SVENSK RÄTTSPRAXIS.
FAMILJERÄTT 1944—1949

 

AV

 

JUSTITIERÅDET NILS BECKMAN.

 

II.

 

SUCCESSIONSRÄTT.

 

Vidkommande arv möta i praxis mest frågor om förskott å arv (arvslagens 6 kap.) och om laglott (arvslagens 7 kap.). Huvudregeln om arvsförskott är, att det skall avräknas å mottagarens arvslott, varemot den som fått mer än sin arvslott endast undantagsvis är skyldig att återbära överskottet (SvJT 1946 s. 93, jfr 1947 rf s. 25). Vad angår bröstarvinges laglott, åtnjuter den skydd ej blott mot testamente utan jämlikt arvslagen 7:4 även mot gåva som till syftet är att likställa med testamente (SvJT 1937 s. 828, 1939 s. 651, 1941 s. 375, 1946 s. 94 och 1947 rf s. 26). Liknande frågor möta vid makes arvsrätt (arvslagens 2 kap.), såvitt angår den sekundosuccessionsrätt som tillerkänts den först avlidne makens släktingar. Härigenom ha de blivit den efterlevande makens arvingar, men hänvisning har icke skett till de allmänna reglerna om arv i 6 och 7 m. fl. kapitel, utan i 2 kap. ha givits speciella regler, vilka formellt te sig som uttömmande. Det oaktat torde de allmänna reglerna få anses tillämpliga och de speciella reglerna i 2 kap. blott såsom erinringar härom eller modifikationer häri. I NJA 1949 s. 625 hade efter ena makens död den efterlevande bortgivit egendom till sina släktingar. Sedan jämväl den efterlevande maken dött, blev det process, huruvida gåvan skulle återbäras. Enligt arvslagen 2: 3 skall otillbörlig gåva från efterlevande make återbäras, såframt den, som mottog gåvan, insett eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. HD fann emellertid, att efterlevande maken vid tiden för gåvan, vilken vore att anse såsom förskott å arv, haft anledning antaga, att förskottet skulle kunna till fullo avräknas å hans släktingars lotter i boet. (Gåvan ansågs alltså tydligen ej otillbörlig.) På grund härav ansågs återbäringsskyldighet ej föreligga, men i stället skulle värdet av den bortgivna egendomen vid tiden för gåvan tagas i beräkning såsom arvsförskott vid delningen av boet mellan bodelägarna å ömse sidor. Reglerna i 2 kap. om avräkning och återbäring av gåvor äro alltså ej uttömmande, utan de allmänna reglerna om arvsförskott kunna vara att tillämpa vid sidan därom. En skiljaktig ledamot i HD kom in på frågan, huruvida jämväl de allmänna reglerna om laglott kunna erhålla (analogisk)

 

7—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

98 NILS BECKMAN.tillämpning. Den först avlidne makens släktingar åtnjuta såtillvida laglottsskydd, att den efterlevande enligt arvslagen 2: 1 ej må genom testamente förordna om vad som skall tillfalla dem. Däremot säges intet om gåva som till syftet är att likställa med testamente. Anledning saknas emellertid till antagande, att efterlevande make i detta hänseende skulle äga större maktfullkomlighet gentemot först avlidne makens släktingar än arvlåtare i allmänhet gentemot sina bröstarvingar. Fastmer kan det antagas, att den först avlidne makens släkt åtnjuter skydd mot gåvor för dödsfalls skull utan det i arvslagen 7:4 stadgade undantaget för det fall att »särskilda skäl däremot äro» (SvJT 1941 s. 375). I nu förevarande mål ansåg den skiljaktige ledamoten (i motsats till majoriteten) gåva för dödsfalls skull föreligga samt gåvotagarna förty— oavsett huruvida de vid tiden för gåvobrevets upprättande insett eller bort inse, att gåvan skulle lända den först avlidne makens släktingar till förfång — pliktiga att tåla den jämkning av gåvan som erfordrades för att först avlidne makens släktingar skulle utfå sin rätt i boet. — Adoptivbarns arvsrätt är enligt arvslagens 4 kap. så begränsad, att adoptivbarnet har rätt till arv efter adoptanten men icke efter adoptantens släkt. Om adoptanten är död, har adoptivbarnet alltså icke istadarätt vid arv efter adoptantens föräldrar. Av NJA 1948 s. 244 framgår, att denna ordning icke ingått i det allmänna rättsmedvetandet. — De flesta arvsrättsfallen röra skydd för laglott mot gåva som till syftet är att likställa med testamente (SvJT 1937 s. 828, 1939 s. 651, 1941 s. 375, 1946 s. 94 och 1947 rf s. 26). Såsom gåvor kunna i detta hänseende räknas oåterkalleliga förmånstagarförordnanden (NJA 1948 s. 232) samt avstående av enskild egendom vid boskifte mellan makar efter boskillnad (NJA 1949 s. 632). Stadgandet om gåva i arvslagen 7:4 har också ansetts tillämpligt beträffande avtal, varigenom moder utfäst sig att till en sin son utgiva ersättning för arbete och tjänster under tid då han sammanbodde med henne; något giltigt anspråk på ersättning åt sonen i detta hänseende ansågs nämligen med hänsyn till omständigheterna ej föreligga (NJA 1949 s. 629). Ett engångsbelopp, vilket en arvlåtare tillerkänt sin husföreståndarinna att utgå efter hans död på villkor att hon tjänade honom under hans återstående livstid, förklarades i NJA 1948 s. 143 till visst belopp vara gåva. Frågan huruvida gåvan var fullbordad vid dödsfallet berördes i nyssnämnda rättsfall NJA 1948 s. 143 och s. 232 samt frågan huruvida gåvan var en gåva för dödsfalls skull i det strax här ovan under makes arvsrätt utförligt refererade fallet NJA 1949 s. 625 (skiljaktigheten i HD jämförd med majoriteten).Vad slutligen angår den avgörande tidpunkten för beräkning av gåvans värde, hänvisas till NJA 1945 s. 81 (se SvJT 1946 s. 95 med där gjordahänvisningar). — Reglerna i arvslagens 8 kap. om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äro direkt tillämpliga endast på arvsberättigade barn. Indirekt blir emellertid 8: 1 avgörande för den rätt som jämlikt 11 § lagen om barn utom äktenskap tillkommer icke arvsberättigade barn (NJA 1946 s. 32, behandlat i släkträtten under föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn).
    Enligt 2 § lagen om arvsavtal (SvJT 1946 s. 95) kan en arvinge,

