Lagstiftningsfrågor vid 1951 års riksdags höstsession. Med undantag för skattelagstiftning och annan med den ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning, för vilka redogörelse här icke brukar lämnas, har vid höstsessionen med 1951 års riksdag endast behandlats en lagstiftningsfråga av större betydelse. Riksdagen har sålunda avgivit yttrande över förslag till livsmedelsstadga m. fl. författningar i anslutning därtill. Förslagen avse att få till stånd en enhetlig livsmedelslagstiftning för hela riket och utgöra i viss utsträckning allenast en sammanställning och överarbetning av redan gällande bestämmelser i hälsovårdsstadgan och giftstadgan jämte åtskilliga andra författningar. Bestämmelserna i livsmedelsstadgan innehålla bl. a.allmänna föreskrifter om livsmedels beskaffenhet ur hygienisk synpunkt, om vissa slag av lokaler, där livsmedel framställas, beredas, förpackas, försäljas, serveras eller förvaras, om utomhus- och kringföringshandel med vissa livsmedel m. m. Andra bestämmelser av övervägande ekonomisk natur avse att ge konsumenterna ökade garantier för att de livsmedel, som saluhållas i den allmänna handeln, äro av god kvalitet. Sålunda har givits en mängd föreskrifter om viktigare livsmedels sammansättning och beskaffenhet samt om märkning av förpackningar, i vilka livsmedel saluhållas. Vidare har upptagits bestämmelser om livsmedelskontrollen, delvis hämtade från hälsovårdsstadgan. — I livsmedelsstadgan har förutsatts, att densamma skall kunna kompletteras genom lokala föreskrifter, som antagas inom vederbörande hälsovårdsområde och fastställas av länsstyrelse (livsmedelsordningar). Till ledning för utarbetande av sådana föreskrifter skall K. M:t fastställa normal livsmedelsordning. Livsmedelsstadgan avses dessutom skola utgöra grundval för en allmän översyn av nu förekommande lokala föreskrifter i syfte att undanröja vissa icke sakligt betingade olikheter dem emellan. Slutligen har i livsmedelsstadgan upptagits ansvarsbestämmelser m. m.
    Riksdagen har förordat vissa ändringar i förslagen, vilka dock icke äro av genomgripande betydelse. Vidare har riksdagen i skrivelse till K. M:t anhållit om utredning av frågan om obligatorisk mjölkkontroll samt hemställt, att K. M:t ville låta undersöka möjligheterna att införa bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning av vissa grupper av livsmedelsarbetare.
    Livsmedelsstadgan m. m. träder i kraft d. 1 juli 1952.

Bengt Wieslander.

 

Nya vägtrafikförfattningar m. m. D. 28 sept. 1951 ha ny vägtrafikförordning och lag om straff för vissa trafikbrott utfärdats (SFS nr 648—649). Samtidigt ha förordningar (SFS nr 652—654) utfärdats om vissa därmed sammanhängande ändringar i ordningsstadgan för rikets städer, 1940

 

års förordning om yrkesmässig automobiltrafik m. m. samt 1922 års automobilskatteförordning. Författningarna ha trätt i kraft d. 1 jan. 1952, vilken dag bl. a. motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan d. 23 okt. 1936 samt lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon upphört att gälla. I anslutning härtill ha vidare vissa ändringar företagits i 1916 års automobilansvarighetslag och 1929 års trafikförsäkringslag. Lagändringarna ha likaledes utfärdats d. 28 sept. 1951 (SFS nr 650—651), men träda i kraft först d. 1 juli 1952. Slutligen ha d. 7 dec. 1951 utfärdats vägtrafikkungörelse och kungörelse angående vägmärkenm. m. (SFS nr 743—744), som trätt i kraft d. 1 jan. 1952, vilken dag bl. a. 1937 års vägmärkeskungörelse upphört att gälla.
    Den nya lagstiftningen bygger på ett av 1944 års trafikförfattningssakkunniga avgivet betänkande (SOU 1948:34). På grundval av detta betänkande har inom kommunikationsdepartementet utarbetats författningsförslag, vilka, med undantag av vägtrafik- och vägmärkeskungörelserna, genom propositionen 1951: 30 underställts riksdagen. Under riksdagsbehandlingen föreslog andra lagutskottet (utl. nr 30) vissa jämkningar i propositionens förslag. Riksdagen gillade utskottets utlåtande.
    Från systematisk synpunkt innefattar den nya lagstiftningen en samman och omarbetning av de äldre författningarna så att i vägtrafikförordningen upptagas sådana stadganden, som ansetts vara av intresse för allmänheten, medan i vägtrafikkungörelsen sammanförts de bestämmelser, som väsentligen beröra endast myndigheterna. Samtliga trafikantgrupper kunna numera återfinna huvudbestämmelserna rörande vägtrafiken i en enda författning. För att ytterligare underlätta översikten har såsom särskild bilaga till vägtrafikförordningen fogats ett systematiskt register.
    Ansvarsbestämmelserna i vägtrafikförordningen avse endast förseelser mot stadganden av polisiär natur, medan brott mot trafikregler av mera allmän natur straffbelagts i lagen om straff för vissa trafikbrott. Denna lag är ett provisorium i avbidan på den lagstiftning som kan komma att grundas på trafiknykterhetsutredningens blivande betänkande.
    Några mera betydande materiella ändringar förekomma i stort sett icke i den nya lagstiftningen. Trafiksäkerhetsintresset har dock föranlett ändringar bl. a. i fråga om gränsdragningen mellan fordonskategorierna och beträffande vissa utrustningsdetaljer. Ansvar för onykterhet i trafik drabbar numera alla förare av motordrivna fordon, dock att »promillereglerna» endast gälla förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon. Ansvar stadgas även för förare, som är påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker.
    Ändringarna i automobilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen innebära i stort sett blott, att gummihjulstraktorer förts in under dessa lagarsbestämmelser. Ändringarna i förordningen om yrkesmässig automobiltrafik m. m. innebär en närmare och strängare reglering av villkoren för erhållande av trafikkort m. m. Genom vägmärkeskungörelsen har beståndet av vägmärken utökats, varjämte vissa vägmärken ändrat utseende. Övriga författningsändringar äro betingade av vägtrafikförordningens bestämmelser.

H. W.