidigare ostraffade och ingen av dem hade förut varit omhändertagen för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola. Endast en av dem hade förut erhållit åtalseftergift. Beträffande alla tre förelåg beslut av barnavårdsnämnden att omhändertaga dem för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola (beslut beträffande en av ynglingarna meddelades dock först efter rådhusrättens dom). Socialstyrelsens skolbyrå var vidare beredd att omedelbart bereda alla tre plats å skilda ungdomsvårdsskolor. Rådhusrätten dömde emellertid ynglingarna till långvariga ovillkorliga frihetsstraff, för två av dem bestämda till fängelse ett år två månader och för den tredje bestämt till fängelse ett år. Utgången i målet har dikterats främst av allmänpreventiva hänsyn. — Under åberopande av sina förut angivna synpunkter fullföljde ämbetet talan i målet och yrkade att de tilltalade måtte, i samband med att villkorlig dom meddelades, överlämnas till barnavårdsnämnden för deras omhändertagande för skyddsuppfostran. Såväl Svea hovrätt som Högsta Domstolen fastställde emellertid enhälligt rådhusrättens dom. Två av ynglingarna hade efter hovrättens dom förklarat sig nöjda med det tidsbestämda straffet.
    Genom utgången av detta mål har sålunda den av ämbetet framförda uppfattningen att vid typiska utslag av grövre ungdomsbrottslighet villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran regelmässigt borde komma till användning för förstagångsförbrytare underkänts. Omständigheterna i målet äro jämväl i övrigt sådana att Högsta Domstolens ställningstagande torde få anses prejudicerande för den kommande rättstillämpningen inom området. Ett ökat antal domar å ovillkorligt frihetsstraff och som följd därav ett ökat antal ungdomar, hänvisade till att omhändertagas å fångvårdsanstalt, är därför sannolikt att förvänta. Den riktning utvecklingen tagit beror enligt ämbetets uppfattning i huvudsak av två omständigheter. Till en del kan den antagas vara ett uttryck för en i vida kretsar utbredd reaktion mot en alltmer omfattande ungdomskriminalitet i form av tillgrepp av motorfordon. Vidare torde den vara att tolka som ett utslag av misstro hos domstolarna mot de socialvårdande myndigheternas möjligheter att effektivt omhändertaga unga brottslingar.
    Vad angår det förstnämnda förhållandet synes av den tillfredsställelse, som utgången i det ovan omnämnda målet väckt i stora delar av pressen, som om ungdomsbrottslighet just i form av fordonstillgrepp ansåges särskilt förkastlig. Det kan även med fog antagas att denna form av kriminalitet under de sista åren tagit en ökad omfattning. Med hänsyn till att ordnad polisstatistik för riket i dess helhet infördes först år 1950 föreligga visserligen icke några tillförlitliga siffror härom, men det absoluta antalet bilar och motorcyklar, vilka under nämnda år anmälts tillgripna, utgör för hela landet 7,065. I Stockholm där polisstatistik förts sedan

 

längre tid tillbaka utgjorde antalet anmälningar av tillgripna motorfordon 1947 2,120, 1948 2,108, 1949 2,547 och 1950 2,937. Nu angivna omständigheter i förening med fordonsparkens ansvällning under de sista åren — sålunda har från den 31 mars 1949 till den 31 mars 1951 antalet registrerade personbilar ökat från 181,422 till 273,468 och antalet registrerade motorcyklar från 157,075 till 218,461 — tala emellertid för riktigheten av antagandet att också de yngsta åldersgruppernas tillgrepp av bilar och motorcyklar, varom siffror icke finnas tillgängliga, öka. Som en psykologisk faktor — att räkna med särskilt för ungdomens del — tillkommer även de senaste årens intensiva propaganda för motorfordon och motorsport i olika former.
    Om sålunda den ökade obenägenheten att tillämpa skyddsuppfostran beträffande de yngsta lagöverträdarna sannolikt delvis är att söka i ungdomskriminalitetens manifesterande i tillgrepp av motorfordon, torde jämväl, såsom ovan antytts, domstolarnas ställningstagande i viss utsträckning ha sin grund i minskat förtroende för de socialvårdande organens möjligheter att effektivt omhändertaga sådan ungdom, som har mera allvarlig brottslighet bakom sig. Därtill torde ha bidragit bristen på effektiva resurser hos ungdomsvårdsskolorna att förhindra rymningar samt vissa enskilda fall, där permission från ungdomsvårdsskola anses ha skett alltför snart.
    Under förarbetena till förslaget om tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande framhölls såväl från strafflagberedningens sida som av åtskilliga remissinstanser, att man förutsatte att det komme att finnas någon särskild ungdomsvårdsskola för mera elakartade fall med den strängare regim som kunde finnas erforderlig och dit det klientel kunde hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. Detta föranledde justitieministern att erinra om att den då planerade utbyggnaden av Långanäs yrkesskola torde medföra, att ökade möjligheter erhölles till differentierad vård av det relativt svårskötta klientel, för vilket anstalten vore avsedd, samt att jämväl i övrigt anordningarna vid anstalten bleve bättre lämpade för detta klientels omhändertagande. Därmed torde justitieministern i första hand ha åsyftat den av riksdagen redan tidigare beslutade tillbyggnaden av en särskild isoleringsavdelning vid skolan. I betraktande av att isoleringsavdelningen, som länge utgjort den i egentlig mening enda slutna avdelningen för samtliga yrkesskolor — rymmer endast nio platser, framstår det som förklarligt att domstolarna i vissa allvarliga fall där rymningsriskerna varit särskilt påtagliga ansett sig icke kunna åtnöjas med behandling å ungdomsvårdsskola.
    Med vad ovan anförts har ämbetet velat bringa det aktuella läget av den kriminalpolitiska behandlingen av brottslig ungdom i åldern 15—17 år till Kungl. Maj :ts kännedom. Samtidigt vill ämbetet giva uttryck för en stark oro inför den kommande utvecklingen och i anslutning därtill framhålla angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas för att hindra att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna kommer att överföras till fångvården.
    Bland de möjligheter att förebygga den befarade utvecklingen, vilka