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1944—1949 II. 99genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren avsäga sig sin rätt till arv, dock att bröstarvinge icke kan avsäga sig sin laglott annat än mot skäligt vederlag. Adoptivbarn äro icke bröstarvingar utan ha genom särskilda stadganden i vissa hänseenden likställts med bröstarvingar. Något sådant särskilt stadgande finnes ej i 2 § lagen om arvsavtal. Av grunderna för detta lagrum, jämfört med 4 kap. ävensom 2: 1 lagen om arv, har emellertid ansetts följa, att vad i förstnämnda lagrum sägs om bröstarvinge äger tillämpning också beträffande adoptivbarn (NJA 1949 s. 176).
    Vad angår testamentes begrepp (SvJT 1937 s. 829, 1939 s. 652 och 1946 s. 98; jfr TfR 1949 s. 1), äger arvlåtaren icke förfoga översin kvarlåtenskap annat än genom testamente; andra förfoganden bliva alltså giltiga endast om de fullbordats under livstiden (se om gåva avavliden SvJT 1946 s. 97). Insättning av medel å sparbanksbok i annans namn innefattar ingen fullbordad gåva, om arvlåtaren förbehållit sig själv rätt att disponera boken (NJA 1947 s. 117, numera 4 § lagen den 27 mars 1936 ang. vissa utfästelser om gåva). Har egendom kommit i annans besittning, presumeras hans uppgift om åtkomsten (t. ex. genomgåva från den avlidne) vara riktig (NJA 1946 s. 139, jfr vad i SvJT 1937 s. 835 uttalats om NJA 1935 s. 658 och 1934 s. 204). Beträffande livförsäkringar hänvisas till NJA 1945 s. 595 och 601 (jfr SvJT 1947 s. 495). — Någon gång kan det vara tveksamt, huruvida gåva eller testamente föreligger; så i NJA 1948 s. 37 beträffande Hedensbergs fideikommiss. — Har ett testamente ej upprättats i laga form eller föreligger eljest någon i testamentslagens 5 kap. angiven ogiltighetsgrund, kan testamentet likväl bliva gällande genom att det godkännes (SvJT 1947 rf s. 18) eller klander underlåtes (testamentslagen 7:5). I sådant fall är underlåtenheten att klandra icke att räkna såsom en gåva från arvingarna till testamentstagaren, utan denne skall anses ha erhållit egendomen genom testamente från den avlidne. (NJA 1947 s. 425). Föreligger åter en ogiltighetsgrund, som är avgörande oberoende av testamentsklander, ställer sig saken annorlunda. Av den avlidne samtalsvis fällda yttranden, som icke kunna anses innefatta förordnande om hans kvarlåtenskap, skola aldrig räknas som vare sig ett giltigt eller ett ogiltigt testamente ensom testamentsbevakning skett (NJA 1949 s. 762). Respektera dödsbodelägarna en av den döde uttryckt önskan om utgivande av viss egendom, räknas detta såsom en gåva från dödsbodelägarna (NJA 1948 s. 300, som gällde överlämnande av visst belopp till den dödes hembiträde). Ejens om den döde uttryckt sin önskan i ett testamente, anses önskningen som ett testamentariskt förordnande, såvitt dödsbodelägarna fått frihet att handla efter gottfinnande (NJA 1947 s. 457). — Till testamentes begrepp kan sägas höra, att egendom därigenom regelmässigt vid testators död överföres från honom till en testamentstagare. I överensstämmelse härmed stadgas i 1: 2 första stycket testamentslagen beträffande rätt att taga testamente, att förordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv, är utan verkan. Enligt undantagsbestämmelse i andra stycket gäller

 

