BJÖRN AHLANDER. Är juridiken en vetenskap? Geber. Sthm 1950. 193 s. Inb. kr. 8.50.

 

    I. Trots sina uppenbara brister är Ahlanders bok ett mycket intressant bidrag till den rättsfilosofiska diskussionen i vårt land. Kanske icke minst därför att den är ett (bland flera) symptom på en mera »positiv» inställning till juridiken bland svenska filosofer. Den titel, som A. valt, kan lätt leda tankarna till VILHELM LUNDSTEDTS »Die Unwissenschaftlichkeit der Rechtswissenschaft» (1932—36). Lundstedt torde ha ansett, att juridiken i sin nuvarande gestalt är så gott som alltigenom ovetenskaplig (subjektiva värdeomdömen, »skolastik», »metafysik», »magi»), men att dess funktion i en framtid skulle kunna övertas av en sociologiskt och »samhällsnytte»-orienterad juridik, uppbyggd på grundvalen av AXEL HÄGERSTRÖMS och Lundstedts egna idéer. Ahlander däremot påstår — med några reservationer — att juridiken redan i sin nuvarande formulering i det stora hela är (eller kan tolkas som) »en vetenskap i vanlig mening», kanske närmast av socialpsykologisk karaktär.
    Boken har fått formen av en serie, delvis mycket lättlästa och delvis mycket svårlästa essäer. I det inledande kapitlet formuleras bokens problem: »Är juridiken en vetenskap?» Det andra kapitlet ger en populär men i flera stycken påfallande modern orientering om den »argumentationsteknik», som är karakteristisk för empirisk vetenskap. De närmast följande fem kapitlen framställa sedan A:s allmänna syn på juridiken och hans skäl för tesen, att den är »en vetenskap i vanlig mening». I det åttonde kapitlet, »Till tolkningen av rättighetsbegreppet», deklarerar A. sin ståndpunkt i den diskussion, som inleddes av PER OLOF EKELÖF med uppsatsen »Juridisk slutledning och terminologi» (TfR 1945). Det sista kapitlet, »Är den vetenskapliga juridiken en vetenskap i vanlig mening?», tar igen upp huvudfrågan och ger en sorts resumé av A:s åsikt. Särskilt kapitlet om rättighetsbegreppet har jag funnit mycket svårläst.
    Till sin form är A:s bok i hög grad ett debattinlägg. Den debatt, vari han ingriper, är väl närmast den, som på senare tid förts i vårt land av filosofer och jurister, som hämtat sin inspiration från filosoferandet i Uppsala. På sätt och vis kan man kanske rent av betrakta boken som en offentlig fortsättning på de diskussioner, som förts vid Ekelöfs licentiatseminarier. Boken innehåller också ganska mycket kritik av bl. a. svenskarna Ekelöf, Hedenius och Olivecrona. Den sistnämnde har redan i en särskild broschyr, »Licentiaten och fiskalen» (Lund 1950, 30 s., kr. 1.00) i kriarättarens anda nagelfarit det sätt, varpå A. återgivit och kritiserat hans ståndpunkt. På det hela taget kan det

 

icke heller sägas, att framställningen av andras åsikter är A:s starka sida i denna bok. Referaten äro alltför ofta så knapphändiga, att man icke får någon verklig bild av det som refereras, och kritiken är lika ofta alldeles för otydlig. Det är beklagligt, att A. icke lyckats bättre orientera sina läsare om sitt förhållande till vad som sagts tidigare. Ty icke bara bokens brister utan också dess förtjänster framträda klart först när man vet var och hur förf. uppträder i den pågående diskussionen. En viss grundsyn på juridiken förefaller att vara gemensam för A:s bok och INGEMAR HEDENIUS' för ett decennium sedan publicerade »Om rätt och moral» (1941). Men i detaljerna skiljer sig A:s idéer avsevärt från Hedenius'. A:s bok innehåller en synpunkt på juridiken, som på sätt och vis är ny och som enligt min mening är av stort intresse.
    Det är vanskligt att på några sidor försöka återge de centrala tankegångarna i boken. Jag skall ändå våga försöket, medveten om risken att jag kanske icke lyckas göra A. full rättvisa. Därvid kommer jag emellertid inte att följa den ganska villsamt slingrande gången i hans egen framställning utan referera hans tankar i den ordning, som jag själv tycker är den sakligt bäst motiverade. Jag skall också här och var komplettera hans resonemang med sådana tillägg, som förefalla mig på en gång nödvändiga och ändå tämligen självklara.