 

synas ligga närmast till hands, kunna framhållas åtgärder innebärande en höjning av straffmyndighetsåldern eller förbud för domstolarna att annat än under särskilda förutsättningar döma ungdom under aderton år till ovillkorligt frihetsstraff. Det önskade resultatet synes även kunna nås genom en ändring av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Även en sänkning av den nedre åldersgränsen för möjligheten att döma till ungdomsfängelse, vilken säkerligen skulle innebära att de grövre fallen regelmässigt komme i åtnjutande av denna behandlingsform, torde — i jämförelse med den begynnande utvecklingen — vara ett godtagbart alternativ. Med hänsyn till den översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, som pågår inom strafflagberedningen, finner ämbetet sig emellertid icke böra i detta sammanhang upptaga berörda utvägar till diskussion.
    Som sin uppfattning vill emellertid ämbetet hävda, att det ur allmänna synpunkter vore till övervägande fördel för samhället, om de socialvårdande organen betroddes med att omhänderhava behandlingen av de kriminella ungdomarna. Som tidigare anförts torde den allmänpreventiva effekten på barn under aderton års ålder av att andra barn i samma ålder dömas till straffarbete eller fängelse vara högst diskutabel. Då så är fallet synes det riktigast att godkänna den individualpreventiva linjen såsom riktningsvisare för samhällsåtgärderna mot unga brottslingar. Om man så ur individualpreventiva synpunkter mot varandra väger det för vuxna brottslingar inrättade och till följd av sakens natur rätt stereotypa frihetsstraffet mot de för barn och ungdom avpassade, individualiserade uppfostringsåtgärderna inom skyddsuppfostran, synes tvivel icke kunna uppstå om att uppfostringslinjen avgjort är att föredraga för barn under aderton år. Det må här erinras om att inte bara socialvårdsmyndigheterna utan även fångvårdsstyrelsen vid upprepade tillfällen med skärpa understrukit olämpligheten av att barn placeras i fängelse.
    En annan sak är, att anstaltsorganisationen inom socialvården uppenbart behöver i olika avseenden förstärkas för att kunna på ett effektivt sätt taga hand om det mest svårbehandlade klientelet. Det må här erinras om att socialstyrelsen år 1948 begärde att få uppföra ett antal små isoleringsavdelningar för det mest svårbehandlade klientelet vid ungdomsvårdsskolorna. Förslaget har dock hittills icke föranlett något annat Kungl. Maj:ts eller riksdagens beslut än att en år 1950 tillsatt kommitté, ungdomsvårdsskoleutredningen, fått i uppdrag att utreda frågan om ungdomsvårdsskolornas behandlingsformer. Därjämte har uppdragits åt den samma år tillsatta barnavårdslagstiftningskommittén att ägna uppmärksamhet åt gränsdragningen mellan socialvårdens och kriminalvårdens områden i vad angår unga brottslingar. Ämbetet förutsätter, att dessa utredningar särskilt komma att uppmärksamma ungdomsvårdsskolornas möjligheter att omhändertaga den ungdom, varom här är fråga, och att anpassa vården av den under hänsynstagande jämväl till kriminalpolitiska synpunkter.
    Även om man sålunda vågar hoppas att bättre möjligheter komma att skapas för ett effektivt omhändertagande av de kriminella ungdomarna på ungdomsvårdsskolorna, torde dock realiserandet av de-

 

samma draga avesvärd tid. I avvaktan härå kommer ett sannolikt allt större antal av de yngsta lagöverträdarna att bli hänvisat till fångvården. Ämbetet vill därför ifrågasätta om det icke är nödvändigt att inom fångvårdens anstaltsorganisation vidtaga provisoriska åtgärder, ägnade att förebygga eller i varje fall minska de ogynnsamma verkningar, som tyvärr torde vara oundvikligen förbundna med de ungas omhändertagande å fångvårdsanstalt. Därest för nu angivet ändamål en tillfällig förbättring av fångvårdens resurser för sådant omhändertagande kan åvägabringas, är det emellertid angeläget att hålla i sikte att anordningen framtvingats av en nödsituation, och att den sålunda icke innebär något avsteg från tanken att även hårt belastad kriminell ungdom rätteligen bör omhändertagas av socialvården.