100 NILS BECKMAN.emellertid förordnande enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon som enligt första stycket äger taga testamente skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest upphör. Undantagsbestämmelsen åsyftar främst att möjliggöra en sekundosuccession där förste mottagarens rätt inträder i och med testators död, men stadgandet innebär icke något hinder mot att testator, utan att insätta någon förste mottagare, förbehåller avkastningen åt blivande mottagare av egendomen och i enlighet härmed föreskriver sådan förvaltning av densamma att i avbidan på den uppskjutna successionen avkastningen lägges till kapitalet (BELLINDER i NJA 1945 s. 632, vari gåva till egna ofödda bröstarvingar förklarades ogiltig).
    Beträffande formen för upprättande av testamente (SvJT 1937 s. 830, 1939 s. 653 och 1946 s. 99; jfr om muntliga testamenten THOMASSON i Festskrift för Ekeberg s. 470) gäller enligt testamentslagen 2: 1 bl. a., att vittnena skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, testator obetaget att låta dem veta dess innehåll eller ej. Därest testator avsett att genom handlingen förordna om sin kvarlåtenskap samt vittnena ägt kännedom om handlingens innehåll och testators avsikt, föreligger emellertid ett i laga ordning upprättat testamente, även om handlingen icke betecknats som testamente utan t. ex. som gåvobrev (NJA 1946 s. 349; jfr SvJT 1939 s. 653 och 1946 s. 99). — Återkallelse av testamente kan enligt testamentslagen 2: 5 ske genom att testator i den ordning, som gäller för testamentes upprättande, återkallar sitt förordnande eller genom att han förstör testamentshandlingeneller eljest otvetydigt ger till känna, att förordnandet ej längre är uttryck för hans yttersta vilja. Då återkallelse sålunda kan ske formlöst, låt vara att upprättande av nytt testamente eller testamentshandlingens förstörande rekommenderas av lagstiftaren, kan ett testamente, som är ogiltigt på grund av formfel, det oaktat bliva giltigt såsom återkallelse av ett äldre testamente, om det nämligen kan antagas bäst överensstämma med testators önskningar att handlingen i varje fall får gälla såsom återkallelse (NJA 1948 s. 214, vari ett med formfel behäftat testamente ansågs giltigt såsom återkallelse av ett tidigare utom såvitt det överensstämde med detta; jfr TfR 1949 s. 215 nederst samt SvJT 1946 s. 100).Testator kan återkalla ett testamente partiellt genom att överstryka vissa delar däri. Detta sätt för återkallelse är dock föga rekommendabelt, ty det kan lätt uppstå tvekan om och i vad mån testators yttersta vilja kommit till otvetydigt uttryck efter en sådan åtgärd. I NJA 1948 s. 768 hade testator genom ett i två exemplar upprättat testamente förordnat, att hans kvarlåtenskap, sedan vissa legat utgått, skulle delas lika mellan en förening och en stiftelse. Sedermera strök testator i det ena testamentsexemplaret över vad som rörde förordnandet till stiftelsen. Vad angår frågan, huruvida detta förordnande därigenom kunde anses återkallat, framförde f. d. justitierådet ALEXANDERSON i ett sakkunnigutlåtande den åsikten, att testator blott begagnat detta exemplar som underlag för ett koncept till ett planlagt nytt testamente. I anslutning härtill

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1944—1949 II. 101ansåg hovrätten testator icke ha otvetydigt givit till känna att förordnandet till förmån för stiftelsen slutgiltigt återkallats utan ansåg testamentet alltjämt gälla i sin ursprungliga lydelse. HD ansåg emellertid strykningarna — oavsett att de verkställts endast i det ena utav de två av testator innehavda testamentsexemplaren — innefatta giltig återkallelse av förordnandet till stiftelsen (TfR 1949 s. 216). Ett testamente är ej att anse som återkallat blott därför att det ej kunnat återfinnas efter testators död. Tveksamt är emellertid, om den som vill åberopa ett förkommet testamente måste styrka att det ej återkallats eller om i stället motparten har bevisbördan för att testator förstört testamentet (NJA 1945 s. 544, jfr SvJT 1937 s. 831 samt NJA 1948 B 159 och 723). — Den som genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente väsentligen rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet går enligt testamentslagen 2: 7 förlustig sin rätt på grund av testamentet. Återkallelse eller ändring från ene testatorns sida av förordnanden, som avse förmögenhetens öden efter båda testatorernas död, kan dock enligt motiven sällan sägas rubba någon väsentlig förutsättning för rätten att njuta det inbördes testamentet till godo (NJA II 1930 s. 226). Sedan äkta makar upprättat inbördes testamente (äganderätt med sekundosuccession), hade i NJA 1948 s. 317 efter ene makens död den efterlevande meddelat testamentariskt förordnande, som avvek från vad i det inbördes testamentet bestämts i fråga om sekundosuccessionen. Genom detta förordnande — vilket i allt fall, med hänsyn till att i det tidigare testamentet förordnats vilka kvarlåtenskapen efter båda makarnas frånfälle skulle tillfalla, icke lagligen kunde få verkan med avseende å efterlevande makens testamentslott efter den först avlidne — ansågs den efterlevande icke ha väsentligen rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet (jfr SvJT 1939 s. 654 och 1946 s. 102 ävensom 1946 rf s. 98).
    Testamentes tolkning (SvJT 1937 s. 831, 1939 s. 655, 1941 s. 369 och 1946 s. 102; jfr betr. testamentslagen 3: 3 SvJT 1947 rf s. 40, betr. testamentslagen 3: 8 SvJT 1946 rf s. 4 samt om sekundosuccession vid förmånstagarförordnande till förmån för efterlevande make Gjallarhornet 1947 s. 481, 519, 545 och 567) skall ske efter testators vilja. Ordalagen behöva alltså icke i och för sig vara avgörande. I NJA 1949s. 672 innehöll ett testamente, att av kvarlåtenskapen skulle bildas en stiftelse med syfte att »på ansökan av svenska forskare inom olika vetenskapsgrenar, av svenska vetenskapliga och kulturella institutioner och av allmänna eller enskilda svenska hjälporganisationer av olika slag utdela understöd för främjande av deras arbete». I arvsskattemål uppkom frågan, huruvida — såsom testator säkerligen åsyftat — genom testamentet upprättats en stiftelse som enligt 3 § arvsskatteförordningen var befriad från skattskyldighet. Testamentets avfattning i och för sig ansågs icke ge tillräckligt stöd för uppfattningen att främjande av vetenskaplig forskning vore stiftelsens huvudsakliga ändamål, men med hänsyn till vad i målet upplysts om testators intressen och hans yttranden till ett testamentsvittne i samband med testamentets tillkomst ävensom