 

    II. Den juridiska argumentationstekniken. Först är det lämpligt att påpeka en distinktion, som A. uppenbarligen har förutsatt men som han inte (eller inte tillräckligt tydligt) har inskärpt. I varje juridisk framställning eller argumentering kan man skilja mellan å ena sidan satser, som ha en specifikt juridisk innebörd, och å andra sidan satser, som icke ha det. Eftersom jurister kunna tvingas att juridiskt bedöma praktiskt taget vilka faktiska förhållanden som helst, där stridiga mänskliga intressen äro engagerade, så är det klart, att praktiskt taget vilka satser som helst om faktiska förhållanden kunna komma att spela en roll i en juridisk argumentation. I en patenträttslig fråga kunna — föreställer jag mig — även mycket abstrakta fysikaliska satser bli relevanta. Det är också klart, att juristen icke har någon privat metod för att bevisa sådana satser utan att han på deras bevisning ställer precis samma krav som ställas av icke-juristen. Den rättsfilosofiska analysen finner därför sitt naturliga arbetsfält i de satser, som ha en specifikt juridisk innebörd. Det är ett bidrag till analysen av dessa specifikt juridiska satser och de resonemang, vari de figurera, som A. vill ge med sin bok.
    Det är knappast möjligt att genom en ordentlig definition skarpt avgränsa dessa specifikt juridiska satser från de övriga satser, som också kunna ingå i en juridisk argumentation. Men det är lätt att genom otvetydiga exempel illustrera vad som menas med talet om specifikt juridiska satser. Följande satser av detta slag diskuteras sålunda i ett eller annat sammanhang av A.:

    »I vårt land gäller den och den rättsregeln»,
    »Det finns en rättsregel, som är tillämplig på detta fall»,

 

    »Stöld straffas med fängelse eller straffarbete»,
    »Kvarlåtenskapsskatt skall utgå för den av A. efterlämnade förmögenheten med ett belopp av 9,500 kronor»,
    »A. har rätt att ...»,
    »Det är Din skyldighet att. ..»,
    »A. skall frikännas».

 

    För korthetens skull ämnar jag i det följande kalla detta slags satser helt enkelt för »juridiska satser».
    En jurist försöker ofta att motivera juridiska satser, d. v. s. en juridisk sats uppträder ofta som slutsats i ett resonemang, som gör anspråk på att ha en viss logisk giltighet. I vissa fall anser man sig kunna strängt bevisa en juridisk slutsats. I andra fall anser man sig kunna göra den åtminstone sannolik, plausibel, skälig eller rimlig. Om man nu ser på hur t. ex. svenska jurister i dag resonera, så visar det sig enligt A., att de i ganska stor utsträckning äro eniga om under vilka omständigheter ett sådant resonemang skall accepteras som korrekt eller förkastas som inkorrekt. Det finns m. a. o. ett antal — visserligen oftast outtalade — regler, som samtida svenska jurister godta såsom normer för den juridiska argumentationens korrekthet. Som en kollektiv benämning för dessa regler använder A. termen »den juridiska argumentationstekniken». Syftet med A:s bok kan nu närmare preciseras så, att han vill ge ett bidrag till analysen av denna teknik. A:s filosofi är starkt influerad av den logiska empirismen (som är något annat än »uppsalafilosofien»!), och han godtar för juridikens del dess tes, att en sats teoretiska mening finner sin förklaring genom den metod, varmed satsen bevisas. Studiet av den juridiska argumentationstekniken är därför enligt A. ett nödvändigt led i den logiska analysen av de juridiska satserna.
    De språkliga satser (meningar), som ingå i lagar, förordningar, domar, etc., kallar A. för »rättssatser». Detta ord användes sålunda av A. i en speciell teknisk betydelse. »En viktig egenskap hos dessa [= rättssatserna] är att de är officiella, vilket innebär att de är utsagda eller skrivna av myndighetspersoner i deras egenskap av myndighetspersoner» (s. 78). Att ett yttrande är en »rättssats», innebar alltså enligt A:s terminologi, att yttrandet tillkommit på ett specifikt »officiellt» sätt. Vill man ytterligare precisera begreppet »rättssats» i A:s mening, måste man alltså närmare klargöra, vad denna »officiella» tillkomst innebär. Det är emellertid en fråga, som A. icke har fördjupat sig i.
    A:s åsikt synes nu vara, att premisserna för ett resonemang, som enligt den juridiska argumentationsteknikens regler korrekt motiverar en juridisk slutsats, alltid åtminstone som en väsentlig beståndsdel måste innehålla satser, som konstatera existensen av vissa rättssatser. En korrekt juridisk argumentation innehåller alltså någon premiss av formen:

    »Strafflagen innehåller orden: '...'»,
    »I den och den HD-domen står orden:'. . .'»,

 

    En korrekt juridisk argumentation innehåller dessutom alltid enligt A. en tolkning av de rättssatser, vars existens konstateras. Tolkningen består i att man fastslår, att den och den rättssatsen, som i och för sig bara är en serie av språkliga tecken, har den och den betydelsen eller innebörden. Sådana tolkningar ha alltså formen:

 

    »Orden: '...' i strafflagen betyda — — —»
    »Orden: '...' i den och den HD-domen betyda — — —».

 

    På basis av ett resonemang, som innehåller dessa grundläggande beståndsdelar, kommer juristen sedan efter flera eller färre tankesteg fram till den eller de juridiska satser, som han är intresserad av att motivera. I många fall har denna slutsats karaktären av en allmän regel, t. ex. »Om det föreligger en fordran, så skall betalning ske på förfallodagen.» I andra fall kan slutsatsen vara ett singulärt juridiskt påstående, t. ex. »A. skall betala . . .».
    Om en allmän regel kan motiveras med ett resonemang, som enligt den juridiska argumentationsteknikens regler kan tillmätas en strängt bindande karaktär, så utgör regeln en »rättsregel» eller en »gällande rättsregel» (s. 130). Om en allmän regel bara kan motiveras med en argumentation, som icke kan tillmätas mer än en viss lägre grad av beviskraft, så utgör regeln vad A. kallar en »plausibel rättsregel» (s. 129).
    Jag tror, att följande schema (som jag och icke A. är ansvarig för) kan bidra att klargöra A:s idéer och terminologi:

 

Juridiska slutsatserSatser som äro allmänna regler Satser som ej äro allm.reglerRättsregler Plausibla rättsreglerJuridisk argumentationsteknikSatser som konstatera existensen av rättssatser Satser som ge en tolkning åt rättssatserAndra satser

 

    III. De juridiska satsernas teoretiska innebörd. Beträffande den sålunda uppfattade juridiska argumentationen gör A. nu en rad tankeväckande om också inte alltid övertygande eller alldeles klara påståenden. Jag skall här endast återge och kommentera några av dem.
    1. Resonemang, som äro juridiskt korrekta, kunna vara otillfredsställande ur teoretisk-vetenskaplig synpunkt. Premisserna, eller slutsatsen, eller bäggedera i en korrekt juridisk argumentation kunna nämligen ha karaktären av värderingar (s. 87), och värderingar kunna aldrig göra anspråk på den »sanning», som man laborerar med i teoretisk vetenskap.
    2. Alla juridiska satser kunna enligt A. tolkas som uttryck för teoretiska antaganden om rättsliga företeelser i samhället. ». . . envar är berättigad att uppfatta varje juridisk sats som teoretisk, närhelst han anser det vara fruktbart för behandlingen av ett visst problem»

 

