miste, och är hans misstag oursäktligt, handlar han med culpa. Är misstaget ursäktligt, föreligger ren casus.1
Här skola först behandlas rättsfall, som ha avseende å det förstnämnda momentet i det subjektiva rekvisitet, alltså sådana fall, i vilka gärningsmannen ej avsett att skjuta det djur som han träffat.
Jaktstadgan 1864.
1. NJA 1900 B 117. Den tilltalade uppgav: Han hade varit ute på jakt efter orrtuppar, vilka varit lovliga, och hade därvid skjutit på en orrtupp men med samma skott träffat en undangömt sittande orrhöna, vilken han icke observerat. Orrhönor voro vid jakttillfället fridlysta. HD befriade jägaren från ansvar, enär vad i målet förekommit icke vore av beskaffenhet att på grund därav finge antagas, att jägaren annorledes, än han uppgivit, eller av våda kommit att skjuta orrhönan.
Jaktstadgan 1912.
2. Svenska Jägareförbundets Tidskrift (JT) 1920 s. 183. Två personer, som under jakt påträffat en älgko med kalv, hade, enligt vad de uppgåvo, lossat skott mot kon men icke mot kalven, vilken icke heller befunnit sig i skottlinjen. Kalven hade sedermera hittats så svårt skottskadad, att den måst dödas. Sedan de båda personerna åtalats för jakt å älgkalv, blevo de frikända av HR:n med motivering att det icke visats, att de tilltalade vare sig uppsåtligen eller genom oförsiktighet varit vållande till kalvens sår. Svea HovR fann ej skäl göra ändring i utslaget.
3. JT 1922 s. 181. En jägare, som skjutit en fridlyst älgkalv, påstod, att han hade siktat på en älgtjur men i stället träffat kalven. HR:n, i vars utslag Svea HovR ej fann skäl göra ändring, ansåg av jägarens berättelse framgå, att han avlossat ett skott mot tjuren, vilket av våda träffat kalven. HR:n friade därför jägaren från ansvar.
4. JT 1925 s. 179. Enligt vad den tilltalade uppgav, hade han avlossat ett skott mot en älgko, men i samma ögonblick hade en älgkalv sprungit fram och fått skottet i halsen. Svea HovR ogillade åklagarens ansvarstalan mot jägaren, emedan händelsen »måste anses ha timat mera av våda än av vållande».
5. JT 1927 s. 176. En lantbrukare hade under tid, då älgjakt var förbjuden, skjutit en älg. Han uppgav att han avlossat skottet blott för att skrämma bort älgar från sina ägor och att han därvid av en slump råkat träffa en älg. HR:n fällde honom för olaga jakt, emedan han av grov vårdslöshet vållat älgens död. Svea HovR ansåg emellertid förfarandet icke vara av beskaffenhet att föranleda till ansvar för olaga jakt.
Jaktstadgan 1927.
6. JT 1933 s. 183. En älgjägare, som skjutit en kalv, uppgav, att han siktat på en tjur men i stället träffat kalven. Svea HovR ansåg, att det måste antagas, att jägaren av våda skjutit älgkalven, och befriade honom därför från straff.
Jaktstadgan 1938.
7. SvJT 1946 s. 92. (= Svenska jägareförbundets rättsfallsredogörelser 1946 s. 36). En person hade, enligt vad han uppgav, under älgjakt skjutit mot en älgko och därvid råkat träffa en årskalv av älg, som stått bakom kon och icke iakttagits av honom. HR:n i vars utslag Svea HovR ej fann skäl göra ändring, ogillade åklagarens ansvarstalan mot skyt-