 

102 NILS BECKMAN.den omständigheten att i testamentets beskrivning av stiftelsens syfte främjandet av vetenskaplig forskning nämnts först, fann HD det bäst överensstämma med testators vilja, att åt testamentet gavs den tolkningen att stiftelsen, vars stadgar skulle av boutredningsmännen och stiftelsens styrelse utformas i överenstämmelse med de i testamentet givna riktlinjerna, skulle ha till huvudsakligt ändamål att främja sådan forskning. Stiftelsen ansågs förty skattefri. (Beträffande testamentstagares skyldighet att utge fastighetsskatt och andra skatter kan hänvisas till NJA 1948 s. 691 och regeringsrättens årsbok 1947 s. 15). Då testamente skall tillämpas å långt efter testators död inträffade förhållanden, t. ex. äldre förordnanden om perpetuella fideikommiss å nutida förhållanden, kunna domstolarna mer än eljest känna sig obundna av testamentets ordalydelse. (Jfr vad i SvJT 1937 s. 832 anföres om NJA 1933 s.17 samt beträffande fideikommisstvister de i SvJT 1946 s. 102 nederst angivna rättsfallen ävensom NJA 1948 s. 37). Domstolarna äro obenägna att i fideikommissbrev intolka förbud mot ofrälse gifte (NJA 1948 s. 168) men anse sig icke äga permutationsrätt, när sådant förbud uttryckligen stadgats (NJA 1946 s. 152). — Enligt testamentslagen 3: 7 äga universella testamentstagare jus accrescendi, om testamente ej kan verkställas såvitt angår viss testamentstagare (SvJT 1941 s. 371 nederst och 1946 s. 104 nederst, jfr 1937 s. 833 och 1939 s. 655 nederst). Enligt testamentslagen 3:10 är den universell testamentstagare som erhållit hela kvarlåtenskapen, viss andel därav eller överskott därå, varemot med legat förstås särskild i testamente given förmån. Legat skall enligt testamentslagen 3: 2 utgå av oskifto och ej räknas å viss lott. I det ovan under testamentesbegrepp omtalade arvsskattemålet (NJA 1947 s. 457) hade en universell testamentstagare tillerkänts äganderätt till kvarlåtenskapen, varjämte i testamentet uttalats önskemål att han måtte till vissa föreningar och personer efter gottfinnande överlämna belopp, vilkas storlek han ägde bestämma. De sålunda uttalade önskemålen ansågos icke innebära några legat. På grund härav och med tillämpning av testamentslagen 3: 7 ansågs hela kvarlåtenskapen tillfalla den universella testamentstagaren. I det ovan under återkallelse av testamente behandlade rättsfallet NJA 1948 s.768 hade testator insatt en förening och en stiftelse såsom universella testamentstagare men sedan (genom överkorsning) återkallat förordnandet till stiftelsen. Underrätten tillerkände testators legalarvinge (en syster) den sålunda ledigblivna testamentslotten. Såsom underrätten framhöll är stadgandet i testamentslagen 3: 7 icke direkt tillämpligt i ett sådant fall, där testator själv uteslutit tillämpning av visst förordnande. Med hänsyn bl. a. till testamentslagens allmänna grundsats att likställa universella testamentstagare med arvingar, ansåg emellertid HD åt testamentet böra givas den tolkningen att föreningens andel i kvarlåtenskapen skulle ökas med den egendom som enligt den ursprungliga lydelsen av testamentet skolat tillfalla stiftelsen (jfr NJA 1948 A 55). Detta rättsfall kan sägas egentligen avse en komplettering av ett förordnande inom det ursprungliga testamentets ram. Sådana kompletteringar måste anses tillåtna, ty kravet på viss form för upprättande av testamente innebär ej att endast