(s. 98). Samtidigt gäller, att många juridiska satser kunna uppfattas som uttryck för en sorts värderingar eller imperativa ställningstaganden. I fråga om många juridiska satser föreligger alltså enligt A. en dubbel tolkningsmöjlighet: de kunna tolkas både som uttryck för någon sorts värderingar (imperativ) och som uttryck för teoretiska antaganden (s. 93).
    A:s skäl för detta påstående är den allmänna språkteoretiska idé, som han hämtat från den logiska empirismen. En sats' »teoretiska mening» utgöres av de »prövbara konsekvenser, som kan härledas ur satsen»; att »teoretiskt förstå» en sats är att känna till »de betingelser, som måste föreligga för att satsen skall vara sann» (s. 33—34). A. har icke närmare diskuterat denna princips innebörd eller i detalj utfört hur han tänker sig dess tillämpning på de juridiska satserna. Emellertid har han tydligen förutsatt, att man enligt den juridiska argumentationsteknikens regler ur varje juridisk sats kan härleda vissa »prövbara konsekvenser». Om nu inbegreppet av de »prövbara konsekvenser», som man i enlighet med den juridiska argumentationstekniken kan härleda ur en given juridisk sats, utgör denna sats' teoretiska mening, så har varje juridisk sats en sådan teoretisk mening.
    A. ställer sig avvisande till den tolkning av de juridiska satserna, som Hedenius föreslår i »Om rätt och moral». Såvitt jag kan se, kommer dock hans tankegång på denna punkt mycket nära Hedenius' tankegång. Hedenius accepterade en definition på »mening», vilken liksom A:s definition förefaller att ha varit inspirerad av den logiska empirismen. Med stöd av denna definition uppställde Hedenius sin tes, att en juridisk sats kan uppfattas både som en »äkta rättssats», som ger uttryck åt ett värderande eller imperativt ställningstagande, och som en »oäkta rättssats», som ger uttryck åt ett teoretiskt antagande om vissa sociologiska förhållanden (rättsmaskineriets sätt att fungera). A. använder ordet »rättssats» på ett helt annat sätt än Hedenius, och han använder inte alls för egen del Hedenius' bägge termer »äkta rättssats» och »oäkta rättssats». (Det ord hos Hedenius, vars betydelse närmast täckes av ordet »rättssats» hos A., är »bestämmelse».) Men det är blott en fråga om terminologi. I sak och principiellt synes A. här säga detsamma som Hedenius.
    Beträffande frågan vilken teoretisk innebörd som man har rätt att tillskriva en juridisk sats, har A. emellertid — som vi strax skola se — en annan åsikt än Hedenius.
    3. I sin tolkning av juridiska satser, uppfattade som »oäkta rättssatser», skilde Hedenius (om jag förstått honom rätt) mellan å ena sidan utsagan:

    (a) Stöld straffas med fängelse eller böter

och å andra sidan

    (b) Regeln, att stöld straffas med fängelse eller böter, är en gällande rättsregel (tillhör gällande rätt, har bindandc kraft).

 

    Allmänt gjorde han en skillnad mellan utsagorna:

    (a') . ..,

där ». . .» är t. ex. en utsaga av rättsregelns form, och

    (b') Regeln att... är en gällande rättsregel.

 

    Den förra utsagan är enligt Hedenius, när den tas i sin egentliga betydelse, en sorts imperativ. Den senare utsagan däremot är (eller kan lämpligen uppfattas som) ett påstående om att det imperativ, som den första utsagan i sin egentliga bemärkelse utsäger, har en viss teoretiskt konstaterbar egenskap.
    Grundtanken i Hedenius' lära om de »äkta och oäkta rättssatserna» var nu följande. I sin egentliga bemärkelse är (a') ett imperativ, som icke är synonymt med (b'). När (a') förstås i sin egentliga bemärkelse, så är (a') en »äkta rättssats». Men ofta är (a') avsedd som en synonym till (b'). När så är fallet är (a') en »oäkta rättssats».
    Beträffande de juridiska satsernas teoretiska innebörd gjorde Hedenius sålunda för det första det påståendet, att en utsaga (a') kan tilläggas samma teoretiska mening som utsagan (b') i sin egentliga bemärkelse äger.
    För det andra försökte Hedenius sedan att närmare klargöra vilken den innebörd är, som utsagan (b') i sin egentliga bemärkelse äger. Han kom till det resultatet, att utsagan (b') i sin egentliga bemärkelse alltid utsäger ett hypotetiskt sakförhållande angående rättsmaskineriets sätt att fungera, och han försökte till slut också att ange exakt vilket hypotetiskt sakförhållande som det är fråga om.
    (Hedenius' framställning i »Om rätt och moral» var på många punkter oklar, men jag tror ändå, att detta referat är väsentligen korrekt.)
    4. Mot det första ledet i Hedenius' förklaring på de juridiska satsernas teoretiska innebörd har A. kanske icke någonting att invända. I varje fall förekommer det hos A. formuleringar, som inbjuda till en sådan tolkning. Han säger t. ex., att den singulära juridiska satsen: »A bör...», alltid kan tolkas som teoretiskt liktydig med satsen: »Regelsystemet innebär att A bör...» (s. 131—132). Det ligger åtminstone nära till hands att uppfatta detta yttrande så, att även A. anser den teoretiska innebörden av en utsaga (a') sammanfalla med innebörden av utsagan (b') (så som dessa utsagor definierades i punkt 3. ovan).
    Men däremot vill A. uppenbarligen icke godta det andra steget i Hedenius' förklaring på de juridiska satsernas teoretiska innebörd. I varje fall föredrar han själv att formulera denna innebörd på ett annat sätt.
    Ur en juridisk sats kan man — enligt vad A. tydligen förutsätter — alltid härleda vissa prövbara konsekvenser, som gälla »rättsliga företeelser». Vad A. avser med talet om »rättsliga företeelser», får man icke närmare förklarat, men förmodligen avser han sådana saker som lagstiftares, domares, polismyndigheters beteende och event. också vissa aspekter av de enskilda medborgarnas beteende. »Juris-