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1944—1949 II. 103vad som kommit till uttryck i testamentsformen skulle få beaktas, utan, när ett testamente i laga form kommit till stånd, är det efter vissa normer tillåtet att utfylla luckor däri i enlighet med testators hypotetiska vilja. Dylik »tolkning» i vidgad bemärkelse förekom även i NJA 1948 s. 405. Enligt testamentslagen 3: 4 är förordnande avseende viss egendom utan verkan, om egendomen ej finnes i kvarlåtenskapen, men detta stadgande skall (liksom övriga stadganden i testamentslagen 3: 2—9) lända till efterrättelse allenast såvitt icke annat kan anses följa av förordnandet. I förevarande testamente hade förordnats att vissa testator tillhöriga fastigheter skulle tillfalla en legatarie, men sedermera sålde testator fastigheterna. Vid testators död gjorde legatarien anspråk på att på grund av testamentet ur boet erhålla ett mot fastigheternas värde svarande belopp. Testator hade vid försäljningen yttrat, att legatarien skulle få »pengarna i stället». Eftersom detta yttrande ej gjorts i testamentesform, kunde det ej i och för sig vara avgörande. Med hänsyn främst till en av testator i testamentet uttryckt önskan att fastigheterna skulle säljas och köpeskillingen användas på visst angivet sätt (för inlösen och dödande av penninginteckningar i ett legatarien tillhörigt släktgods) ansågs emellertid testamentet böra tolkas på sätt legatarien gjort gällande (TfR 1949 s. 217).
    Testamentstagares rätt i vissa fall (SvJT 1937 s. 833, 1939 s. 656, 1941 s. 372 och 1946 s. 105; jfr Borum i Festskrift för Ekeberg s. 109) regleras i testamentslagens 4 kap. så, att för den förste mottagaren beskrivas olika typer av förfoganderätt, nämligen full äganderätt, fri förfoganderätt, fideikommissrätt, nyttjanderätt och avkomsträtt. Vad angår frågan, när en testamentstagares rätt skall anses vara avena eller andra slaget, anses en testamentstagare i regel ha fått full äganderätt, om ingen sekundosuccessor blivit angiven (SvJT 1941 s. 373 och 1946 s. 106). I NJA 1949 s. 176 hade makar genom inbördes testamente förordnat, att den efterlevande av dem skulle sitta i orubbat bo och genast sätta sig i besittning av all egendom, såväl ärvd som förvärvad, utan att arvingar eller vem det kunde vara finge göra det minsta klander eller intrång i boet. Någon föreskrift om huru med boet skulle förfaras efter den sist avlidnes död lämnades icke i testamentet. Efterlevande maken ansågs ha erhållit full äganderätt. Är åter sekundosuccessor nämnd, anses förste testamentstagaren ytterst sällan ha mer än fri förfoganderätt under sin livstid. Inbördes testamente med förordnande om delning enligt lag efter bådas död har sålunda ansetts utesluta testationsfrihet för den efterlevande, ehuru denne enligt testamentet tillerkändes ej blott »full äganderätt» utan även rätt att »förfara med kvarlåtenskapen som honom för gott synes» (NJA 1949 C 444). Skillnaden mellan full äganderätt och fri förfoganderätt ligger däri, att den som har fri förfoganderätt icke äger förfoga över egendomen genom testamente eller annan rättshandling som till sitt syfte är att likställa med testamente; angående innebörden härav hänvisas till det ovan vid arv behandlade rättsfallet NJA 1949 s. 625 (jfr SvJT 1941 s. 375 samt 1946 s. 107 och rf s. 98).Vid successiva förordnanden anses i regel tidigare mottagare ha fri för-

 

104 NILS BECKMAN.foganderätt, om han är universell testamentstagare (SvJT 1941 s. 374), men fideikommissrätt, om han är legatarie (SvJT 1941 s. 375 och 1946 s. 106). Undantagsvis kan dock även en legatarie anses ha fri förfoganderätt och alltså vara behörig att avhända sig egendomen inter vivos (NJA 1947 A 530—532). Vid successiva legat är presumtionen för att fideikommissrätt och icke allenast nyttjanderätt föreligger (arvsskattemålet NJA 1945 s. 642; om behandlingen vid arvsbeskattningen av aktuellt och framskjutet förvärv se NJA 1945 s. 223 och 1946 s. 360, diskuterade av Ebekstein i SvJT 1947 s. 177, samt NJA 1950 s. 64). Den som innehar egendom med fideikommissrätt har emellertid i huvudsak samma befogenheter som en nyttjanderättshavare (SvJT 1946 s. 106 tabellen och noten). Vidkommande äldre perpetuella fideikommiss ha befogenhetsfrågor prövats i NJA 1945 s. 129, 1947 s. 132 och 1948 s. 729 (jfr Penser, Tolkningen av fideikommissbestämmelser om fungibla ting, i SvJT 1947 s. 210). Vad slutligen angår avkomsträtt, får sådan rätt iregel icke överlåtas och följaktligen icke heller utmätas (SvJT 1941 s. 376 och 1946 s. 107). Införsel har emellertid det oaktat ansetts kunna äga rum (NJA 1949 s. 819). I SvJT 1946 s. 107 har jag uttalat den åsikten, att en testamentstagare, som icke äger överlåta sin rätt, dock regelmässigt skulle kunna avstå från sin rätt till förmån för sekundosuccessorerna. Min åsikt vann emellertid icke majoritet i NJA 1948 s. 295. Genom det där ifrågavarande testamentet hade beträffande viss egendom förordnats, att avkastningen skulle tillfalla modern till dem som skulle erhålla äganderätten samt att medlen skulle förvaltas av en bank så länge modern levde. Modern tillträdde legatet men förklarade sig sedermera genom gåvobrev avstå från avkomsträtten till förmån för barnen. Dessa yrkade, under åberopande av gåvobreven, att utfå egendomen av banken, men deras talan ogillades av HD:s majoritet. Det förbud för modern att genom överlåtelse avhända sig den henne enligt testamentet tillkommande avkomsträtten, vilket finge anses följa av testamentet, måste nämligen med hänsyn till de i testamentet upptagna bestämmelserna och omständigheterna i målet anses omfatta även det föreliggande fallet att modern avstode från sin rätt enligt testamentet till förmån för testamentsmedlens ägare och alltså till förmån för dem som efter henne ägderätt till avkastningen. (Rättsfallet har utförligt behandlats av mig i SvJT 1948 s. 559 samt av Borum i Festskrift för Ekeberg s. 118.) I nu nämnda fall ansågs alltså ett förordnande icke kunna ändras, trots att enighet därom rådde mellan alla de fysiska personer som voro intressenter. Man kan uttrycka det så, att domstolarna tillerkände själva stiftelsen något slags rättssubjektivitet (TfR 1949 s. 217). Till jämförelse må nämnas NJA 1948 s. 37, vari fideikommiss instiftats genom gåva. Efter gåvans fullbordande ansågs stiftaren icke kunna med laga verkan ändra den ursprungligen stadgade successionsordningen, trots att förordnande därom skedde redan medan fideikommisset innehades av förste innehavaren och denne icke hade något att invända mot förordnandet.
    Som grunder för testamentes ogiltighet angivas i testamentslagens 5 kap. formfel (se de under upprättande av testamente be-

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1944—1949 II. 105handlade rättsfallen), rubbning av själsverksamheten (se Rylander och Bendz, Rättspsykiatri, Sthlm 1947, s. 194—201, varest bl. a. redogöres för rättsfallen NJA 1927 s. 660, 1930 s. 73, 1936 s. 131 och 1943 s. 651), villfarelse (SvJT 1939 s. 661), missbruk av viljesvaghet (SvJT 1946 s. 109) och annat otillbörligt inflytande (se nedan). Enligt testamentslagen 7: 5 måste de i 5 kap. angivna ogiltighetsgrunderna göras gällande genom klander. Vid ogiltighet på annan grund än i 5 kap. angives kräves ej klander; i dylika fall anses överhuvud intet testamente föreligga (NJA 1949 s. 762, behandlat ovan under testamentes begrepp). Den jämte formfel vanligaste ogiltighetsgrunden är, att testamente upprättats under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning avsjälsverksamheten. Domstolarna äro emellertid återhållsamma med att förklara testamenten ogiltiga på denna grund. Även om testator bevisligen varit rubbad vid tiden för testamentets upprättande, förklaras det icke ogiltigt, med mindre upprättandet också anses ha skett »under inflytande av» rubbningen. Som belägg härför beaktas särskilt, om testamentet omotiverat avviker från vad testator velat, medan han var vid sunt och fullt förstånd. En psykisk rubbning kan dock vara så höggradig, att den måste anses ha inverkat på testators förmåga att med laga verkan upprätta testamente, oavsett om det upprättade testamentets innehåll är förnuftigt och står i rimlig konsekvens med testators tidigare intentioner (NJA 1948 s. 532, jfr 1949 A 121 och C 233). Ogiltighetsgrund beträffande testamente är vidare, förutom tvång, även annat medvetet böjande av testators vilja, nämligen under förutsättning att det föreligger å ena sidan en otillbörlig påverkan och å den andra en särskild mottaglighet för sådan påverkan hos testator. Lagen talar om missbruk av testators oförstånd (bristande omdömesförmåga beträffande innebörden av förordnandet), viljesvaghet eller beroende ställning. Som beroende ställning räknas såväl ett personligt avhängighetsförhållande som den ställning av beroende vilken uppstår vid ett maktförhållande av rent psykisk art. Ett praktiskt exempel på beroende ställning är, att en ensam åldring (81-årig sjuklig kvinna) känner sig beroende av att en viljekraftig och påstridig husföreståndarinna stannar i hennes tjänst och på den grund är benägen att rätta sig efter henne. Ett på husföreståndarinnans initiativ tillkommet testamente, varigenom denna tillförsäkrats förmåner väsentligt överstigande vad som kunde skäligen ha betingats av de tjänster hon gjort, ogiltigförklarades i NJA 1948 s. 277 dels på denna grund och dels på grund av viljesvaghet. I sistnämnda hänseende gav utredningen vid handen, att testatrix plägade ådagalägga en viss eftergivenhet som bl. a. tog sig uttryck däri att hon för att undvika bråk och stridigheter böjde sig för andras vilja — en eftergivenhet som måste antagas ha tilltagit i den mån hennes krafter avtogo och vid den tid kort före hennes död, då testamentet upprättades, övergått till viljesvaghet (jfr SvJT 1946 s. 109).
    Huruvida ett testamente blir gällande eller ej beror främst på i vad mån de i testamentslagens 7 kap. givna reglerna om bevakning, delgivning och klander (SvJT 1937 s. 834, 1939 s. 661 och

 

106 NILS BECKMAN.1946 s. 109) iakttagas. Enligt testamentslagen 7:3 har en testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum, förlorat sin rätt mot arvinge, som ej avstått från klandertalan. Har en arvinge godkänt testamentet, är sålunda bevakning överflödig, såvitt denna arvinge angår. Även ett godkännande, som arvinge lämnat under testators livstid, kan av testamentstagaren åberopas mot påstående om bevakningsförsummelse. Härför förutsättes dock på grund av stadgandet i 2 § lagen om arvsavtal, att godkännandet skett skriftligen hos arvlåtaren (NJA II 1930 s. 361). Enligt sistnämnda lagrum är en skriftlig förklaring, varigenom arvinge hos arvlåtaren avsäger sig sin rätt till arv, bindande vare sig avsägelsen sker genom godkännande av testamente eller på annat sätt. Även en arvsavsägelse, som ej skett genom godkännande av ett av arvlåtaren upprättat testamente, utesluter arvingen från rätt att föra testamentsklander (NJA 1945 s. 436). I testamentslagen 7: 3 behandlas endast verkan av godkännande, som lämnas innan den för fullgörande av bevakning föreskrivna tiden utgått. Godkännes testamente senare, innebär detta icke såsom eljest att ett hinder för testamentets verkställighet undanröjes utan att en rätt, som har sin grund i själva godkännandet, tillskapas (NJA 1948 s. 359 ). Reglerna i testamentslagens 7 kap. beröra icke förhållandet mellan flera testamentstagare inbördes. En testamentstagare kan icke mot en annan åberopa, att denne icke iakttagit vad honom ålegat ifråga om verkställande av bevakning (NJA II 1930 s. 362). Däremot kunna de i testamentslagens 5 kap. behandlade ogiltighetsgrunderna ha betydelse även olika testamentstagare emellan. En. testamentstagare är berättigad att, oberoende av överlåtelse å honom av arvinges rätt i boet, föra talan om att testamentariskt förordnande till förmån för annan skall förklaras ogiltigt (NJA 1948 s. 132). På en sådan talan äro testamentslagens regler om klander, t. ex. om viss klandertid, icke tillämpliga (NJA II 1930 s. 372).
    Vidkommande boutredning (SvJT 1937 s. 835, 1939 s. 662 och 1946 s. 110) må till en början erinras, att dödsbodelägarna erhålla andel i samfälligheten vid dödsfallet men konkreta tilllgångar först vid arvskiftet (SvJT 1946 s. 98). Åtminstone i viss mån verkar emellertid arvskiftet retroaktivt från dödsfallet. Enligt NJA 1946 s. 293 kan sålunda en delägare i oskiftat dödsbo sälja en boets fastighet under förutsättning att den sedermera tillskiftas honom; sker det, blir försäljningen giltig. (Jfr lagfartsstämpelmålet NJA 1946 s. 343.) — Den mest omstridda frågan om boutredning är alltjämt, huruvida allenast boutredningsman när sådan finnes och eljest samtliga delägare gemensamt äga företräda dödsboet (SvJT 1939 s. 662 och 1946 s. 110, jfr tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1948 s. 242 och 1950 s. 65). Lagen medger undantag för åtgärd som ej tål uppskov, men praxis går längre. (Belysande ur annan synpunkt är NJA 1948 s. 96, vari dödsbo ansågs kunna bliva skadeståndsskyldigt för underlåten sandning vid halka å en dödsboets fastighet, bebodd av en dödsbodelägare ensam.) I praxis har ådagalagts benägenhet att anse åtgärder, som å dödsboets vägnar vidtagits av en enskild dödsbodelägare, ratihaberade från dödsboets sida