 

ten behöver endast en konventionell definition av termen rättslig företeelse'. Dessa kan helt enkelt uppfattas som sådana, som folk i allmänhet anser vara rättsliga. Man kan också säga, att det är sådana företeelser, om vilka man kan läsa i böcker, som skrivas av professorer i juridik. Ett studium av sådana företeelser leder bland annat fram till kunskap om rättsregler.» (s. 59). Kanske skulle A. icke ha någonting emot om man definierade »rättsliga företeelser» som det slags företeelser i samhället, som man måste studera för att vinna kunskap om juridiska satser. A:s första tes blir nu, att en juridisk sats till sin teoretiska innebörd är »ett påstående eller ett antagande om rättsliga företeelser» (s. 93).
    Till de rättsliga företeelserna (i A:s mening) hör rättssatserna (i A:s mening). A. synes nu vidare mena, att man kan inskränka sig till att studera enbart rättssatserna, om man vill vinna kunskap om juridiska satser. I enlighet därmed går han ett steg vidare och uppställer tesen, att de juridiska satserna med bibehållen teoretisk innebörd »kan översättas till satser, vilka uttrycker antaganden eller påståenden om de i ett visst samhälle förefintliga rättssatserna» (s. 93, forts. på föregående citat).
    Vad slags påståenden om rättssatserna är det, som de juridiska satserna i sin teoretiska betydelse enligt A. uttrycker? En tredje tes, som A. förfäktar, är att det är påståenden om rättssatsernas aktuella betydelse. En juridisk sats, uppfattad såsom teoretisk, innebär alltid ett »påstående om den aktuella betydelsen av vissa i rättssatserna förekommande termer och uttryck» (s. 129). »En rättsregel [=en välgrundad allmän juridisk sats], som handlar om exempelvis besittning, är . . . blott ett påstående om denna terms aktuella betydelse, dess betydelse just nu.» (s. 135).
    Kanske man kunde återge denna A:s tredje tes (numreringen är min och icke A:s!) på följande sätt: Till sin teoretiska innebörd är den juridiska satsen:

 

    a) ...

liktydig med satsen:

    b) Påståendet att . . . utgör den aktuella betydelsen av vissa så och såbeskaffade rättssatser.

 

    För att denna förklaring på den fristående satsen a) skall bli upplysande, måste man naturligtvis komplettera den med en förklaring på vad satsen a) innebär, när den ingår som en underordnad beståndsdel i satsen b). Jag har inte i boken kunnat hitta någon sådan kompletterande förklaring. Emellertid förmodar jag, att A. skulle säga, att satsen a) i denna underordnade ställning har någon sorts imperativ eller normativ innebörd. En rättssats är ju ett yttrande t. ex. av lagstiftaren, och lagstiftarens yttranden kunna näppeligen fattas annat än som någon sorts imperativa eller normativa föreskrifter.
    5. Låt oss anta att detta är en riktig framställning av vad A. velat säga! Är det nu en plausibel tolkning av juridiken? Den framställda teorien innehåller ju många olika moment, som måste bedömas var

 

för sig. Jag skall här inskränka mig till att betrakta följande två moment.
    A) Med ledning av den juridiska argumentationstekniken kan man tillskriva varje juridisk sats en teoretisk innebörd.
    B) Denna teoretiska innebörd kan förklaras så som skett i punkt 4.
    Vad moment A) angår, så vill jag icke här tvista med A. om hans definition av en sats' »teoretiska mening», ehuru ett och annat kunde finnas att säga därom. Den avgörande kritiska frågan beträffande moment A) är, om den juridiska argumentationsteknikens regler äro så fixerade, att de till varje juridisk sats tillordna en väldefinierad klass av »prövbara konsekvenser», vilken — i enlighet med A:s deifinition — kan betraktas som satsens »teoretiska mening». Mig förefaller det uppenbart, att man i juridiken mycket ofta formulerar rättsregler på synnerligen vaga grunder — den tolkning av »rättssatserna», som utgör ett led i argumentationen för en rättsregels giltighet, är ju notoriskt obestämd. Kanske A. skulle svara, att det likväl existerar vissa ideala fall, då man med en sorts absolut visshet kan påstå, att den och den rättsregeln gäller, samt att påståendet A) endast är avsett att gälla dessa ideala fall. Men i så fall återstår det ju att förklara den teoretiska innebörden av alla de juridiska satser, som icke äro ideala fall — och de utgöra, om icke majoriteten, så i varje fall en konkurrenskraftig minoritet. För de juridiska regler, som icke äro ideala fall men som ändå kunna anses skäliga, har A. själv präglat termen »plausibla regler». Vilken är A:s förklaring på t. ex. dessa »plausibla reglers» teoretiska mening?
    Vad beträffar moment B), så hänger här allt på vad A. inlägger i den relation mellan en rättssats S och ett betydelseinnehåll I som han uttrycker med frasen:

 

    I utgör den aktuella betydelsen av S.

 

    Uppenbarligen måste den relationen fattas i någon mycket vidsträckt mening, om man skall kunna säga, att också rättsregler, som blott vila på ett antal prejudikat, täckas av A:s förklaring. Måste inte i själva verket relationen ges en så vidsträckt innebörd att A:s förklaring till slut blir ganska intetsägande?

 

    IV. Till frågan om rättighetsbegreppet. I kapitlet »Till frågan om rättighetsbegreppet» tar A. som sagt ställning till den teori, som Ekelöf formulerade i sin uppsats »Om juridisk slutledning och terminologi» (TfR 1945). Jag skall avsluta min recension med att säga några ord om de synpunkter, som A. här framställer.
    Ekelöfs ursprungliga framställning innehöll en rad uppenbara brister, som delvis redan blivit kritiserade i litteraturen. I en lätt reviderad form, som gör anspråk på att vara bättre än Ekelöfs ursprungliga men ändå icke på att vara fullkomlig, torde Ekelöfs uppfattning kunna framställas så här. De rättsregler, som gälla en given rättighetstyp, t. ex. fordran, kunna tänkas sammanfattade i två mycket komplicerade satser, nämligen:

 

    a) Om och cndast om P, så föreligger en fordran,
    b) Om och endast om en fordran föreligger, så Q,

 

varvid P är ett komplex av »rättsfakta» och Q är ett komplex av »rättsföljder». Dessa satser kunna nu enligt teorien betraktas som två alternativa definitioner på själva begreppet »fordran». D. v. s., med stöd av satserna a) och b) kan man uppställa de alternativa definitionerna:

    Def. 1. X har en fordran = def. P gäller (beträffande X),
    Def. 2. X har en fordran = def. Q gäller (beträffande X).

 

    Den, som är intresserad av en noggrannare diskussion och formulering av teorien, hänvisas till min uppsats »Some problems in the logical analysis of legal science» (Theoria 1951).
    Till denna teori fogar A. en lång rad anmärkningar, som åtminstone delvis äro avsedda som en vederläggande kritik. Inalles har jag hos A. hittat åtminstone sex sådana invändningar, men jag nöjer mig här med att återge och kommentera de tre, som jag funnit intressantast.
    1. Satser sådana som a) och b) äro aldrig säkra, säger A. (s. 143). Beträffande t. ex. sats a) synes A. göra gällande, att en fordran »genom extensiv lagtolkning eller av andra skäl» kan ha knutits till vissa sakförhållanden, som icke äro inbegripna i P och som hittills inte föranlett uppkomsten av en fordran. A. antar sålunda, att gällande rätt kan ha undergått en förändring så att icke längre a) utan:

    a') Om och endast om P', så förcligger en fordran,

    återger dess innebörd i förevarande avseende, och att det kan vara svårt att säkert veta om det nu är a) eller a'), som ger en riktig framställning av den aktuella rätten.
    Om A:s slutsats ur detta antagande — som ju blott är alltför möjligt — endast är att det kan vara svårt att veta exakt hur Def. I skall se ut, så måste man väl medge, att han har rätt. Men detta är knappast någon invändning mot teorien. Ty varför skulle det vara lätt att med säkerhet hitta den rätta definitionen på »fordran»?
    Möjligen menar A. därutöver, att det gjorda tankeexperimentet (en förändring av gällande rätt) innebär en vederläggning av den föreslagna första definitionsmetoden. Men det är naturligtvis inte riktigt. Om en sådan förändring, som A. antar, har inträtt, så måste naturligtvis också Def. 1 på motsvarande sätt förändras. Under den gjorda förutsättningen är det a') och icke längre a), som utgör grundvalen för en tänkbar definition av »fordran».
    2. Eftersom den relevanta klassen av rättsfakta och rättsföljder förändras genom gällande rätts utveckling, så kommer enligt teorien en sådan term som »fordran» att ändra innebörd från tid till tid. »I klarhetens namn» protesterar A. mot att samma term användes på ett sådant variabelt sätt (s. 144—145).
    A. synes mena dels att, även om det vore logiskt möjligt att uppställa sådana definitioner som Def. 1 och Def. 2, så skulle ett accepterande av någondera leda till oklarhet, dels att man verkligen kan

 

ge en definition på »fordran» som det är möjligt att fasthålla vid oberoende av förändringarna i rättsreglerna beträffande fordran. Vad det första påståendet beträffar, så har jag svårt att inse vilken oklarhet som skulle uppstå. Vad det andra påståendet beträffar, så är det mycket ovisst om det är riktigt. Men det är en invecklad fråga som icke kan diskuteras utan att man fördjupar sig i problemet vilka krav man över huvud taget skall ställa på definitionen av juridiska termer. Några reflexioner i denna fråga finnas i min förut citerade uppsats. Om man godtar de definitionsprinciper, som jag där uppställt, så måste förmodligen A:s andra påstående förnekas.
    3. Mot Def. 1 invänder A. ytterligare följande. »Det överensstämmer helt med det sätt, på vilket ord som fordran, rättigheter etc. används inom juridiken, att rättsföljder kan härledas ur dem. Däremot kan detta inte förenas med tanken, att sådana termer skulle kunna beteckna enbart faktiska händelseförlopp eller sakförhållanden» (s. 148).
    Påståendet, att man kan »härleda» vissa rättsföljder ur existensen av en fordran, är tvetydigt. Det kan betyda, att man ur satsen: »X har en fordran . . .» oberoende av något förutsatt system av rättsregler kan logiskt deducera vissa rättsföljder. Men det kan också betyda, att man ur satsen ifråga tillsammans med ett förutsatt system av rättsregler kan logiskt deducera vissa rättsföljder. Eftersom juristerna alltid förutsätta de regler, som tillhöra gällande rätt, kan man alltid uppfatta deras härledningar på det senare sättet. Den rättsföljdernas härledbarhet, som därmed är given, upphäves ju ingalunda genom att man godtar Def. 1.
    Jag tror alltså inte, att dessa A:s invändningar äro bärkraftiga. Hans övriga invändningar mot teorien, vilka jag här icke tar upp till diskussion, förefalla mig ungefär lika bräckliga.
    A. har en egen teori om termen »fordran», som han anser riktigare än den nu diskuterade. Denna andra teori formulerar han så, att »ord som fordran, rättighet etc. alltid betecknar en relation mellan vissa rättsfakta och vissa rättsföljder» (s. 148). Detta är ju icke någon definition utan på sin höjd ett recept på huru en definition skall tillagas, eller — kanske riktigare — det är bara ett recept för tillagningen av recept för tillagningen av definitioner. I den givna formuleringen är receptets innebörd så oklar, att det är svårt att diskutera det.

 

    De kritiska anmärkningar, som jag här riktat mot A:s teorier, böra icke överskyla det faktum, att A:s bok — trots framställningens ofta skissartade och en smula otydliga form — utgör ett mycket beaktansvärt tillskott till den rättsfilosofiska litteraturen i vårt land. Den sorts kritik, som här riktats mot A:s teorier, kan säkerligen mutatis mutandis riktas mot de flesta teorier på detta svåra och ännu mycket outredda område. Man får hoppas, att A. snart återkommer till de frågor, som han berört i denna bok, och ger oss en mera genomarbetad framställning av de intressanta teorier, som han antytt.

Anders Wedberg.