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1944—1949 II. 107och på den grund giltiga (NJA 1949 s. 352). I tvist mellan dödsboet och en enskild dödsbodelägare tillåtas också de övriga delägarna att företräda boet (NJA 1945 s. 605). Härför förutsättes emellertid, att samtliga övriga delägare äro ense; finnas flera delägare än dödsboets motpart och de som vilja tala å dödsboets vägnar, upptages de sistnämndas talan ej till prövning (NJA 1945 s. 206 och 1948 s. 689). — När en negotiorum gestor (fader till den avlidne, som efterlämnade änka) betalat skulder för dödsboets räkning utan dess uppdrag eller godkännande, ansågs han icke berättigad till ersättning av dödsboet för vad han sålunda utgivit (NJA 1945 s. 728).
    Boutredningsman (SvJT 1937 s. 835, 1939 s. 663 och 1946 s. 110) är pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet. NJA 1949 s. 271 gällde frågan, huruvida en advokat, som var boutredningsman, ådragit sig skadeståndsskyldighet genom försummelse att fullfölja en av honom å dödsboets vägnar anhängiggjord talan.
    Bouppteckning (SvJT 1937 s. 835, 1939 s. 663 och 1946 s. 112förrättas av gode män (se om deras uppgifter Behm i tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1948 s. 247). Till bouppteckningsförrättningen skola enligt boutredningslagen 3: 2 samtliga dödsbodelägare kallas. Av boutredningslagen 1: 1 framgår, att arvingar och universella testamentstagare äro dödsbodelägare samt att, innan testmente blivit ståndande, såväl exherederade arvingar som testamentstagare anses såsom delägare. Även i andra situationer, där det är ovisst vem som slutligen skall erhålla kvarlåtenskapen eller del däri, räknas tills vidare samtliga ifrågakommande konkurrenter såsom delägare. Enligt NJA 1945 s. 312, där flera motstridiga testamenten förelågo, skall sålunda till bouppteckning kallas sådan universell testamentstagare vars rätt är oviss och beroende på testamentstolkning. — Boets tillgångar och skulder skola enligt boutredningslagen 3: 4 antecknas sådana de voro vid dödsfallet. Begravnings och bouppteckningskostnader må dock enligt arvsskatteförordningen upptagas såsom avgående poster, ehuru de tillkommit senare. Såsom begravningskostnad räknas även kostnad för traktering och för sorgkläder åt närmaste anförvanter och tjänare (Ekeberg, Guldberg och Bergendal, Den nya lagen om boutredning och arvskifte s. 202, jfr Eriksson och Wilhelmsson, Förfarandet vid boutredning och arvskiftes. 109). Av NJA 1949 s. 693 framgår emellertid, att en faders kostnad för att flyga från Amerika till sin sons begravning i Sverige icke kan räknas såsom begravningskostnad. Tveksamt kan ofta vara, huruvida livränteskulder äro att räkna såsom den avlidnes skulder. I arvsskattemålet NJA 1945 s. 595 tilläts icke avdrag i bouppteckningen för ett såsom livränteskuld betecknat belopp, vilken skuld angavs ha uppkommit sålunda att den avlidne omedelbart före sin död tecknat livränteförsäkringar enligt vilka nämnda belopp skulle erläggas i engångspremier för livräntor till hans hustru och en makarnas dotter. — Tillgångarna skola i bouppteckningen upptagas med angivande av värdet vid dödsfallet (se om värdering av tillgångar vid bouppteckning Sundström

 

108 NILS BECKMAN.i SvJT 1946 s. 481). Börsnoterade aktier upptagas till noteringen å dödsdagen eller, om notering ej förekommit å dödsdagen, till det värde vartill de noterats å den närmast efter dödsdagen infallande helgfria dagen (NJA 1946 s. 289). Icke börsnoterade aktier (t. ex. i s. k. familjebolag) upptagas till vad de kunna antagas ha inbringat vid en försäljning under normala förhållanden vid tiden för dödsfallet (NJA 1949 s. 391, jfr NJA 1947 s. 454 samt SvJT 1946 s. 112 och rf s. 103). Har försäljning av värdepapper eller lösören skett mellan dödsfallet och bouppteckningen,måste dock hänsyn tagas till det därvid uppnådda priset (NJA 1947 s.439; jfr SvJT 1946 s. 112). Spärrade tillgodohavanden i utlandet upptagas till sitt i Sverige uppskattade värde (NJA 1945 s. 218; jfr SvJT 1946 s. 112). — Den i boutredningslagen 3: 6 stadgade skyldigheten att gå bouppteckningsed är icke underkastad tioårspreskription från dödsfallet (NJA 1945 s. 475; edgångsplikt torde ej upphöra förrän redovisningsskyldighet är preskriberad). Däremot preskriberas statens anspråk på arvsskatt tio år efter dödsfallet (SvJT 1937 s. 836). När bouppteckning efter en år 1925 avliden person inregistrerats samma år och arvsskatt erlagts men ny tillgång i boet yppats under år 1944, skulle alltså tilläggsbouppteckningen angående nämnda tillgång mottagas till inregistrering utan erläggande av någon arvsskatt (NJA 1946 s. 115). Slutligen må anmärkas, att dödsbo, som erhållit befrielse från skyldighet att erlägga vissa den avlidne påförda skatter, icke ansetts pliktigt att i anledning därav upprätta tilläggsbouppteckning (SvJT 1946 rf s. 14, jfr NJA 1945 s. 380).
    För den dödes gäld (SvJT 1937 s. 836 och 1946 s. 112 noten nederst; jfr om källskatt vid dödsfall SvJT 1948 s. 59) bliva dödsbodelägarna enligt boutredningslagen 4: 1 personligt ansvariga, med mindre boet avträtts (till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs) inom en månad efter bouppteckningen eller, om ny gäld yppats, sist en månad därefter. I NJA 1947 s. 493 ansågs ny gäld (skadeståndsskyldighet i bilmål) veterlig först genom dom angående det tvistiga kravet. Den avlidne (bilföraren) var vid sin död i konkurs men denna avslutades kort därefter genom slututdelning, varvid samtliga borgenärer erhöllo full betalning för sina fordringar och överskott fördelades mellan dödsbodelägarna (jfr boutredningslagen 4: 12). För undvikande av personligt betalningsansvar för den omkring två år senare yppade nya gälden efter den döde ansågos dödsbodelägarna pliktiga att ånyo avträda dödsboets egendom. — Enligt boutredningslagen 4:16 kan personlig betalningsansvarighet icke drabba omyndig dödsbodelägare, men förmyndaren eller gode mannen svarar gentemot borgenärerna för skada, som kommit av hans åtgärd eller försummelse. I NJA 1947 s. 429 ålades god man för underåriga under boutredning skadeståndsskyldighet gentemot borgenärer i boet på grund av vårdslöshet vid boutredningens genomförande.
    Vad angår verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser (SvJT 1937 s. 836, 1946 s. 113 och 1934 s. 113),må rättsfallet NJA 1946 s. 273 nämnas. I testamente — innefattande

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. FAMILJERÄTT 1944—1949 II. 109förordnande om ett flertal legat — hade bl. a. förordnats, att visst belopp skulle förvaltas av bank med rätt för A att under sin livstid uppbära räntan av beloppet, att efter A:s frånfälle beloppet skulle tillfalla hans arvingar, att arvsskatten för samtliga bort testamenterade medel skulle betalas av boets tillgångar samt att återstoden av kvarlåtenskapen skulle utgöra en under en stads förvaltning stående fond. När A — flera år efter testator — avlidit och A:s arvingar då erlagt arvsskatt för sina legat, ansågs staden såsom förvaltare av nämnda fond pliktig att gottgöra dem det erlagda skattebeloppet. (Jfr NJA 1945 s. 380.)
    Genom arvskifte (SvJT 1937 s. 836, 1939 s. 663 och 1946 s. 113delas dödsboets tillgångar mellan delägarna (arvingar och universella testamentstagare) med i viss mån retroaktiv verkan (NJA 1946 s. 293, behandlat ovan under boutredning). Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna med vittnen. Vad angår formföreskriftens innebörd, hänvisas till det vid bodelning behandlade rättsfallet NJA 1947 s. 270 (jfr även vad som anförts om äktenskapsförords form). Beträffande behörighet för dödsbodelägares ombud att vid arvskiftet godkänna testamente, som saknade rättslig giltighet, hänvisas till det vid testamentsbevakning omnämnda fallet NJA 1948 s. 359. Har av misstag någon som ej är delägare tillåtits deltaga i arvskiftet, är detta ogiltigt och återbäringsskyldighet föreligger oberoende av god tro (NJA 1948 s. 244).
    Inga rättsfall från högsta instans föreligga beträffande avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo (SvJT 1938 rf s. 81 och 1947 rf s. 6).
    Genom dödförklaring (SvJT 1946 s. 113; jfr JO 1946 s. 167) fastställes en begynnelsetermin, från vilken rättigheter för dödsfalls skull räknas, men däremot icke en sluttermin för livstidsrättigheter. Pension eller livränta utgår, där ej annat avtalats, allenast så länge den berättigade bevisligen lever, icke ända till dess han dödförklarats (NJA 1947 s. 634).